onsdag 28 december 2016

Kallocain

Kallocain är en roman av Karin Boye, den sista hon skrev. Inspirationen att skriva den hämtade hon från Sovjetunionen samt nazismens uppgång i Tyskland som hon bevittnade på nära håll. Boken är skriven i jagform och huvudpersonen är en kemist som just uppfunnit ett sanningsserum, Kallocain. Genom att spruta in det i vilken person som helt börjar han eller hon att ofrivilligt berätta om dennes innersta tankar och hemliga drömmar.
Leo Kall, som forskaren heter, bor i Världsstaten. Det är ett samhälle av fullständig likformighet. Alla har likadana kläder, man kan välja mellan arbetsuniform eller fritidsuniform. Alla bor i standardiserade hem, vars storlek endast varierar utifrån om de är singlar eller har familj, alla äger samma typ av saker och äter samma sorts mat, ingen tjänar mer än den andre. Det är det kommunistiska samhället draget till sin yttersta spets.

Varje enskild människa är visserligen viktig, men bara som en tillgång till staten. Ingen äger sig själv, alla ägs av staten och det är genom att tjäna staten som man finner mening med sin tillvaro.
Lokala gemenskaper slås sönder eller motarbetas. Tilliten mellan människor bryts ned genom att alla uppmuntras att misstänka alla, till och med den som står en närmast, "den du minst anar kan vara en förrädare". Det enda tillåtna förtroende är gentemot staten. Genom att göra människor rädda för varandra, till och med dem som står dem närmast, hamnar alla i statens våld.

Staten övervakar sina medborgare, eller medsoldater som de kallas, ända in i sovrummet. Varje familj tilldelas ett hembiträde som roteras varje vecka och som också har som uppgift att rapportera avvikande beteende. Och nu har alltså huvudpersonen uppfunnit ett sanningsserum med vilket staten kan äga till och med människornas tankar.

Syftet med Kallocainet är i första hand att få sanningsenliga vittnesmål och erkännanden i domstolar, men de första försökspersonerna blottar sina innersta tankar på ett sätt som Leo Kall inte tänkt sig. Människor är i sitt inre på helt annat sätt än dess utsida. I sitt inre bär de på frihetsdrömmar och de är inte alls tillfreds med att bara finnas till för statens tjänst.
Under ruset från sanningsserumet lättar människor på sina hjärtan, de säger sanningen rakt ut till Leo Kall och hans medarbetare. Under en sådan session inser man som läsare att de verkligt fria är de som befinner sig under Kallocainets grepp. De som lyssnar bär egentligen på samma drömmar men vågar inte uttrycka dem, de stänger dem inne och stänger därmed inne sig själva som fångar.

Det mest kusliga som Boye fångat i boken är hur människorna själva spelar med i systemet. Alla intalar sig själva hur förträffligt allt är. Vändpunkten för Leo Kall kommer när han sprutar in serumet i sin fru en natt för att ta reda på om hon verkligen älskar honom. Hon blottar sitt inre för honom och han hade föreställt sig hur han skulle få makt över henne genom detta. Men det blir tvärtom, han som står där med skammen.

Sovjet finns inte mer, men boken är ständigt aktuell, den handlar vad som händer när tilliten mellan människor bryts ner, när vi börjar bli rädda för varandra. Då blir vi också lätta offer för influenser att låta staten få mer och mer makt över oss som individer.

Vi lever inte i något övervakningssamhälle men det finns stora tendenser att vi ägnar oss åt självcensur. Det finns åsikter som inte är tillåtna, även om det förändras vilka de är. Men grunden för ett fritt samhälle är att vi litar på varandra, att vi vågar tala med varandra, och inte stänga inne våra tankar och idéer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar