måndag 5 september 2016

Teologdag om mänskliga rättigheter

På biskopens teologdag i Göteborgs domkyrka fick vi först lyssna till Elisabeth Abiri, statsvetare som talade om mänskliga rättigheter ur ett historiskt perspektiv. Jag noterande att hon tog upp felöversättningen när man talar om alla människors lika värde i den första artikeln. På engelska står det dignity vilket borde översättas med värdighet på svenska. Det blir en också en djupare förståelse än när man talar om värde. Alla människors lika värde är inte oproblematiskt som jag bloggat om tidigare.
Tidigare sågs ofta människor som en slags råvara för staten, en resurs likvärdig med naturresurser som man kunde använda sig av efter behag. När de mänskliga rättigheterna började formuleras var det med en insikt om att människorna inte är till för staten, människorna har ett eget mål och en egen värdighet.
Abiri bekräftade att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 formulerades väldigt brett, där står dels vad som inte får göras mot en individ men också vad som måste göras för henne.

På eftermiddagen talade Ola Sigurdsson om den teologiska grunden för deklarationen. Det finns ingen entydig kontinuitet mellan kristendomen och de mänskliga rättigheterna men heller diskontinuitet. Det handlar om flera trådar som flätats samman och där religionen är en tråd. Att det inte nämns något om Gud som grund för människovärdet ska inte ses som något anti-religiöst, utan en pragmatisk lösning för att få med fler länder.

Det jag saknade var en diskussion kring bredden av artiklarna som Abiri berörde men utan att problematisera. I det senaste avsnittet av filosofiska rummet diskuteras just detta på ett intressant sätt. Lena Halldenius påpekade att det i princip bara är välfärdsstater av skandinavisk modell som lever upp till de mänskliga rättigheter när även saker som semester räknas in.
Jag har inget emot semester frågan är väl om det är rimligt att det ska räknas som en mänskligt rättighet? Finns det en risk att man förlorar i djup när man satsar på bredd?

En annan synpunkt är att så gott som alla länder bryter mot de mänskliga rättigheterna som de är formulerade nu. Var och en har rätt till bostad, till exempel, likväl finns det uteliggare i alla länder. Problemet med detta är ju att kritik mot länder som bryter mot mer fundamentala rättigheter neutraliseras: de kan alltid slänga tillbaka samma kritik, ingen lever ju ändå upp till dem.

En annan fråga är ju vem som har skyldighet att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. I princip är det nationalstaterna men gäller det bara de egna medborgarna eller alla som vistas innanför landets gränser? Och vad gäller de människor som är på flykt undan en stat som just kränker de mänskliga rättigheterna, vilket ansvar har kringliggande stater?

Jag menar att mycket skulle vinnas på att man bantade ner rättigheterna till att handla om vad man inte får göra mot individen. Rättigheterna borde utgå från de basala behov som man har som människa: liv, frihet, mat, sömn. Dessa rättigheter har varje stat skyldighet att visa mot varje individ, medborgare eller ej.
De övriga rättigheterna, de som också brukar kallas som positiva rättigheter, alltså vad som måste göras mot varje person, bör beskrivas som medborgerliga rättigheter och skulle kunna variera från nation till nation. Genom att slimma de mänskliga rättigheterna kan man också ställa hårdare krav på att stater verkligen lever upp till dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar