Om migrationshyckleri

Om det var något som Jesus kritiserade så var det hyckleri. Fariséerna som var den grupp som han oftast angrep, blev egentligen inte kritiserade för något som de gjorde, utan för att de såg sig själva som bättre än andra. Det finns en fara med att betrakta sig själv som god, då får man mindre anledning att vara självkritisk. "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" (Matt 7:3) sammfattar väl vad Jesus har att säga om hyckleri.

Den hetaste frågan i svenska politik just nu rör ju invandring och flyktingar. På grund av den här frågan har SD länge haft vind i seglen, enligt vissa mätningar skulle de rent av vara Sveriges största parti. Att de hamnat i ledarposition beror inte så mycket på dem som på de andra partierna; hade de inte hanterat frågan så klantigt hade knappast ett parti med nazisitiska rötter vunnit så mycket sympati.
Jag tror att folk känner på sig hur hycklande de andra partierna beter sig. De anklagar SD för allt möjligt utan att själva presentera några som helst kontruktiva förslag för att lösa de problem som Sverige står inför. Istället låtsas man att vi på något sätt skulle vara den "humanitära stormakten".

Men låt oss titta på hur svensk migrationspolitik fungerar. Alla med syrisk pass och som sätter sin fot på svensk jord får i princip uppehållstillstånd. Samtidigt är det förbjudet för dem att komma hit. Vi skulle kunna öppna lagliga vägar för dem, men gör det inte. Deras enda möjlighet är att betala hiskeliga belopp till en smugglare som erbjuder en farlig väg över medelhavet. (Smugglarna måste dra in enorma summor pengar, vart går de? IS?) Hade de kunnat ansöka om visum på svenska ambassader hade de istället kunnat komma hit betydligt billigare och säkrare genom flyg. Nu är det bara de ekonomiskt starka som kan komma hit, de andra får hålla till godo i flyktingläger i Jordanien eller var kvar i Syrien under svåra förhållanden.

Så varför erbjuder inte den humanitära stormakten detta? Därför att man inte vill att för många ska komma hit. Fast det är det förstås ingen som säger, inte ens miljöpartiet. Då måste man ju ta det förbjudna ordet "volymfrågan" i sin mun. Utåt sett kan man kritisera att det byggs murar i andra länder och hur polisen i Grekland och Italien behandlar flyktingarna, samtidigt som man i det tysta hoppas att detta ska få avsedd effekt.

Detta är alltså hyckleriet nr 1: det är förbjudet att komma hit till Sverige, men om man ändå kommer får man uppehållstillstånd. Om vi anser att det finns asylskäl borde vi naturligtvis erbjuda möjlighet att ansöka om detta på våra ambassader.

Hyckleri nr 2 handlar om hur de blir mottagna när de väl kommer hit. De får visserligen uppehållstillstånd, men först måste de vänta i 1-2 år. Och när de sen fått uppehållstillstånd måste de hitta lägenhet innan de kan påbörja SFI. Vi pratar om ett antal år innan de kan påbörja ett normalt liv i Sverige med arbete och egen försörjning. En hel del kommer aldrig nå dit. (Hade de istället valt Tyskland hade de haft jobb inom ett halvår.)
Det är sällan som hela familjer har råd, man får dela upp sig. Någon av föräldrarna och söner som har värnpliktsåldern inne flyr i föhoppningen att få med sig resten av familjen snart. Och jag har förstått på mer än en att de nu ångrar att de kom till Sverige.
Man kommer hit med stora förhoppningar och brinner att lära sig språket, men den passiva väntan bryter snart ner deras ambitioner. Kalla detta en passiv signalpolitik: "kom inte hit om du inte vill sitta av ett antal år i en tom lägenhet på den svenska landsbygden". Hur som helst fungerar det för intresset för Sverige har svalnat.

Det andra hyckleriet berör vår arbetsmarknadspolitik och vår extremt låga lönespridning. Här finns det också mycket hyckleri, t ex talet om att vi måste minska klyftorna i samhället. Det låter ju visserligen fint men det som de menar är att flyktingar visserligen får stanna i Sverige men de ska inte få jobb utan leva på bidrag. (Ta inte våra jobb.) Och det effektivaste sättet att hålla svaga grupper (dvs de som talar dålig svenska och ej har adekvat utbildning) utanför arbetsmarknaden är genom kollektivavtal och höga ingångslöner. Tänk på detta varenda gång ni hör någon företrädare från facket pompöst tala om att "bekämpa klyftorna". De vill helt enkelt bara slippa konkurrens om jobben.

Jag har talat med invandrare som är här illegalt och som gärna målar om ett helt hus för 500 spänn. De tillhör de allra mest utsatta i vårt samhälle, en växande grupp som lever i ett skuggsamhälle, och de är alla offer för LO och fackföreningsrörelsen. Men en fri lönesättning skulle dessa få jobb.

Faran med att kalla sig själv för "den humanitära stormakten" är att man till slut kan börja tro på det. Och är man världsbäst i godhet finns det ju ingen andledning till självkritik.

Är Gud och Allah samma gud?

Allah är det arabiska ordet för Gud, och det ligger nära till hands att tänka att kristna och muslimer tror på samma Gud. Skillnaden är bara att vi tror att Jesus är Guds son medan de tror att han var en profet, men vanlig människa.

Skillnaderna är dock större än vad vi ser på ytan. Redan när vi tar in att Gud har en son hamnar man i en helt annan gudsbild. Gud är visserligen den Ende men inte ensam! Att Gud är treenig betyder att han inte är den ensamme diktatorn överst i hierarkin. Gud är gemenskap, han är relation.

Men nu tänker jag lyfta fram en annan aspekt som också skiljer den kristna synen från Islams gudsbild. I kristen tro talar vi om att Gud är transcendent och immanent. För den som har läst mina inlägg om Thomas av Aquinos gudsbevis kopplas Guds transcendens samman med den första vägen. Gud är transcendent eftersom han är den första Röraren, skaparen. Han befinner sig utanför sin skapelse, han är inte en del av den. Gud är i sig oberoende av sin skapelse och han skapade av fri vilja, det fanns ingen nödvändighet i att han skapade.

Men samtidigt är Gud immanent och detta kan kopplas till Thomas andra väg, den första orsaken. Gud är den som uppehåller sin skapelse som annars skulle kollapsa till intet. Gud är ständigt närvarande, överallt ända in till minsta elektron.

Bägge dessa begrepp måste hållas samman och balanseras: Gud är transcendent till sin skapelse och han är immanent i sin skapelse.

Om någon av dessa aspekter tar över får vi en gudsbild som inte håller ihop. När det gäller österländska religioner har immanensen tagit över: Gud är så närvarande att han blivit ett med sin skapelse. Gud och världen är ett och detsamma, transcendensen har försvunnit helt och Gud kan inte frälsa oss eftersom vi sitter i samma båt.

Men tittar vi på Islam möter vi en motsatt gudsbild. Där har transcendensen tagit över och en sådan religion ger ingen plats för en intim relation mellan Gud och människa. Ordet muslim betyder den som underkastar sig och att vara muslim innebär att man uppfyller sina religiösa plikter och hoppas på det bästa. En rent transcendent Gud kan man tillbe men inte be till, åtminstone inte i den betydelsen som Jesus lärt oss: vi ber till Gud som ett barn talar till sin far.

I Europa under 1700-talet blev det vanligt bland intellektuella att betrakta sig som deist. Man trodde på en transcendent Gud som skapat men sen lämnat sin skapelse. Islam skiljer sig från denna gudsbild främst genom att den kombinerar en transcendental Gud med extrem voluntarism. Voluntarism är en lära där man betonar Guds vilja framför allt annat, till och med framför hans moral. Det goda är gott enbart för att Gud vill det: hade Gud befallt att det är gott att misshandla barn så hade det varit det goda. Eftersom Guds vilja är det centrala blir underkastelse under denna vilja den viktigaste aspekten inom religionen. 

Gud är alltså fortfarande intresserad av sin skapelse inom Islam, men hans immanens har tonats ner. Gud står över och utanför sin skapelse, han är inte en av oss. Det finns ingenting inom oss som kan sätta oss i förbindelse med Gud. En verklig relation är inte möjlig och inte heller nödvändig när allt går ut på att utföra de religiösa plikterna.

Det är inte oväsentligt hur vi tror på Gud, vår tro påverkar våra liv. När det gäller transcendens och immanens har Islam hamnat i det ena diket. Båda begreppen måste balansera varandra för att få en Gud som står över oss och därför kan frälsa oss, men samtidigt är en av oss och därför vill frälsa oss.

Uppdatering:
Fem präster i Stockholms domkyrkoförsamling verkar dock vara av annan mening: DN-debatt.

Den femte vägen: det teleologiska argumentet.

Nu har jag kommit till Thomas av Aquinos femte väg, argumentet från design, eller det teleologiska argumentet. (Från grekiskans telos, mål). När vi ser oss omkring i naturen ser vi en stor ändamålsenlighet överallt. Alla ting och varelser strävar mot sina mål, inte bara intelligenta och medvetna varelser som människor. Det finns något i deras natur som riktar in dem mot deras mål.

Men när icke-intelligenta varelser och ting handlar efter ett mål, eller har ett syfte med sina handlingar, måste det vara en annan intelligens som styr dem. Syfte eller avsikt kan ju aldrig komma från ett icke-tänkande ting. Alltså finns det något tänkande som riktar in alla ting mot ett mål, "och detta kallar vi Gud." Det här målet kan vara inprogrammerat så att varelsen styr sig själv, men då måste det vara en intelligens som har programmerat den.

Det här argumentet har stora likheter med det moderna intelligent design-argumentet, uppfattningen att livet på jorden är alltför komplext för att ha kunnat uppstå och utvecklas uteslutande genom slumpmässiga variationer och naturligt urval.
Det finns dock skillnader mellan intelligent design och Thomas argument. Intelligent design-rörelsen tar fasta på komplexiteten hos vissa organismer och organ, som man menar måste ha sin orsak hos en intelligens av något slag.
För Thomas däremot är det irrelevant hur komplex en varelse är. Ja det behöver inte ens handla om levande varelser, även en sten på marken har ett visst syfte.
Men argumentet gäller även oss människor även om vi, till skillnad från djur och stenar på marken, själva är intelligenta. Våra handlingars syfte kan ju hänföras till våren egen intelligens och inte till någon annan,  men vi talar om målet för hela människan inte för enskilda handlingar. Mänskliga handlingar drivs av de mål som vi har för stunden, men de förklarar inte (alltid) målet med människans hela existens.

Den första vägen, om den orörde röraren, ställde frågan: ”Vad satte igång det” och insåg behovet av en rörare som rullade igång alltet. Den andra vägen ställde frågan: ”Vad får det att fortsätta?” och sökte orsaken till att tingen bevarades. Och den femte vägen ställer alltså frågan: "Vad är målet?" Existensen av ett ting kräver en slutlig orsak, mål, precis som den kräver en verkande orsak.

Paulus skriver i sitt brev till Rom (11:36) "Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen." I en enda mening fångar han upp tre av Thomas fem vägar till Gud.
Som präst avslutar jag varje nattvardsbön med att sjunga: "Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet." Och församlingen svarar sitt Amen som får pelarna i hednatemplen att darra.
När vi firar mässa riktar vi oss till den Gud som är de förste Röraren, den första Orsaken, det enda nödvändiga Väsendet, den högsta graden av Fulländning och den högsta Ingelligensen som har gett allting ett mål.

När vi nu har avhandlat Thomas fem vägar till Gud, finner vi att den verkliga frågan inte är "Varför finns Gud?" utan "Varför finns det en värld?" För man kan tänka sig Gud utan en värld, (han var fri att skapa), men man kan inte tänka sig en värld utan Gud.
För oss människor börjar det visserligen så att säga i fel ände. Vi börjar med oss själva, världen och allt runt omkring oss. Det är detta vi ser, och om vi verkligen ser tingen som de är och förstår dess inneboende egenskaper leder vägen (eller vägarna) vidare till Gud. Och väl där inser vi att han hela tiden varit källan.

Den fjärde vägen: den högsta graden av fulländning.

Thomas av Aquinos fjärde väg tar sin utgångspunkt i de gradskillnader som finns: det finns till exempel saker som är mer eller mindre varma: elden är varmare än en solvarm sten. Men uttrycket mer eller mindre har bara sin mening i den mån det närmar sig det som är mest, i det här fallet: den högsta graden av värme.
Thomas exempel med temperatur får ses som en allegori. Hans argument blir mer giltigt när vi talar om immateriella ting som godhet, skönhet och sanning. Av två falska ting är alltid en falskare än den andra, och den andra alltså sannare än den första. Vi kan gradera ting som mer eller mindre sanna. Men en sådan gradering kan inte fortsätt i all oändlighet och av detta kan vi sluta oss till att det finns en yttersta sanning.

När Thomas talar om sanning så använder han sig av det Aristoteliska sanningsbegreppet. Enligt det begreppet kan även ting vara sanna och inte bara påståenden och utsagor. När man talar om ett ting som är sant beror det på i hur hög grad den lever upp till sitt eget ideal om sin egen natur. Även vi kan ju i dagligt tal tala om en sann vän som synonym till en riktig vän.
Det är ett sanningsbegrepp som ligger närmare det bibliska begreppet, där den yttersta sanningen är en person: Jesus Kristus. "Jag är Vägen, Sanningen och Livet." (Joh 14:6)

Men är Thomas är argument giltigt? Bara för att vi har relativ sanning, saker som är mer eller mindre sanna, följer av det att det måste finnas en absolut sanning? Eller för att ta godhet som exempel: måste vi utifrån förekomsten av relativ godhet hävda en absolut godhet, alltså en godhet där en större godhet inte kan existera, inte ens i princip? Räcker det inte med att även den högsta godheten är relativ, alltså att det visserligen finns en godhet som är godare än all annnan godhet, men i princip skulle det kunna finnas en ännu större? Burj Khalifa är ju världens högsta byggnad, men i princip går det ju att bygga en högre.

Men enligt Thomas är den yttersta godheten är inte bara den högsta i graderingskedjan utan all godhets ursprung och dess källa. All annan godhet är god i den mån den har del i den yttersta godheten. För att jämföra med byggnader vore det som om andra skyskrapor är höga beroende på i vilken grad de efterliknar Burj Khalifa. Och man kan inte vara mer lik Burj Khalifa än Burj Khalifa, den skulle då vara den yttersta graden av skyskrapa.
När vi säger: "det svaret var mer eller mindre rätt" så blir det ju bara meningsfullt om det faktiskt finns ett svar som är absolut rätt och som det avgivna svaret liknar mer eller mindre.

Thomas fjärde väg har anklagats för att likna Anselms ontologiska gudsbevis där man bevisar Gud enbart utifrån idén om Gud. Men Thomas skulle tillbakavisa det. Fjärde vägen utgår inte från idén om godhet, sanning, skönhet etc. utan utifrån godheten, sanningen och skönhetens eixstens.  Precis som de andra vägarna utgår fjärde vägen från verkligheten omkring oss. Vi erfar godhet och vi erfar att det kan finnas olika grader av godhet. Av detta drar vi slutsatsen att det måste finnas en yttersta godhet som är all godhets källa. Och denna källa är Gud.

The Theory of Everything

Jag såg nyligen filmen om Stephen Hawking som hade premiär förra året. En film som förtjänade sina höga betyg. Fokus var kärlekshistorien mellan Stephen och hans fru Jane, samt kampen mot hans sjukdom, ALS. Som ung student gav läkaren honom två år kvar att leva. Med de premisserna gifte sig Jane med honom. Men åren gick och läkarvetenskapen gick framåt och nu är Hawking 72 år gammal.

När de träffades var Stephen ateist och Jane kristen, men någon konflikt kring detta förekom inte, även om Jane hyste förhoppning om att han skulle konvertera. Jag hade gärna sett att man hade utvecklat detta tema mer i filmen. Stephen Hawkings forskning berör universums ursprung och tillvarons innersta väsen, ett ämne som flyter ihop med teologi, metafysik och filosofi. Bara hans person och forskning borde kunna generera betydligt mer intressanta samtal om Gud, universum och alltings ursprung än vad som nu förekom.

Hawkings ambition att finna en Teori om allting, som förklarar och sammanfogar alla kända fysikaliska fenomen, visar ju på att han rör sig i gränsområdet mellan teologi och fysik. Förhoppningen är att den  här teorin, om den blir en verklighet, ska kunna sammanfatta hela tillvaron i en genialisk ekvation:  en enda enkel, elegant teori som förklarar allt. Man anar en längtan efter att slippa leva med oförenliga storheter i kosmos, en längtan efter harmoni och enhet. I början av filmen säger Hawking att det han sysslar med är religion för ateister. Och frågan är om det inte ligger något i det, en Teori om allting som substitut för Gud?

Hawking blev känd för en större allmänhet när han kom ut med boken A Brief Story of Time, eller den lite missvisande titeln på svenska: Kosmos, en kort historik. Där skriver han om sitt projekt att visa att även universum inte är evigt har det likväl inte  en början i tiden.
Hawking föreslår att universum rumtid skulle vara som jordens yta. En tvådimensionell varelse som kravlar omkring på jordens yta skulle inte möta någon gräns eller kant, men likväl så är ytan begränsad, den är inte oändlig.
Tänk dig att tiden fungerar på samma sätt så att bakåt i tiden skulle är som att gå mot nordpolen. Vid nordpolen så inträffar alltså big bang. Nordpolen på jorden innebär ju ingen början på klotet som den första punkten i en linje. Man faller inte av jorden när man kommer dit. Lika lite skulle alltså big bang utgöra en startpunkt för tiden.
Det jag finner intressant är att han beskriver universum på samma sätt som jag skulle beskriva Gud: ”Universum skulle så vara helt självtillräckligt och inte påverkat av något utanför sig självt. Det skulle varken kunna skapas eller förstöras. Det skulle bara FINNAS.”

När Thomas av Aquino beskriver hur tingen omkring oss, som inte är eviga, nödvändiga eller självtillräckliga, kräver ett väsen som är just detta, så ger alltså Hawking universum dessa egenskaper. Kontentan är att vi inte kommer undan begreppet självtillräcklighet eller självorsaklighet. Det handlar bara om vi vill ge universum dessa egenskaper eller ett väsen som vi kan kalla Gud.

Det hade varit oerhört spännande att få lyssna till ett samtal med Stephen Hawking och Thomas av Aquino. Jag tror att Thomas svar skulle vara att även om Universum inte uppstod i tiden fråntar det inte behovet av en skapare. Ända sedan Augustinus har man inom teologin talar om att världen skapades med tiden och inte i tiden. Man kan inte fråga vad Gud gjorde innan han skapade, eftersom begrepp som innan bara är meningsfulla i samband med tid.
Universum består av energi och materia som är tillfälligt och inte kan förklara sig självt. Det Hawking gör är att anta att summan av all energi och materia, alltså universum i sin helhet, skulle plötsligt få egenskapen självtillräcklighet och inte behöva förklaras. Men som Thomas skulle sagt: en oändlig serie av tillfällgia varelser fråntar oss inte behovet av ett nödvändigt väsen som orsak till serien. Även om serien skulle vara evigt är den evigt otillräckligt. (Se gärna mina tre tidigare inlägg om detta.)

Den tredje vägen: det nödvändiga Väsendet.

Den tredje vägen kallas ibland för det kosmologiska argumentet. Men det namnet skulle man kunna ge alla fem vägarna eftersom de alla startar med kosmos, världen som omger oss. Den tredje vägen följer samma form som de två första men avviker på några punkter.

I vår värld finns det många varelser vars existens är möjliga men inte nödvändiga. Hästar är möjliga och existerar, men det hade lika gärna kunnat existera enhörningar. Vidare konstaterar Thomas att ting kommer till existens och försvinner, de existerar inte för alltid. Och varje varelse som kan upphöra att existera har inte i sig själv orsaken till sin existens. Alla varelser som vi ser omkring oss är alltså tillfälliga (icke-nödvändiga).

För den totala existensen av Varandet kan det inte vara på det här sättet, i så fall hade det funnits en tid då ingenting hade funnits, och eftersom inget kan komma ur intet hade då inget funnits idag heller. Om vi inte ska få en oändlig serie med icke-nödvändiga ting måste det finnas ett nödvändigt Väsen som inte är orsakad av något annat, utan är nödvändigt i sig själv.

Thomas menar att oändliga orsakskedjor inte förklarar det de antas förklara, de bara skjuter förklaringen längre och längre bort. Men varför skulle man inte kunna tänka sig en oändlig orsakskejda?
Tänk dig en lång korridor med en lång rad speglar på bägge sidor. Du ser ett ljus i de första spegeln, men när du tittar efter var ljuset befinner sig, ser du samma ljus i en annan spegel på motsvarande sida, snett vinklat om den första. Och så fortsätter det, varje spegelbild är bara en återreflektion från en tidigare spegel. Om du då frågar var ljuset är blir svaret: "Det finns inget ljus, det finns bara en oändlig serie speglar som alla reflekterar ljuset vidare, men ingen ljuskälla." Ett sådant svar skulle du naturligtvis inte godta och på samma sätt kan en oändlig serie av orsaker inte förklara existensen av det vi ser omkring oss idag.

De tre första vägarna liknar varandra. Var och en utgår från en egenskap hos tingen omkring oss och som vi drar slutsatser från. Den första utgår från det faktum att allt rör sig (förändras) till en första orörd rörare, den andra utgår från ändligheten hos tingen till en första orsak, den tredje från tillfälligheten hos tingen till en första nödvändig varelse.

Men det handlar inte om logiska argument utan om metafysiska. Skillnaden är att logik handlar om relationen mellan satser, i likhet med: alla ungkarlar är ogifta, Kalle är ungkarl, alltså är han ogift.
Metafysik handlar om essensen eller den inre naturen hos tingen. Från tingen omkring oss drar vi inte en logisk slutsats att Gud finns utan en metafysisk slutledning. Det betyder att vi iakttar de inre, väsentliga egenskperna, (föränderlighet, ändlighet och tillfällighet) och utifrån dessa förstår att det måste finnas en Gud.

Den andra vägen: den första Orsaken

Frågan om kausalitet, orsak och verkan kan tyckas vara enkel men inte inom filosofin. David Hume ifrågasatte att vi i strikt mening kan veta något om orsak och verkan, allt bygger på vana och erfarenhet av tidigare händelser. När dominobrickor faller på varandra kan vi inte bevisa att den ens fall orsakar den andres, det bygger bara på att vi är vana att se det så. För Hume är det vi kallar orsak och verkan en relation mellan två händelser.

Men Hume var radikalt skeptisk till att vi kan veta något om vår omvärld. Går vi till Aristoteles är han betydligt mer optimistisk till vår möjlighet att få kunskap om världen vi lever i. Orsak och verkan handlar om beroende mellan två händelser och de kan mycket väl inträffa exakt samtidigt. När en dominobricka träffar en annan är det ju en samtidigt händelse, men det är inget tvivel om vilken som orsakar den andres fall. 

Thomas av Aquino utgår i sitt andra argument för Guds existens från denna kedja av orsak och verkan. Kausalitet är här ett metafysiskt begrepp i första hand, den behandlar varför saker händer inte hur. Varje händelse är orsakad av en annan, saker och ting har effekter på varandra. Ibland är sambanden enkla, ibland komplicerade men det finns en ordning av orsak och verkan. Och precis som i sitt första argument om den Första Röraren kan  en sådan kedja inte fortsätta bakåt i all oändlighet. Det måste finnas en Första Orsak som är orsak till allt annat, direkt eller indirekt.

Men denna första orsaken är inte bara en i serien av orsaker vars enda utmärkelse är att den är först, utan att den står över hela kedjan. Det skulle i princip gå att tänka sig en oändlig kedja som likväl behöver sin förklaring för även om varje enskild länk kan förklaras av den föregående, förklaras inte kedjan som helhet av detta.

Likheterna mellan den första vägen och andra vägen är stora, men det finns skillnader. När Thomas talar om orsaker handlar det inte i första hand om orsaker till tingens existens utan till att de fortsätter att existera. 

Vi är inte vana att tänka så och det var också detta som ledde till 1700-talets deism. Man tänkte sig att Gud hade skapat världen men sedan dragit sig undan och lämnat den åt sitt öde. Men är det möjligt?

Thomas menar att om något behöver en orsak till sin existens behöver detta också en orsak till att den fortsätter att finnas till. Precis som man kan säga om ett ting: "att om inget hade orsakat det hade det inte funnits" kan man också säga: "om inget upprätthåller det kollapsar det till icke-existens".

Om Gud i den första vägen, den första Röraren, är igångsättaren av världen är han i den andra vägen, upprätthållaren av världen. Allt omkring oss, energi och materia, skulle omedelbart förintas om det inte fanns en verkande Orsak som höll uppe allt.