Kritik av luthersk teologi

Det är ju Lutherjubileum i år, så vill man få ut en bok om honom bör man alltså passa på. Joel Halldorf har gjort detta tillsammans med Patrik Hagman med boken Inte Allena - Varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker. Som titeln antyder är detta en kritisk uppgörelse med Luther och hans teologi.
Det är ju idag vanligt att sammanfatta Luthers budskap i tre "sola": sola gratia (nåden allena), sola scriptura (Skriften allena) och sola fide (tron allena).  Att dessa tre teologiska storheter kan stå ensamma är det som författarna angriper.
För Luther reducerades nåden till en smal nåd som enbart handlar om syndernas förlåtelse. Nåden som förvandlande kraft trodde han inte på. Gärningarna var inte nödvändiga, och Thomas av Aquinos syn att goda gärningarna som vi gör får kärleken växer i oss avvisade han. Det enda som kan förvandla en människa är tron, som innebär att Kristus bor i oss.

Som Halldorf påpekar går ju detta emot den mänskliga erfarenheten att om man handlar som om man älskar så kommer också kärleken. Den Lutherska modellen riskerade att reduceras till att man skulle tänka fram sin frälsning, varken handlingar eller ceremonier behövs. Författarna frågar retoriskt: "Om någon säger att hon älskar Jesus, men varken behöver katedraler, församlingar eller sakrament för denna tro, kan en lutheran egentligen säga emot detta? Eller riskerar Luthers budskap om den smala nåden bli den sista predikan som hörs innan vi stänger kyrkorna?"
Här tror jag författarna blandar ihop det reformerta med det lutherska. För Luther var sakramenten, dop och nattvard, omistliga. Men inte desto mindre kan frågan ställas om inte en ren förrättningskyrka blir konsekvenserna av ett luthersk tänkande, och som det på många håll också blivit i Svenska kyrkan.

Författarna fortsätter sedan att kritisera Luthers avskaffande av klostren och hans sätt att ställa skrift mot tradition. Jag kan instämma i att Luther överskattade skriftens klarhet, han hade en naiv tro att alla som läste bibeln skulle komma fram till ungefär samma sak i teologiska spörsmål som han själv. Men att man redan på hans tid kom fram till så olika saker när det gällde nattvardssyn, kyrkosyn och dopsyn borde fått honom att inse det ohållbara i detta. Jag har själv skrivit om det motsägelsefulla i begreppet Skriften allena.

Slutligen analyserar de begreppet tro och hur man ska definiera detta. Luthers ambition var ju att människor skulle slippa känna oro över sin frälsning genom att säga att det räcker med att tro. Men följden blev bara att man fastande i bekymmer om man hade en "rätt" tro.
Författarna lyfter åter upp Thomas och hans definition av tro. Tro är en dygd, det vill säga, en egenskap som man kan öva upp. Enligt Thomas kan man inte betrakta tro isolerat från de andra teologiska dygderna: hopp och kärlek. Kärleken är trons form och att göra gott ger tron liv.

Min största fundering gäller egentligen avsikten med boken. Den utger sig för att vara polemisk men det mesta som de skriver håller nog många med om, även präster i kyrkor som kallar sig lutherska. Jag har svårt att se att bokens innehåll skulle uppfattas som särskilt kontroversiellt.

Som författarna själva påpekar är det en myt att Luther skulle ha haft ett stort inflytande över Sverige och kyrkan här. Luthers lilla katekes var den enda lutherbok som lästes i de breda folklagren men där står det inte mycket som inte en katolik eller en ortodox också skulle kunna skriva under på.
Författarna säger ju också själva att mycket av det som Luther fått klä skott för egentligen kom till långt senare, inklusive de tre "sola". Luther talade naturligtvis om dem men det var först 1916 som de kom att definiera luthersk tro av en amerikansk teolog vid namn Theodore Engelder.

Sammanfattningsvis finns mycket intressant och matnyttigt med boken, men att författarna slår in öppna dörrar.

Det jag saknar är ett ifrågasättande av att definiera Svenska kyrkan som "luthersk". Varför gör vi det? Luther själv skulle inte vara glad för det, och av våra bekännelseskrifter är det endast ett par mindre skrifter som är författade av Luther. Det skulle kunna vara en intressant utgångspunkt för samtal ett Lutherår som detta.

Sverige i armkrok med Sovjet

Bengt G Nilsson, journalist och författare har flera decenniers erfarenhet av Afrika. Han är en självständigt tänkande person som i sin senaste bok grundligt grävt i hur svensk biståndspolitik sett ut. Det är ingen angenäm bild som kommer fram. I tyst samförstånd - Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika skildrar ett stycke viktig nutidshistoria om Afrika under andra hälften av 1900-talet.

När de afrikanska länderna avkoloniserades under 60-talet och blev självständiga hamnade de som regel under ett ledarskap som var starkt präglade av socialism. I de flesta fall fick de alltså inte uppleva en befrielse värd namnet: ett auktoritärt system byttes mot ett annat. Eller annorlunda uttryckt: de europeiska kolonialmakterna lämnade och Sovjet tog över.

Vad var då Sveriges roll i detta? En viktig händelse för att förstå detta är konferensen i Khartoum, Sudans huvudstad, som hölls 1969. Där definierade Sovjet vilka befrielserörelser som de lovade att hjälpa i deras kamp mot kolonialstaterna; framförallt var det Portugal som in i det längsta försökte behålla sin makt. Där gick Sverige in i ett symbiotisk förhållande med Sovjet genom att stödja samma rörelser. Visserligen inte med vapen och militärhjälp, men det behövdes inte heller eftersom Sovjet skötte om den saken.
På så sätt agerade Sverige och Sovjet hand i hand, Sverige bistod med pengar och andra förnödenheter, Sovjet med vapen.

Det finns flera saker man kan kritisera här.
För det första var det alltså konsekvent marxistiska och socialistiska rörelser som man stödde och Nilsson menar här att vänsterdominansen inom Sida spelade en stor roll i urvalet. Detta fick som effekt att man motverkade det som man ville uppnå: fattigdomsbekämpning.
Den statliga kommittén, EBA, Expertgruppen för Biståndsanalys, publicerade 2016 en rapport om Sveriges mycket omfattande stöd till Tanzania och deras slutsats var: "Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet."
Sverige var, genom Sida, den afrikanska socialismens starkaste utländska supporter och har därmed stöttat en politik som cementerat fattigdom och fördröjt utveckling med flera decennier.

Har våra skattepengar bidragit med något värre? Ja, det andra är att vi inte kan svära oss fria från massmord och krig bara för att vi inte har bidragit med vapen. Det finns i biståndssammanhang något som kallas fungibilitet. Det betyder att när en biståndsgivare ger pengar till t. ex. sjukvård får mottagaren möjlighet istället prioritera vapen. Den som engagerar sig i en krigförande part blir också delaktig i kriget, även om man inte skänker direkt militärt stöd.
Dessutom finns det mycket material som lika gärna kan användas militärt. Fordon till exempel. Alla de lastbilar som Sverige skänkt användes lika mycket för att frakta soldater. Och mat och medicin kan lika gärna konsumeras av soldater som civila. En krigförande part använder givetvis sina resurser där det behövs som bäst, och det är oftast kriget.

Svenskarnas skattepengar har alltså inte bara använts för att cementera fattigdom utan också för att bedriva krig i Afrika.

Det finns ytterligare en anmärkningsvärd aspekt som Nilsson tar upp och det är att biståndet var så hemligt. Omfattningen av stödet var nästan ofattbart stort, särskilt när man tar hänsyn till att Sverige är ett så litet land, ändå fick inte riksdagen full information om vart alla pengarna tog vägen. Ja, i en mycket intressant intervju med Ingvar Carlsson kommer det fram att till och med regeringen många gånger valde att inte veta. I centrum fanns den mystiska "Humanberedningen" som alltså självständigt fick avgöra vart biståndet skulle slussas.

Bengt Nilsson avslutar med att konstatera: "Det finns inte ett enda land som Sverige kan titta på och säga: "Ja, det här blev bra. Det var precis det här vi hoppades på när vi satsade alla dessa miljoner". 

Det här pågick under 70-80-talet, men hur är det idag? Även om den expertutredning som jag nämnt levererat svidande kritik undrar jag om politikerna lärt oss något. Biståndet fortsätter ju oavbrutet som om det levde sitt eget liv. 2015 gick t.ex 209 miljoner till Mugabes Zimbabwe. Och när Sida hävdar att pengarna inte gynnar honom eftersom de ju går till frivilligorganisationer så visar det ju att Sida fortfarande inte förstår innebörden av fungibilitet. Som Nilsson skriver: "Ingen får vara naiv nog att tro att Robert Mugabe skulle tillåta utländska organisationer att arbeta i landet om han inte ansåg att det på ett eller annat sätt gynnande hans maktinnehav."

Sverige skänker cirka 45 miljarder i bistånd årligen. Det är 4500.- per svensk, eller för en familj med två barn: 18000 kronor. Varje år.

Jag har en enkel lösning på detta: betala tillbaka pengarna tillsammans med ett bankgironummer till Sida där man frivilligt kan sätta in en summa. Då får vi svart på vitt hur stort stöd denna verksamhet egentligen har ute bland stugorna.

Liberalism och gemenskaper

Joel Halldorf skriver ofta kritiska inlägg mot liberalism, så också i långfredagens Expressen. När det gäller begrepp som liberalism försvåras ofta diskussionen av att vi gör så olika associationer. Halldorf sympatiserar med liberalismen som politiskt ramverk, staten ska inte tala om för oss vad som är ett gott liv, men han är kritisk till liberalismen som "kultur". Med det menar han en liberalismen där vi söker oberoende från varandra och där andra människor står i vägen för vårt självförverkligande. En liberalism som hyllar individualitet istället för gemenskaper. Men det blir mer förvirrande än klargörande när han använder så helt olika definitioner i en och samma artikel.

Han snuddar själv vid det med egentligen är det välfärdsstaten som borde vara hans huvudmotståndare. Det är välfärdsstaten som har vattnat ur de små gemenskaperna, som har "befriat" oss från beroende av varandra genom att göra oss beroende av staten. "Uttåget ur  Egypten" med Halldorfs analogi är alltså befrielsen från småstadens kvävande gemenskap, och den nya lagen och gemenskapen har istället blivit staten. Men det är väl inte liberalismen som är orsak till detta?

Problemet med staten är att den är en påtvingad gemenskap. Jag har inte valt att bli svensk medborgare, jag är född här. Jag kan visserligen flytta men då tvingas jag bara anpassa mig efter andra stater. Vägrar jag betala "medlemsavgiften" kommer kronofogden.
Nu är liberalismen inte emot en stat, vi behöver en stat för att garantera friheten, anarki är ju inte frihet. Men denna påtvingad gemenskapen ska helst vara så liten som möjlig.
Problemet i Sverige är att staten har tagit på sig en rad uppgifter som den inte har att göra med. Som Halldorf själv skriver: "Jag ryggar, som de flesta, inför tanken på att staten ska definiera det sanna och det goda för oss" - ja, men kritisera då det, istället för liberalismen.

Liberalismen, som jag förstår den, handlar om att staten ska vara liten men stark, och inriktad på att gynna individens frihet. Frihet "från", inte frihet "till". För det är ju som Halldorf själv säger, inte staten som ska tala om vad vi ska använda vår frihet till. Det är här jag inte förstår vart Halldorf vill komma: om ska staten inte definiera vår frihet, ska den väl inte göra det heller?

När staten drar sig tillbaka öppnar det istället upp för gemenskaper som bygger på frivillighet. Den gemenskap som Jesus visar vägen till och som Halldorf beskriver, står inte i motsättning liberalism, tvärtom. En allt för stor stat, som den vi har i Sverige, tar över allt mer av våra liv, inklusive vårt andliga och religiösa liv. Även om det parti som kallar sig Liberalerna vill förbjuda religiösa friskolor är detta inte ett uttryck för liberalism.

Kyrkans gemenskap är en frivillig gemenskap, människor bjuds in för att upptäcka sin sanna frihet som vi har i Kristus. Om den liberala staten erbjuder frihet "från", erbjuder kyrkan frihet "till". Förutsättningen för att kyrkan och andra frivilliga gemenskaper ska kunna växa och frodas är att staten tar ett steg tillbaka.

Vänsterkyrkan

Jag har nu läst Johan Sundeens omfattande genomgång om när svensk kristen vänster mötte marxismen: 68-kyrkan. Johan Sundeen är idé- och lärdomshistoriker, verksam i Borås. I boken går han igenom böcker, artiklar och intervjuer skrivna av och om aktiva personer inom kristen vänster under åren 1965-1989. Per Frostin är den som får mest utrymme och som har påverkat många teologie studenter med sin bok Den ofullbordade revolutionen. Ett flertal som varit biskopar i Svenska kyrkan nämns också: Martin Lind, Jonas Jonsson, KG Hammar och Lars Carlzon. Kriss, Kristna studentrörelsen i Sverige, var på många sätt en plantskola för kristna med röda drömmar.


Jonas Jonsson, biskop emeritus i Strängnäs, var den som ivrigast vurmade för Maos Kina. På 70-talet skrev han Kina, kyrkan och kristen tro, där han prisar Gud för kulturrevolutionen och för att allt gott den inneburit för Kinas folk. Han såg detta som ett led i Guds handlande och konstaterar att Gud kan använda även icke-troende i sina planer.
Det här var ett synsätt som tilltalade många kristna kulturpersonligheter, i en recension av boken beskriver Olov Hartman djupgående likheter mellan kristendomen och kinakommunism.
1989 under massakrerna på den himmelska fridens torg tog Jonas Jonsson visserligen avstånd från landets regim, ändå var de som omkom där bara en bråkdel av de som föll offer under kulturrevolutionen.

Så här fortsätter det genom Sundeens avhandling. Jag kan även nämna Lars Carlzon, tidigare biskop i Stockholm stift som ställde sig i spetsen för Förbundet Sverige-DDR och beklagade murens fall i tidskriften som de gav ut.

Kärnkraftsmotstånd, fred och miljö var ämnen som togs upp av många inom 68-vänstern, där socialismen fanns med som tema oavsett vad det i övrigt handlade om. I Kristna Fredsrörelsens tidskrift Fred & framtid menar till exempel Stefan Edman att kapitalismens yttersta konsekvens är kriget.

Det fanns motröster. I början av 80-talet publicerade ett trettiotal präster, däribland Fader Gunnar i Osby och G A Danell, en skrivelse där de protesterade mot ett ensidigt fredsbudskap som gynnade östsidan i det kalla kriget.
För detta går som en röd tråd: övergrepp och förföljelser av oliktänkande, även kristna, i de kommunistiska länderna tonades ner eller försvarades. Det är slående att förföljda kristna i dessa länder fick så lite stöd från sina trosfränder i väst.

Christian Braw skriver i Svensk tidskrift hur många 68:or måste anses vara djupt komprometterande då de teg om förtryck och massmord och jag är böjd att hålla med. Vi har inte heller sett några offentliga omprövningsprocesser inom kristen vänster, liknande den som Göran Skytte genomgick.

Frågor som jag får efter att ha läst Johan Sundeens bok är hur kristna så lättvindigt kunde låta sin tro politiseras och använda religionen för att legitimera krig och terror. Det är desto mer anmärkningsvärt som de regimer som de hyllade var ateistiska och starka motståndare till religion.
Det är också märkligt att medan sekulära efterföljare av 68-rörelsen hade lättare att göra avbön, satt det djupare inne bland deras kristna kollegor.

Boken är viktig för att förstå dagens Svenska kyrka. Många av dem som var aktiva i 68-rörelsen har fortfarande ledande positioner om de inte har gått i pension. Fortfarande är det svårt att skilja på tro och politik på många håll. Och när det gäller klimatengagemanget känner jag igen hur man gör en fråga i tiden till sin och driver den med socialistiska undertoner.

Som kyrka behöver vi lära oss av historien, i det här fallet vår egen historia. Annars riskerar vi att hamna i samma fälla igen.

Varför dog Jesus på korset?

Varför föddes Guds son just bland det israeliska folket? Hade det lika gärna kunnat vara i vilket folk som helst? Jag tror att många kristna tänker att lagen, profeterna och det gamla förbundet egentligen bara finns där som en pedagogisk bakgrund för hur vi ska förstå Jesus och hans uppdrag. Varför Jesus behövde dö på korset för våra synder brukar vi förklara med olika modeller. Till exempel Jesus död som det slutliga och enda offret för våra synder, i stället för alla otaliga offer under templets tid.

Men var det hela poäng med Israel och GT, fungerar det bara som den bakgrundsfond som Gud sedan sköt åt sidan när Jesus kom till världen.

NT Wright, mer känd som Tom Wright, har kommit ut med boken The Day the Revolution Began, Reconsidering the Meaning of Jesus Crucifixion, (HarperOne 2016).
Han börjar att problematisera den traditionella förklaringen till Jesus död: Jesus dog på korset för våra synder så att alla som tror på honom ska kunna komma till himlen.
Stämmer den? Problemet, enligt Wright, är att vi gör felaktiga associationer till ord som himmel, synd och frälsning.

Vår syn på "himmel" har blivit platonsk, när syftar på en andlig tillvaro "ovanför" denna jord. Vi har fått en moralisk (eller moralistisk) förståelse på vad synd är, när vi ser synd som omoral, brott mot Guds bud och vilja. Och när det gäller frälsning har vi fått en hednisk förståelse av Jesus död när vi ser det som att han offrades för att blidka en vredgad gud.

Det är naturligtvis generaliserande men jag vågar nog påstå att de allra flesta av våra församlingsbor inklusive de som kommer till kyrkan tänker på ovanstående sätt. Vad gör vi som präster och kyrka för att förändra detta?

NT Wright visar hur vi måste sätta in Jesus död på korset i sitt judiska sammanhang för att rätt förstå vad som hände. Och det omedelbara sammanhanget var den judiska påsken. Det var ingen tillfällighet att Jesus dog just under påsken då man firade Exodus, uttåget ur Egypten, bedjande att Gud ska göra igen men i större skala det som han gjorde för många år sedan. Det är detta som Jesus gör nu. Han introducerar en ny Exodus.
När Jesus skulle förklara för lärjungarna vad hans kommande död skulle handla om gav han dem ingen teori eller en modell utan en måltid, en påskmåltid. Men istället för den traditionella påskmåltiden som syftade tillbaka 1500 år, vände han på perspektivet så att måltiden pekade framåt. Istället för befrielsen ur Egypten handlar det nu om riket som kommer.

Ingenstans i Nya testamentet talas det om att vi ska komma till himlen. Däremot talas det mycket om Guds rike som inte är detsamma som en andlig tillvaro ovan molnen. Målet för den kristne är istället (kroppslig) uppståndelse och evigt liv i den nya skapelsen, Guds rike.

Istället från befrielse från slaveri i Egypten handlar det om befrielse från synd. Men vad är synd? Synd är något djupare än att bara bryta mot den moraliska koden. Synd handlar om att dyrka det skapade (avgudar) istället för Skaparen. När vi gör detta ger vi dessa avgudar makt över våra liv. Synd leder till död, men inte för att döden är ett straff utan för att det är dess konsekvenser. Skillnaden är som att du får en böteslapp för att du kör för fort eller att du kör av vägen när på grund av din fortkörning.

Synd är när vi inte förmår leva upp till kallelsen att vara Guds avbild. När Gud ser våra synder ser han vad en fiolmakare skulle se om spelaren använder hans fantastiska skapelse som ett tennisracket.

Jesus straffades inte på korset för våra synder, visserligen fördöms synden i Jesus kropp, men inte Jesus själv. Ingenstans talas det om Guds vrede över den korsfäste.
I dödsögonblicket representerar Jesus Israel och världen. "Makternas" makt över oss bryts slutgiltigt, makterna som fick makt över oss för att vi gav dem det när vi dyrkade det skapade istället för Skaparen. När Messias dog, dog alla som är en del av hans kropp. När han uppstod, uppstod också vi.

Särskilt i en luthersk kontext är det intressant att se hur Wright förklarar ordet "rättfärdighet" i Romarbrevet 3. Vi tror att det helt enkelt syftar på moralisk godhet, men Guds rättfärdighet syftar inte på hans godhet i allmänhet utan på hans trohet mot förbundet, förbundet med Israel och genom Israel hela världen. Även om Israel var trolös mot förbundet så ändrade inte Gud sig, och det Jesus gjorde var att han som Messias, tog på sig Israels roll, han uppfyllde förbundet.

Genomgående i boken visar Wright hur vi kommer fel i vår teologi när vi utelämnar Israel och det judiska. Gör vi det tippar det över till ett icke-judiskt sätt att tänka till en platonsk himmel, synd som omoral och frälsning som att Jesus offrades i vårt ställe för att sona en vredgad Gud.

"I Sverige måste man göra allting själv"

"Det var först när vi kom till Sverige som jag började stryka skjortor". Jag var hemma hos en familj från Syrien och vi pratade och jämförde Sverige och Mellanöstern. Där kostade det 2 kr att få en skjorta tvättad och struken, varför de flesta lämnade bort den sysslan. Sopor lämnade man utanför dörren som samlades in av en man för en billig peng. Har man trädgård är det någon annan som sköter den. När man kör in på en bensinmack behöver man inte kliva ur för att tanka bilen, det finns det personal för. Hinner man inte handla kan man leja bort detta. Etc.

"Men här i Sverige måste man göra allting själv" sa hon med en liten suck.

Välkommen till livspusslet tänkte jag. Jag förstod henne naturligtvis, det är nog inte så enkelt att kombinera heltidsstudier på Sfi med småbarn, hem och hushåll oavsett hur jämlikt man fördelar bördorna.

Jag kan inte låta bli att jämföra detta med andra samtal jag haft tidigare med svenskar när vi pratat om RUT-avdrag eller "pig"avdrag som det så föraktfullt hette förut. "Var och en ska ta vara på sin skit!" eller "Bara för att de rika inte orkar tvätta sina kalsonger?" var argument som jag stötte på.
Det har funnits, och finns en attityd att den här typen av enkla låglönejobb är något skamligt. Och eftersom ingen ska behöva skämmas så har vi avskaffat dem. Men vem har bestämt att detta skulle vara ovärdiga jobb? Har man frågat dem som eventuellt skulle vara intresserade om de fanns? Är det inte mer ovärdigt att hindras att försörja sig själv, att tvingas bli en bidragsmottagare?

Världens mest sammanpressade lönestruktur har rensat bort den här typen av jobb, tanken var att de som hade dem genom utbildning skull komma till mer avancerade yrken. Det fungerade för en del. Nu med en omfattande invandring av lågutbildade är det dömt att misslyckas. Och ingen av dem har blivit tillfrågade om de verkligen skulle ha något emot den här typen av anställningar. Eftersom de kommer från länder där det är en del av vardagen har jag svårt att tro det.

Globalismen, att gränser suddas ut och rörligheten av kapital, varor, tjänster och viktigast: människor, ökar har lett till enorma välståndsökningar i den fattiga delen av världen. Snart är de absoluta fattigdomen ett minne blott. Skillnaden mellan länder minskar stadigt.

Men det många inte tänkt på är att en direkt konsekvens av detta är att skillnaden inom länder ökar.

När människor som saknar utbildning flyttar till vår del av världen kan de inte matcha vår utbildningsfixerade arbetsmarknad, och det är inget som går att fixa med lite kurser. Den upphämtning som hela länder behövde en generation för klarar inte en enskild individ på några år. Det gäller naturligtvis inte de som jag talade med, de är högutbildade och tillhörde en övre medelklass eller överklass i sina respektive länder.

Men jag talar om riktigt fattiga människor som livnär sig på att stryka skjortor för 2 kronor styck. Här kanske de skulle få 10 kronor. En femdubbling av deras lön bara av att komma hit, även om det skulle vara långt under våra kollektivavtal. Varför ska vi neka dem detta?
Dessutom tror jag inte att de skulle komma hit för sig själva. De skulle komma hit för sina barn skull, för att ge dem en framtid de själva aldrig fick chansen att få.

Men eftersom vi fått för oss att detta är "skitjobb" som ingen ska ha stänger vi gränserna och de som hann slinka igenom försörjer vi med bidrag. Vilket leder till att inte ens deras barn får en ärlig chans.

Det om något är skamligt.

Malmö - kanariefågeln i gruvan

Framtidsstaden är en reportagebok om Malmö skriven av Lars Åberg, journalist och författare till ett 20-tal böcker. Han har bott i Malmö i nästan 60 år och har sett dess utveckling från småstad till mångkulturell storstad. Han intervjuar poliser, lärare, socialarbetare, politiker, kommunala tjänstemän och invandrare. Det är ett gediget journalistiskt hantverk som ligger bakom boken.
Titeln syftar på att resten av Sverige ofta blir som Malmö, här har man kunnat avläsa strömningar som senare fått genomslag i hela landet. Frågan är om vi vill detta?

Det finns ingen annan stad som är så segregerad och där de olika sidorna är så skarpt åtskilda inom så korta avstånd som Malmö. Den ena sidan, som politikerna helst vill tala om är Västra hamnen, Turning Torso, Öresundsbron, Högskolan etc. Den andra sidan Rosengård, Seved, Herrgården vill man inte tala om, eller så talas det om att här finns det "utmaningar". Men nu är det framförallt denna sida som Åberg skriver om.

