onsdag 14 december 2016

Medeltidens spiritualitet

Alf Härdelin har skrivit mycket om medeltidsmänniskans kristna liv, eller med ett annat ord: hennes spiritualitet. Vad fick den vanlige svensken ut av sitt möte med kyrkan? Vad lärdes ut från prästerligt håll?
Ja, det var inte så mycket en troslära i form av ett teoretiskt system utan i första hand ett sätt att leva, ett mönster för, inte bara det egna livet, utan hela tillvaron. Hennes egen personliga berättelse blev infogad i den Stora Berättelsen, den Heliga historien. På ett påtagligt sätt förmedlade kyrkan beröringspunkter mellan människors liv och frälsningshistorien. Genom kyrkoår, gudstjänster och sakrament blev frälsningshistorien närvarande och konkret mitt i människors vardag, kyrkan gav dem synliga länkar mellan det väldiga kosmiska dramat och individen.

Men den Heliga historian handlade om ett folk och hur Gud ledde detta folk. För medeltidsmänniskan var den lokala kyrkliga gemenskapen en bild av detta Gudsfolk, ja hela Sveriges folk blev genom kyrkan inlemmad i en större gemenskap, som sträckte sig genom både tid och rum. Det lilla speglades i det stora, varje människoliv var en mikrokosmisk avbild den stora makrokosmiska historien och gemenskapen.

När tappade vi det här sättet att vara kristen? När blev tron en samling åsikter att ta ställning till? När förändrades den kristna spiritualiteten från att man som enskild var en del i ett kosmiskt drama till att allt handlade om en privat tro och åskådning.

Det är naturligtvis svårt att sätta fingret på det. Upplysningen med betoningen på individen hade säkert betydelse, men kan det också vara så att protestantiska länder var sämre rustade att stå emot upplysningens betoning på individer och den enskilde livsåskådningen? Reformationen ledde till en brott med den katolska kyrkan och dess tradition, länken till den Stora berättelsen försvagades. Även om vi naturligtvis menar att Svenska kyrkan har sina rötter från Ansgar, tänker sig nog många att det började med Gustav Vasa. För den vanlige individen blev kopplingen till frälsningshistorien allt diffusare.

Det är svårt att sitta på sin kammare och ha en uppsättning dogmer att hålla sig till. Vi behöver länken till traditionen, till berättelsen och till Gudsfolket. Vi behöver se hur vi är en del av helheten. Utan mässan, kyrkoåret och sakramenten hade jag knappast överlevt som kristen, det är när jag lever med och i detta som jag också får näring för min andliga överlevnad.

Om kristendomen ska överleva i vårt land måste vi återvända till medeltidens spiritualitet. Hur och på vilket sätt måste naturligtvis få variera, men att vara kristen måste handla mer om att se mönstret och kopplingen mellan människors enskilda liv och den stora kosmiska berättelsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar