måndag 21 mars 2016

Om media och förtroende

Journalist var ett yrke som jag övervägde som gymnasist. Visionen var att som undersökande journalist gräva fram obekväma sanningar. I efterhand är jag ändå glad att det inte blev det spåret, inte bara för att arbetsmarknaden är väldigt svår utan också när jag ser hur få journalister som verkligen är den här sanningens riddare.

Det är väl få skrån där förtroende är så viktigt som mediebranschen. För hur ska vi kunna lita på det vi läser i tidningen eller ser på TV? Det är journalisternas uppgift att granska makten, men vem granskar journalisterna? 

Det borde därför vara en allvarlig väckarklocka för mediebranschen när undersökningar visar att de har ett mycket lågt förtroende hos svenska folket. I februari i år visar Novus att 43 % anser att media inte ger en rättvisande bild av samhället, endast 36 % tror att så är fallet. 60 % av svenska folket tror att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild de föredrar. Med andra ord: svenskarna litar inte på media. 

Vad beror detta på? Jag kan tänka mig flera orsaker:

Grunden är politiska snedfördelningen. 2006 kom Kent Asp med en rapport där han undersökt journalistkårens politiska sympatier som visade på en kraftig slagsida åt Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
(För den som tror att det skett en förändring de senaste tio åren, fundera över följande: vi har det senaste halvåret totalt vänt i invandringsfrågan. På punkt efter punkt har regeringen antagit SD:s invandringspolitik, men det råder en öronbedövande tystnad från media. Antag att Alliansen hade suttit vid makten och genomfört exakt samma sak med hjälp av SD? Hur hade media hanterat saken då?)

Den politiska konformiteten riskerar att leda till grupptänkande, ett fenomen som vi ser gång på gång i medievärlden. Viljan att uppnå enighet och konsensus blir högre än ett kritiskt förhållningssätt.

Detta hade i och för sig inte behövt vara ett problem om journalister i sin yrkesroll lagt av sin egen politiska övertygelse och rapporterat så objektivt som möjligt. Även journalister har naturligtvis rätt att tycka vad de vill i politiska frågor och man kan knappast tillämpa någon slags politisk kvotering.

Men eftersom man övergett principen om konsekvensneutralitet blir det ett stort problem. Konsekvensneutralitet innebär att om nyheten är sann och relevant så rapporter man oavsett konsekvenserna. Men framförallt när det gäller förhållandet till Sverigedemokraterna har man flagrant frångått denna princip. Varje nyhet har vägts utifrån principen: gynnar detta SD?

En fjärde sak som undergrävt trovärdigheten är den agendasättande journalistiken. Peter Wolodarski var öppen med att DN ska satsa mer på berättande och agendasättande journalistik när han tillträdde som chefredaktör. Det är svårt att komma ifrån tanken att det som menas med det är att vi medborgare ska uppfostras att tycka på ett visst sätt.
Mönstret går igen när det gäller P1:s lördagsintervju där ställer makthavare mot väggen. Här har man kortat ner intervju-delen till en halvtimme och den andra halvtimmen kommenteras intervjun av en journalist. Man tilltror alltså inte lyssnaren att själv dra slutsatser, de ska serveras i färdiga paket till oss.

Ytterligare exempel på denna typ av journalistik är hur svårt det är att komma fram med en annan syn i klimatfrågan än etablissemangets som vi ser exempel på här.

Ett femte problem är det statliga presstödet. Drygt en halv miljard årligen går till olika tidningar. Men hur ska media kunna ägna sig åt kritisk granskning av den politiska makten om det är där pengarna kommer ifrån. Man biter som bekant inte den hand som föder en.
Det statliga mediestödet leder till att man blir mindre beroende av prenumeranter och lyssnare och riskerar att leda till att man börjar tänka att uppdragsgivarna är staten och inte medborgare och prenumeranter.

Fram till för något decennium sedan var vi helt i händerna på etablerad media. Så är inte längre fallet; genom internet har vi tillgång till en mängd bloggar och andra så kallad alternativ media, där man ofta får en annan bild av verkligheten. Detta kommer leda till slutet för etablerade media om de inte rycker upp sig.

Förtroende är alltid något man förtjänar. Att bygga upp förtroende tar tid, att rasera det går snabbt. Svensk media har lång väg att gå innan man har folkets fulla stöd och förtroende igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar