Spara eller slösa?

Många av oss, om vi inte är allt för unga, minns säkert som barn serien Spara och Slösa, publicerad i Lyckoslanten. Serien handlar om två flickor där Slösa är den som kastar bort sina pengar på nöjen och konsumtion medan Spara istället sparar sina pengar. Spara kan därmed unna sig något fint som hon vill ha i slutändan, vilket inte Slösa kan.

Tyvärr verkar det som om dagens politiker har glömt serien. De senaste decenniernas politik har gått ut på en sak: att på olika sätt försöka få oss att slösa så mycket som möjligt och spara så lite som möjligt. Ta bara det faktum att du när du sparar pengar så måste du skatta för räntan du får i avkastning, men när du lånar är det tvärtom: den ränta du betalar får du dra från skatten. Det sänder naturligtvis mycket tydliga signaler till svenska folket: spara inte, låna istället. (Samma signaler som den absurt låga räntan sänder.) Så har vi också blivit bland de mest belånade i hela Europa. Även om svenska staten har ordning på sina finanser är svenska folket fattigt, om man räknar tillgångar minus skulder.

Det senaste nu är att avdragsrätten för pensionssparandet  ska försvinna. Hittills har man kunnat dra 12000:- per år från skatten när man sparar till pensionen. Inte så mycket men ändå. Väljer man att fortsätta pensionsspara nu måste man i praktiken skatta flera gånger om på samma pengar, vilket självfallet medför att det privata pensionssparandet kommer minska. Istället ska vi alltså lita på att staten ordnar våra pensioner när pensionsdagen kommer?

Vad är det som driver politiker att till varje pris hindra oss från att spara? Kan det bero på att människor med en sparad slant på banken blir mindre beroende av det allmänna, det vill säga politikerna själva. Med pengar på banken sker det en maktförskjutning till vanligt folk. Det finns en ryggmärgsreflex hos många politiker att de vet bäst hur våra pengar ska användas, därför pensionssparar staten åt oss istället för att vi ska betros att själva göra det.

Anne Wibble blev på sin tid hånad när hon framförde att målet för varje arbetande svensk borde vara att ha en årslön på banken. Ändå har hon naturligtvis rätt: vi skulle få en mycket sundare ekonomi under sådana förhållande. Konjunkturerna skulle inte svänga lika kraftigt, risken för bostadsbubblor skulle inte vara lika stor: med pengar på banken behöver folk inte paniksälja om räntan stiger några procent. Att ta ansvar för sin privata ekonomi är att ta ansvar för hela samhällsekonomin.

Dagens tillväxt är till stor del konsumtionsdriven. Det är inte fel med tillväxt men det hade varit mer långsiktigt hållbart om den varit investeringsdriven. Men då måste folk börja spara så att det finns pengar att investera!
Det finns undersökningar som visar att med hundratusen på banken ökar benägenheten att starta ett eget företag betydligt. Med pengar på banken vågar man ta risker och det är den typen av riskvilliga entreprenörer som vi behöver.

I decennier har vi fostrats till att bli spendersamma istället för sparsamma. Det beror till stor del på politikers kontrollbehov och förakt mot människor som vill bygga upp en förmögenhet. (Samtidigt har det i Sverige alltid varit helt okej att ärva sin förmögenhet.) Där behöver vi tänka om ifall vi vill ha en stabil och sund ekonomi i framtiden, både privat och samhällsekonomiskt. Och då måste signalerna från statsmakten ändras.

Om samvetsfrihet

Ingen ska behöva tvingas agera mot sitt eget samvete. Att göra det är nedbrytande för ens inre människa. Jag har väldigt svårt att förstå varför det finns de som vill tvinga andra att kompromissa med sin egen övertygelse. Det gäller oavsett vad det handlar om men det måste gälla särskilt när det handlar om att utsläcka liv. Den ogenerösa inställningen som barnmorskan Ellinor Grimmark har mötts av är svår att förstå, rent praktiskt borde det inte vara något större problem att lösa.

Vi kan jämföra med den tid då vi hade allmän värnplikt för män. Ända sedan 1925 har möjligheten att välja vapenfri tjänst funnits. Och det är ju självklart: vi behöver ett militärt försvar men ingen ska för den skull tvingas döda mot sitt samvete. Jag tror att försvaret insåg ganska tidigt att soldater som bär vapen mot sin vilja är dåliga soldater, och det fanns hur som helst tillräckligt med folk som var beredda att genomgå en vapenutbildning.

På samma sätt finns det tillräckligt med folk inom sjukvården som är beredda att utföra aborter. De enstaka personer som vill vara barnmorskor men ändå avstå från just den sysslan kan inte vara så många att det skulle utgöra ett problem.

Så varför har vi accepterat samvetsfrihet inom försvaret men inte inom vården? Vill dessa som vill tvinga Ellinor Grimmark att utföra aborter också tvinga män att lära sig döda? (Under förutsättning att vi hade haft kvar den allmänna värnplikten, som för övrigt kanske kommer tillbaks.)
Att jag själv valde en tjänstgöring där det ingick att jag lärde mig döda, ledde inte på något vis att jag såg ner på vapenvägrarna. Tvärtom, jag hade en del diskussioner om saken men respekterade deras beslut och tog det för självklart att möjligheten att välja en vapenfri utbildning skulle finnas. Jag var trygg i min uppfattning och kände mig inte hotad av deras.

Så varför är samvetsfriheten inte självklar inom vården när det gäller abort? Kan det vara så att man trots allt känner på sig att det faktiskt är människoliv det handlar om, alla dessa ofödda barn? Om det då är någon som avstår att utföra aborter med hänvisning till sitt samvete blir denne en ständig påminnelse för de andra att det kan vara en oetisk hantering. Personen blir en tagg i deras samvete och då reagerar man med att ingen ska slippa undan! För om man är trygg i sin uppfattning att abort är en mänsklig rättighet och inte något större etiskt problem, så borde man inte heller ha några problem med dem som vill avstå.

Det kanske behöver tilläggas att det här inlägget inte handlar abortfrågan som sådan utan frågan om samvetsfrihet.

Avstå från samfundsstödet

Kulturminister i blåsväder

Den nya kulturministern har fått en dålig start tycker Kyrkans tidning. Anledningen är nedskärningar i samfundsstöden. De kommer på 3 års sikt skäras ner ganska rejält.
Det är lätt att låta sig styras av egenintresset när man får sin utkomst av Svenska kyrkan som ju får stor del av dessa samfundsbidrag. Men om man tar ett steg tillbaka och bortser från vad just vi i kyrkan kan tjäna eller förlora på detta finns det flera skäl till att det är bra att bidragen fasas ut (förhoppningsvis på sikt).

För det första borde beslutet om vilka organisationer som ska få stöd och hur mycket lämnas till den enskilde. Som det är nu tvingas ateister stödja kyrkor och samfund, och det kanske de inte vill. (Å andra sidan vet jag en del lobbyorganisationer som jag inte är så glad över att mina skattepengar går till.) I praktiken innebär dagens system att en liten klick politiker och tjänstemän enväldigt bestämmer vilka organisationer våra skattemedel ska gå. Det Alice Bah Kuhnke borde uppmanas till är att istället värna avdragsrätten för gåvogivandet. Det är värre att den nya regeringen avser att begränsa den. Fördelen med avdragsrätten är att då blir det folket, vi själva, som avgör hur mycket och till vilka organisationer som vi skänker pengar. Det kallas för demokrati.

En annat skäl är att man knappast biter den hand som föder en. Av kyrkohistorien kan vi lära att det är när kyrkan fått sina resurser från kungar och furstar som den svikit sitt uppdrag att stå på den enskildes och svagas sida mot maktens intressen. Makt och inflytande går dit pengarna kommer ifrån.
Det är naturligtvis bra att kyrkan och stat gått skilda vägar, nu borde man klippa navelsträngen helt och avstå från samfundsstödet.

Det finns en risk med organisationer som blir mindre beroende av de egna medlemmarna genom att de istället får sina medel från staten. Allra tydligast ser vi det i dagens politiska partier. Där ses medlemmarna mest som besvärliga och man behöver dem egentligen inte: man kan strunta i dem och köra på i eget race och ändå klara sig med hjälp av statsbidrag. Samma fälla kan naturligtvis även Svenska kyrkan hamna i.

Det är säkert så, som Svante Fregert påpekar, att Alice Bah Kuhnke blivit överkörd. Men det är värre att hon blivit överkörd i frågan om gåvoavdraget. Vi vet ju från hennes engagemang i Sektor3 att hon är för ett gåvoavdrag. Det är i den frågan som hon behöver all uppbackning som hon kan få.

Kristen tro under attack

Vid det här laget borde det vara ganska väl känt hur kristna förföljs av IS i Irak. Det är ett sent uppvaknande som media gör och fortfarande står man tämligen handfallen; att kristna kan förföljas ingår liksom inte i deras världsbild och att kristendomen dessutom är den mest förföljda religionen är svårt att ta in.

Rupert Shortt har i sin bok Christianophobia - a Faith Under Attack, gjort en grundlig kartläggning av hur de kristna förföljs runt omkring i vår värld. I länder som Egypten, Irak, Iran, Pakistan, Turkiet, Nigeria, Indionesien och så vidare beskrivs hur kristna på olika sätt förtrycks och utsätts för diskriminering. Det kan handla om apartheidlagar sanktionerade av staten: yrkesförbud och lagar som begränsar deras ekonomiska aktiviteter.

Ett aktuellt fall handlar om en kristen kvinna i Pakistan, 46-åriga Asia Bibi, som drack vatten ur en mugg avsedd för muslimer och som nu väntar på verkställande av hennes dom: dömd till döden genom hängning.

Förföljelserna kanaliseras ofta genom hädelselagar. Problemet med dessa lagar är att de kan användas väldigt godtyckligt: ofta tas vanlig kritik av Islam för kränkningar av profeten Muhammed.
I många fall kommer förföljelserna från andra medborgare men där staten ser genom fingrarna och i praktiken godkänner förtrycket, även om det inte finns lagar som uttryckligen tillåter det.

Allt detta är egentligen ingen nyhet, fråga är varför det varit så tyst om det i svensk media. Man är ju till exempel betydligt mer aktiv när det gäller att skriva om islamofobi, ändå kan vi på goda grunder säga att det är betydligt lättare att vara muslim i ett kristet land än kristen i ett muslimskt. Av de 41 länderna som av Freedom House beskrivs som mest fria i religiöst hänseende är 37 traditionellt kristna.

Ett skäl till medias tystnad kan vara förvirring inför fenomenet. Den västliga kristna sfären är ju den starkaste delen av världen, militärt och (än så länge) ekonomiskt. Hur kan då kristna bli förföljda? Och så tänker man inte på att 70% av världens kristna bor utanför Europa och Nordamerika.
Kristendom är en importerad religion i Europa. Dess ursprung är faktiskt mellanöstern! Men antalet kristna minskar i en förfärande takt i de områden där de äldsta kyrkorna finns. Ändå har de funnits där i 2000 år och större delen kunnat samverka med muslimer i dessa länder om än inte alltid friktionsfritt.

Jag har ibland stött på påståendet att förföljelserna av de kristna beror på USA:s krigföring. De lokala kristna får ta smällen  eftersom man förknippar dem med USA som ju är ett kristet land. Men det håller inte för en närmare granskning. I till exempel Vietnam har det funnits en stabil kristen minoritet ända sedan jesuiterna döpte 6000 människor år 1627. Men vietnamesiska katoliker har blivit förföljda till och från ända fram till 1883 då landet blev ett franskt protektorat.
Vid delningen av Vietnam 1954 hamnade två tredjedelar av de kristna under Ho Chi Minhs kommunistiska nordrike. 670 000 kristna flydde söderut undan den stundande förföljelsen, de som stannade blev fängslade nästa omedelbart. Och det var alltså 10 år innan USA blandade sig i.

Den mest aggressiva förtrycket kommer inte från muslimska utan från ateistiska regimer. Shortt berättar historien om Lee Sung Ae i Nordkorea. I mitten av 90-talet konverterade hon till kristen tro och blev med i en hemlig bibelstudiegrupp. Men hennes granne fattade misstankar och anmälde henne. Hon blev sedan utsatt för den mest utstuderade tortyr för att försöka få henne att ange dem andra. Hon blev misshandlad upprepade gånger, nästan kvävd, fick tänder utslagna och naglarna utdragna. När hon vägrade att avslöja vilka de andra var hamnade hon i Kyo-Haw-So-fängelset, som bestod i princip bara av höga murar utan tak. Omkring 30-40 stycken dog där varje dag av svält och sjukdomar. En gång var Lee så svag att hon togs för att vara död och hennes kropp bars ut i väntan på begravning.

Man undrar hur länge den fruktansvärda regim ska kunna bestå. Det är skrämmande att veta att det i detta nu så torteras människor för sin tro och övertygelses skull. Utan att svenska media ägnar det särskilt mycket uppmärksamhet.

Gyllene regeln och rökarna

Jag hörde på radion idag att någon utredare vill förbjuda rökning på offentliga platser utomhus, som till exempel busshållplatser och uteserveringar. Motiveringen skulle vara risken för passiv rökning för dem som råkar vara i närheten. Det här ska inte bli ett inlägg där jag argumenterar för eller mot rökning utan det är själva lagstiftandet jag ifrågasätter. Det är så lätt, allt för lätt, att bara förbjuda allt man inte tycker är bra.

Att ingen ska behöva vara en passiv rökare mot sin vilja är självklart, men jag har aldrig stött på en rökare som går omkring och blåser rök i ansiktet på folk. De rökare som jag stött på brukar vara ganska hänsynsfulla och ställa sig i vindriktning så att röken blåser bort från oss andra. Jag har till och med varit med om att de frågat om det är ok att de röker.

Så är det verkligen ett stort problem eller riskerar ytterligare lagstiftning göra det till ett problem? I Sverige har vi en lagbok som är på 3120 sidor och nya lagar tillkommer ständigt. Det finns en övertro på att lagstiftning ska kunna lösa alla problem, men det går inte att lagstifta fram en hänsynsfull människa. Risken med för mycket lag är att man fastnar i ett paragrafrytteri där man glömmer vad lagen är till för.

Med allt för detaljerade lagar och regleringar kan vi snart sluta tänka själva. Vi behöver inte fundera på vad andra tycker om det vi gör, bara vi prickar av listan på regler vi ska följa. "Visa hänsyn? Varför det? Jag bryter ju inte mot lagen."

Jesus gav oss en regel: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." Den som kallas gyllene regeln och den förutsätter självkännedom och en förmåga till empati. Jesus förväntar sig alltså att du kan tänka själv och inte bara betrakta en lista på föreskrifter som vem som helst kan pricka av. För att tillämpa regeln måste du ju faktiskt veta hur du själv vill bli behandlad, och du måste också kunna leva dig in i hur andra skulle vilja bli behandlade.

Utgår man från att rökarna inte har lärt sig visa hänsyn finns risken att de snart också inte gör det. Men istället för att försöka lagstifta bort alla problem kanske vi skulle börjar prata med varandra om hur vi skulle vilja bli behandlade.

Sverigedemokraten som vår tids tullindrivare

Det finns en tragisk ironi i att kampen för att ingen ska utdefinieras från vårt samhälle bara leder till att andra grupper definieras som icke-önskvärda. I olika tider har det handlat om olika grupper som blivit utstämplade som paria, grupper som man inte vill "ta i med tång".
På Jesus tid var det tullindrivaren som var den avskyvärde, och man tyckte säkert att man hade goda skäl till att förakta dem. Gick han inte ockupationsmaktens ärenden? Skinnande han inte vanligt hederligt folk?

I Sverige har vi utsett sverigedemokraten till motsvarande roll, och vi tycker säkert också att det finns goda skäl att avsky och förakta honom. Härstammar han inte från vit-makt rörelsen? Vill han inte stänga landets gränser för flyktingar?

När vi läser om hur Jesus umgicks med "tullindrivare och syndare" blir det lätt att vi tänker att det var synd om tullindrivarna, att de var svaga människor som befann sig i utanförskap och som Jesus tog sig an. Men så var det ju inte, de var en del av en förtryckande myndighetsapparat, och det kanske fanns större skäl att avsky dem än dagens sverigedemokrater. Ändå vände sig Jesus även till dem. Frågan är hur vi ska förhålla oss till sverigedemokraterna? Ska vi i fariséistisk nit fortsätta att stämpla ut dem och riskera att vi alla står på åskådarplats när de passerar 20-procentspärren om fyra år?

Vi har låtit Sverigedemokraterna bli ett hinder för en vanlig och sansad debatt om migration och integration. Ett av problemen med debatten är att man blandar ihop begreppen. Migration är när flyktingar och invandrare kommer hit. Integration är vad som händer sen. Man kan vara för en generös migrationspolitik samtidigt som man är kritisk till hur integrationspolitiken förs. Att kritisera ett visst område innebär inte att man vill avskaffa området som sådant. Enda sättet att lösa problem är att först lyfta dem och börja tala om dem.

Vi har idag Europas högsta sysselsättningsgap mellan utrikesfödda och inrikesfödda. Hur löser vi det? De flesta som kommer hit saknar id-handlingar, hur hanterar vi det? Hur gör vi när vissa av de som kommit visar sig vara anhängare till islamistiska rörelser och ställer sig till förfogande för krigföring utomlands? Vilka befogenheter ger vi polisen för att hantera hedersproblematiken? Det är några frågor som vi har försummat att tala om i ungefär ett decennium nu.

Elefanten i vardagsrummet är välfärden. Vår välfärdsstat är inte designad för att Sverige ska kunna ta emot en miljon nya invånare per decennium. Den bygger på ett homogent samhälle där de flesta lägger upp sina liv på ungefär samma sätt och förutsätter en hög tillit till stat och myndigheter.
Ska vi fortsätta med den höga invandringen, och det verkar ju de flesta vara överens om att vi ska, måste vi tänka om. Arbetsmarknadslagstiftning måste anpassas, bidragsnivåer sänkas, det måste ställas högre krav på egenförsörjning et cetera. Vi måste gå från den generella välfärdsstat som vi har idag till en behovsprövad variant. Om detta skulle vi behöva tala, utan att ängsligt fundera över vad som är ett "SD-förslag" eller inte.

En väg framåt är att utforma sin politik utifrån vad man tror är rätt lösningar på verkliga samhällsproblem. Inte att utforma den efter vad man tror skulle gynna eller missgynna SD.

Gör vi inte det, utan sticker huvudet i sanden och kör på som vanligt, kommer vi fortsätta att se en ökad segregation och utanförskap för våra invandrare. Arbetslösheten kommer att permanentas för stora grupper som inte kommer känna någon samhörighet med samhället i övrigt. Och då kommer "något gå sönder" i Sverige på riktigt.

Sossarnas historiska bagage

Sossesverige - en återblick, är en historisk redogörelse över Socialdemokraternas historia. Men den kommer inte inifrån, från rörelsen själv, utan är skriven av Fredrik Segerfeldt, liberal samhällsdebattör. Fram träder en bild över maktfullkomligt och korrumperat parti, som ljuger för
svenska folket om neutraliteten och som saknar tillräcklig moralisk kompass för att kunna skilja mellan diktaturer och demokratier ute i världen.
Särskilt Olof Palmes och Pierre Schoris hyllande av Fidel Castro när de var på Kuba är så magstarkt att man knappt kan fatta att det är sant.

Ett intressant kapitel gäller socialdemokraternas syn på invandring. För det är ju märkligt att det är nu som Sverigedemokraterna får stöd i opinionen, eftersom främlingsfientlighet och rasismen är betydligt mindre nu än förr. Svenskarna har ju aldrig varit så öppna och toleranta mot flyktingar och invandrare. Så varför fanns det inte ett liknande parti förr, när misstänksamheten mot andra folkslag var betydligt större.

Ja, svaret är kanske att det faktiskt fanns ett sådant parti och att det hette Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.
Den som var först med med meningen "Sverige åt svenskarna" var Per-Albin Hansson. Rörelsen, särskilt LO, har alltid på olika sätt motarbetat en invandring. Fram till sextiotalet hade Sverige en öppen arbetskraftsinvandring vilket har gynnat Sverige väl, men i början av 70-talet fick fackförbunden vetorätt om en arbetsgivare ville anställa någon icke-nordbo. Det var något man utnyttjade väl och i praktiken stängdes Sverige för arbetskraftsinvandring.

Men fortfarande kunde människor fly hit och söka asyl, åtminstone ett tag. 1989 tog Ingvar Carlsson det så kallade Lucia-beslutet där man stängde dörren för alla asylsökande utom FN:s kvotflyktingar. Lägg märke till att Socialdemokraterna införde exakt den migrationspolitik som Sverigedemokraterna vill införa idag.

Från 90-talet och framåt svängde Sveriges politik med de borgerliga regeringarna. Carl Bildt tog bort Lucia-beslutet och med Reinfeldt öppnades Sverige åter för arbetskraftsinvandring.
Motvilligt har rörelsen i efterhand accepterat den nuvarande policyn, men det har skett på ett villkor: att flyktingarna får leva på bidrag. Det är ju ungefär så vi för vår migrationspolitik: människor får gärna komma hit, bara de inte konkurrerar med svenskar om jobben. Genom högt uppdrivna ingångslöner och avsaknad av enkla jobb, blir det nästan omöjligt för dem att komma in på arbetsmarknaden. Fortfarande tycks det gälla: Sverige åt svenskarna, eller åtminstone: svenska jobb åt svenskar.

Tro - en politisk kraft

Recensionen är publicerad i SPT, nr 18.
Andreas Linderyd & Carl Henric Svanell (red.) Tro – en politisk kraft. Verbum, tryckt i Litauen 2014, 140 s

I en tid när religionen gör sig allt mer påmind i politiska sammanhang tar den här boken upp ett angeläget ämne. Redaktörerna tar sin avstamp i debatten om den smala svenska åsiktskorridoren och det faktum att kända krönikörer inte gärna talar om sin kristna tro. Genom att samla en skara skribenter, med olika erfarenheter och ideologiska riktningar, be dem skriva om gränsområdet mellan tro och politik hoppas de bidra till ett mer avspänt samtal.

Två av skribenterna (Peter Weiderud och Erik Helmerson) tar upp uppståndelsen i media när Omar Mustafa och Elisabeth Svantesson kom i rampljuset. I bägge fallen fanns det en misstanke om att deras respektive samfundstillhörighet gjord dem illojala mot det politiska uppdraget. Weiderud beskriver hur religionsfrihetens betydelse ändrat karaktär i Sverige från väckelserörelsernas tid fram till idag. Först handlade om frihet att byta religion, därefter frihet från religion men nu svänger det över till frihet till religion.

Antje Jackelén skriver om statens och samhällets sekularisering. Även om staten är sekulär kan ett samhälle inte vara det så länge det finns religiösa människor, något som skolverket har svårt att hantera i frågan om skolavslutningar. Hon är kluven till skolans konfessionslöshet och vill omförhandla den: konfessionsfriheten får inte innebära konfessionsavvisande. Jackelén lyfter upp sina erfarenheter från USA där religionsfrihet av tradition handlat om frihet till religion. Ändå hade jag önskat att hon mer utvecklat sina insikter i USA:s politiska och religiösa värld, där har man ju lyckats förena en sekulär stat med ett samhälle som genomsyras av religion på olika plan.

Även Marie Demker kommer in på liknande tankegångar; det vi ska eftersträva är tolerans mot närvarande religiösa föreställningar, inte någon slags religionsfri zon. Religionsfriheten som den tolkas av Europakonventionen handlar om rätten att utöva religion, inte slippa religion.

Stina Oscarsson berättar om sin resa där hon har backat från beteckningar som kristen, socialdemokrat och feminist eftersom dessa rörelser kidnappats och blivit en del av den gängse ordningen. Men hon är positiv till religionen (och konsten) som mer än någonsin behövs i dagens demokrati.

Sofia Camnerin talar om att kyrkan måste finnas i mellanrummen mellan vi och dom, för och emot. Debatter om kristna trosläror riskerar att krympa detta mellanrum, men kristen tro är inte primärt en intellektuell fråga.

Ovan nämnda bidrag uppfattar jag i första hand riktade mot grupper som humanisterna och avviker väl annars inte särskilt mycket från den gängse synen på religionens roll i politiken. Det jag saknar är en genomgripande filosofisk diskussion över vad olika livsåskådningar kan ge för olika politiska uttryck. Om man jämför en kristen livsåskådning med en ateistisk; vad innebär det i människosyn, syn på omvärlden, vilket ansvar vi har som individer eller kollektiv och vilka politiska konsekvenser skulle detta kunna få? De hade i sammanhanget inte heller varit fel med en islamsk skribent som skrivit utifrån vad en islamsk åskådning hade kan ge för möjliga politiska uttryck.

Men det finns två skribenter till: Anders Mellbourn och Katrine Kielos. Jag har sparat dem till sist, de tar ut svängarna och avviker från de förutsägbara.
Kielos överraskar mest med sitt bidrag; Prata om Satan. Det onda i tillvaron går helt enkelt inte att förklara bara med omständigheter, om man inte räknar med existensen av djävulen. CS Lewis har i sin klassiska bok Från Helvetets brevskola beskrivit hur djävulen även angriper oss med vardagliga metoder.
Själv kände jag inte ens till att Kielos var kristen, än mindre att hon ansluter sig till en klassisk förståelse av djävulen som en ond makt, fiende till Gud.

Även Mellbourn har en klassisk förståelse av Jesus som den ende vägen till Gud. Men, som han påpekar, det är ju inget krav utan en befrielse: det räcker med Jesus!
Väckelserörelsernas krav på att själva formulera sin tro och ta ställning i avgörande frågor ledde till att de bidrog till demokrati och tankefrihet i allmänhet. Men från 1970-talet och framåt har den ekumeniska rörelsen mest blivit en politisk och social rörelse i största allmänhet, och den personligt religiösa relationen har försummats. Men det är när efterföljelsen och gemenskapen hålls samman med mystiken och riten som kyrkan har något att erbjuda.

Som jag påpekade i början, bokens ambition är angelägen, den smala svenska åsiktskorridoren skapar rädsla och ängslighet. Men för att vara en bok med målet att bidra till en vidare korridor är den förvånansvärt harmlös och slätstruken, möjligen kan Christer Sturmark tänkas bli upprörd. Det är de två sista bidragen som är de mest intressanta och ”räddar” boken. Framförallt får väl Kielos efterlysning av en debatt om vad ondska och djävul är, ses som ett rejält kliv över åsiktskorridoren. Och hur ska man annars kunna göra den större och djupare?

Konkurrens eller samarbete?

Hur når vi fram till det goda samhället? Genom att samarbeta med varandra eller konkurrera? Spontant tänker vi att det bästa måste ju vara att samarbeta, det är så mycket mer tilltalande. Jag undrar om inte detta kan vara en orsak till det, i mina ögon, obegripliga motståndet mot privata företag inom vård och omsorg.

Men jag misstänker att många blandar ihop detta med samarbete och konkurrens. Både samarbete och konkurrens hör hemma i en marknadsekonomi fast på olika nivåer. Att vi människor ofta åstadkommer bättre resultat genom att hjälpas åt är en självklarhet. Men på en fri marknad är det inte människor som konkurrerar utan företag.

Man kan jämföra med en fotbollsturnering (det lär pågå en sådan dessa dagar).
Jag kan inte så mycket om fotboll men har förstått att det inte är en individsport utan en lagsport. Det är alltså inte de enskilda fotbollsspelarna som konkurrerar med varandra utan lagen. Och för att ett lag ska vinna räcker det inte att ha enskilda skickliga individer, de måste också kunna fungera tillsammans som ett lag dvs de måste kunna samarbeta. Och det lag där de enskilda spelarna samarbetar bäst är också det lag som blir bäst på att konkurrera med andra lag.

På samma sätt är det med människor och företag. Det företag som lyckas bäst är det som bäst får de anställda att samarbeta. Man skulle kunna säga att de konkurrerar i förmåga att samarbeta. Att därför spela ut konkurrens mot samarbete blir som att jämföra äpplen med päron: samarbete och konkurrens har båda sin plats men förekommer på olika nivåer.

Motsatsen till konkurrens är alltså inte samarbete utan monopol. Konkurrens betyder helt enkelt att människor är fri att starta egna rörelser utifrån egna affärsidéer. Råder det monopol däremot är det bara en som har den rätten.
Ett företag som har monopol kan strunta i att vara sina kunder till lags, även om de inte är nöjda har de inget alternativ. Och då spelar det ingen roll om det är kommunen som har monopol och det handlar om äldreboende och vårdcentraler.
När det gäller vård och omsorg finns det många undersökningar som visar att vi får bättre vård om vi tillåter privata företag (vilket naturligtvis också kräver tillstånd att få ta ut vinst). Det är inget att förvånas över, det är när vi tillåter konkurrens som företagen tvingas göra sitt bästa för att möta människors behov.

Strängare straff

Jag har aldrig haft inbrott i min bostad, vilket jag är väldigt tacksam över. Men om jag hade haft det är jag övertygad om att det värsta inte hade varit att jag blivit av med pengar eller värdefulla saker. Det värsta hade varit själva intrånget, att man varit inne i mitt hem och rotat runt.
När jag idag hörde på ekot (9 min in i programmet) att regeringen planerar att skärpa straffen för bostadsinbrotten var det därför välkommet. Det är ju en helt annan sak att bli av med en summa pengar genom till exempel ett kontokortsbedrägeri än att bli av med samma summa genom inbrott i sitt hem. Det högre straffet (fängelse i minst 1 år) ska avspegla den allvarligare kränkningen.

Förslaget sågas dock av Jerzy Sarnecki som kallar det "kunskapsfientligt", eftersom det är upptäcktsrisken som har en preventiv effekt och inte en högre straffskala.
Sarnecki har gjort sig känd för att alltid söka efter bortförklaringar när folk begår brott: det är aldrig den enskildes ansvar utan alltid samhällets fel. Men syftet med straffet är ju inte bara, eller ens främst, att vara avskräckande. Syftet är ju att ett brott har begåtts och brott måste sonas.
När samhället straffar brottslingen upprättas brottsoffret. Men faktiskt inte bara offret utan även brottslingen. Det är en del av människans storhet att vi har ansvar för våra handlingar. Vi sätter ju inte hundar i fängelse när de biter någon; djur har inget ansvar för sina handlingar. Att då skylla på omgivningen när en person begår ett brott och frånta honom det egna ansvaret är att jämföra honom med en hund.

När Sarnecki bemöter varje förslag om höjda straff med att höga straff i sig ändå inte får brotten att minska visar han att han inte förstått det viktigaste syftet med straff. Han tycks anse att enda syftet är att de ska vara avskräckande gentemot andra mot att begå liknande brott, och har de då ingen avskräckande effekt har de inget syfte. Att straffet också har en upprättande funktion verkar han inte ha tänkt på.
Om stränga straffa inte har effekt, hur milda straff vill han egentligen se? Ska vi ta bort dem helt, eller bara råkar det vara så att vi i Sverige just nu har exakt de straffskalor som vetenskapligt är uträknat som mest lämpliga?

Det är viktigt att straffen motsvarar det allmänna rättsmedvetandet och min känsla är att vi i Sverige har en bit att hämta in där i form av längre fängelsestraff. Det i sig behöver naturligtvis inte utesluta att vi också ser till att upptäcktsrisken ökar.

Uppdaterat: Jag ser nu att de har skrivit ett inlägg på DN-debatt.

Nästa finanskris

På nittiotalet hade vi IT-kraschen och 2008 bolåne-kraschen i vars sviter vi fortfarande lever i. Sådana här typer av bubblor får sina namn först i efterhand, av det enkla skälet att de är svåra att förutse. Men det finns tecken att tyda: varje sådan här bubbla kännetecknas av en okritisk och irrationell tro på att en viss trend kommer hålla i sig för evigt. Och idag finns det många viktiga varningstecken som visar att vi nu är på väg in i en ny bubbla liknande IT-bubblan.

I Den gröna bubblan varnar Per Wimmer för nästa finanskris som kommer vara orsakad av vidlyftiga spekulationer och naiv tro på "grön" energi.


Per Wimmer är entreprenör och affärsman och har en bakgrund på flera ledande finansföretag, bland annat Goldman Sachs i New York. Han är alltså väl förtrogen med marknadens mekanismer. Dessutom tror han i grunden på den förnyelsebara energin vilket gör honom svårare att avfärda. Men som han ser det, kommer statliga subventioner och billiga krediter förstöra för dessa energislags framtid: det som inte är ekonomiskt hållbart är inte hållbart alls. Subventioner fungerar bara så länge de betalas ut och drar under tiden till sig fel folk till branschen. Genom olika smarta upplägg kan entreprenörer etablera sig, plocka på sig av de statliga pengarna och lämna innan bubblan spricker. Som alltid kommer det bli skattebetalarna som tar smällen.

Vi hör ibland att satsningar på grön energi kommer skapa jobb, "gröna" jobb. Det är sant, men det man inte talar om är att för varje grönt jobb förstörs det 2-3 andra jobb. De gröna jobben är ju subventionerade och pengarna måste tas någon annanstans. Dessutom snedvrids konkurrensen och energipriserna tvingas upp för att energislag som vindkraft ska kunna bli lönsam. Trots subventioner har de nämligen svårt att vara det.

En subvention är inget annat än ett sätt att tvinga människor att betala för något som de inte vill ha. 
Om folk verkligen hade velat ha vindkraft hade de av fri vilja betalt det högre priset som dessa energislag kräver. Nu vill de inte det och då blandar sig politikerna i och säger: ok, men då får ni betala i alla fall. Och så är man så finurlig att man kallar det avgift för el-certifikat och inte skatt, så ingen ska kunna säga att det inkräktar på de gamla i våra äldreboende eller våra barns skolgång. Men pengarna kommer från våra plånböcker oavsett vad vi kallar det.

Hela iden med att subventionera fram vissa energislag bygger på en väldig hybris: politiker tror att de kan se in i framtiden. De tror att de kan avgöra vilket energislag som kommer gälla i framtiden och så vill de bara ge detta en liten hjälp på traven. Men ingen vet hur vi kommer producera energi om 50 år. Om det rör sig om nästa generation kärnkraft, fusionskraft eller solpaneler i rymden har vi ingen aning om (fast vi kan bara tämligen säkra på att det inte kommer vara vindsnurror).

Snurrorna som blåser oss in i nästa finanskris.

Att då peka med hela handen och driva ut vindkraft på marknaden med subventioner och lagstiftning är en vild chansning. Redan nu tyder allt på att det är en gigantisk felsatsning. Affärerna flyter så länge statligt stöd fortsätter att pumpas in, stöd som samtidigt blåser upp bubblan. Dessutom är gröna energiprojekt ovanligt högt belånade vilket gör dem ännu mer sårbara om räntan stiger en aning.

Det bästa vore om politiker inte lade sig i alls. Låt marknaden själv utkristallisera vilket energislag som kommer bli det bästa, billigaste och miljövänligaste i framtiden. Skillnaden mellan politiker och marknadens aktörer är att de förra satsar andras pengar (dina och mina) och de senare satsar sina egna. De projekt som drivs av marknaden kommer därmed bli betydligt trovärdigare och förnuftigare, man är mer försiktig med att riskera sina egna pengar på vansinniga projekt.
Det är bara så vi kan få ett hållbart energisystem, och då menar jag hållbart på riktigt som kan stå på egna ben och inte är beroende av politiska beslut i riksdagen.

Nationaldagen och flaggbränning

Det är ju nationaldagen idag och då passar det väl att fundera kring Sverige och svenskhet. Det är otvivelaktigt så att Sverige som nation är en produkt av en mängd historiska tillfälligheter. Att vi har de gränser som vi har beror på hur krigslyckan har växlat i gångna tider.

Den moderna nationen och nationalkänslan är också en ganska ung företeelse. I medeltidens Europa fanns ingen känsla av samhörighet bara för att man tillhörde en viss nation. Eliterna i respektive land hade mer gemensamt sinsemellan än med det egna folket. I Wilhelm Mobergs bok Förrädarland beskrivs hur bönder i gränstrakter varnade sina bröder på andra sidan när den egne kungens soldater var på väg. Och soldaterna själva hade inga problem att svära trohetseden till än den ene kungen, än den andre. Folk "kände" sig inte som svenskar eller danskar, identifikationen var betydligt mer lokal.

Men även om det inte finns någon grund för att "blodet och jorden" bestämmer vilka vi är, kan man inte tala om "svenskhet" i någon betydelse? Eller är våra svenska traditioner, vanor och språk bara ett hopkok av impulser utifrån. Allt går ju (förmodligen) att spåra till en källa utifrån och den enda "svenskhet" som finns kvar är "barbariet" som Reinfeldt beskrev det i ett tal till riksdagen.
Problemet med det resonemanget är att inget land i så fall kommer undan. Då skulle till exempel den japanska teceremonin inte vara japansk eftersom det var kineserna som lärde dem att dricka te. Eller finns det de som tror att Sverige skulle vara det enda land i världen som importerat allt utifrån? Det skulle i sanning göra oss unika.

Även om vårt lands gränser och vårt folks traditioner och kynne är en produkt av tillfälligheter och impulser utifrån går det givetvis att prata om Sverige och svenskhet. Det globala flödet av kulturer och traditioner har fått ett alldeles unikt avtryck just här.

På Facebook pågår det nu ett initiativ av "365-rörelsen" där "Jokern" uppmanar till att stjäla och bränna så många svenska flaggor som möjligt idag. Syftet är att krossa nationalstaten och alla gränser.

Nu har jag i och för sig förståelse för viljan till öppna gränser, där det ska vara möjligt att bo och arbeta varhelst man vill. Också jag längtar efter en sådan värld.
Men det är skillnad på öppna gränser och inga gränser. Utan nationalstaten får man problem att utforma demokratin. Det var nationernas framväxt på 1800-talet som banade väg för den demokratiska rörelsen. Den moderna demokratin utgår från medborgarskap i en definierad nation. Och vi ser ju nu att när nationen är på reträtt till förmån för ett federalt Europa är även demokratin på reträtt.

Det intressanta med flaggbränningsrörelsen är att de genomförs av personer som vanligtvis hyllar mångkulturalism. Man hyllar alla kulturer, utom just den svenska då... (Vad skulle hända om en grupp sverigedemokrater brände den romska flaggan den 8 april?)

Just på nationaldagen har det vuxit fram en tradition i många kommuner där man välkomnar nya svenska medborgare vilket är en alldeles utmärkt tradition. Kanske har dessa längtat efter att vara fullvärdiga medborgare i ett demokratiskt land under hela sitt liv. Jag antar att den svenska flaggan finns med i det sammanhanget, kanske delar man också ut en flagga i lämpligt format till de nya svenskarna. Undrar hur dessa reagerar om samma flagga bränns på andra sidan gatan?

Att trampa på Sverige och svenskhet kan inte vara särskilt uppmuntrande för invandrare som själva vill blir medborgare i vårt land. För att de ska känna sig välkomna måste det finnas något att välkomna dem till: ett Sverige som vi är stolta över, språk och traditioner som vi bejakar. Det naturliga när man kommer till ett nytt land är ju nyfikenhet på det landets traditioner, då kan vi inte sopa dessa under mattan.

Så: en god nationaldag vill jag önska alla svenska medborgare, hur ni än firar den.

Obama och svensk skolpolitik

Bland svenska politiker finns en tendens att möta varje problem med mer resurser. Vi ser det inte minst i skolpolitiken. Vad gör man när skolan gör dåliga resultat? Tillför mer pengar! Anställer fler lärare! Alltså: mer av samma! Det här visar politikernas oförmåga att tänka utanför boxen. 

Det kan vara på sin plats att påpeka att Sverige i internationellt perspektiv redan har små klasser och är bland de länder i världen som satsar mest pengar per elev. Ändå blir ryggmärgsreflexen att vi har för få lärare och det behövs mer pengar. Politikerna, till och med Jan Björklund, saknar kurage att säga som det är: vi har inte för få lärare vi har för dåliga lärare.

Det borde inte behöva vara kontroversiellt att säga det eftersom vi de senaste 10-15 åren inte har haft full intagning på lärarhögskolan. Även mindre begåvade studenter har därför blivit antagna, studenter som kanske inte kunnat komma in någon annanstans.

När det gäller lärare som är 35 år eller yngre kan vi därför inte ta för givet att de har erforderlig kompetens. Jag säger inte att alla saknar det, jag säger att man inte kan utgå från det. (Och när jag tagit del av vissa yngre lärares inställning från barnens skola så kan man uppleva att det ligger något i det.)

Men detta problem möter man alltså nu med att man ska anställa fler lärare! Vad sker då med den genomsnittliga kompetensnivån? Vad sker med lönenivån som alla är överens om är för låg? De lösningar som samtliga partier, från vänster till höger, kommer med förvärrar ju problemen! Man borde istället minska platserna på lärarhögskolorna så att vi verkligen får den högre status för lärarna som vi önskar.

2009 lanserade Obama en utbildningsreform som kallas Race to the Top. Utgångspunkten för reformen är att det inte finns en väg till en god utbildning och det är inget som kan förändras uppifrån. Istället har Obama lanserat en tävling där de delstater som bäst lyckas uppfylla olika kriterier får mer pengar. Man kan naturligtvis inte kopiera ett amerikanskt koncept rakt av och tro att det ska fungera i Sverige, men man borde åtminstone studera det och lyfta in det i den svenska debatten.

Antagligen är själva grundidén, att man belönar de duktiga, alldeles för kontroversiell i Sverige. Här gör man det motsatta: skolor men sämre resultat får mer pengar. Risken med det är att det blir kontraproduktivt, för hur motiverad blir den skolledning att försöka förbättra resultaten om de vet att extrapengarna ryker om de lyckas. (De är för övrigt av samma skäl som inte heller ulandsbistånd fungerar.)

Kanske politikerna behöver inse att de inte kan lösa skolans problem och att det inte finns en väg eller metod för ett bättre skola. Därför behöver man hellre skapa incitament för skolorna att självständigt söka efter vägar till bättre resultat och belöna de som lyckas.

Till försvar för yttrandefriheten

Grundläggande i en demokrati är rätten att bilda opinion, hålla torgmöten och dela ut flygblad. Kort sagt: allt det som vi sammanfattar i begreppet yttrandefrihet. Yttrandefriheten är helt odramatisk så länge det handlar om saker som vi är överens om, det är ingen stor sak att försvara allas rätt till sina åsikter under sådana omständigheter.
Nej, testet på vår yttrandefrihet gäller saker där vi inte är överens, åsikter som vi avskyr och kanske till och med betraktar som farliga. Det är där som vår bekännelse till yttrandefriheten prövas.

Jag kan konstatera att i Sverige, idag, så är det många som inte består provet. Sverigedemokraterna och Jimmy Åkesson möts på plats efter plats med vuvuzelor, talkörer och allmänt oväsen. Reklamkampanjer släcks ner i biografer och "brevbärare mot rasism" slänger deras valutskick. Och då har jag inte nämnt de rena våldsaktioner som riktats mot dem och som Uppdrag granskning har visat oss bilder på med avsnittet Det goda våldet.
De som står för detta oskick begriper förmodligen inte att det är de som är de intoleranta. Tolerans handlar som bekant att man tolererar just det man inte gillar. Även den som står för något helt annat än vad jag tycker har rätt till sin åsikt.

Det frågan gäller nu är om vi ska ha en "demokrati" där den som skriker högst vinner? Eller ska vi bemöta våra meningsmotståndare med fakta och argument? Väljer man det förstnämnda kan man starkt misstänka att det beror på att man inte har några argument. Som det stod i marginalanteckningen i prästens predikan: "svag argumentering - höj rösten". Man kan ju undra hur de som ställer sig och tutar vid SD:s möten tror att de uppfattas?
Dessutom är det inget tvivel om att hela detta beteenden är kontraproduktivt, för självklart gynnas SD! De behöver ju inte ens argumentera för sina förslag, de vinner helt enkelt på walk-over.

När jag såg Uppdrag granskning så slog det mig hur beroende den så kallade antifascistiska rörelsen är av rasism och fascism. De är ju en anti-rörelse, de definierar sig själva utifrån en annan rörelse som de är emot men samtidigt beroende av. Förekomsten av dessa de andra är deras livsluft, det är därför de finns, åtminstone som antifascister.
Tänk tanken att all fascism och rasism försvann som i ett trollslag, vad skulle de göra då? Lägga ner verksamheten och gå hem? Eller skulle de vidga definitionerna och låta kampen fortsätta? Vi ska inte underskatt faran med det sistnämnda, rörelsen lever sitt eget liv och vill inte dö.

I Sverige är det hög tid att vi dammar av det gamla ordspråket som tillskrivs Voltaire: "Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att yttra dem." Det är just där toleransen och yttrandefriheten testas.

Fascister, nazister och kommunister

I Jönköping demonstrerar Svenskarnas parti och kyrkor och mer eller mindre extrema motdemonstranter gör gemensam sak och protesterar. Inget fel i det. Svenskarnas parti har grundlagstadgad rätt att demonstrera men vi andra har naturligtvis samma rätt att protestera.
Exemplet i Jönköping visar hur vi har en hög beredskap mot fascismen och nazismen i Sverige. Däremot finns det ytterligare en totalitär ideologi där vi har en betydligt mer överslätande attityd: kommunismen. Det visas ju inte minst i Jönköping när till exempel AFA demonstrerar mot Svenskarnas parti, men det är inte på grund av AFA:s närvaro som kyrkklockorna ringer för fara, trots att det varit lika berättigat.

Kjell Albin Abrahamson beskriver i sin senaste bok, Låt mig få städa klart! hur det fortfarande finns de som kallar sig kommunister i vår riksdag. Abrahamsons bok är den uppgörelse med Vänsterpartiets kommunistiska förflutna som partiet självt aldrig har förmått göra.

Det som han hade kunnat utveckla mer i sin bok är likheterna mellan de tre ideologierna fascism, nazism och kommunism. Det framställs ju som om kommunismen vore längst till vänster och fascism/nazism längst till höger i den politiska skalan. I kombination med att marknadsekonomi framställs som "höger" så har man lyckats få det till kapitalismen skulle befinna sig på det sluttande planet mot fascism och nazism.

Det finns visst skillnader mellan fascism, nazism och kommunism men likheterna är större. Alla tre  är totalitära ideologier, det vill säga; det finns inget område i samhället dit ideologin inte når. Den angår allt och allt ses i ideologins raster. Målet är total kontroll av samhället och dess medborgare. (Jämför uttrycket "allt är politik" som välmenande socialdemokrater kan säga, men som de kanske skulle fundera ett varv till kring vad det egentligen innebär.)



I den totalitära ideologin är individen underordnad kollektivet. Människan finns till för statens skull och inte tvärtom. I linje med detta så förenas alla tre i sitt motstånd mot fri marknadsekonomi. Varken Hitler eller Mussolini var för privat äganderätt eller en fri marknad vilket inte är så konstigt. Hur skulle de kunna kontrollera människorna om de har fri etableringsrätt, fri kontraktsrätt och det råder fri handel och prissättning?
Utan en fri ekonomi (det vill säga kapitalism) kan inte människor på eget initiativ starta ett medieföretag, organisera en fackförening eller bygga en kyrka eftersom allt sådant till syvende och sist också kräver pengar och resurser. Om inte människor har makt över sin ekonomi är det inte så mycket det kan göra överhuvudtaget och därför kräver alla totalitära ideologier förstatligande av ekonomin.

Det finns naturligtvis skillnader. Inom fascismen skulle individen underordnas nationen (i Mussolinis Italien närmast romarriket), inom nazismen var det rasen, det gemensamma blodet som överskuggade allt. Och inom kommunismen hade detta ersatts med klassen, närmare bestämt arbetarklassen. Där är det klasshatet som ger näring åt ideologin.

Trots att kommunismen har långt mer blod på sina händer än nazismen, Hitler kom trots allt först på tredje plats efter Stalin och Mao som historiens värsta massmördare, så har fantasin att ursäkta och bortförklara kommunismens illdåd varit skrämmande stor. Vi kan ju bara fundera över det faktum att det faktiskt finns två partier i riksdagen med rötter i totalitära ideologier, men i debatten tycks det bara finnas ett. Vänsterpartiet borde givetvis bevakas och behandlas på samma sätt som Sverigedemokraterna.
Detta har delvis möjliggjorts genom att man har placerat dem på var sin sida på den politiska höger-vänsterskalan så att det ser ut som de som är "mest emot" Sverigedemokrater är Vänsterpartiet. Men vi bör se på fascism, nazism och kommunism som de tre systerideologier som de är och det är hög tid att öva upp vårt motstånd även mot kommunismen.

Sidas PMU-beslut - ett friskhetstecken.

Pingstmissionens utvecklingsarbete får sitt statsbidrag indraget vilket man är bestörta över. Det kan man ha all förståelse över men av två skäl menar jag att man borde se det som ett steg i rätt riktning.

Det första skälet är att vi medborgare själva borde få bestämma ändamålet för vårt givande. Någon kanske menar att vi bestämmer detta gemensamt genom politiska val, men biståndsfrågor blir aldrig det som avgör var man lägger sin röst och när de tas upp i debatten handlar det enbart om nivåer och inte vart de går. Genom det statliga biståndet tvingas jag vara med att stödja organisationer som vill bojkotta Israel (vilket jag kanske inte vill), och handen på hjärtat, nog kan vi tänka oss många i vårt land som inte är så förtjusta över att en del av deras skatt går till en organisation förknippad med Pingstkyrkan.

Det som sker nu kan knappast vara särskilt demokratiskt: vi betalar skatt (som inte är frivilligt) till staten som sen pytsar ut en del pengarna till diverse organisationer. Kan någon tala om för mig: vad är poängen med det? Vi låter en liten klick politiker och tjänstemän få hela makten över hur pengarna ska fördelas! Varför? Vill jag att min andel ska gå till PMU kan jag ju faktiskt betala in detta själv!

Genom gåvoavdraget har vi tagit ett viktigt steg att demokratisera vårt givande på riktigt, vi borde nu ta nästa steg och avskaffa det statliga biståndet helt och hållet. Vi är vuxna människor, vi kan själva bestämma!

Det andra skälet är att makt och inflytande går dit pengarna kommer ifrån. I kyrkans historia kan vi se vad som händer när kungar och hertigar kommer till kyrkan med frikostiga donationer vid klosterbyggen och annat. Tacksamt har man tagit emot pengarna bara för att i efterhand upptäcka hur hertigen tagit över mer och mer. Abboten har man inte fått tillsätta själv, det ska hertigens kusin vara etc.

Vi ser samma mönster idag när f.d. politiker hamnar som generalsekreterare över frivilligorganisationer med rejält tilltagna löner, där Bengt Westerberg och Röda korset är det mest frapperande exemplet.

Ur den aspekten, utan att jag känner några detaljer, så är det kanske ett friskhetstecken att PMU nu sparkas ut: uppenbarligen har man valt att inte anpassa sig efter SIDA:s krav.

Röda korset, PMU och andra av dessa organisationer brukar ju kallas ”frivilligorganisationer”, men i vilken mening är det de, när en allt högra andel av deras intäkter kommer från staten? Själva poängen med ”frivillig” är väl att de ska leva på pengar som människor frivilligt gett dem, inte tvångsfinansiering via skatten.

Frivilligorganisationer utgör en stor del av vårt civilsamhälle, de representerar engagerade människor som satsar av sin tid och sina resurser för att de vill göra skillnad i vår värld. Men se då till att inte engagemanget dör genom att sätta er statens knä!

Själva poängen med civilsamhället är att de ska stå fria och oberoende i förhållande till både staten och näringslivet. Frivilligorganisationer spelar där en alldeles för viktig roll för att de ska gå i statens ledband, därför borde PMU och andra säga nej till statliga bidrag.

Publicerad i Dagen 24 april, 2014

Krim, FN och Eliasson

Av en händelse blev jag sittande framför Agenda igår som ägnade hela programmet åt den aktuella krisen i Krim. Det var framförallt två gäster i programmet som framstod som varandras motsatser i skärpa, integritet och moral: Jan Eliasson och Masha Gessen.

Eliasson var som en babblande fåne i TV-rutan. Han pladdrade på att det måste etableras kommunikationer mellan Kiev och Moskva. "...militära hot hör inte hemma i dagens värld... viktigt med politisk dialog... fint att de accepterat internationella observatörer..."
Anna Hedenmo försökte gång på gång väcka honom ur hans drömvärld, men förgäves, han fortsatte att rabbla sitt snömos. Efter många år i FN-byråkratin så pratar vi ju om en mästare!

Varför ska det vara så svårt att förstå: för att en kris ska lösas på diplomatisk nivå måste bägge vilja detta, medan det räcker med att den ene tycker att militära medel är en alldeles utmärkt lösning så blir det så, oavsett vad den andre tycker om saken. Sen kan man babbla hur mycket som helst om vikten av dialog.

FN har under många års tid varit en dinosaurie, totalt oförmögen att göra skillnad i internationella konflikter. Något annat är förstås inte heller att vänta med en organisation där en majoritet av medlemmarna är diktaturer och där två av de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet är antingen en diktatur eller en halvdiktatur. Vad FN är, en förbrytarklubb, framstår som allra tydligast när man betraktar Rådet för mänskliga rättigheter, (som för övrigt Eliasson brukar skryta med att det kom till under hans tid som ordförande för generalförsamlingen), där några av världens värsta förbrytarstater sitter med och ska övervaka att de mänskliga rättigheterna följs!

När ska vi i Sverige inse detta och sluta låtsas att FN är något annat än det är? När ska vi sluta ha en särskild FN-dag där vi sjunger om fred på jorden? Kanske vi inte behöver lägga ner FN, men den demokratiska delen av världen bör åtminstone skära ner på resurserna till denna koloss på lerfötter och satsa på ett demokratiernas förbund istället.

Men tillbaka till Agenda och Eliassons motsats: Masha Gessen, ryskamerikansk författare och journalist som skrivit en biografi om Putin som blivit översatt till 20 olika språk. Intelligent, skärpt, klarsynt och inget nonsens!
På frågan vad väst kan göra åt konflikten i Krim gav hon tre alternativ som alla tyvärr innebär en eskalering av konflikten:
1. Göra ingenting. Detta kommer uppmuntra Putin att ta för sig ännu mer vilket innebär en upptrappning. 2. Införa effektiva sanktioner. Detta kommer leda till svåra ekonomiska umbäranden för det ryska folket vilket kommer leda till att Putin måste stärka sig militärt ännu mer. 3. Militära insatser mot Ryssland, vilket av lätt insedda skäl också leder till en upptrappning.

Hur vi än gör står vi alltså inför en upptrappning, och det väst måste göra, enligt Gessen, är att avgöra vad som är mest moraliskt: vi måste sluta förhandla med Putin, vi måste sluta låtsas att Ryssland är något annat än den pariastat som han har gjort landet till.

Två gäster i Agenda, den ene fick mig att famla efter skämskudden, men den andra, som trots sitt bistra besked ändå gav mig hopp. Under många år framöver kommer vi ha ett besvärligt och revanschistiskt Ryssland att hantera, men då behöver vi tydliga budskap om detta och inte snömos.

Att slösa med andras pengar.

Boken 365 sätt att slösa med dina skattepengar, av Martin Borgs visar på problemet med visionära politiker. Man vill så gärna göra skillnad, skriva in sig i historieböckerna eller sätta kommunen på kartan att man glömmer vem man är till för och på vems uppdrag man jobbar.

Det första slöseriexemplet som möter oss är en liten kommun i Dalarna som kom på att man skulle attrahera fler invånare till kommunen genom att höja temperaturen i en insjö med fem grader till en kostnad av fem miljoner.Eller när politikerna i Falun byggde hoppbackar för hundratals miljoner för att få arrangera skid-VM.
Vidare har vi problemen med alla bidrag man kan söka. Bowlinghallar och gymhallar runt omkring i vårt land underhålls med bidrag från kommunen. Facebook får hundratals miljoner för att bygga servar i Norrland är ett annat exempel. Och det skrämmande med allt företagsstöd är att det finns inga belägg för att det verkligen har avsedd effekt Exemplen kan göras många och för den som vill skratta och förfäras så rekommenderas boken.

Vad är det som gör att politiker så villigt kastar sig in i dessa huvudlösa projekt.? Det viktigaste förklaringen är: det är inte deras egna pengar. Forskning visar att man är betydligt mer benägen att slösa med andras pengar än sina egna. Kommer pengarna från den egna fickan så är återhållsamheten och försiktigheten betydligt större. (Ett forskningsresultat som kanske inte förvånar oss.)
Pengarna representerar våra samlade resurser, allt det som vi skapar med vårt arbete. Hur ska vi då hushålla bäst med dem så att de används på det sätt vi själv vill? Det självklara svaret är att se till högre andel av resurserna hanteras av ägarna direkt. Om det är "egnapengar" istället för "andraspengar" som spenderas kommer de användas på ett mer omsorgsfullt sätt.

Ett problem är att ordet "gemensamt" har kidnappats av politiker; de tror att de behövs för att ett projekt ska kunna kallas gemensamt. Men låt oss ta projektet att värma en sjö. Om några kommuninvånare kommer på denna idé så kan de själva börja samla in pengar. Om tillräckligt många tycker att det är en god idé så blir det av och genomförs "gemensamt" av alla intresserade.
Men misslyckas man så visar det ju bara att invånarna inte var intresserad av att satsa sina pengar på detta. Då skulle ju de ursprungliga initiativtagarna kunna gå den politiska vägen och tvinga folk att betala i alla fall. (Är det därför man blir politiker?) Så man kan verkligen fråga sig när projektet är mest "gemensamt".

Frivilliga projekt och initiativ som alldeles på egen hand kan hitta sina finansieringslösningar är minst lika mycket "gemensamt" som när det dras den politiska vägen. Skillnaden är att det då handlar om en frivillig finansiering istället för tvångsfinansiering.

Pengarna representerar resurser som vi själva skapat. Vill vi att de ska användas så som vi själva vill bör inte allt för mycket föras över till andras kontroll.

Om förvaltarskap och ansvarsutkrävande

Om ni inte har upptäckt magasinet Axess är det dags att göra det, ingen tidskrift i Sverige, inom samhälle och humaniora är mer läsvärd än denna. I det senaste numret finns en mycket intressant artikel av Rutger Palmstierna om det europeiska förvaltarskapets rötter.
Jag har tidigare skrivit om hur medeltidens klosterväsende utvecklade en långt gången demokratisk modell med generalkapitel (årsmöte skulle vi säga) där bröderna valde sina abbotar och prior och även kunde ställa dem till svars, och till och med avsätta dem i vissa fall. Palmstierna beskriver hur just ansvarsutkrävandet har djupa kristna rötter.

I urkyrkan så avstod medlemmarna delar av sina tillgångar till församlingskassan som förvaltades av de äldste (presbyterna). Redan under det första århundradet utvecklades en tillsynsfunktion som inte bara övervakade den kyrkliga verksamheten utan också de medel de hade att tillgå. Biskopen och prästerna förvaltade dessa enligt särskilda förvaltningsregler och som utvecklades senare till den kanoniska rätten.
Mönstret bröts när kristendomen blev statsreligion i slutet av 300-talet. Plötsligt fick kyrkan stora tillgångar från staten och man blev mindre beroende av enskilda medlemmars bidrag. (Jämför den väg som dagens politiska partier har valt!). Därmed fick vanliga medlemmar inte lika mycket att säga till om och i förlängningen så minskades även biskopens inflytande, makten gled åt det håll där pengarna kom ifrån!

Räddningen för kyrkan blev romarrikets fall på 400-talet. Den statliga finansieringen sinade för att till slut helt upphöra. För den västliga kristendomens del fick man återgå till fornkyrkans modell med gemensam finansiering och förvaltning. Men det uppstod något nytt på 500-talet: det var inte längre biskopen som var förvaltare utan en särskilt vald kyrkvärd.
Kyrkvärden valdes av församlingen för en bestämd tid, varefter han fick avlägga verksamhetsberättelse och bokslut. Om han ansågs ha förvaltat sin ansvar väl kunde han bli omvald. Redan under tidig medeltid växte alltså en av demokratins hörnstenar fram inom kyrkan: principen att makten regelbundet ska kunna ställas till svars!

Inom öst skedde inte samma utveckling, där bestod ju det bysantinska riket (östrom) ända till 1453 och de ortodoxa kyrkorna kunde därför fortsätta att få sina pengar från staten. Utveckling gick åt olika håll i Europa, vilket vi ser spår av än idag.
I Sverige fick socknen och dess invånare stor självständighet. När det gäller förvaltningen av kyrkans egendom, inklusive själva kyrkan, krävde sockenstämman räkenskap för hur förvaltningen gått till.
Det intressanta är att denna kultur med stämmor och redovisningsskyldighet kom att prägla även det övriga samhället. Och inte bara stat och kommun, utan konceptet blev även grunden för en institution som vi idag kanske inte skulle förknippa med kyrka, nämligen aktiebolaget.

Principen att förvaltarna väljs underifrån och som också kan utkräva ansvar, en princip som vi idag så tar för given att vi knappt tänker på den, utvecklades bara i Europa. Det går inte att överskatta denna redovisningskulturs betydelse för samhället och hur väl den har tjänat oss. Och vi har alltså allt att tacka den medeltida kyrka från 500-talet!

"Vill du vara god, så är du vänster!"

Intentionen i SPT:s ledare i nr 3 är god: ”Evangelium räddar från moralism”. Jag instämmer helt i syftet: kristen tro är ingen åsiktsgemenskap, vilket kan vara nog så viktigt att påpeka i Svenska Kyrkan. När Antje Jackelén intervjuades i radio P1 lördagsintervju fick hon frågan om kyrkan ska engagera sig politiskt och svarade jakande, dock ej partipolitiskt. ”Men ni hamnar ju nästan alltid till vänster i politiska frågor?” invände intervjuaren. ”Ja, det kan man ju undra vad det beror på” blev svaret i ett tonfall som antydde att det väl inte var så konstigt.

Detta är något som jag har känt av ända sedan jag läste teologi: ”Vill du vara god, så är du vänster.”

Tyvärr så halkar även SPT:s ledarskribent in på det spåret trots de goda intentionerna. Man avslöjar att man gått på mediemyterna att det pågår neddragningar i välfärden. I själva verket har det skett en real ökning av offentliga resurser sedan 2006. Under samma tid har skattetrycket minskat från drygt 50 till 44 %. Men ledarskribenten tycks mena att den skattesänkningen bär spår av en ond makt! Det ska man alltså få höra i landet med världens näst största skattetryck.

Jag har i och för sig inga problem med att kyrkan ska engagera sig politiskt. Vi människor är politiska eftersom vi är samhällsvarelser, det går inte att undvika bara för att man är kristen!

För mig är skattefrågan i allra högsta grad en moralisk fråga: är det rätt att en stat, med våldsmonopolet i ryggen, lägger beslag på nästan hälften av vad en människa lyckas tjäna ihop? Borde vi som kristna inte protestera mot detta, eller har vi glömt att arbetaren är värd sin lön? Beslutsfattarna har effektivt lyckats befästa tanken att vi gör detta av solidaritet för att vi ska acceptera det. Men det handlar inte om solidaritet; det är bara en mycket liten del av skatten som omfördelas till andra individer. Det mesta kommer tillbaka till en själv i en evig rundgång.

Istället handlar det om makt! Vem ska ha makten över den enskildes liv: staten eller den enskilde själv? Är det rätt att staten rycker undan möjlighet för människor att bygga upp en buffert och på det sättet skapa en trygghet på deras egna villkor; en trygghet som inte är beroende av myndigheters beslut?

Även den övre medelklassen i Sverige lever ur hand i mun i en alarmerande hög grad. Detta blev smärtsamt tydligt vid Saabs rekonstruktion för några år sedan då de anställda blev utan både lön och a-kassa och det visade sig att även ingenjörer hade svårt att klara sig, till och med under några få veckor.

Att beslagta delar av vad en människa har att leva på borde inte göras lättvindigt. Att göra det i en sådan utsträckning att man blir beroende av de som har tagit hand om resurserna borde kallas vad det är: orättfärdigt.

Jag vill ha ett samhälle där det blir möjligt att arbeta ihop ett kapital för att, till exempel, ta tjänstledigt för studier under ett år eller två. Eller att gå ner i arbetstid om man hellre vill det. Och man ska kunna göra detta utan att först ha fått ett nådigt tillstånd av politiker och myndigheter som beviljar stöd och bidrag av olika slag. Kort sagt: makten ska flyttas från myndigheter till individen.

Detta kräver radikalt sänkta skatter vilket naturligtvis också innebär ökat ansvar för oss medborgare: både när det gäller att ta ansvar för den egna ekonomin och ställa upp när min medmänniska är i nöd.

Men frågan är om en sådan politisk uppfattning får plats i Svenska kyrkan? Vad anser SPT:s ledarskribent: går jag i den ondes ledband? Är det så, att man gärna får vara politisk men bara så länge man är vänster?

Brev till SPT nr 5, 2014