Evig anställning och medborgarlön

Jag lyssnade på P1 Kultur om ett konstprojekt i den framtida underjordiska stationen på Korsvägen
i Göteborg. Projektet innebär att en person heltidsanställs på livstid för att vandra omkring under marken och agera konstverk. Vad ska då personen göra? Lite vad den vill. – Personen ska göra det som den väljer att göra. Jag tror att man kan se det som en kommentar på lönearbete i dag, säger Johnny Lindeberg, arkitekt vid Trafikverket som suttit med i juryn som beslutat.

Samtidigt som jag lyssnar på detta råkar jag ha boken Pengar för ingenting - essäer om medborgarlön  på min läslista.  Ett antal skribenter från höger till vänster ger både ris och ros till de olika förslagen om medborgarlön eller basinkomst. Det som jag tycker är särskilt intressant är att det finns de som är för och emot i alla politiska läger, det är inte någon enkel vänster-höger fråga.

De olika bidragen spretar och delvis blir det förvirrande när man blandar olika begrepp. Men samtalet är intressant och viktigt. Lars Trädgårdh tar i sin essä upp forskning som visar att människan i det förmoderna samhället la ner cirka fyra timmar per dag på nödvändiga uppgifter kopplade till överlevnad, säkerhet och andra sociala nödvändigheter som vi kan kalla "arbete". Ungefär den tiden skulle de flesta av oss tycka vara rimligt om vi inte blev tvingade till slaveri eller det moderna samhällets föreställning om en 40-timmars arbetsvecka som normaltillstånd.

Hur hamnade vi här: partier kan framgångsrikt gå till val på "arbetslinjen", arbetslöshet ses som ett problem, politiker tävlar om att "skapa" jobb?
Ett svar är naturligtvis att vi har skapat en enormt kostnadskrävande välfärdsindustri som inte så lätt låter sig bantas ner. Det välfärdsindustriella komplexet behöver ständiga skatteintäkter för att maskineriet ska hållas igång. Och så har vi fått den tragiska situationen att vi kraftigt höjer skatt på människors arbete, eftersom människor inte gärna flyttar från släkt och vänner. Samtidigt sänks skatterna på företeelser som lättare kan flyttas ut ur landet, som kapital och företag.
Detta är också den viktigaste invändningen mot medborgarlön: det skulle helt enkelt bli alldeles för dyrt i kombination med att många skulle välja att inte jobba alls och alltså inte heller betala skatt. Och ingen av skribenterna tar seriöst upp frågan hur det är tänkt att det hela ska finansieras.

För att bena upp det hela skulle jag vilja dela upp frågan på lång respektive kort sikt.
På lång sikt handlar det helt enkelt om att jobben kommer att försvinna, både enkla jobb och tjänstemannajobb. Robotar kommer städa och servera hamburgare på McDonalds och datorprogram kommer att sköta allt från att skriva nyhetsartiklar och döma i domstolar. Men vi är inte där än, det dröjer nog 20 år innan automatiserade robotar och program på allvar gör intåg i vardagen. Till dess måste vi lösa frågan om basinkomst, exakt hur vet jag inte, men det ligger även i företagens intresse att människor får en dräglig inkomst eftersom ingen annars kommer köpa deras produkter.

På kort sikt handlar frågan om basinkomst mer om ett alternativ till socialbidrag. Det är ju faktiskt så att vi i praktiken redan har en slags medborgarlön i den betydelsen att vi inte låter folk svälta ihjäl oavsett hur de missköter sig eller vägrar ta ett jobb.
Men det största problemet med socialbidrag är att incitamentet att ta ett arbete är väldigt svagt. För de som står långt från arbetsmarknaden är det tröskeln att få ett heltidsjobb väldigt hög och den första tiden får man kanske räkna med att hoppa in några timmar i veckan. Men det innebär att socialbidraget räknas ner för varje krona du tjänar, du måste dra in ganska mycket pengar för att du ska börja gå plus.

Här har Milton Freidman ett intressant förslag om negativ inkomstskatt. Översatt till svenska förhållande skulle det kunna se ut så här: till att börja med höjer vi grundavdraget till 120 000 per år. Det betyder att du kan tjäna 10 000 i månaden utan att betala skatt (förutom moms när du konsumerar). Den negativa inkomstskatten (som alltså är en subvention) kopplas in om du tjänar mindre än detta. Om den negativa skatten är 50 % betyder det att om du tjänar 1000 kr under den skattefria nivån får du 500 kr av staten. Om du tjänar 0 kr får du 5000, det skulle bli den lägsta nivån som blir en slags basinkomst.
Poängen med detta är att man inte får några tröskeleffekter som låser in människor i bidragsberoende. Lyckas man få tillfälliga deltidsanställningar märks detta i lönekuvertet. Och eftersom det inte handlar om en generell medborgarlön skulle det inte heller bli dyrare än dagens system, förmodligen skulle det bli billigare eftersom incitamenten att söka arbete skulle öka.

Jag vet inte om konstprojektet Evig anställning kommer bli så lyckat, men vi behöver föra ett djupare samtal om människan och arbete. Är vi till för att arbeta? Har arbetet blivit det som ger oss identitet och mening i vår tillvaro? Tänk på hur vi gör när vi presenterar oss, nästan det första vi kommer in på är vad vi arbetar med. Och har välfärden gjort oss till trygghetsnarkomaner? Hur stor del av vår inkomst är vi beredda att lämna ifrån oss för en förmodad trygghet? Är kläderna viktigare än kroppen? Och pengarna vi tjänar, tillhör de oss själva eller staten?

Jag tror att vi som kyrka delvis skulle kunna bidra med mycket i det här samtalet med en skapande Gud där vilan var höjdpunkten. Och där det mödosamma arbetet snarare ses som en konsekvens av syndafallet än målet för människans existens.

Om ortodox liturgi och Svenska kyrkans nya handbok

"Låt oss vara uppmärksamma" är titeln på en bok skriven av den ortodoxa prästen Lawrence Farley och översatt till svenska av Mikael Fälthammar. Boken har undertiteln: en resa genom den ortodoxa kyrkans gudomliga liturgi, och det är en mycket spännande resa vi får göra. Med början när man stiger upp på söndagsmorgonen blir vi guidade på väg till kyrkan och genom hela liturgin. Det är en resa i både tid och rum, vi förflyttas till mellanöstern från fornkyrkans dagar och framåt. Farley går i detalj igenom varje moment och förklarar både den teologiska och historiska bakgrunden.

Framförallt är det en resa som börjar på jorden och slutar i himlen. När vi firar liturgin är det som om vi redan var framme i Guds rike. Det är inte i första hand ett möte mellan människor utan ett möte mellan Gud och människor. Boken genomsyras av insikten att gudstjänsten på jorden är en del av den himmelska, det är inte bara människor som är där, hela den himmelska härskaran är med och bistår oss.

Som präst i Svenska kyrkan är det svårt att inte låta bli att jämföra med arbetet med den nya kyrkohandboken, och det perspektiv som saknas i detta. Gudstjänsten reduceras lätt till ett möte mellan människor som stannar på jorden, och man undrar ibland om man ens har några större ambitioner. Med den nya handboken riskerar den historiska kontinuiteten att försvagas än mer.

Det är inte det att en liturgi inte skulle kunna förändras, Farleys bok visar hur ortodoxa liturgin har utvecklats genom seklerna. Det är inte en statisk utan en levande gudstjänst. Men dels går förändringarna betydligt långsammare och dels är de orsakade av historiska och kulturella förändringar underifrån. Liturgins utformning är aldrig ett skrivbordsarbete där präster och musiker sitter på expeditionen och tänker ut nya formuleringar på nattvardsböner.
Till exempel har den stora processionen där brödet och vinet bärs in, sitt ursprung i en rent praktiskt funktion där diakonerna hade som uppgift att bära in brödet från det hus där det bakats. Det bars in under tystnad och ställdes på altaret innan gudstjänsten medan prästerna gjorde sig i ordning. Sen började folket sjunga en psalm under tiden, fler medhjälpare ville gå med och till slut började även prästerna gå med i processionen under klang och jubel.

När det gäller Svenska kyrkans nya handbok undrar jag vem som egentligen har efterfrågat den. Efterfrågan har knappast kommit från församlingarna på gräsrotsnivå och här är den största bristen. Det hade varit en sak om ett nytt liturgisk bruk vuxit fram underifrån utifrån ett konkret behov, och sedan sanktionerats från kyrkomötet. Nu blir ordningen den motsatta.

En liturgi som saknar historisk förankring och som skiljer sig kraftigt åt mellan olika församlingar kommer orsaka konsekvenser för vår kyrkosyn: kontinuiteten och enheten försvinner i vår kyrka.

När det gäller Farleys bok var det vissa saker som jag saknade. Han tog inte upp varför man inte har osyrat bröd i den ortodoxa kyrkan. Med tanke på att Jesus använde detta borde det vara det självklara. Även bruket att folket får del av kristi kropp och blod blandat på en sked känns främmande. Vi får ingen förklaring till detta och rimligtvis borde sådana praktiska bruk som blivit otidsenliga kunna tas bort igen.

Låt oss vara uppmärksamma är titeln och samtidigt ett liturgisk rop som återkommer under liturgin. Och vi behöver blir mer uppmärksamma på hur vi firar gudstjänst så att vi inte glömmer bort den osynlig, himmelska dimensionen.

Jesus - han, hon eller hen?

När Gud blev människa var det ju som man han föddes, men hade Gud lika gärna kunnat födas som kvinna? Eftersom det bara finns två kön måste man ju välja, men spelade det någon roll vilket det blev? Singlade Gud slant eller finns det en poäng med att Jesus var man?

Anselm av Canterbury (1033-1109) har ett intressant resonemang om det i sin skrift Monologion. Det som jag tycker är fascinerande med Anselm är hans ambition att närma sig den kristna tron utan att använda sig av bibeln. På 80 punkter i Monologion kommer han steg för steg fram till att det Högsta goda måste vara en treenig Gud, Fadern, Sonen och Anden. Men varför Fadern och Sonen och inte Modern och Dottern?

Anselm har i punkt 39 kommit fram till att det Högsta goda har fött ett Ord, och han förklarar varför det i detta fall är lämpligast att tala om en födsel.
Ordet är inte skapat eftersom det inte har sitt ursprung hos Skaparen på samma sätt som de skapade tingen. De skapade tingen har uppstått ur intet, men Ordet härleds ur Guds eget väsen. Föräldrarna konstruerar ju inte ett barn som man snickrar ihop en möbel. Barnet har sitt ursprung från förälderns väsen på ett djupare plan, barnen är en förlängning av dem själva. Därför är ordet född mest adekvat när vi talar om Ordets tillblivelse.

Och om "född" är en bättre term än "skapad" eller "utgår" (som vi säger om Anden) så är det naturligtvis förälder-barn-metaforen som är bäst lämpad för att beskriva Ordets relation till Gud. Och eftersom Ordet är det enda barnet som är fullkomligt lik sin enda förälder, kan man inte tala om någon könlig skillnad som Fader-Dotter, eller Moder-Son.

Men varför inte Moder-Dotter frågar sig Anselm?
Den första och ursprungliga orsaken till ett barn ligger alltid hos Fadern. Den faderliga orsaken föregår, i vissa avseende, den moderliga. Därför vore det mindre lämpligt att använda ordet moder om en förälder som avlar sitt barn utan någon annan föregående hjälp eller orsak.

Anselm är naturligtvis väl medveten om att Gud till sitt väsen är outsäglig, han är ofattbar för vårt förstånd. Men det hindrar inte att vi kan komma fram till ett språkbruk som Gud som är mer eller mindre sant. Alla bilder för Gud är inte lika adekvata. Vi kan komma fram till sanningar, och förstå varför det är sant, även om vi inte omfattar dem med vår begränsade fattningsförmåga.

I Monologion kommer han inte fram till inkarnationen, men om Ordet som blev människa var Son, finns det ju en poäng att han föddes som man.
Men det finns också ett annat resonemang som finns hos någon av kyrkofäderna, (jag vet dock inte vilken): om Gud hade fötts som kvinna hade bara det ena könet involverats i frälsningsskeendet. Då hade vi fått en kvinna, född av kvinna och vi män hade utelämnats. Men båda könen, både män och kvinnor behöver finnas med när människan ska frälsas och därför föddes Frälsaren som man, av en kvinna, Maria.

Det är en brist i protestantisk teologi att Maria har blivit  satt på undantag. Men det är inte Luthers fel, han högaktade henne och omfattade de vanliga lärorna om Maria som gudaföderska, syndfri (om än inte från födseln), alltid jungfru och som ber för oss i himlen. Det var först århundradet efter reformationen som Maria rensades ut ur våra kyrkor till stor skada. I och med det blev vi ju moderlösa. Om Jesus är vår bror är Maria även vår mor precis som Gud är vår far. Vi a-dop-teras in i Guds familj.

Mycket skulle hamna på plats i den nuvarande debatten om olika könsbestämningar på Gud och Jesus om man lyfte in Maria igen. Vi kan inte tala om Sonen, inkarnationen och Jesus, och få det rätt, utan att ha med Maria.

Demokrati eller epistokrati?

"Demokrati är den sämsta styrelseformen, bortsett från alla de andra." Det är ett känt citat av Winston Churchill, men stämmer det han säger? Finns det inte alternativ som är bättre, eller åtminstone mindre dåliga?

Den politiske filosofen Jason Brennan har skrivit den provocerande boken Efter demokratin: argument för ett nytt styrelseskick och han ger ingen ljus bild av den demokratiska styrelseformen.

Genom olika undersökningar kan man visa att många väljarna är okunniga om vad de olika partierna står för i olika frågor. Det betyder att de helt enkelt röstar på fel parti, jämfört med vad de skulle ha röstat på om de haft full information. Dessutom förstår långt ifrån alla vilken politik som är bäst utifrån deras egna mål och önskningar. I takt med att väljare blir mer välinformerade tenderar de att totalt sett föredra en lägre grad av statliga ingripanden och styrning av ekonomin.

Det finns en rationell anledning till att så få verkligen informerar sig om de olika politiska alternativen och vad som är bäst. Om du ska köpa en ny bil lägger du vanligtvis ner mycket tid på att undersöka olika modeller och läsa in dig på fakta innan du bestämmer dig. Valet av bil har nämligen en konkret och stor betydelse för din vardag och din ekonomi. 

Men när du går till valurnan på valdagen har det bokstavligen ingen som helst betydelse på vad du röstar. Du kan lika gärna rösta på Kalle Anka eller strunta i att rösta. Om inte det extremt osannolika inträffar att det står och väger mellan två kandidater med en enda rösts marginal så är din röst helt meningslös. Den som vinner hade vunnit ändå, även om du legat på sofflocket. Utifrån detta självklara faktum är det alltså helt rationellt att inte lägga ned tid på en sak som man ändå inte är så intresserad av.

Skillnaden är förstås att om du köper "fel" bil drabbas bara du, men om ett stort antal väljare avlägger oinformerade röster drabbas vi alla av detta. 

Det är också så, enligt Brennan, att politiken gör oss till sämre människor, ja, den förvandlar oss medborgare till fiender. Tänk dig att du samtalar om en vän om musik. Ni diskuterar olika sorters musik, och det visar sig att ni har helt olika smak. Din vän gillar elektronisk house-music och själv föredrar du klassisk opera. Det här behöver inte vara ett problem, tvärtom så är er olikhet berikande. Ni kanske småler åt varandras konstiga musiksmak men egentligen blir ert samtal intressantare just på grund av olikheten.

Men tänk er nu att det snart är val och att man ska folkomrösta om det i fortsättningen bara ska vara tillåten att lyssna på house eller opera. Plötsligt blir ert avspända samtal en kamp. Ni är inte längre vänner utan fiender och ni försöker båda att vinna över den andra på sin sida. Om majoriteten röstar på house kommer ju du inte längre få lyssna på din opera.

Problemet med politiska beslut är alltså att de är monopolistiska: alla måste godta samma beslut oavsett hur de röstade. Besluten påtvingas människor med tvångsmedel och detta gör att andra politiska uppfattningar än din egen blir ett hot mot din vardag och ditt sätt att leva.

Vad har då Brennan för lösning? Hans förslag är att vi ska ersätta demokratin med epistokrati, kunskapsstyre. Rösträtten kan inte jämföras med andra medborgerliga rättigheter som yttrandefriheten. Att jag har rätt att yttra mig skadar inga andra, det ingår inte i yttrandefriheten att andra är tvungna att lyssna på det jag har att säga. 

Men med min röst får jag makt över andra människor och med en oinformerad röst kan jag skada andra med dålig politik. Därför borde rösträtten villkoras; bara den som kan uppvisa en viss grad av kunskaper om politiken, samhället och de olika politiska alternativen ska få rösta.

Brennan skriver i en amerikansk kontext och hur mycket av de undersökningar som han refererar till gäller Sverige kan jag inte svara på. Att han har många poänger råder det inget tvivel om, men frågan är om den bästa lösningen är det han föreslår. 

Om inte annat har hans bok ökat min övertygelse att politiska beslut borde få så lite betydelse för våra liv som möjligt. Det finns naturligtvis många beslut som måste gälla alla, oavsett om man vill eller inte, men dessa beslut borde begränsas. Det tror jag är det bästa skyddet mot dålig politik, att de helt enkelt inte spelar så stor roll för mig och min vardag. 

Myten blev verklighet

CS Lewis skriver i sin essäsamling: God In the Dock om myten som blev verklighet, Myth became Fact. En essä som är aktuell just vid jul. Han skriver om sin fiktive vän Corineus och bemöter hans invändningar mot kristna av idag.

"Min vän Corineus menar att moderna kristna har övergett innehållet av sin religion och bara behållit formen, i och för sig med rätta eftersom historisk kristendom är barbarisk. Han jämför med kungahuset där man behållit de yttre formerna men övergett verklighet bakom kungainstitutionerna.

Låt oss anta att Corineus har rätt, modern kristendom upprätthåller bara en fasad: ritualer och formler, medan innehållet är övergett. Men en bra fråga till Corineus blir ju då: varför klipper man inte navelsträngen helt och överger även formen? Varför envisas man med att inte ta det där sista steget? Vore inte det förnuftigare?
Precis som med kungahuset, vore det ju förnuftigt att överge detta helt och hållet som passar så dåligt in i en demokrati.
Jo, men tänk om den kungahuset är kanalen för saker som lojalitet, ceremonier och historisk kontinuitet som sipprar ut och befruktar den moderna staten. På samma sätt med de kristna doktrinerna, även om man antar att de är myter, är de vitala och fruktbara element för våra liv.

Corineus vill att vi ska följa med tiden. Problemet med tiden är att den är flyktig, medan vi i religionen hittar vi något som står fast. Det är myten som förbliver. Eller var finns idag arvtagarna till gnostikerna, deisterna och andra rörelser som velat följt med tiden?
Det som Corenius avfärdar som myter är själva substansen medan den moderna tron är skuggan.

För att förstå detta måste vi titta lite närmare på vad en myt är och börja med vårt tänkande. Hur gör vi när vi tänker på saker som uppfyller oss i livet. Vi inser snart att vårt tänkande är abstrakt medan erfarenheten är konkret. När vi älskar, lider och gläder oss förstår vi inte kärlek, lidande och glädje, inte när vi är mitt uppe i det. När vi å andra sidan börjar tänka på dessa begrepp för att förstå dem försvinner den konkreta erfarenheten.
Det är detta som är vårt dilemma: antingen uppleva och inte förstå, eller förstå men inte uppleva. När vi tänker på något är vi avskurna från det vi tänker på, när vi är mitt upp i det: upplever, smakar, älskar, hatar, så kan vi inte analysera vad det är. Ju mer abstrakt vi tänker desto mer är vi avskurna från verklig erfarenhet, men ju djupare vi dyker in i verkligheten desto mindre kan vi tänka och analysera den.

På detta dilemma kan myten bli en lösning. När vi tar till oss en myt kommer vi som närmast att erfara något konkret som annars bara kan förstås som abstraktion. Ta till exempel denna universella princip att upplevelsen av verklig kärlek, lidande och glädje försvinner när vi försöker analysera det, som vi nyss har avhandlat. Men om jag påminner dig om myten om Orpheus och Eurydike, hur han ledde Eurydike upp hur dödsriket men hur hon försvann när han vände sig om för att se henne, då kan du plötsligt föreställa dig vad det är jag menar. När du tar emot myten som berättelse erfar du denna universella princip. Vad som kommer från myten är inte sanning utan verkligheten. Myten är det som förbinder tänkande och analyserande med verkligheten.

Och precis som myten gestaltar tänkande, så gestaltar inkarnationen myten. Den centrala med kristendomen är myten som blev verklighet. Myten om den döende guden kom från legendernas värld in i den historiska verkligheten. Det hände, vid en viss tidpunkt och på en särskild plats. Men myten fortsätter att vara myt även när den blivit verklighet.
En som inte tror på de kristna historiska fakta men fortsätter att leva av dess myter kan vara mer andligt levande än någon som tror på historiciteten men inte gör så mycket av det.

Vi behöver inte skämmas över det mytiska skimmer över vår teologi, eller bli nervösa över paralleller med andra myter och sägner. För det är detta som är föreningen med himmel och jord att myten blev verklighet."

Tystnaden i rymden

Frågar man folk om de tror att det finns liv på andra planeter så brukar de flesta svara jakande. Den vanligaste förklaringen till det är att eftersom universum är så stort måste det helt enkelt finns liv där ute någonstans.

Paul Davies tar i boken The Eerie Silence, upp frågan. Han är en internationellt erkänd fysiker som på senare år blivit involverad i SETI-frågan. (Sökandet efter intelligent liv utanför jorden.)

Mänskligheten har under snart hundra år skickat ut radiosignaler som når allt längre ut i Vintergatan. Om det finns intelligent liv där ute där borde de alltså upptäcka oss med tillräckligt känsliga radioteleskop.
Men alltså borde det omvända också gälla. Genom att lyssna ut i världsrymden kommer vi uppfatta andra civilisationers radiosignaler oavsett om de vill de eller inte. Det är filosofin bakom SETI.
Problemet för dem är att årtionde efter årtionde går utan att man hör så mycket som ett blip. När SETI en gång startades var optimismen stor men deras verksamhet blir mer och mer ifrågasatt.

Det är intressant är hur forskarna börjar svänga i frågan. Jag har skrivit om den brittiska astronomen John Gribbin här. Max Tegmark och Stephan Hawking är andra forskare som tvivlar och nu alltså Paul Davies. Även om han som människa erkänner att han önskar att det finns liv därute måste han som vetenskapsmän tillstå att vi förmodligen är de enda intelligenta varelser i det observerbara universumet.

Argumenten för detta är att vi borde ha fått besök för länge sedan av varelser som kommit årmiljoner längre än oss i utvecklingen. Och dessutom borde vi se direkta spår av dem när vi blickar ut i världsrymden. Det handlar inte bara om radiosignaler, avancerade civilisationer borde kunna bygga enorma energifångare i rymden, konstruktioner som vi hade sett om de funnits. (Det är faktiskt ofattbart hur känsliga våra ögon och öron är ut mot rymden, när världens största teleskop E-ELT är klar kommer den att kunna studera atmosfären på planeter kring andra stjärnor. Förhoppningen är förstås att hitta fritt syre, eftersom det är en indikation på liv.)

Paul Davies pekar också på hur extremt osannolikt det är att livet uppstod av en slump. Mycket av det han skriver har jag läst från kreationister och andra kritiker av darwinismen. Davies tror visserligen inte på Gud, men han ser detta som ett skäl att tro att liv bara har uppstått en enda gång och på ett enda ställe.

Han har också ett kapitel där han går igenom hur kyrkan på jorden skulle påverkas av om man fick kontakt. Just kristendomen skulle vara extra sårbar, menar han, eftersom vi tror att människan är skapad till Guds avbild och så har vi inkarnationen. Men hur skulle andra varelser på andra planeter passa i det schemat? Skulle de också vara skapade till Guds avbild? Och tanken att inkarnationen skulle ha inträffat på var och en av de miljontals världar som eventuellt skulle finnas därute blir absurd.

Nu är jag inte så säker på att kristendomen skulle bli obsolet även om det visade sig att vi inte är ensamma. C S Lewis och andra kristna har skrivit sf-berättelser med teologiskt vinkling och verkar se det som fullt plausibelt. Hur som helst verkar ju risken vara minimal att kyrkorna ställs inför detta.

Istället är det SETI som kanske blivit till religion. Tron att det finns intelligent utomjordiskt liv därute liknar mycket religiösa myter. För att inte tala om kontakt med dessa som ska bringa oss "frälsning från ovan" (till skillnad från de flesta Hollywoodfilmer tänker sig SETI-forskarna att de kommer vara vänligt sinnade).
Titeln på boken, Den kusliga tystnaden, säger också något: uppenbarligen är tanken att vi är ensamma svår att bära.

Är en kärnvapenfri värld önskvärd?

Den internationella kampanjen för en kärnvapenfri värld,  ICAN, fick Nobels fredspris i år. Det är lätt att dela deras vision, vem vill inte ha en kärnvapenfri värld?
Kritik har framförallt handlat om att det är orealistiskt, och jag vet inte hur de tänker sig att de ska övertyga Kim Jong-Un att destruera Nordkoreas stridsspetsar. Så länge diktaturer har dessa vapen måste givetvis de demokratiska länderna som har dem behålla sina. Eller vill ICAN se Kim Jong-Un ta resten av världen som gisslan? En ensidig avveckling av kärnvapen bland demokratiska länder skulle kraftigt öka risken för kärnvapenkrig.

En annan sak är vad kärnvapen har gjort för freden i världen. Andra världskriget var världshistoriens mest förödande krig med över 60 miljoner döda. Men tar man hänsyn till att jordens befolkning ökat har det förekommit en rad krig med ännu fler döda, relativt sett. An-lushan upproret i Kina på 700-talet med över 30 miljoner döda var betydligt värre i förhållande till befolkningen och mongolernas erövringar kommer inte långt efter.
Ända sedan Kain slog ihjäl Abel har världshistorien präglats av krig och konflikter. Krig har varit det normala. Fred, riktig fred och inte bara tillfälliga vapenstillestånd har varit undantagen.

Men efter 1945 är det något som har hänt:

(Skärmdump från The Fallen of World War II - YouTube)

Staplarna visar antalet miljoner döda per år under olika typer av krig i världen i absoluta tal. Hänsyn tas alltså inte till att världens befolkning har ökat, relativt det skulle alltså de små staplarna efter andra världskriget vara ännu mindre.

Det är kanske inte så många som tänker på det, men det är ett obestridligt faktum att vi lever i världshistoriens mest fredliga period. Krig är inte längre det normala. Det nya normala är istället fred, varaktig fred.

Vad beror detta på? Till stor, kanske till största delen, beror det på att antalet demokratiska länder har ökat med tiden. Demokratier är av naturen fredliga; om folket får bestämma drar man inte ut i krig i onödan. 

Men man kan också konstatera att den stora freden inföll samtidigt som man uppfann kärnvapen och jag tror inte det är oväsentligt. Supermakternas terrorbalans byggde på ömsesidig garanterad förstörelse, ett kärnvapenkrig skulle aldrig kunna vinnas av någon part. Kärnvapnen byggdes alltså för att aldrig användas. 

Hade kärnvapnen inte uppfunnits hade staplarna inte sett ut som de gör. Stalin, till exempel, vars självförtroende var på topp efter Jalta-konferensen, skulle han låtit sig nöja med den östra halvan av Europa? Knappast. 

Kärnvapen, genom blotta sin existens, har haft en klart avskräckande effekt på många stridslystna diktatorer. Och åtminstone jag föredrar kärnvapen som aldrig används, än en värld som ständigt slits sönder av krig och konflikter.

Om en kärnvapenfri värld en dag ska bli en verklighet måste demokratin först segra. Först när varje land är en stabil demokrati kan man på allvar öppna upp frågan att helt avskaffa kärnvapen. Tyvärr har vi långt kvar dit, och om ICAN lyckas med sin intention innan detta är ett faktum kan det bli mycket farligt.