Vänsterkyrkan

Jag har nu läst Johan Sundeens omfattande genomgång om när svensk kristen vänster mötte marxismen: 68-kyrkan. Johan Sundeen är idé- och lärdomshistoriker, verksam i Borås. I boken går han igenom böcker, artiklar och intervjuer skrivna av och om aktiva personer inom kristen vänster under åren 1965-1989. Per Frostin är den som får mest utrymme och som har påverkat många teologie studenter med sin bok Den ofullbordade revolutionen. Ett flertal som varit biskopar i Svenska kyrkan nämns också: Martin Lind, Jonas Jonsson, KG Hammar och Lars Carlzon. Kriss, Kristna studentrörelsen i Sverige, var på många sätt en plantskola för kristna med röda drömmar.


Jonas Jonsson, biskop emeritus i Strängnäs, var den som ivrigast vurmade för Maos Kina. På 70-talet skrev han Kina, kyrkan och kristen tro, där han prisar Gud för kulturrevolutionen och för att allt gott den inneburit för Kinas folk. Han såg detta som ett led i Guds handlande och konstaterar att Gud kan använda även icke-troende i sina planer.
Det här var ett synsätt som tilltalade många kristna kulturpersonligheter, i en recension av boken beskriver Olov Hartman djupgående likheter mellan kristendomen och kinakommunism.
1989 under massakrerna på den himmelska fridens torg tog Jonas Jonsson visserligen avstånd från landets regim, ändå var de som omkom där bara en bråkdel av de som föll offer under kulturrevolutionen.

Så här fortsätter det genom Sundeens avhandling. Jag kan även nämna Lars Carlzon, tidigare biskop i Stockholm stift som ställde sig i spetsen för Förbundet Sverige-DDR och beklagade murens fall i tidskriften som de gav ut.

Kärnkraftsmotstånd, fred och miljö var ämnen som togs upp av många inom 68-vänstern, där socialismen fanns med som tema oavsett vad det i övrigt handlade om. I Kristna Fredsrörelsens tidskrift Fred & framtid menar till exempel Stefan Edman att kapitalismens yttersta konsekvens är kriget.

Det fanns motröster. I början av 80-talet publicerade ett trettiotal präster, däribland Fader Gunnar i Osby och G A Danell, en skrivelse där de protesterade mot ett ensidigt fredsbudskap som gynnade östsidan i det kalla kriget.
För detta går som en röd tråd: övergrepp och förföljelser av oliktänkande, även kristna, i de kommunistiska länderna tonades ner eller försvarades. Det är slående att förföljda kristna i dessa länder fick så lite stöd från sina trosfränder i väst.

Christian Braw skriver i Svensk tidskrift hur många 68:or måste anses vara djupt komprometterande då de teg om förtryck och massmord och jag är böjd att hålla med. Vi har inte heller sett några offentliga omprövningsprocesser inom kristen vänster, liknande den som Göran Skytte genomgick.

Frågor som jag får efter att ha läst Johan Sundeens bok är hur kristna så lättvindigt kunde låta sin tro politiseras och använda religionen för att legitimera krig och terror. Det är desto mer anmärkningsvärt som de regimer som de hyllade var ateistiska och starka motståndare till religion.
Det är också märkligt att medan sekulära efterföljare av 68-rörelsen hade lättare att göra avbön, satt det djupare inne bland deras kristna kollegor.

Boken är viktig för att förstå dagens Svenska kyrka. Många av dem som var aktiva i 68-rörelsen har fortfarande ledande positioner om de inte har gått i pension. Fortfarande är det svårt att skilja på tro och politik på många håll. Och när det gäller klimatengagemanget känner jag igen hur man gör en fråga i tiden till sin och driver den med socialistiska undertoner.

Som kyrka behöver vi lära oss av historien, i det här fallet vår egen historia. Annars riskerar vi att hamna i samma fälla igen.

Varför dog Jesus på korset?

Varför föddes Guds son just bland det israeliska folket? Hade det lika gärna kunnat vara i vilket folk som helst? Jag tror att många kristna tänker att lagen, profeterna och det gamla förbundet egentligen bara finns där som en pedagogisk bakgrund för hur vi ska förstå Jesus och hans uppdrag. Varför Jesus behövde dö på korset för våra synder brukar vi förklara med olika modeller. Till exempel Jesus död som det slutliga och enda offret för våra synder, i stället för alla otaliga offer under templets tid.

Men var det hela poäng med Israel och GT, fungerar det bara som den bakgrundsfond som Gud sedan sköt åt sidan när Jesus kom till världen.

NT Wright, mer känd som Tom Wright, har kommit ut med boken The Day the Revolution Began, Reconsidering the Meaning of Jesus Crucifixion, (HarperOne 2016).
Han börjar att problematisera den traditionella förklaringen till Jesus död: Jesus dog på korset för våra synder så att alla som tror på honom ska kunna komma till himlen.
Stämmer den? Problemet, enligt Wright, är att vi gör felaktiga associationer till ord som himmel, synd och frälsning.

Vår syn på "himmel" har blivit platonsk, när syftar på en andlig tillvaro "ovanför" denna jord. Vi har fått en moralisk (eller moralistisk) förståelse på vad synd är, när vi ser synd som omoral, brott mot Guds bud och vilja. Och när det gäller frälsning har vi fått en hednisk förståelse av Jesus död när vi ser det som att han offrades för att blidka en vredgad gud.

Det är naturligtvis generaliserande men jag vågar nog påstå att de allra flesta av våra församlingsbor inklusive de som kommer till kyrkan tänker på ovanstående sätt. Vad gör vi som präster och kyrka för att förändra detta?

NT Wright visar hur vi måste sätta in Jesus död på korset i sitt judiska sammanhang för att rätt förstå vad som hände. Och det omedelbara sammanhanget var den judiska påsken. Det var ingen tillfällighet att Jesus dog just under påsken då man firade Exodus, uttåget ur Egypten, bedjande att Gud ska göra igen men i större skala det som han gjorde för många år sedan. Det är detta som Jesus gör nu. Han introducerar en ny Exodus.
När Jesus skulle förklara för lärjungarna vad hans kommande död skulle handla om gav han dem ingen teori eller en modell utan en måltid, en påskmåltid. Men istället för den traditionella påskmåltiden som syftade tillbaka 1500 år, vände han på perspektivet så att måltiden pekade framåt. Istället för befrielsen ur Egypten handlar det nu om riket som kommer.

Ingenstans i Nya testamentet talas det om att vi ska komma till himlen. Däremot talas det mycket om Guds rike som inte är detsamma som en andlig tillvaro ovan molnen. Målet för den kristne är istället (kroppslig) uppståndelse och evigt liv i den nya skapelsen, Guds rike.

Istället från befrielse från slaveri i Egypten handlar det om befrielse från synd. Men vad är synd? Synd är något djupare än att bara bryta mot den moraliska koden. Synd handlar om att dyrka det skapade (avgudar) istället för Skaparen. När vi gör detta ger vi dessa avgudar makt över våra liv. Synd leder till död, men inte för att döden är ett straff utan för att det är dess konsekvenser. Skillnaden är som att du får en böteslapp för att du kör för fort eller att du kör av vägen när på grund av din fortkörning.

Synd är när vi inte förmår leva upp till kallelsen att vara Guds avbild. När Gud ser våra synder ser han vad en fiolmakare skulle se om spelaren använder hans fantastiska skapelse som ett tennisracket.

Jesus straffades inte på korset för våra synder, visserligen fördöms synden i Jesus kropp, men inte Jesus själv. Ingenstans talas det om Guds vrede över den korsfäste.
I dödsögonblicket representerar Jesus Israel och världen. "Makternas" makt över oss bryts slutgiltigt, makterna som fick makt över oss för att vi gav dem det när vi dyrkade det skapade istället för Skaparen. När Messias dog, dog alla som är en del av hans kropp. När han uppstod, uppstod också vi.

Särskilt i en luthersk kontext är det intressant att se hur Wright förklarar ordet "rättfärdighet" i Romarbrevet 3. Vi tror att det helt enkelt syftar på moralisk godhet, men Guds rättfärdighet syftar inte på hans godhet i allmänhet utan på hans trohet mot förbundet, förbundet med Israel och genom Israel hela världen. Även om Israel var trolös mot förbundet så ändrade inte Gud sig, och det Jesus gjorde var att han som Messias, tog på sig Israels roll, han uppfyllde förbundet.

Genomgående i boken visar Wright hur vi kommer fel i vår teologi när vi utelämnar Israel och det judiska. Gör vi det tippar det över till ett icke-judiskt sätt att tänka till en platonsk himmel, synd som omoral och frälsning som att Jesus offrades i vårt ställe för att sona en vredgad Gud.

"I Sverige måste man göra allting själv"

"Det var först när vi kom till Sverige som jag började stryka skjortor". Jag var hemma hos en familj från Syrien och vi pratade och jämförde Sverige och Mellanöstern. Där kostade det 2 kr att få en skjorta tvättad och struken, varför de flesta lämnade bort den sysslan. Sopor lämnade man utanför dörren som samlades in av en man för en billig peng. Har man trädgård är det någon annan som sköter den. När man kör in på en bensinmack behöver man inte kliva ur för att tanka bilen, det finns det personal för. Hinner man inte handla kan man leja bort detta. Etc.

"Men här i Sverige måste man göra allting själv" sa hon med en liten suck.

Välkommen till livspusslet tänkte jag. Jag förstod henne naturligtvis, det är nog inte så enkelt att kombinera heltidsstudier på Sfi med småbarn, hem och hushåll oavsett hur jämlikt man fördelar bördorna.

Jag kan inte låta bli att jämföra detta med andra samtal jag haft tidigare med svenskar när vi pratat om RUT-avdrag eller "pig"avdrag som det så föraktfullt hette förut. "Var och en ska ta vara på sin skit!" eller "Bara för att de rika inte orkar tvätta sina kalsonger?" var argument som jag stötte på.
Det har funnits, och finns en attityd att den här typen av enkla låglönejobb är något skamligt. Och eftersom ingen ska behöva skämmas så har vi avskaffat dem. Men vem har bestämt att detta skulle vara ovärdiga jobb? Har man frågat dem som eventuellt skulle vara intresserade om de fanns? Är det inte mer ovärdigt att hindras att försörja sig själv, att tvingas bli en bidragsmottagare?

Världens mest sammanpressade lönestruktur har rensat bort den här typen av jobb, tanken var att de som hade dem genom utbildning skull komma till mer avancerade yrken. Det fungerade för en del. Nu med en omfattande invandring av lågutbildade är det dömt att misslyckas. Och ingen av dem har blivit tillfrågade om de verkligen skulle ha något emot den här typen av anställningar. Eftersom de kommer från länder där det är en del av vardagen har jag svårt att tro det.

Globalismen, att gränser suddas ut och rörligheten av kapital, varor, tjänster och viktigast: människor, ökar har lett till enorma välståndsökningar i den fattiga delen av världen. Snart är de absoluta fattigdomen ett minne blott. Skillnaden mellan länder minskar stadigt.

Men det många inte tänkt på är att en direkt konsekvens av detta är att skillnaden inom länder ökar.

När människor som saknar utbildning flyttar till vår del av världen kan de inte matcha vår utbildningsfixerade arbetsmarknad, och det är inget som går att fixa med lite kurser. Den upphämtning som hela länder behövde en generation för klarar inte en enskild individ på några år. Det gäller naturligtvis inte de som jag talade med, de är högutbildade och tillhörde en övre medelklass eller överklass i sina respektive länder.

Men jag talar om riktigt fattiga människor som livnär sig på att stryka skjortor för 2 kronor styck. Här kanske de skulle få 10 kronor. En femdubbling av deras lön bara av att komma hit, även om det skulle vara långt under våra kollektivavtal. Varför ska vi neka dem detta?
Dessutom tror jag inte att de skulle komma hit för sig själva. De skulle komma hit för sina barn skull, för att ge dem en framtid de själva aldrig fick chansen att få.

Men eftersom vi fått för oss att detta är "skitjobb" som ingen ska ha stänger vi gränserna och de som hann slinka igenom försörjer vi med bidrag. Vilket leder till att inte ens deras barn får en ärlig chans.

Det om något är skamligt.

Malmö - kanariefågeln i gruvan

Framtidsstaden är en reportagebok om Malmö skriven av Lars Åberg, journalist och författare till ett 20-tal böcker. Han har bott i Malmö i nästan 60 år och har sett dess utveckling från småstad till mångkulturell storstad. Han intervjuar poliser, lärare, socialarbetare, politiker, kommunala tjänstemän och invandrare. Det är ett gediget journalistiskt hantverk som ligger bakom boken.
Titeln syftar på att resten av Sverige ofta blir som Malmö, här har man kunnat avläsa strömningar som senare fått genomslag i hela landet. Frågan är om vi vill detta?

Det finns ingen annan stad som är så segregerad och där de olika sidorna är så skarpt åtskilda inom så korta avstånd som Malmö. Den ena sidan, som politikerna helst vill tala om är Västra hamnen, Turning Torso, Öresundsbron, Högskolan etc. Den andra sidan Rosengård, Seved, Herrgården vill man inte tala om, eller så talas det om att här finns det "utmaningar". Men nu är det framförallt denna sida som Åberg skriver om.

Det är bitvis riktig jobbig läsning. Vi talar om hela stadsdelar där det råder parallellsamhällen med egna lagar, egna system, egen kultur. Arbetslösheten är närmast kompakt, åtminstone officiellt (i själva verket finns det gott om svartjobb), de som växer upp här vet knappt vad det innebär att leva ett vanligt svensson-liv. Från 13-års ålder börja killar rekryteras till kriminella gäng som lockas av äldre kamrater i sina glänsande BMW-bilar och dyra klockor.
Visst åker man in då och då, men det är i det sammanhanget inte så allvarligt. Det ger bara prestige att ha suttit i fängelse något år, och så får man gratis mat och mycket tid att pumpa muskler och nya kontakter. Har du fru och barn blir de omhändertagna, det finns fonder som betalar ut pengar till familjen.
Samhällets repressalier har alltså ingen avskräckande verkan, det enda de kriminella har att frukta är andra kriminella: du kan inte lite på någon, din livvakt idag kan vara den som skjuter dig imorgon.

I skuggan av denna macho-kultur lever kvinnor och barn, flickor som far illa. I praktiken fungera många kvinnor som obetalda hushållerskor åt sina män, förbjudna att titta på TV eller gå ut på balkongen utan slöja. Utanför lägenheten får de inte gå utan tillåtelse. 12-åriga flickor kommer till skolan med sönderdiskade händer. Mer än 4000 unga kvinnor mellan 16 och 25 år lever under hedersförtryck. Bara i Malmö.

Åberg intervjuar en kvinna som blev bortgift med en landsman som bodde i Malmö. När hon kom hit upptäckte hon att han varken kunde språket eller hade jobb. Efter en tid förstod hon att han levde på det svenska samhället. Försörjningsstöd alltså. Tillsammans med tillfälliga svartjobb ger det en hyfsad levnadsstandard. Bidragen möjliggör parallellsamhället.

Jag har läst en del om hur internationellt bistånd fungerar, eller rättare sagt hur det inte fungerar. Förutom enstaka projekt som vaccinationskampanjer är det mesta bortkastade pengar. Biståndsindustrin har lett till ett dubbelt beroende: mottagarna har anpassat sig efter bidragskraven och ser därför till att saker och inte inte förbättras, då ryker ju biståndet! Men de som är anställda lever lika mycket de på biståndet, beroende av att det ska fortsätta för att kunna behålla sitt jobb.

I Malmö finns det biståndsprojekt för allting. Pengar kommer från kommun, EU eller allmänna arvsfonden. Projekten avlöser varandra och fungerar det inte heter medicinen: mer av samma. Som Åberg skriver: misstanken smyger sig in de projektanställda har lika mycket intresse av att hålla detta igång som mottagarna.

Ändå är inte projektpengarna de stora pengarna. Förra året fick Malmö nästan 5 miljarder i den kommunala skatteutjämningen. Det motsvarar en fjärdedel av hela budgeten! Chefen för enheten som har hand om det ekonomiska biståndet Jahangir Hosseinkhah berättar för Åberg det svar han fick när han velat skapa enkla kommunala jobb på vårdhem: "Om folk får jobb minskar skatteutjämningsbidraget och då går vi minus!" Kommunen har alltså ekonomiska incitament att hålla uppe bidragsberoendet. (s 151)

Malmö har blivit som ett uland: mottagare av bistånd utifrån. Det har inte fungerat internationellt och kommer inte fungera här heller. Det är inte bara det att det inte löser problem: bistånd och bidrag, både till enskilda och till kommunen i sin helhet har blivit en del av problemet.

I gruvor finns risken att kolmonoxid läcker fram, en gas som varken känns eller syns. Man kan jobba på i godan ro utan att ha en aning om faran. För att bli varnade i tid hade man förr med sig en kanariefågel i gruvan, när tuppade av var det dags att sätta sig i säkerhet.

Är Malmö Sveriges kanariefågel? Vi jobbar på och mår ganska bra i Sverige, de flesta av oss. Internationella undersökningar rankar Sverige som ett land där det är gott att leva. Statsfinanserna går som tåget.
Men om det som drabbat Malmö skulle hända hela Sverige, då finns det ingen som kan hålla oss under armarna med hjälp någon kommunala skatteutjämning. Om det är som det sägs att dagens Malmö blir framtidens Sverige finns anledning till oro. Kanariefågeln har tuppat av, ingen kan säga att den inte har blivit varnad.

Nåd enligt Jesper Svartvik

Inför präst- och diakonimötet i Göteborg har vi fått i uppdrag att läsa Förunderlig förtroende av Jesper Svartvik utgiven på Verbums förlag. Det är en bok som handlar om nåd. Svartvik är angelägen om att vidga begreppet nåd, eftersom vi lätt snävar in begreppet till att enbart handla om straffrihet, det vill säga att Gud låter nåd gå före rätt.
Här gör Svartvik en viktig insats genom att införa fler betydelser och fördjupar begreppet. Nåd i en negativa betydelsen, frånvaro av rättmätigt straff, finns visserligen med, men nåd behöver inte står i motsats till rätt, ibland är det så att nåd kräver rättvisa.
Nåd i den hebreiska betydelsen kan handla om att aktivt göra goda handlingar mot min nästa och ska förstås inom ramen av förbundet som Gud av nåd har slutit med människan.
Och en tredje betydelsen av nåd använder vi inom skapandet, där vi till exempel ser en skicklig pianospelare, som benådad. Han har ju inte förtjänat sin talang.

Man förstår att Svartvik står den judiska traditionen nära och dess läsningar av (det vi kallar) Gamla testamentet. Ersättningsteologin tar han med emfas avstånd ifrån, liksom alla sätt att betrakta judendom som en negativ kontrast till kristendomen. (Mose gav oss lag och krav - Jesus lyfter bördan av.) Skulle då Jesus ha kommit för att befria oss från judendomen? frågar han retoriskt.

Så långt är det lätt att hålla med, men är det verkligen så att detta sätt att se på judisk tro förkunnas än idag i våra kyrkor, som Svartvik menar? Här känner jag inte igen mig, även om jag naturligtvis inte kan svara för alla predikningar i Svenska kyrkan. Visst kan det finnas problem med vissa evangelietexter där Jesus utslungar hårda ord mot "judarna" men det kan förklaras i predikan, och görs väl också vad jag förstår. Å andra sidan drillades jag av Peter Landgren i de här frågorna när jag en gång i tiden gick bibellinjen på Helsjöns folkhögskola.

Svartvik ger många nya insikter i bibelns välkända texter. Ett exempel är den samariska kvinnan som Jesus träffar utanför Sykar. Traditionellt har man betraktat hennes fem män som att det handlar om otrohet, men förklaringen kan lika gärna (eller hellre) vara ett exempel på leviratäktenskap, där en bror var förpliktigad att gifta sig med sin döde brors hustru. Det var vanligt med ond bråd död och det är inte alls omöjligt att fem bröder dog den ena efter den andra som efterhand tog över äktenskapet med kvinnan. Den sjätte mannen, 'som inte var hennes man', kan då ha varit en bror som vägrade att fullfölja leviratäktenskapets förpliktelser.

När Svartvik kommer in på Guds plågsamma tystnad, påminner han om att leva i nåd, innebär att vi varken ska ta äran av framgång men inte heller känna skuld för motgången, "de som anser att Gud hatar dem har drabbats av andligt storhetsvansinne, eftersom de överbetonar sin egen betydelse." (s 138)

Men i det sjunde kapitlet "Förhoppning" blir Svartvik kontroversiell när han kommer in på kristendomens relation till andra religioner. Han tecknar tre förhållningssätt: det första där man betonar olikheterna och kontrasterna med andra religioner. Det andra är när man betonar likheten i så hög grad att man ser olika religioner som i grunden ett och detsamma. Det tredje synsättet suddar inte ut olikheterna men man ser och bejakar olikheterna som en tillgång: "Det problematiska är inte det annorlunda i sig utan istället det destruktiva i både den egna och andra traditioner." (s 190)

Jag instämmer i kritiken mot alternativ två, där den andre egentligen är vi själva. Det finns en arrogans i att till exempel betrakta buddhisten som kristen, 'det är bara det att han själv inte förstått det'.

Men när det gäller det första förhållningssättet blir Svartvik onödigt polemiskt. Det retoriska: kristendomen är inte en religion utan en relation, avfärdas som slagordskristendom. Har man det synsättet, menar han, marginaliserar man kristendomen eftersom man ställer den utanför de andra religionerna och man kan inte föra ett konstruktivt samtal med dem. Enligt Svartivik har dessa drabbats av teologiskt högmod och han frågar retoriskt om de också är högmodiga privat.

Men bara för att man betonar olikheter så behöver den andre inte bli ett hot att bekämpa. Ligger det inte i sakens natur att vi alla anser att vi själva har rätt och den andre fel när våra ståndpunkter går isär. Det är ju till exempel väldigt tydligt att Svartvik anser att det han kallar slagordskristendom är förkastligt, varför argumenterar han om det inte finns rätt och fel, sant och falskt?
Sann ödmjukhet är inte att säga att vi alla har rätt, oavsett hur divergerande våra åsikter kan vara, utan att vara öppen för att ändra uppfattning.

Konsekvent med detta tar Svartvik avstånd från mission. Missionsbefallningen handlar inte om att lärjungarna ska försöka omvända alla människor på vår jord,utan att vända sig till alla slags människor med nådens erbjudande.
Om Svartvik får frågor om sin tro förklarar han vad som ger honom hopp utan att förvänta sig att den andre ska hålla med honom. Kristologi är hans teologiska modersmål och jag får intrycket att han menar att var och en ska förbli vid sitt modersmål.
Här undrar jag vad han skulle säga till muslimer som konverterat till kristendom,  till exempel författaren till Jag sökte Allah men fann Jesus. Gör dessa fel?
Eller om vi vänder på det; ponera att Svartvik blev övertygad om den judiska trons sanning, skulle han stanna kvar i den kristna tron trots detta, eftersom det var den som råkade vara hans modersmål. Får man kort sagt, inte byta?

Sanningsfrågan verkar inte finnas för honom. På s 294 jämför han synen på olika religioner som om det handlade om tycke och smak. "Att jämföra sitt eget utseende eller sin egen klädsel med andra avfärdar vi nog ganska snabbt som omoget eller olämpligt. ... Men att framhålla sin egen religiösa tradition ... som bättre än andra är betydligt vanligare."
Är det verkligen en relevant jämförelse? Om man bytte ut "bättre" till "sannare"? Även om det finns sanningar i andra religiösa traditioner så tror väl ändå vi som kristna att Jesus står för den fulla sanningen?

Men förutom hans relativistiska syn på religioner var det en bok som gav mig mycket behållning, inte minst när han öser ur den judiska traditionens källor och när han vänder och vrider på olika bibeltexter och hjälper oss att hitta nya djup.

En symbolisk måltid, eller på riktigt?

Som kristna kan vi ha olika nattvardssyn beroende på vilket sammanhang vi kommer ifrån. Inom frikyrkan ser man det som en symbolisk måltid, inom Svenska kyrkan, som är en luthersk kyrka menar vi att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande i, med och under bröd och vin. Bröd och vin förblir alltså bröd och vin men samtidigt är Kristus reellt närvarande, det handlar inte bara om symbolik.

Den katolska kyrkan har ett tredje sätt att beskriva det som man kallar transubstantiation, brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod.

Det första man kan fråga sig är om det är viktigt att definiera nattvarden. Till syvende och sist är det väl ett mysterium, kan vi inte bara låta det vara så. På ett sätt kan jag hålla med, antingen får jag del av Kristi kropp och blod, eller så är det allt bara symbolik - oavsett vilket kan ju inte jag påverka det hur jag än teologiserar kring det.

Och nog var det väl detta Luther menade när han i sina nattvardssamtal med Zwingli höll fast vid est, som han rispade i bordet, "Jesus sa: detta är min kropp, detta är mitt blod" låt oss nöja oss med detta istället för att krångla till det men diverse filosofiska förklaringar.

Men för mig är det viktigt att nattvarden inte bara är en symbolisk måltid, för om det bara är symbolik vad är då vitsen? Om det bara är vanligt bröd och vin, och inget mer, vad skiljer då nattvarden från en vilken måltid som helst? Då är nattvarden inte på riktigt. Det är det som gör nattvarden till en sakrament och inte bara en ceremoniell måltid.

Och det är just detta, på riktigt, som skiljer kristen tro från andra religioner. Man kan hålla på med alla möjliga komplicerade ceremonier men där allt ändå bara är symboliskt. Så var det också i gamla testamentets religion. 

Vi kan titta på Johannes döparens dop. Det dopet var ett symboliskt dop där man markerade en nystart i livet, ingenting hände egentligen mer än att folk fick lite vatten på sig. Men när Jesus döptes hände något! Anden kom över honom och Faderns röst talade om att han var Guds älskade son. Från och med nu är dopet på riktigt! Det är inte längre bara symbolik, dopet är inte längre bara vatten, utan vatten plus ande. Och om varje barn som döps säger Gud: du är min son, du är min dotter. Något verkligt händer. Man skulle kunna säga att med Jesus kristnas dopet, nu kristnas, smörjs alla med helig Ande.

Analyserar man vattnet hittar man naturligtvis ingen Ande i något mikroskop. Analyserar man nattvardens bröd och vin hittar man inte heller några substanser av kött och blod. Det är här mysteriet kommer in i bilden. Vi kan inte analysera eller förstå, bara i tro omfatta att det är så. Nattvardens bröd och vin är nu Kristi kropp och blod. På riktigt.

Introvert - den tysta revolutionen

Att vara introvert är att avvika från normen. Både i det faktum att vi är i minoritet, 25 % av befolkningen räknas som introvert, men framförallt i att samhällets ideal är extrovert. Det som är eftersträvansvärt är att vara utåtriktad, ta plats i rummet och vara duktig på mingel. Då har man hög social kompetens och är åtråvärd på arbetsmarknaden. Har man inte de egenskaperna får man rådet att jobba på sin personlighet.
De flesta ungdomar upplever väl ibland att man inte riktigt passar in, att det är något fel på en, men som introvert är den risken än mer överhängande. Som introvert anses du i bästa fall vara blyg eller arrogant, i värsta fall en potentiell skolmassakermördare.

Jag minns vid ett tillfälle då jag blev uppmanad att "vara mig själv". Det låter som en bra uppmaning, vi ska ju inte förställa oss. Det är bara det att det som personen ifråga menade var att jag skulle ta mer plats och bli mer utåtriktad. Tanken att jag kanske inte är sådan föresvävade inte henne. Med andra ord: när vi "är oss själva" är vi extroverta, det är det normala. Introversion ses som ett handikapp, ett sjukdomstillstånd som vi måste komma över.

Linus Jonkman gör i boken Introvert - den tysta revolutionen upp med denna bild. Social kompetens är inte samma sak som extroversion. Social kompetens handlar om lyhörd inför den andre och att även kunna lyssna. Det brukar introverta vara bra på.
Introversion är inte samma sak som att vara blyg eller rädd för sociala sammanhang, det är bara det att man föredrar att vara ensam. Om jag har en ledig dag och bestämmer mig för att bara göra det jag vill, så inkluderar det förmodligen inte andra människor.

Det kan tyckas lite märkligt att jag blev präst, som introvert vill man ju inte stå i centrum och tala inför andra, eller? Det är sant att introverta tröttas ut fortare i sociala sammanhang, men att hålla tal, eller predikar som jag gör, är ingen motsättning. Inte så länge jag kan förbereda mig och situationen är förutsägbar. Däremot är spontana och oförberedda tal något jag helst vill slippa. Många skådespelare är till exempel introverta.

Om jag sitter med i ett sällskap på låt oss säga 8-10 personer, en aning för många för att en ledigt samtal ska kunna föras, brukar jag ha svårt för att få en syl i vädret. Anledningen är enkel: när någon annan har sagt en sak och man vill ge respons på detta, hur lång paus ska man låta det gå innan man själv tar till orda? Två sekunder, en sekund? Eller en tiondels sekund?
I ett intensivt samtal tycker jag nog att cirka en sekund är en lagom stund av tystnad utan att det känns som man pratar i mun på varandra. Om då de andra anser att det räcker med någon tiondel blir följden att jag aldrig får ordet. I likhet med mannen vid Betesda är det alltid någon annan som hinner före. Jag tänker först och talar sen, och när jag äntligen får komma till tals har de andra lämnat ämnet för länge sedan och pratar om något helt annat.

Som introvert behöver man också vänner, men man nöjer sig med färre än extroverta. Man föredrar ett mindre sällskap där alla får en chans att komma till tals, framför stora sammanhang där man inte känner folk. Pubar med hög musik där man måste skrika för att göra sig hörd undviker jag.

Igenkänningsfaktorn har varit hög för mig när jag läst boken, som till stor del varit en befriande läsning. Det är inte så att den extroverte sitter med alla fördelar och den introverte med alla nackdelar, det finns för och nackdelar med båda. Arbetslag som representeras av bägge personlighetstyperna brukar fungera bäst. Det intressanta är också att man brukar gifta sig med sin motsats, medan ens vänner brukar vara av mer samma sort. Vi människor har fått olika personligheter och egenskaper för att komplettera varandra.

Fördelarna med att vara extrovert vet vi alla, däremot behöver fördelarna med introversion lyftas upp i dagens samhälle:
1. Introverta är starka individualister och vi associerar oss inte med grupper. Det innebär att man har lättare att hålla fast vi obekväma åsikter. Vi frågar inte andra vad vi ska tycka, vi bildar oss en egen uppfattning.
2. Det finns ett experiment där man låter en skådespelare blir utsatt för misshandel i närheten av ett sällskap. Om någon då ingriper kan du vara säker på att det är den introverte i sällskapet. De flesta extroverta betraktar sig som en del i gruppen och överlåter ansvaret till gruppens helhet, vilket brukar betyda att ingen tar ansvar.
3. Introverta blir inte uttråkade lika snabbt som extroverta. Vi är därför uthålligare i det vi tar oss för, vi orkar fortsätta även när det är motigt.
4. Som introvert har man oftast ett rikare inre tankeliv. Vi kan bära på en inre berättelse som inte märks på utsidan, vi är skickliga på att visualisera och tänker i bilder. Vi är inte okänsliga utan faktiskt ofta mer känsliga än extroverta.
5. Vi är i minoritet totalt sett men i majoritet bland begåvade. Ju högre IQ en människa har, desto större sannolikhet att han eller hon är introvert.

Med detta sagt är det naturligtvis viktigt att ha i bakhuvudet att vi alla kan ha drag av andra personlighetstyper som inte är vår egen. Jag till exempel, gillar att resa, något som normalt är ett extrovert drag. Jag har heller inget problem att fokusera på att skriva predikan eller läsa i "störande" cafémiljö.

Idealet, särskilt i Sverige, har länge varit det extroverta. Det är bara att läsa platsannonserna. Men långsamt håller det på att vända, förhoppningsvis kan människor framöver betrakta introversion utan att se det som ett sjukdomstillstånd.

En fördel för introverta är internet, det innebär en stor möjlighet. Då kan man skriva långa blogginlägg utan att bli avbruten, man kan tänka första innan man klickar på "publicera".