White Gold av Giles Milton, är berättelsen om skeppspojken Thomas Pellow som 1716 kidnappades tillsammans med andra sjömän och fördes bort till ett liv i slaveri i Marocko. Pellows öde var bara ett av många, många tusen. Tidigare hade jag trott att sjöröveri i första hand handlade om europeiska fartygsbesättningar som gjort myteri och sen ägnade sig åt skattsökarjakt genom att kapa handelsfartyg. Men av långt större värde än lasten ombord var själva besättningen, som man kunde sälja som slavar i Nordafrika.De som främst ägnade sig åt detta var korsarerna eller barbareskpiraterna, muslimska sjörövare som kapade europeiska och amerikanska handelsfartyg. En rättrogen muslim fick inte äga andra muslimer som slavar, därför fick slavar fångas in utanför Islams område.
Det här hade pågått under århundraden men blev ett allvarligt problem först i början av 1600-talet då Filip II av Spanien fattade det helt vansinniga beslutet att utvisa alla morisker ur landet. Moriskerna var ättlingar till de muslimer som låtit omvända sig till kristendomen, men misstron mot dem var stor även efter att Spanien återerövrats från Islam. När dessa då tvingades lämna Spanien var de fulla av hämnd och de var lätta att rekrytera för korsarerna.
En annan omständighet var systemet med kapare eller fribytare i Europa som med en kungs tillstånd fick kapa fiendesidans handelsskepp. När det sedan blev fred fick de ju inte kapa längre men det betydde inte alltid att de slutade med det. Många drog istället till Rabat, Alger eller Salé, hamnstäder i Marocko, för att förena sig med korsarerna. Plötsligt fick dessa tillgång till fartyg och kanoner, och inte minst: sjömanskunskap, vilket gjorde dem livsfarliga på haven.
De kristna besättningsmännen fördes till slavmarknader i nordafrika och vissa kunde sen säljas vidare långt bort i mellanöstern. Men korsarerna nöjde sig inte med sjömän. Särskilt för att komma åt kvinnliga slavar genomförde man attacker mot fiskebyar längs kusterna. Sjörövarflottor på 40-50 skepp landsteg utan förvarning, stormade en by och grep alla man kom åt och tvingade dem ombord på fartygen innan förstärkning hann komma till undsättning.
Det land som drabbades hårdast var Spanien men dessa räder förekom längs hela den europeiska atlantkusten ända in i Engelska kanalen och upp till Island och Norge. Vita kvinnor hade ett högt värde som sexslavar i konkubinaten i det muslimska imperiet. Den tidens trafficking gick från Europa och söderut.
 |
| Moulay Ismail |
Arbetet kunde handla om att blanda kalk och murbruk, eller så selades de som hästar och tvingades dra kvarnar eller sten hela dagen. De svarta slavdrivarna var särskilt utvalda för sin grymhet och de ägna sig ofta att tortera sina offer, till synes bara för nöjes skull. Dödligheten var enorm, vanligtvis överlevda man inte mer än 3-4 år.
Hur länge pågick detta och hur stor var omfattningen? Från början av 1600-talet ända in på 1800-talet var det ett genomsnittlig inflöde av europeiska slavar om ca 5000 per år. Totalt rörde det sig om över en miljon, flest män men också många kvinnor.
Det gjordes naturligtvis försök att stoppa sjörövarna men Europa var upptaget med krig sinsemellan. Engelska flottan gjorde sporadiska försök att blockera hamnstäderna i Nordafrika, men utan framgång.
De få som återfick sin frihet och kom tillbaka till Europa blev det vanligtvis tack vare att lösensummor betalades ut, om man hade turen att ha rika vänner. Kyrkor och klosterordnar gjorde också insamlingar för att köpa tillbaka sina kristna bröder och systrar. Men den här verksamhet blev ofta kontraproduktiv, vetskapen att man kunde få en hög lösensumma för sina fångar motiverade korsarerna än mer.
Och ofta var priset så högt att ytterst få hade råd att köpa tillbaka sina släktingar, särskilt högt var priset om det gällde kvinnor. Till exempel betalades det ut 1392 pund för en engelsk kvinna vid namn Mary Bruster, långt mer än livslönen för en vanligt Londonbo.
När jag läst White Gold är min fundering: varför visste jag inte detta? Jag menar; att drygt en miljon européer som kidnappas och säljs som slavar ända fram till första hälften av 1800-talet kan inte räknas som en fotnot i historieskrivningen. Ändå har jag känslan att det är historisk kunskap som är bortglömd i det allmänna medvetandet.
Annars känner vi väl till det transatlantiska slaveriet. Det lärs ut i skolor och filmer som 12 Years a Slave håller oss väl medvetna om detta. Bra så, det är viktigt att hålla historia som detta levande. Den slavhandeln var också mer omfattande: minst tio miljoner afrikaner skeppades över till Amerika.
Men hur kan det komma sig att vi har gedigen kunskap om historiska händelser var gång européer är förtryckare men inte när de är offer? Och hur många känner till den transsahariska slavhandeln där 20-25 miljoner afrikaner fraktades av arabiska köpmän till länder i mellanöstern?
Det finns uppenbara luckor i vårt allmänna historiemedvetande vilket leder till en snedvriden syn på Europas roll kontra den övriga världen under de senaste århundradena.
