fredag 23 september 2016

Att äga 100 saker

Dave Bruno, författaren till boken The 100 Thing Challenge bestämde sig en dag för en utmaning. Han skulle under ett års tid enbart äga 100 saker, som titeln antyder. En växande frustration över mängden prylar som tyngde hans vardag, saker som pockade på hans uppmärksamhet fick honom att fatta beslutet.
Han beskriver hur hans far hade samlat på Märklin-tåg och planerat att bygga en stor utställning med landskap och allt, men som aldrig blev av. Som barn hade han sett fram emot detta, och därför själv fortsatt samlandet i vuxen ålder. Men han insåg att detta mer var ett sätt att hantera sin besvikelse som barn, egentligen var han inte intresserad av Märklin-tåg.

Alla saker som vi omger oss med drar bort vår uppmärksamhet från det som verkligen betyder något i livet. Bruno är en friluftsmänniska som gillade att klättra i berg och vandra i naturen. Men han började tänka över hur absurt det var att friluftsaktiviteterna i sig var så förknippat med mycket prylar. Blir solnedgången vackrare om man är utrustad som en bergsklättrare med alla tillbehör, frågade han sig?

"Mycket vill ha mer". Vi blir aldrig nöjda med sakerna vi förvärvar. Tillfredsställelsen över ytterligare en pryl bleknar snart bort. Det finns en hårfin skillnad att söka efter en värdefull sak för att vi behöver den, eller att söka den för att den gör oss mer värdefulla, i egna och andras ögon.

En viktig insikt som Bruno kom fram till är att bara för att man vill leva ett enkelt liv betyder inte det att vi måste fly. Alternativet till en modern konsumistisk livsstil (Bruno talar om American-style consumerism) är inte att slå upp sitt tält i ödemarken och leva där. Det går att leva ett enkelt avskalat liv mitt i samhällets puls, det handlar om val som vi själva gör.

Det finns en stor ironi i att vi som individuella konsumenter tror att vi gör individuella val. Men vi lurar bara oss själva, enligt Bruno, om vi tror att vår konsumtion är resultatet av fri val.
Det påminner mig om en scen i Djävulen bär Prada då den nyanställda journalisten Andrea Sachs på ett modemagasin fnissar åt hennes chef som diskuterar färger och design med en kollega. Sachs kunde inte se någon större skillnad på två olika bälten. Hennes överlägsne chef talar då om för henne att den blå tröjan hon själv bar och som hon naivt trodde att hon självständigt "valt" i själv verket hade valts av modeindustrin åt henne.
Nej, det enda riktiga valet är att kliva av helt och hållet, valet står inte mellan olika prylar utan i antalet.

Vill du äga 100 saker, eller bli ägd av 1000?
Brunos kristna tro lyser igenom på bokens sidor även om det inte är något som han predikar. Men tro är inte något vi kan välja bort som människor. Om vi inte riktar vår tro på Gud, riktar vi den mot vetenskap, människans natur, gurus eller - shopping. Vi måste helt enkelt tro på något. Risken finns att vi genom allt fler ägodelar försöker få oss att tro att vi är något mer än vi är.

Hur gick det då för Bruno? Ja, han satte upp ett antal regler. För det första var det hans utmaning, han kunde inte kräva att den övriga familjen skulle följa honom i detta. Han räknade alltså inte saker som han delade med resten av familjen och hushållet. Vissa saker räknade han också i kategorier, t ex strumpor. Och antalet böcker kom han undan genom att räkna "ett bibliotek".

Småaktiga skulle därmed säga att han fuskade. Men det som är befriande med hans bok är att han låter inte principer och regler komma i vägen för själva saken. Han ville komma ifrån bördan av alla saker som pockade på hans uppmärksamhet och som tog upp hans tid och energi. För detta behövde han en utmaning att komma igång, meningen var ju inte att denna utmaning skulle bli en ny börda. Som Jesus skulle ha uttryckt det: "Sabbaten är till för människan, inte människan för sabbaten".

En intressant iakttagelse som han gjorde var att hans liv faktiskt inte förändrades särskilt mycket, inte till det yttre i alla fall. Det som förändrades mest var platsen i hans förråd. Men det säger ju egentligen bara att de flesta av våra ägodelar är ganska onödiga. En sak som vi lägger i ett förråd är en sak som vi per definition inte behöver.

Avslutningsvis kunde Bruno konstatera att han bara behövde 14 saker, inklusive kläderna på kroppen, för att uppleva en ovanligt lycklig dag. Och fler saker hade inte gjort någonting för att förbättra den upplevelsen.