måndag 22 september 2014

Sverigedemokraten som vår tids tullindrivare

Det finns en tragisk ironi i att kampen för att ingen ska utdefinieras från vårt samhälle bara leder till att andra grupper definieras som icke-önskvärda. I olika tider har det handlat om olika grupper som blivit utstämplade som paria, grupper som man inte vill "ta i med tång".
På Jesus tid var det tullindrivaren som var den avskyvärde, och man tyckte säkert att man hade goda skäl till att förakta dem. Gick han inte ockupationsmaktens ärenden? Skinnande han inte vanligt hederligt folk?

I Sverige har vi utsett sverigedemokraten till motsvarande roll, och vi tycker säkert också att det finns goda skäl att avsky och förakta honom. Härstammar han inte från vit-makt rörelsen? Vill han inte stänga landets gränser för flyktingar?

När vi läser om hur Jesus umgicks med "tullindrivare och syndare" blir det lätt att vi tänker att det var synd om tullindrivarna, att de var svaga människor som befann sig i utanförskap och som Jesus tog sig an. Men så var det ju inte, de var en del av en förtryckande myndighetsapparat, och det kanske fanns större skäl att avsky dem än dagens sverigedemokrater. Ändå vände sig Jesus även till dem. Frågan är hur vi ska förhålla oss till sverigedemokraterna? Ska vi i fariséistisk nit fortsätta att stämpla ut dem och riskera att vi alla står på åskådarplats när de passerar 20-procentspärren om fyra år?

Vi har låtit Sverigedemokraterna bli ett hinder för en vanlig och sansad debatt om migration och integration. Ett av problemen med debatten är att man blandar ihop begreppen. Migration är när flyktingar och invandrare kommer hit. Integration är vad som händer sen. Man kan vara för en generös migrationspolitik samtidigt som man är kritisk till hur integrationspolitiken förs. Att kritisera ett visst område innebär inte att man vill avskaffa området som sådant. Enda sättet att lösa problem är att först lyfta dem och börja tala om dem.

Vi har idag Europas högsta sysselsättningsgap mellan utrikesfödda och inrikesfödda. Hur löser vi det? De flesta som kommer hit saknar id-handlingar, hur hanterar vi det? Hur gör vi när vissa av de som kommit visar sig vara anhängare till islamistiska rörelser och ställer sig till förfogande för krigföring utomlands? Vilka befogenheter ger vi polisen för att hantera hedersproblematiken? Det är några frågor som vi har försummat att tala om i ungefär ett decennium nu.

Elefanten i vardagsrummet är välfärden. Vår välfärdsstat är inte designad för att Sverige ska kunna ta emot en miljon nya invånare per decennium. Den bygger på ett homogent samhälle där de flesta lägger upp sina liv på ungefär samma sätt och förutsätter en hög tillit till stat och myndigheter.
Ska vi fortsätta med den höga invandringen, och det verkar ju de flesta vara överens om att vi ska, måste vi tänka om. Arbetsmarknadslagstiftning måste anpassas, bidragsnivåer sänkas, det måste ställas högre krav på egenförsörjning et cetera. Vi måste gå från den generella välfärdsstat som vi har idag till en behovsprövad variant. Om detta skulle vi behöva tala, utan att ängsligt fundera över vad som är ett "SD-förslag" eller inte.

En väg framåt är att utforma sin politik utifrån vad man tror är rätt lösningar på verkliga samhällsproblem. Inte att utforma den efter vad man tror skulle gynna eller missgynna SD.

Gör vi inte det, utan sticker huvudet i sanden och kör på som vanligt, kommer vi fortsätta att se en ökad segregation och utanförskap för våra invandrare. Arbetslösheten kommer att permanentas för stora grupper som inte kommer känna någon samhörighet med samhället i övrigt. Och då kommer "något gå sönder" i Sverige på riktigt.

1 kommentar: