Den otidsenliga asylrätten

Björn Östbring och Lena Halldenius. Foto: Thomas Lunderquist.

Filosofiska rummet i P1 brukar vara värt att lyssna på, och det gäller inte minst det senaste avsnittet om Rätten till våra rättigheter - de mänskliga och de medborgerliga. Det var Lena Halldenius, filosof och professor i mänskliga rättigheter, och Björn Östbring, doktorand i statsvetenskap som diskuterade flera olika frågor med utgångspunkt i dagens flyktingsituation. Särskilt Halldenius var mycket intressant att lyssna till.

Dagens asylrätten kom till 1951 för att lösa en speciell situation efter andra världskriget.  Lena Halldenius:   "Situationen efter andra världskriget var att hela Europa var full av folk som plötsligt hade hamnat fel;  på grund av kriget eller att gränser hade dragits om befann de sig på ett annat territorium än där de var medborgare."

Utgångspunkten i den flyktingkonventionen är att flyktingen är redan på plats. Asylrätten ger skydd åt de flyktingar som befinner sig på plats men ger inget som helst skydd åt de flyktingar som är kvar i krigsområdet eller befinner sig i transit, på väg till ett land som kan ge dem skydd. För att kunna åberopa rätten till asyl måste ju flyktingen ge sig ut på en livsfarlig och strapatsrik resa. Asylrätten är alltså helt anakronistisk och fungerar inte idag: det som då var undantag har idag blivit regel.

Det är detta som är det främsta skälet till att EU och Sverige står så handfallna inför dagens flyktingsituation. Den "heliga" asylrätten har fått helt andra effekter än vad som avsågs från början:

1. Splittrade familjer.  Flyktingsmugglarna vet att ta betalt, ofta har man bara har råd att skickar iväg någon eller några familjemedlemmar. Då satsar man på unga män som kan ta vara på sig själva, medan kvinnor och gamla många gånger är kvar i krigsområdet. Det är en svår avvägning: stanna kvar i en relativ trygghet eller satsa på en okänd och farlig resa.
2. Människor dör i onödan. På vägen hit är det många som dör, helt i onödan! Hade de kunnat åka hit med vanliga reguljära transportmedel hade det ju varit mycket säkrare.
3. De som är i störst behov av skydd hjälper vi inte. Det är ju bara de med pengar och med tillräckligt fysisk kapacitet som har en möjlighet att komma hit.

Men detta i bakhuvudet borde det inte vara särskilt kontroversiellt att säga det självklara: avskaffa asylrätten! Tyvärr gick inte Halldenius och Östbring in på detta i någon större utsträckning, även om Östbring talade om att asylrätten borde begränsas till angränsande länder (hjälp i närområdet) och Halldenius om att asylrätten borde upphöra när skyddsbehov inte längre föreligger.

Just denna frågan har ju varit oerhört svårdebatterad i Sverige och vi vet ju alla varför: man har varit så upptagen med att leta stickor i SD:s politik att man inte sett bjälken i den egna.

För ganska precis ett år sedan skrev jag ner min vision om svensk flyktingpolitik: http://tobiasbackstrom.blogspot.se/2015/09/ett-scenario-for-en-annan.html

Jag kan konstatera att jag fortfarande tycker likadant, jag kan också, trots allt, glädjas över att P1, sent om sider,  börjar diskutera saken.

En muslims väg till Jesus

Jag har precis läst boken Jag sökte Allah och fann Jesus. Det är självbiografi av Nabeel Qureshi en amerikansk läkare, uppvuxen i en muslimsk familj. Under sina studier lärde han känna en kristen studiekamrat och boken handlar till stor del om deras gemensamma sökande mot sanningen. De vänder och vrider på varje argument för och emot, och trots att de många gånger står emot varandra bevaras deras vänskap. Hans livsresa är riktigt spännande att följa.

En av de läror som han som muslim reagerade mot var treenighetsläran. Som muslim hade han fått lära sig att det var ett påhitt av de kristna för att få ihop tanken på att Jesus var Gud samtidigt som det ändå bara fanns en Gud. De säger att Gud är både en och tre samtidigt och kallar honom treenig. För en muslim går detta emot vanligt sunt förnuft och utgör en självmotsägelse.

Det som för honom blev en pusselbit till att förstå treenigheten var under en lektion när de fick lära sig om resonansstrukturen i nitratjonen. Nitratjonen består av en kväveatom och 3 stycken syreatomer och sammanlagt 24 elektroner binder dem samman. Kväveatomen placerar man i mitten och de tre syreatomerna omkring den. Mellan kvävet och syret får man enkelbindningar utom vid ett ställe där det blir en dubbelbindning. Men här kommer man till det intressanta: dubbelbindningen kan vara vid vilken syreatom som helst. Den aktuella strukturen som nitratjonen får är i praktiken en kombination av tre möjliga strukturer, en resonansstruktur. Det finns egentligen inga enkla och dubbelbindningar, alla är en och en tredjedelsbindning. En molekyl med resonans utgör alltid alla sina molekyler, samtidigt som den ändå inte är någon av dem.

För Nabeel blev detta en aha-upplevelse. Här fanns ju på svart och vitt att något mycket väl kan vara en och tre samtidigt. Och om det nu finns saker i den här världen som kan vara en och tre samtidigt, även om det inte går att begripa, varför skulle inte Gud kunna vara detta?

Det är fascinerande hur mycket det finns i naturen som pekar mot Gud, ända ner till tillvarons minsta beståndsdelar. Skapelsen är en reflektion av Skaparen, vi kan sluta oss till, inte bara att det måste finnas en skapare utan också om vem denne är.

Staten och våldsmonopolet

Statens främsta, och viktigaste uppdrag är att garantera medborgarna fred och säkerhet. Om det är något vi ska ha staten till så är det detta, sen kan man alltid diskutera hur många fler uppdrag staten ska åta sig.
Enligt min mening har staten i Sverige vuxit sig för stor och faran med en för stor bredd är att man glömmer fokusera på kärnuppgifterna. Jag menar att det är just detta som håller på att ske i Sverige. Staten ska vara liten men stark, i Sverige har den blivit stor men svag.

Det handlar inte bara om att vårt militära försvar har hamnat i periferin och betraktas som ett sidoprojekt. Det som börjar bli mest akut är vår inre säkerhet. Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva hur det kryper närmare. Jag bor i Borås och de senaste veckorna har vi kunnat läsa om våldtäktsförsök på vår gata och skjutningar 500 m från där vi bor.

Det är ingen tvekan om att polisen har stora interna problem. Jag behöver här knappast upprepa att den nuvarande ledningen borde avgå, det har snart alla fattat utom han själv och regeringen som tillsatte honom.
Men problem verkar också finnas på åklagarsidan som inte alltid verkar förstå på vems sida de ska stå: brottsoffret eller förövaren. Det hjälper ju inte mycket att politikerna skärpte straffskalorna när domarna svarade med lägga sig på den nedre delen av skalan. När åklagare släpper personer som är misstänkta för mordförsök efter några timmar, och undviker att yrka på utvisning trots att de har möjlighet därtill då undrar jag var deras empati ligger. Varje kriminell som får en för mild dom, eller ingen dom alls, innebär ytterligare en påfrestning för brottsoffret.

Det har länge funnits en inställning att det är mer humant att vara för låga straff, men det beror ju helt och hållet vem man väljer att vara human mot. De mest brottsutsatta är människor som redan är utsatta på andra sätt: låginkomsttagare och invandrare till exempel. Människor som inte har ekonomiska möjligheter att välja fritt var de vill bo eller som inte har försäkrat bilen för att spara pengar.

När man läser om hur poliser förhandlar med kriminella gäng, och hellre väljer att gå in med dialogpoliser än kravallpoliser så kanske polisledningen borde fundera över vad de är till för. Naturligtvis ska vi i första hand försöka samtala och föra dialog med människor, men jag menar att det inte är en uppgift för polisen. Att prata med unga människor som håller på att utvecklas till att bli kriminella, det är en uppgift för föräldrar, socialarbetare, präster och imamer, fritidspersonal etc. Men när det kommer till en punkt där samtal inte fungerar, det är då man ringer polisen.
Men om de då bara fortsätter samtalet, istället för att ingripa? "Hade det gått att prata dessa tillrätta, hade vi inte ringt er" misstänker jag att de andra i så fall tänker.
När polisen backar från sitt våldsmonopol kommer bara andra grupper ta över. Vi ser det redan med bildandet av medborgargarden.

Men vi borde börja diskussionen med vad staten är till för i grund och botten. I Sverige har staten och kommunerna tillåtits svälla allt för länge, man har åtagit sig mer och mer och riskerar nu att glömma kärnuppgiften.

USA:s presidentval: pest eller kolera

Det amerikanska presidentvalet närmar sig och som vanligt får man ingen opartisk bevakning av valet och kandidaterna. Trump blir visserligen skärskådad och nagelfaren och med all rätta. Det finns mycket man kan säga om honom. Okänslig, konfliktsökande, småaktig som rider på en invandrarfientlig våg etc. Däremot har jag inte hört så mycket om hans motståndare Clinton. Så nu ska mitt blogginlägg i första hand handla om henne.

Diana Johnstone ger i sin bok "Drottningen av kaos - Hillary Clinton och USA:s utrikespolitik" ingen smickrande bild av henne. Johnstone är amerikan men bosatt i Paris sedan 1990 och har arbetat för den franska nyhetsbyrån AFP.
Nu ska de sägas att Johnstone har ett mycket tydligt vänsterperspektiv och det finns generaliseringar och överdrifter i hennes bok som jag verkligen inte köper. Till exempel betraktar hon USA:s närvaro i Västeuropa efter andra världskriget som en ockupation.
Men i det här fallet är hennes politiska hemvist snarare en styrka: det är ingen republikan som ger sig på Clinton, kritiken kommer från vänster.




I april 2014 kom en expertgranskad studie fram till att USA inte är en demokrati utan en oligarki som leds av ekonomiska eliter. Denna elit äger både det republikanska såväl som det demokratiska partiet och oavsett valutgång är Vita huset deras. Jag vet inte hur mycket man ska tilltro denna verklighetsbeskrivning men något ligger det förmodligen i det.
Hillary Clinton är idag den främsta representanten för denna maktelit. När hennes make Bill Clinton valdes till president var han tydlig med att "ni får min hustru på köpet". I praktiken hade hon ett mycket stort inflytande redan då på amerikansk politik. Under denna presidentperiod blev kriget i Jugoslavien ett mönster för USA:s utrikespolitik. Här utarbetade man teknik för omstörtande verksamhet och regeringsskiften som skulle praktiserar på andra håll, enligt devisen söndra och härska.
Det var här som man formade principen response to protect, R2P. USA, menade man, var ett exceptionellt land som hade ansvar för att skydda andra folk. Hillary Clinton personifierar det amerikanska övermodet när hon beskriver USA som "mänsklighetens sista hopp".

Under president Obama kom Hillary tillbaka till makten som USA:s utrikesminister. Flygangreppen mot Ghadaffis Libyen blev hennes eget krig. Johnstone tecknar här en helt annan bild av Ghadaffi än vad vi är vana vid. Excentrisk diktator med yvig retorik, men också en regeringstrött människa efter 40 år vid makten som gjorde stora ansträngningar att närma sig väst. När han började orientera sitt land mer mot Afrika än den arabiska sfären fick han den arabiska eliten i landet emot sig, särskilt när han ville fördela inkomsterna från oljan mer jämnt över landet. Att han skulle vara en blodtörstig tyrann som i stor skala började mörda sitt eget folk stämmer inte, enligt Johnstone.

Jag vet inte vad som är sant, men klart är att han var beredd att kompromissa redan innan NATO:s anfall började men Clinton drev på. Hon ville inte ha några förhandlingar. När Clinton informerades om att Ghadaffi skändats och mördats av en lynchmobb utropade hon "Vi kom, vi såg, han dog" innan hon bröt ut i ett klingande skratt.

George W Bush etablerade ett vänskapligt förhållande till Vladimir Putin, något som hårt kritiserats av Hillary Clinton. Men som senator anslöt hon sig till Bush linje och röstade för invasionen av Irak.

President Obama fick ju som bekant fredspriset knappt innan han ens han börja sin ämbete, något som i efterhand nog de flesta är överens om var överilat. Han har i princip fortsatt Bush utrikespolitiska krigslinje, om än med drönare och proxykrig istället för storskaliga amerikanska interventioner. Men det är också tydligt att där Obama egentligen ville vara mer försiktig var det utrikesministern som drev på.

Jag har läst Johnstones bok med kritiskt sinne, och jag vet helt enkelt inte hur jag ska värdera allt hon påstår. Men några saker kan jag säga.
I Sverige har vi i decennier blivit itutade att republikanska presidenter är bad guys, och demokratiska presidenter good guys. Det där är bara nonsens för okunniga. Utrikespolitiskt skiljer det föga mellan Bush och Obama, man kan snarare konstatera att Obama lämnar efter sig en betydligt mer kaosartad värld än Bush. När han drog tillbaka de amerikanska trupperna från Irak lämnades ett maktvacuum som öppnade vägen för IS.

Hillary Clinton kan vara på väg mot ytterligare 8 år i Vita huset. Då har hon befunnit sig i USA:s absoluta maktelit i 20 år, om än inte i streck. De kommande 8 åren kan vi få den mest krigshetsande presidenten som USA haft. Det är ingen tvekan om att hon är ett med det militärindustriella komplexet som håller USA i järnhand.

Och nu till det kommande presidentvalet. Vänstern i Sverige (och Europa) har ju av tradition alltid krävt att USA ska dra sig ur resten av världen och avveckla sina militärbaser. Men det är ju detta som Trump förespråkar! Han vill söka samförstånd med Putin, tona ner USA:s roll i NATO och undvika att veckla in sig i krig långt från USA:s gränser. Hans devis tycks ju vara att USA ska sköta sig själv och skita i andra. Man kan tycka vad man vill om det och om muren mot Mexico m.m, men klart är att med Clinton vid makten får vi en amerikansk utrikespolitik som går rakt motsatt vad vänsterpolitiker här hemma önskar.
"Vill vi lämna över kärnvapenkoderna tillTrump?" har man sagt. Men frågan kan lika gärna ställas: "Vill vi lämna över dem till Clinton?"

Det amerikanska presidentvalet är ett val mellan pest och kolera. Kanske skönt att man inte är amerikansk medborgare, för jag vet verkligen inte hur jag skulle röstat.

"Bulverism" och dagens identitetspolitik

När man läser C S Lewis, särskilt hans essayer i God in the Dock, framstår han närmast som profetisk i hans analys av samhällsklimatet. I hans essay "Bulverism" or, the Foundation of the 20th century thought, beskriver han vad vi idag skulle kalla identitetspolitik.

Vad är det som gör att vi tycker som vi tycker i olika frågor? C S Lewis skrev denna essay redan 1941 och han pekar på två förklaringsmodeller i hans samtid: freudianism och marxism. Freudianerna menade att vi alla bär på undermedvetna motiv och våra tankat beror på olika psykologiska komplex. Att engelsmännen tycker att Elizabeth I var en stor drottning beror på att de bär på moderskomplex, till exempel.
När marxisterna skulle förklara människors åsikter, utgick man istället från vilken ekonomisk klass man tillhörde: om du tycker kapitalism är bra beror det bara på att du tillhör en privilegierad grupp i samhället.

Anta, skriver C S Lewis, att jag påstår att jag har en stor mängd pengar på banken, och anta att du vill ta reda på om mitt påstående är orsakad av önsketänkande. Du kan inte ta reda på det enbart genom att undersöka mitt psykologiska tillstånd, det enda sättet är att räkna pengarna. Om du då finner att det inte stämmer, först då kan du komma med psykologisk förklaringar till mitt ursprungliga påstående.

Med andra ord: du måste först visa att en man har fel innan du går in på varför han har fel.

Idag, (och redan på C S Lewis tid, tydligen) har man vänt på det där. Man börjar med förklaringar till varför ens opponent har en viss uppsättning åsikter, och sen behöver man inte argumentera för att de är fel. C S Lewis myntade en term för detta: bulverism. Termen kommer från Ezekiel Bulver som vid fem års ålder hörde en diskussion mellan sina föräldrar. Pappan hävdade att två sidor av en triangel var tillsammans större än den tredje, och hans mamma replikerade: "Det där säger du bara för att du är man."

Bulverism förekommer framföra allt inom politiken: du tycker som du gör för att du vill tycka så, det ligger dolda motiv bakom dina åsikter.
Alla åsikter har visserligen orsaker men det finns olika typer av orsaker: omständigheter utanför en själv, och det egna tänkandet. Det som bulveristerna hävdar är: mina åsikter är ett resultat av mitt eget tänkande, men dina åsikter är bara ett resultat av händelser och omständigheter i din omvärld.

Det finns olika typer av sådan omständigheter man hänvisar till: bilförsäljaren som berättar om hur bra en viss bil är: "det där säger du bara för att du vill sälja bilen", prästen som berättar att Jesus ger oss evigt liv: "det där säger du bara för att vi ska komma till kyrkan och betala din lön".

Men som jag påpekade i början: idag är det vanligaste att du hänvisar till identitet. Är du en vit, medelålders man är du bara av den anledningen diskvalificerad att uttala dig som kvinnors, svartas och ungas situation. Identitetspolitiken går ut på att bara om du tillhör en viss grupp har du rätt att tala för den gruppen.

Det har blivit viktigare vem som säger något än vad som sägs.

Man utgår alltså från att en människas uppsättning av åsikter beror på ens grupptillhörighet. (Du gillar kapitalism eftersom du är vit, medelålders man.) Det ställer dock till det när man har åsikter som man inte förväntas ha utifrån sin grupptillhörighet, speciellt när invandrare avviker. Det brukar man lösa genom att avfärda dem som klassförrädare eller "husblatte". Sakine Madone berättade om detta i sitt sommarprogram som är värt att lyssna på.
Det jag tycket är intressant är att vita medelålders män, av någon anledning, mycket väl kan vara marxister, feminister, eller vad som helst, utan att detta behöver "förklaras". Det är bara invandrare (och kvinnor) som blir ifrågasatta när de avviker från mallen. (Jag rekommenderar Adam Cwejmans bok: Välviljans rasism.)

Tillbaka till C S Lewis; bulverismens logiska slutpunkt leder till att allt tänkande blir ogiltigt. Om mina åsikter beror på min hudfärg, mitt yrke eller min grupptillhörighet kan jag ju inte lita på mitt eget tänkande. Om bulverismen inte upphör kan inte förnuft och logiskt tänkande inte spela en viktig roll i samhället.
Vi behöver återgå till ett debattklimat där vi slutar misstänkliggöra varandras motiv och bemöta åsikter med argument istället för att tro oss veta varför vederbörande tycker som han gör. Likaså uppfattningen att man inte skulle kunna företräda en grupp som man själv inte tillhör. Har man bara tillräckligt med empati går det utmärkt att tänka sig in i hur andra människor har det, oavsett vilken hudfärg eller kön man själv har.

Våldtäkter och festivaler

För några år sedan efter en konfirmandlektion höll jag kvar ett par killar och pratade om deras beteende under lektion. De lovade bättring. Senare, under kvällen, ringde en av deras mammor och hade synpunkter. Hon hade inga synpunkter på vad jag sagt men menade att jag borde sagt det till hela gruppen; nu kände dessa två sig utpekade. Jag frågade vad det var för poäng att adressera hela gruppen när det bara var två saken gällde. Förmodligen hade i så fall alla tagit åt sig, utom just de som hade behövt ta åt sig.

Ett annat exempel som kommer till mig: när vi bodde i lägenhet i Lund var det en familj i området som hade fönstret öppet dygnet runt. 20 minusgrader utomhus spelade ingen roll, fönstret stod på vid gavel. Efter ett styrelsemöte i föreningen kom det en lapp i brevlådan där vi uppmanades till energibesparing, särskilt gällde det att inte ha fönstren öppna i onödan. Hade det då någon effekt på den specifik lägenheten? Naturligtvis inte, fönstret fortsatte att vara öppet. Däremot misstänker jag att alla andra var extra noga med att inte släppa ut värme i onödan.

Den här oviljan att peka ut vissa personer eller en viss grupp märker vi också av i debatten om sexuella övergrepp på festivaler. Lars Brickstad som är projektledare för projektet Fatta man, blir intervjuad i SvD.  Föreningen Fatta och det specifika projektet har alla mina sympatier, särskilt deras engagemang att stoppa sexuellt våld.

Men man hinner inte långt i intervjun innan det ska börja relativiseras: "De övergrepp som sker på festivalerna är bara en bråkdel av det sexuella våldet som förekommer varje dag, året om, i hela landet." I sak har han naturligtvis rätt. Förra året anmäldes 5920 våldtäkter (vi leder våldtäktsstatistiken inom EU) och det var säkert bara en bråkdel av dem som förekom på just festivaler. Men skulle det vara fel att lyfta fram detta, bara för att det förekommer även annorstädes?

Brickstads huvudpoängen är att de sexuella övergreppen är alla mäns ansvar. "Den enda gemensamma nämnaren bland de som våldtar är att de är män, 97 procent av de våldtäktsmisstänkta förra året var män." säger han med emfas. Förutom att det väl ändå hör till sakens biologiska natur att det bara är män som våldtar, så reagerar jag på ordet enda. Skulle den enda gemensamma nämnaren vara att de är män?
Hur är det med tidigare kriminalitet, bakgrund i länder med en medeltida kvinnosyn, pojkar som vuxit upp utan sunda manliga förebilder etc. Kan man inte hitta andra gemensamma nämnare här?

Det som Brickstad ger uttryck för är just mina två ovannämnda exempel: oviljan att peka ut vissa personer eller grupper. Istället ska vi adressera "alla", i detta fall; alla män. Jag misstänker att det till viss del handlar om bekvämlighet, det är lättare att dela ut ett lapp i samtliga brevlådor än att knacka på hos den lägenhet där fönstret står öppet för att prata med innehavaren. Och att börja bena ut vad de höga våldtäktsantalet i vårt land beror på kan också visa sig obekvämt.
Men vill man lösa problem måste man först analysera vad problemet beror på. Enligt Brickstad beror problemet på machokulturen, "och alla män måste reflektera över hur de upprätthåller machokulturen". Skulle då machokulturen var något som präglar svenska män? Om man jämför med italienare och spanjorer?

Men spelar det någon roll om den som våldtar är född i Sverige av svenska föräldrar eller kommer från något annat land? Nej, naturligtvis inte för den enskilda kvinnan. För henne är händelsen lika traumatiskt oavsett vem som är förövaren.
Men om vi vill komma tillrätta med problemet spelar det roll. Vi måste till att börja med veta vad vi pratar om, vi behöver tillgång till statistik där det redovisas var gärningsmän kommer ifrån, både när det gäller kulturell, geografisk och socio-ekonomisk bakgrund. Om vi då ser mönster kan vi agera utifrån detta på ett sätt som ger effekt som generella åtgärder inte gör.

När då polisen inte vill säga något om grupptillhörighet hos gärningsmän eller när Brå inte redovisar den typen av statistik visar det på myndigheters bristande förtroende för allmänheten. Jag förmodar att man är rädd att det ska gynna SD.
Tänk, jag tror det är precis tvärtom. Jag är övertygad om att om vi bara fick fakta på bordet skulle vanligt folk kunna samtala om detta och olika lösningar utan att reflexmässigt vilja stänga landets gränser.
Det är den nuvarande situationen, den gnagande misstanken att vi inte får hela bilden, med rykten och mytbildning som följd, som gynnar SD.

Den bekväma lösningen är den som Brickstad ger uttryck för: adressera alla svenska män. Men det är knappast detta som löser problemet.

Den obekväma migrationsdebatten

I lite olika varianter har jag försökt få in en debattartikel till Dagen och Kyrkans tidning den senaste tiden. Uppenbarligen har de inte varit intresserade av en mer kritisk debatt mot SKR, Svenska kyrkans biskopar, ledarskribenter och andra som kyrkliga företrädare som uttalat sig om Sveriges nya migrationspolitik. Så det får bli här som den publiceras istället.

Det som fick USA att gå med i andra världskriget var det tyska ubåtskriget mot den amerikanska handelsflottan. Men de tyska ubåtarna var svåra att komma åt, väl dolda under vattnet. När man diskuterade vad man skulle göra kom en amiral på en ljus idé: ”Värm upp Atlanten så att den kokar, på så vis måste alla ubåtar upp till ytan och vi kan förgöra dem.” På frågan hur detta skulle gå till svarade amiralen indignerat: ”Jag gav er idén, det är er uppgift att utarbeta detaljerna.”

Den här historien har vissa likheter med dagens migrationsdebatt i Sverige. Olika kyrkliga företrädare och ledarskribenter har gått ut och kritiserat regeringens 180-graders sväng i flyktingfrågan. Och det finns verkligen all anledning att vara kritisk, men ska kritiken vara trovärdig måste man också bevärdiga sig med att prata om detaljer. Det är enkelt att på avstånd hytta med sitt moralistiska pekfinger och sen bara bli indignerad när man får frågan hur saker och ting ska gå till.

Det är dessutom oviljan att prata hur som har lett fram till dagens situation. Det var många som påpekade konflikten mellan en generös invandring och en generell välfärd, det borde inte kommit som en överraskning för någon. Hade man diskuterat dessa frågor i tid, istället för att stoppa huvudet i sanden, hade tvärstoppet i migrationspolitiken kunnat undvikas.

Jag har ingen lösning på hur man ska få Atlanten att börja koka, men det finns förslag på hur vi skulle kunna fortsätta upprätthålla en generös invandring till vårt land. Istället för att minska på kostnader genom att minska antalet migranter borde man börjat med att minska kostnaden per migrant såsom bidrag och andra ersättningar.

Det är ganska uppenbart att den svenska välfärden inte kan göras tillgänglig för en stor del av världens flyktingar, då kollapsar den. En lösning skulle vara att den bara är tillgänglig för svenska medborgare, då behöver vi inte se nyanlända som ett hot mot vår välfärd.

Politiken före omsvängningen var heller inte mycket bättre, där vi välkomnat alla som lyckats ta sig hit men vägrat att göra något för att hjälpa människor till detta. Den taktiken var inget annat än hyckleri. Det vi behöver göra nu är att diskutera hur vi ska göra det möjligt för människor att komma hit lagligt, till exempel genom att höja nivån på antalet kvotflyktingar.

Det är sådana här konkreta frågor som behöver diskuteras för att hitta en väg framåt i den återvändsgränd vi nu befinner oss i. Istället för att ägna sig åt fromma floskler borde nu SKR, Svenska kyrkans biskopar och andra kavla upp ärmarna och komma med konkreta förslag på hur saker och ting ska gå till.