Identitetspolitiken och demokratin

I början av 90-talet började partierna, jag tror att S var först ut, att kvotera in kvinnor på sina nomineringslistor. "Varannan damernas" hette given. Redan då tänkte jag; vad blir nästa steg? Ska handikappade också kvoteras in, och sedan invandrare? De som var för kvoteringen försäkrade att det skulle stanna med varannan damernas, men det fanns det ingen logisk anledning till, och nu kan vi ju se att det uppenbarligen inte stämde. Identitetspolitiken har ätit sig in i vår demokrati.

En anledning till att demokratin fungerar så dåligt i Afrika beror just på det här. När människor röstar bryr man sig inte om vilka reformer olika partiföreträdare vill genomdriva. Istället röstar man på den som tillhör den egna stammen och tänker att denne ska bevaka den egna gruppens intressen i parlamentet.
Det är den typen av demokrati är vi långsamt på väg mot även om det för oss inte handlar om att skåningar röstar på skåningar. Men vi ser hur partierna kämpar för att få in representanter från olika samhällsgrupper som representerar kön, sexualitet, religion, hudfärg etc.

Det finns två saker man kan säga om den här utvecklingen.
Det första är att människan reduceras till att bli en del av ett kollektiv. Istället för att vara individer blir vi underkastade en grupp. Vi förväntas tycka ungefär som övriga gruppen och ha ungefär samma intressen och behov. För mycket avvikelse tolereras inte.

Det andra är att det avspeglar en låg tilltro till människans förmåga att känna empati. Uppenbarligen tror man inte att vi kan leva oss in i hur andra människor har det, särskilt om de tillhör en annan samhällsgrupp än den egna. Man tänker att man måste själv ha varit med och ha egen erfarenhet. Om till exempel romer blir diskriminerade tror man att romer måste vara med och driva en politik mot detta. Andra människor klarar inte att sätta sig in i deras situation för att vidta åtgärder mot detta.

För mig har det alltid varit självklart att riksdagens sammansättning i en demokrati ska motsvara folkets åsikter, inte deras yttre attribut som kön eller hudfärg. Det är mig fullkomligt likgiltigt om det är en kvinna eller man, muslim eller ateist som driver den politik jag finner bäst.

Förakt för svaghet

Harald Ofstad kom ut med sin bok Vårt förakt för svaghet i början av 70-talet. Hans tes är att nazismens grundläggande värderingar inte är unika, eller ens särskilt nazistiska. Det grundläggande är inte antisemitismen eller rasläran. Det väsentliga är att den starke ska härska över den svage, och den svage är föraktlig eftersom han låter sig behärskas. Ofstad menar att vi bedrar oss själva om vi tror att vi har vårt på det torra bara för att vi inte är nazister. Nazismen är i själva verket som en spegel där vi ser våra egna drag, fast uppförstorade. Vi beundrar den som slår sig fram och föraktar den som förlorar.

Jag tror att det ligger en del i Ofstads slutsatser. Den uttalade nazismen får inte mer en chans. Svenskarnas parti fick drygt 4000 röster i det senaste valet, det var såpass få att de gav upp och la ner partiet. Men som Harald Ofstad beskriver det: det betyder inte att nazismens bakomliggande värderingar har försvunnit. Föraktet för svaghet finns kvar men tar sig andra uttryck.Vi får inte lura oss till att tro att vi är botade från detta bara för att vi inte kallar oss nazister.

Men förakt för svaghet innebär också att man inte kan bemöta en sådan attityd med eftergivenhet och kompromissvilja. Det uppfattas bara som svaghet, som man alltså föraktar. Att lägga sig platt, i hopp om att väcka sympati och välvilja är alltså dömt att misslyckas.

Nazismen utgör inte längre ett hot mot vårt demokratiska samhälle, istället är det andra ideologier, som bär på samma förakt för svaghet, som träder fram. En sådan är islamismen, politisk islam som vill att deras tolkning av sharia ska bli allmän lag. Inte bara i IS-kontrollerade områden utan i princip överallt, även i Sverige.

Jag har funderat över en sak: hur kan det komma sig att vi inte har ett islamistisk parti i Sverige? Det är ju fullt tillåtet att bedriva även anti-demokratisk politik i en demokrati, det är något vi får leva med om vi vill ha en demokrati värt namnet. Kanske orsaken är att man valt en annan väg? För varför har personer som Mehmet Kaplan och Yasri Khan blivit miljöpartister? Jag har svårt att tro att det beror på att de känner en stark oro för klimatet eller att de brinner för att förbättra vår miljö.

Kan det vara så att många med islamistiska värderingar har valt att infiltrera befintliga partier istället för att starta ett eget? Den tidigare s-politikern och muslimen Nalin Pekul varnade tidigt för att Kaplan har en dold agenda. Enligt henne är det rädslan för att framstå som islamofob som ha avhållit andra från att kritisera Kaplans kontakter med islamister.

En tvekan, eller ovilja, att konfrontera islamistiska värderingar kanske vi ser som tolerant välvilja, som att vi gillar mångfald, men kommer av islamisterna själva bara betraktas som svaghet, en svaghet som de föraktar.

Förakt för svaghet kan därför inte bemötas med svaghet, det ökar ju föraktet ännu mer, Det måste tvärtom bemötas med beslutsamhet och fasthet. Våra kristna värderingar som en gång formade vårt land får vi inte svika. För att vårt land ska bli ett land som håller ihop måste vi var tydlig med dessa grundläggande normer, och de måste också bejakas av de som kommer hit för att bli en del av vårt land.

Den senaste veckan har vi sett hur en utebliven handskakning har fått fler journalister att gå i taket, än det faktum att etablerade politiker har samröre med islamister. Det säger något om hur vilsen man är när det gäller just värderingar. Kulturrelativismen har medfört att ingen kan eller vågar diskutera olikheter på ett djupare plan, medan man kan slå ned på en yttre handling.
Men om vi blir mer trygga i våra värderingar och vad vi tror på blir det mycket enklare att välkomna och integrera nyanlända, vi skulle inte vara så ängsliga när vi möter traditioner och yttringar som vi inte är vana vid, vi skulle rent av kunna hantera olika sätt att hälsa på ett lite mer sansat sätt.

Skriften allena?

Luthers reformation började inte med ett frontalangrepp mot den katolska kyrkans auktoritet utan han utmanade en tveksam och kontroversiell praxis: säljandet av avlat. Men när Luther försvarade sig kom han in på frågor om auktoritet. För att trovärdigt fortsätta sin kritik behövde han en annan auktoritet än ”kyrkan” och lösningen var "skriften allena", sola scriptura.  

Sen medeltiden fanns det en ömsesidighet mellan kyrkan och skriften: Kyrkan bevarade skriften och skriften bekräftade kyrkan. 

Reformatorerna bröt mot denna ömsesidighet. De ställde upp Skriften mot kyrkan, som enligt dem bara var ett mänskligt påfund. Skriften kunde alltså användas för att döma över kyrkan och dess praxis.

Det finns flera problem med detta, dock. Det första är att principen "skriften allena" i sig inte går att finna i bibeln. Redan genom att hänvisa till den principen så visar man (underförstått) att skriften inte är allena!

Ett annat problem är att att bibeln kan tolkas på många olika sätt. Något behövs alltså som avgör vad som är Guds Ord och den rätta tolkningen. 

För Luther blev Kristus bibelns tolkningsnyckel. Bibeln handlade om hur Gud drog människan till Kristus och sättet som detta skedde var genom rättfärdiggörelsen genom tron allena. Det var genom dessa glasögon som Luther läste bibeln. 

Men tar man på sig ett par glasögon när man läser bibeln är den ju inte allena! Istället för dikotomin skriften - kyrkan ställde han upp skriften - principen hur man ska tolka

Även vilka bibelböcker som är Guds ord bestämdes genom dessa principer. Den enskilde bibelbokens värde avgjordes efter hur de drev Kristus. Utifrån det satte Luther frågetecken vid Jakobsbrevet och Uppenbarelseboken, medan Paulus brev värderades högt. Det som kyrkan och kyrkomöten tidigare hade gjort det gjorde nu Luther själv utifrån sina egna fabricerade principer.

Även det faktum att Luther och andra reformatorer skrev mängder med kommentarer till bibelns böcker indikerar att principen sola scriptura inte fungerar, inte på den tiden och inte senare heller. Om det vittnar väl inte minst den protestantiska kyrkohistorien som har bestått av en lång serie av splittringar, allt utifrån hur olika fraktioner har tolkat skriften.

När robotarna tar över

Är det något som politiker idag talar om är det ju hur man ska skapa fler jobb. Det är inte svårt att förstå varför, men hur kommer det bli med jobben i framtiden?

Federico Pistono beskriver en radikal förändring som väntar om hörnet i boken: Robots will steal your job but that´s OK. Jag vet, spontant tänkte även jag, att det där har man hört förr. Genom den industriella revolutionen har först jordbruket avfolkats, därefter textilindustrin och annan verkstadsindustri. Men nya jobb har ju uppstått i andra branscher. Att antalet anställda i jordbruket minskade med 90 % innebar inte massarbetslöshet för dessa människor.

Men nu står vi inför något nytt, enligt Pistono. Moore´s lag innebär att datorkapaciteten per kostnadsenhet fördubblas var 18 mån. Men det där måste väl plana ut, tänker du kanske. Men det gör det inte, tvärtom, tillväxttakten accelererar! Mellan 1910 och 1950 fördubblades hastigheten var tredje år. Mellan 1950 och 1966 fördubblades den vartannat år och idag är takten uppe i varje år.
Detta är en exponentiell tillväxt och är något som många inte förstår vidden av. Det klassiska exemplet på exponentiell tillväxt är schackbrädet där ett vetekorn läggs på ruta ett och fördubblas vid varje ruta. Hur många vetekorn måste man då lägga på ruta nr 64? Ja, det skulle bli en vetehög större än Mount Everest, 1000 gånger större än världens årliga veteproduktion.

Förr eller senare måste förstås takten i datorkapacitet plana ut när den når någon slags fysikalisk gräns på atomär nivå, men innan dess kommer alltså alla våra jobb ha tagits över av robotar. Kommer inte nya jobb uppfinnas då? Uppstår det inte hela tiden nya branscher? Den nya tekniken har visserligen skapat nya yrkesgrupper, men dessa sysselsätter långt färre än de yrken som ersätts.

Pistono listar de 34 vanligaste yrkena i USA som sysselsätter nästan halva arbetsstyrkan. Av dessa är det endast ett som tillkommit det senaste 50 åren: programmerare.
Det vanligaste yrket är chaufför, men transportbranschen kommer bli den första som helt blir automatiserat. Och så kommer det fortsätta: 3D-printers kommer revolutionera byggbranschen. Datorer kommer producera nyhetsartiklar, ställa diagnoser på patienter etc. Det handlar inte längre endast om repetitiva arbetsmoment som vi människor slipper utföra, robotar kommer göra insteg i alla yrken inom tjänstemannasektorn.

Det är väldigt talade att de nya företag som växer fram; Google, Facebook m.m, sysselsätter allt färre människor i förhållande till produktionsvärdet. Allt färre producerar alltmer! Och de som kommer efterfrågas i framtiden är de mest utbildade, de lågutbildade kommer inte ha någon chans. Vi står inför ett paradigmskifte, där allt mer avancerade yrken kommer att kunna ersättas med datorer.

Så vad ska vi göra åt det här? Än så länge ligger det kanske 10-20 år framåt i tiden innan vi på allvar kommer märka av det, men skiftet kommer oundvikligen och då kommer arbetslösheten stiga okontrollerat om inget görs. Det Pistono driver i boken är naturligtvis inte att vi ska förbjuda utvecklingen utan att vi ska omvärdera vår syn på  arbete.

Förr så arbetade man för att få bröd på bordet, idag ger arbete inte bara en inkomst utan även mening och identitet. När man ska bekanta sig med en ny person dröjer det inte länge innan frågan kommer: vad jobbar du med?

Arbetslösheten är idag som en stor katastrof, det har till och med en större negativ påverkan på vår hälsa än skilsmässa. Att det innebär ett stort ekonomiskt avbräck spelar naturligtvis roll, men det viktigaste är attityden kring arbete, och det är den som måste ändras enligt Pistono. Om vi tidigare arbetade för att leva, lever vi nu för att arbeta.

Men hur ska de rent praktiskt gå till då när allt fler kommer se sina arbeten ersättas av datorer utan att det växer fram andra yrken som man kan söka sig till. Vad ska vi leva av?
Här är jag förvånad att Pistono har förvånansvärt lite att komma med. Jag hade väntat mig att han tagit med ett kapitel om basinkomst eller medborgarlön. Men han nöjer sig med att prata om att vi kan välja att gå ner i arbetstid redan nu, downshifting, när allt kommer omkring är det inte mycket vi behöver att leva på.

Men bokens värde är kanske att den ställer frågorna, inte att den kommer med tydliga svar. Och det är en god idé att förbereda sig redan nu innan paradigmskiftet kommer. Då är det upp till oss om vi ser det som ett problem att bli ersatt av en datorstyrd robot, eller om vi ser det som en fantastiskt chans att faktiskt ägna våra liv åt det vi vill.

När våra kristna syskon förföljs

Svenska kyrkan har ju fått mycket kritik för att man inte tillräckligt stått upp för förföljda trossyskon i framförallt Mellanöstern. Man tar gärna avstånd från våld på ett allmänt plan men ta avstånd från det specifika våld och förföljelser som drabbar just kristna har varit svårare. Man kan undra varför, vad är problemet? Kanske kan ett samtal i Teologiska rummet i P1 (35 min in programmet) i söndags kasta lite ljus över den saken, där Petra Carlsson, präst i Stockholms stift och Martin Lind, tidigare biskop deltog.

Enligt Petra Carlsson är det problematiskt att stå upp för våra bröder och systrar, eftersom vi då hamnar i att vi skiljer ut en grupp som hör till oss till skillnad från andra grupper som vi då inte skulle hjälpa. Vidare, enligt henne, vill Svenska kyrkan inte ta tydligt ställning av det enkla skälet att vi då här hemma förväntas stå upp för våra kristna bröder och systrar medan vi inte öppnar famnen för muslimska flyktingar.

Det finns en kristen tradition att inte göra skillnad på folk och folk, fyllde Martin Lind i, vi ska visa omsorg om människor som lider vare sig det är kristna eller muslimer. Vi ska ta avstånd från all typ av förtryck, men vi ska inte skilja ut kristna från icke-kristna.

Som jag förstår dem utesluter alltså det ena det andra. Tar man ställning för en grupp tar man ställning mot en annan. Och det vill vi inte. Alltså tar vi inte ställning.

Varifrån kommer den inställningen?  Om vi med eftertryck protesterar mot islamistiska övergrepp i Mellanöstern, skulle det då betyda att vi inte vill öppna famnen för muslimer? Vem har bestämt att man måste tänka så?

Annars har ju försvaret mot kritiken varit att man visst protesterar och tagit ställning, men allt kan man inte vara öppen med. Men här erkänner alltså Petra Carlsson och Martin Lind att det finns principiella skäl för Svenska kyrkan att tiga: ingen grupp ska favoriseras.

Är detta konsekvensen av både-och-teologin; där man säger si och man säger så. Man klarar inte att säga en sak utan att i samma andetag lägga till men å andra sidan.

Var sak har sin plats, och allt har sin tid. När kristna förföljs och dödas måste vi kunna se att det faktiskt är våra systrar och bröder i tron och stå upp för dem. Och det betyder inte att vi vänder oss mot muslimer eller sluter famnen mot dem. Tiden och stunden att stå upp för dem kommer också.

Anders Philblad och FN-kritik mot Sverige

Jag satt och slötittade på TV:s 4 Nyhetsmorgon och när Anders Philblad och Tilde de Paula diskuterade en rapport från FN:s råd för de mänskliga rättigheterna som kom i måndags. Rådet pekade ut ett visst land som inte gjorde tillräckligt för att stävja hatbrott, kvinnovåld och diskriminering av minoriteter och invandrare. Oro uttrycktes för våld mot kvinnor och barn, etc.
"Vilket land kunde detta handla om", frågade sig Tilde de Paula, som erkände sina förutfattade meningar när hon blev förvånad över att det faktiskt var Sverige.

Anders Philblad tyckte det var bra andra ögon ser på Sverige, och de Paula kände det som en spark rakt på käkbenet på "oss som jobbar med media" över kritiken för det kroniskt negativa förmedlandet av muslimer i nyheterna. Hon avslutar rabblandet av kritiken med orden: "man kan inte mer än ge dem rätt".

Men andra ord: de tog kritiken på allvar! Jag funderade om jag som tittare ska känna det som om de förolämpade min intelligens. 

Om Anders Philblad och Tilde de Paula hade tagit tittarna på allvar kunde de ju lyft upp lite fakta om FN:s MR-råd och problematiserat kritiken. Man kan ju titta på vilka som faktiskt sitter där. De 47 medlemmarna hittar man här. Bland medlemmarna finns: Kina, Kuba, Ryssland, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det är alltså dessa länder som sitter och kritiserar Sverige, bland annat var Kuba oroad över politisk högerextremism.

Det är uppenbart att dessa länder sitter och hittar på kritik mot länder som Sverige för att neutralisera kritik mot dem själva. Deras intention är ju bara att det ska se ut som om alla världens länder är lika goda kålsupare.
Ett land sticker dock ut om man ska tro Rådet: Israel. Som stående punkt på agendan finns Israel, hälften av alla kritik drabbar dem. De betyder alltså att Israel skulle stå för hälften av världens sammanlagda brott mot de mänskliga rättigheterna!!?

Nu ska jag vara rättvis och säga att Tilde de Paula faktiskt lyfte upp att FN själv har anledning städa upp på sin egen bakgård. Men att FN:s MR-råd är kidnappat av skurkstater borde vara allmänt bekant, kritik från det är inget att ta på allvar. Det är tröttsamt att journalister sitter i TV och låtsas något annat.

Det stora miraklet

Det är befriande att läsa C S Lewis. Hans tankar rinner fram som klart vatten på boksidorna. I boken God in The Dock finns några av hans mest lysande essäer. Särskilt essän The Grand Miracle var upplyftande att läsa en påskdag som idag.

Det har gjorts många försök att ta bort alla mirakler ur kristendomen. Kan man inte plocka bort allt det övernaturliga och hålla sig till Jesu lära?

Ja, enligt C S Lewis är den enda religionen där vi inte kan rensa ut det övernaturliga, just kristendomen.  Inom Islam till exempel, talas det om att Muhammed gjorde underverk, men de fungerar mest som garnityr till berättelsen om Islams profet. Du kan ha en profet som predikar Guds budskap utan att krydda det med mirakel, inget avgörande förändras om du tar bort dem.


Men tar du bort kristendomens stora miraklet, hur Gud stiger ned till oss och blir människa, lider, dör och uppstår, så tar du bort själva fundamentet i den kristna tron. Tar du bort det finns det inget unikt kristet kvar.


Då kommer vi till frågan om detta mirakel, Inkarnationen, verkligen har ägt rum. Hur ska vi kunna bedöma det?

Föreställd dig, skriver Lewis, att du sitter med ett manuskript till ett stort verk. Plötsligt får du ett nytt kapitel i din hand, med påståendet att det dessutom är det mest centrala i hela verket. Det enda sättet att bedöma trovärdigheten i det är att se hur helheten stämmer överens med det kapitlet. Om det passar väl in och ger en ny mening till resten av verket och om det får dig att upptäcka saker som du inte sett förut, då skulle du förmodligen bedöma det som äkta.

Lewis ger oss sedan tre punkter för varför just den kristna berättelsen är det saknade kapitlet.
Den första är temat från död till liv: Gud stiger ner till oss, dör, uppstår och far tillbaka till himlen. Börjar du tänka på det hittar du mönstret överallt i naturen: kornet som faller i jorden och dör, men uppstår som ett ax. Årstidernas växlingar. Ja, inkarnationens mönster passar så väl in att den tyckas vara för bra för att vara sann. Vad är hönan och ägget? Man kan ju misstänka att den kristna historien är som den är för att kristendomen är en del av vår värld varifrån mönstret kommer. Hittar vi inte samma myter om den döende guden i andra religioner, som till exempel Adonis i den grekiska mytologin som representerar årstidernas växlingar.

Men det märkliga är att när man läser evangelierna hittar man så gott som ingenting av dessa mytologier, det enda undantaget är just vetekornets lag hos aposteln Johannes. Ändå har du temat om en döende och uppstående Gud som dessutom säger om vetekornet: "detta är min kropp". Han identifierar sig själv med det, men utan att nämna själva saken. Det är, skriver Lewis, som om du hade bevis för den stora sjöormens existens men de som kommer med bevisen har inte själva hört talas om odjuret.

Om nu antikens religioner var fulla av metaforer om naturens död och uppståndelse, varför är det då hos just det folk, där man knappt hittar ett spår av denna mytologi, som vi finner en Gud som dör och uppstår?

Tänk om det är så att mytologin är frånvarande eftersom det är här vi hittar själva saken som de andra mytologierna representerar? Skuggorna är frånvarande eftersom vi har tinget som orsakar skuggorna framför oss!

Mönstret finns i naturen eftersom den ursprungligen fanns hos Gud själv, vetekornet är en avlägsen imitation av en övernaturlig verklighet. Bortom vår synliga verklighet finner vi Någon som förklarar naturen och religionerna som bygger på mönstret i naturen.

Nästa punkt handlar om ojämlik selektion. I vår demokratiska tidsålder förutsätter vi att alla folk är jämlika i förhållande till Gud. Men den kristna berättelsen är den rakt motsatta: ett enda folk på hela jorden blir utvalt. Bland tolv stammar försvinner tio i Babylon, saken blir snävare och snävare tills selektionen stannar vid en enda judisk flicka, där och då blir inkarnationen ett faktum. Klart annorlunda än vad vi väntat oss.

Men hela universum är en radikal selektion. Det allra mesta är ogästvänlig rymd där inget liv kan existera. Bland stjärnorna är det ytterst få som ha beboeliga planeter, bland dessa är det, vad vi vet, bara en som verkligen hyser liv. Bland alla djuren finns det bara en art som har förnuft. Var vi än vänder oss ser vi en ojämlik selektion som bygger på ett skrämmande slöseri.

Och nu ger Inkarnationen nytt ljus åt denna ojämlika princip i naturen. I den kristna berättelsen innebär att bli utvald en stor ära, men också en stor börda. Israels folk kommer till insikt att det är deras lidande som ska rädda världen. Detta ställföreträdande lidande får sin yttersta förklaring i Inkarnationen.
Och just detta ställföreträdande död, det är den tredje punkten, hittar vi också som ett ledmotiv i naturen. Ett motiv som inger oss många gånger stor avsky och skräck när vi tänker på köttätare, parasiter och hela kampen om tillvaron.  Men ingen varelse kan existera på sina egna resurser. Vi lever på varandra, vi är alla skuldsatta till alla andra för vår tillvaro.
Och plötsligt kan vi, i ljuset av den kristna berättelsen, inse att ställföreträdande i sig inte är något ont. Den blodiga kampen i naturen är bara principen om ställföreträdandet vridet på ett sätt. Tänker man efter kommer nästan allt gott och vackert i naturen från samma princip. Fostret lever på sin mor, precis som parasiten på sin värd: det ena är en fasa, det andra källan till den största godhet.

Om man accepterar att Inkarnationen är det saknade kapitlet till verket, upptäcker vi hur det kastar sitt ljus på resten av manuskriptet. Det lyser upp mönstret i naturen från död till liv, principen om selektionen och ställföreträdandet.

Slutligen kommer Lewis till en något udda poäng: alla andra religioner antingen bekräftar eller förnekar mina naturliga begär. Jag kan leva livet här och nu genom att dricka mig berusad på vin i vinguden Bacchus tempel. Men jag kan också som stoikern, späka och svälta mig och säga att döden är mig likgiltig.

Men kristen tro är annorlunda, den varken bekräftar eller förnekar skräcken för döden. Den berättar något radikalt nytt: döden är besegrad. Den bekräftar inte mitt begär att bli smartare och starkare än alla andra, men inte heller att vi ska eftersträva totalt jämlikhet (tillvaron skulle vara oerhört tråkig som vi aldrig träffade på någon som var smartare eller starkare än mig själv).
På samma sätt med ställföreträdandet: kristendomen tillåter mig inte att parasitera på andra, men bekräftar inte heller min strävan att bli oberoende.

Detta är skälet, skriver Lewis, till att jag är övertygad om att detta stora mirakel är det saknade kapitlet till hela verket. Gud har verkligen stigit ned till botten av sin skapelse för att lyfta upp hela den återlösta naturen på sina axlar. Kristi uppståndelse är bara den första frukten av den kosmiska sommar som redan är på gång.

Vi kan med samma glädje säga: "Jesus uppstod för två tusen år sedan" som "jag såg vårens första krokus igår". Vi finner samma Verklighet bortom såväl krokusen som Jesus uppståndelse. 

Krokusen kan visserligen inte välja om den vill svara eller inte. Men vi kan. Vi kan välja om vi vill motstå våren och sjunka tillbaka till den kosmiska vintern, eller om vi vill följa kallelsen till evighetens sommar.