Det är bitvis riktig jobbig läsning. Vi talar om hela stadsdelar där det råder parallellsamhällen med egna lagar, egna system, egen kultur. Arbetslösheten är närmast kompakt, åtminstone officiellt (i själva verket finns det gott om svartjobb), de som växer upp här vet knappt vad det innebär att leva ett vanligt svensson-liv. Från 13-års ålder börja killar rekryteras till kriminella gäng som lockas av äldre kamrater i sina glänsande BMW-bilar och dyra klockor.
Visst åker man in då och då, men det är i det sammanhanget inte så allvarligt. Det ger bara prestige att ha suttit i fängelse något år, och så får man gratis mat och mycket tid att pumpa muskler och nya kontakter. Har du fru och barn blir de omhändertagna, det finns fonder som betalar ut pengar till familjen.
Samhällets repressalier har alltså ingen avskräckande verkan, det enda de kriminella har att frukta är andra kriminella: du kan inte lite på någon, din livvakt idag kan vara den som skjuter dig imorgon.

I skuggan av denna macho-kultur lever kvinnor och barn, flickor som far illa. I praktiken fungera många kvinnor som obetalda hushållerskor åt sina män, förbjudna att titta på TV eller gå ut på balkongen utan slöja. Utanför lägenheten får de inte gå utan tillåtelse. 12-åriga flickor kommer till skolan med sönderdiskade händer. Mer än 4000 unga kvinnor mellan 16 och 25 år lever under hedersförtryck. Bara i Malmö.

Åberg intervjuar en kvinna som blev bortgift med en landsman som bodde i Malmö. När hon kom hit upptäckte hon att han varken kunde språket eller hade jobb. Efter en tid förstod hon att han levde på det svenska samhället. Försörjningsstöd alltså. Tillsammans med tillfälliga svartjobb ger det en hyfsad levnadsstandard. Bidragen möjliggör parallellsamhället.

Jag har läst en del om hur internationellt bistånd fungerar, eller rättare sagt hur det inte fungerar. Förutom enstaka projekt som vaccinationskampanjer är det mesta bortkastade pengar. Biståndsindustrin har lett till ett dubbelt beroende: mottagarna har anpassat sig efter bidragskraven och ser därför till att saker och inte inte förbättras, då ryker ju biståndet! Men de som är anställda lever lika mycket de på biståndet, beroende av att det ska fortsätta för att kunna behålla sitt jobb.

I Malmö finns det biståndsprojekt för allting. Pengar kommer från kommun, EU eller allmänna arvsfonden. Projekten avlöser varandra och fungerar det inte heter medicinen: mer av samma. Som Åberg skriver: misstanken smyger sig in de projektanställda har lika mycket intresse av att hålla detta igång som mottagarna.

Ändå är inte projektpengarna de stora pengarna. Förra året fick Malmö nästan 5 miljarder i den kommunala skatteutjämningen. Det motsvarar en fjärdedel av hela budgeten! Chefen för enheten som har hand om det ekonomiska biståndet Jahangir Hosseinkhah berättar för Åberg det svar han fick när han velat skapa enkla kommunala jobb på vårdhem: "Om folk får jobb minskar skatteutjämningsbidraget och då går vi minus!" Kommunen har alltså ekonomiska incitament att hålla uppe bidragsberoendet. (s 151)

Malmö har blivit som ett uland: mottagare av bistånd utifrån. Det har inte fungerat internationellt och kommer inte fungera här heller. Det är inte bara det att det inte löser problem: bistånd och bidrag, både till enskilda och till kommunen i sin helhet har blivit en del av problemet.

I gruvor finns risken att kolmonoxid läcker fram, en gas som varken känns eller syns. Man kan jobba på i godan ro utan att ha en aning om faran. För att bli varnade i tid hade man förr med sig en kanariefågel i gruvan, när tuppade av var det dags att sätta sig i säkerhet.

Är Malmö Sveriges kanariefågel? Vi jobbar på och mår ganska bra i Sverige, de flesta av oss. Internationella undersökningar rankar Sverige som ett land där det är gott att leva. Statsfinanserna går som tåget.
Men om det som drabbat Malmö skulle hända hela Sverige, då finns det ingen som kan hålla oss under armarna med hjälp någon kommunala skatteutjämning. Om det är som det sägs att dagens Malmö blir framtidens Sverige finns anledning till oro. Kanariefågeln har tuppat av, ingen kan säga att den inte har blivit varnad.