Oavsett vad man tycker om utgången var det ett demokratiskt val och det bekymrar mig att så många inte tycks ha så stor respekt för demokratin. Många är arga för att Cameron överhuvudtaget utlyste valet, och nu när resultatet blev "fel" menar man att man fick rätt. Om det alltså finns en risk att folket inte röstar som makteliten vill ska man inte fråga folket!
Samma mönster har vi sett inom EU förr. När Danmark röstade nej till Maastrischtfördraget, ändrade man några detaljer och lät danskarna rösta igen. Den andra gången blev det "rätt" och makteliten var nöjd. Folket uppfattas mest som ett besvärligt hinder som man dock med lite finurlighet kan runda.
Vilket också är det viktigaste skälet att britterna till slut vägde över för ett nej.När man talar om vilka "risker" Cameron tog när han utlyste valet har man ju inte fattat någonting om vad demokrati handlar om. Om inte utgången är oviss är ju valen riggade. Om man ska välja att fråga folket, endast när man är säker på att de röstar som man vill, vad är då poängen?
Om vi nu ska gå över till att diskutera kolossen EU. De flesta tycks vara ense om vissa saker: frihandel är bra, fred är bra, samarbete är bra, fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital är bra, etc.
Man är också ense om att EU blivit en byråkratisk koloss, som har tagit på sig betydligt mer uppgifter än vad som var tänkt från början. Man administrerar enorma summor med pengar som ska slussas genom Europa, huvudsakligen går pengarna från norr till söder. När Sverige äntligen hade avreglerat jordbrukspolitiken hamnade den sektorn ur askan i elden, etc
Det tycks alltså vara så att de som vill vara kvar i EU tror att det går att reformera unionen till något som vi alla vill ha, medan de som vill ut ur EU är mer pessimistiska om möjligheten om detta.
Jag röstade visserligen en gång för ett inträde i EU, men har mer och mer insett att jag också tillhör de pessimistiska. Särskilt när jag hörde Margot Wallström, som EU-kommissionär, försvara den fullständigt horribla flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg. Även om hon förstod kritiken menade hon ändå att det var en "fin tanke" med ett EU som är närvarande på flera ställen.
När "alla" tycker att något är helgalet, men detta ändå fortsätter år ut och år in, så beror det på att allt för många enskilda individer som sitter på nyckelpositioner har ett egenintresse på att status quo upprätthålls. När EU-projektet började spåra ur, kanske i samband med Maastrischtfördraget har det accelererat åt fel håll. Det beror på att EU nu har dragit till sig personer som gillar den här utvecklingen. Dessa nyckelpersoner kommer aldrig frivilligt lämna ifrån sin makt och sina privilegier. Vi kan tjata oss blåa om att det måste till en förändring, ingenting kommer hända. Tåget har gått för långt och går nu inte att rulla tillbaka.
Det enda sättet är att sluta finansiera eländet. För varför skulle de som vinner på sakernas tillstånd kliva åt sidan när vi snällt fortsätter betala? Money talks.
Förhoppningsvis blir Brexit en väckarklocka. Rädslan att fler länder följer efter kan bli den injektion som behövs. Jag har inget emot att ha fel i min pessimism.
Men jag år också övertygad om att även om EU skulle kollapsa kommer Europas stater fortsätta samarbeta. Krig mellan Europas länder kommer inte bryta ut. Vi kommer fortsätta att köpa och sälja varor och tjänster med varandra. Vi har allt för många vänner och släktingar på andra sidan gränsen för att folk skulle acceptera gränshinder. Efter lite inledande turbulens kommer vi nog att hitta formerna för ett nytt samarbete, men utan en maktelit som ängsligt värnar sina privilegier.
Så oavsett vad som händer nu, blir det nog bara bättre.
