söndag 30 juli 2017

Treenigheten och kvantfysik

Under de första århundradena utmejslade kyrkans teologer läran om treenigheten. För att kunna beskriva detta mysterium, det som egentligen inte går att beskriva, tog man till det mest avancerade språkbruket som man hade tillgång till då: språket från den grekiska filosofin. Man talade till exempel om Gud som en enda ousia (väsen) men som består av tre hypostaser (personer).

Ett annat begrepp är perichoresis som används för att beskriva den inbördes relationen mellan Fadern och Sonen och Anden. Det uttrycker hur de tre i fullständig harmoni delar varandras liv. Ingen är över och ingen är under. Var och en av personerna är sin egen, men ingen kan tänkas utan de andra. De lever och verkar i och genom varandra. Gud är kärlek, skriver Johannes i sitt första brev och eftersom kärlek inte kan tänkas utan en relation betyder det att Gud existerar som relation.

Om vi idag vill försöka förstå treenigheten, har vi ett annat språk att ta till som kyrkofäderna inte hade tillgång till? Ernest L. Simmons har i boken The Entangled Trinity Quantum Physics and Theology beskrivit hur den moderna kvantfysiken kan användas som metafor för att bättre förstå treenighetsläran. Precis som treenigheten utmanar kvantfysiken vårt sunda bondförnuft.

Det är framförallt begreppet kvantsammanflätning (eng: entanglement) som han jämför med perichoresis. Kvantsammanflätning är ett fenomenet som innebär att om två eller fler elementarpartiklar (till ex ljusfotoner eller elektroner) är sammanflätade kommer ändringar av den ena av partiklarna omedelbart att medföra att egenskaperna för den andra partikeln ändras – oavsett hur långt det är mellan dem.

Ett vanligt exempel på sammanflätade partiklar är två elektroner som har var sitt motriktat "spinn", men tillsammans är spinnlösa, eftersom spinnen tar ut varandra. I ett visst avseenden kan de betraktas som en enda partikel, eftersom de kvantmekaniskt delar samma tillstånd, men denna sammanflätning bryts så snart som en del i partikelparet mäts. Om man mäter spinnet hos en av elektronerna får den andra elektronen omedelbart lika stort men motriktat spinn. Sammanflätningen fortsätter alltså oavsett hur stort avstånd det är mellan dem.
Eller för att uttrycka det mer vardagligt: om man skulle stöta till (=mäta) en partikel som en gång stått i förbindelse med en annan så hoppar den andra till i exakt samma ögonblick även om den befinner sig på andra sidan universum.

På samma sätt är treenigheten sammanflätad och kan alla tre kan betraktas som en eftersom de delar samma tillstånd. Det här kan hjälpa oss att förstå hur treenigheten kan bestå av tre hypostaser samtidigt som Gud är ett till sitt väsen.

Ett annat begrepp är komplementaritet som används för att beskriva dubbelheten hos naturen. Exempelvis kan ljus fungera både som partikel och våg, den så kallade våg-partikeldualiteten. Av två sätt som ömsesidigt utesluter varandra är ändå bägge nödvändiga för att ge rättvisa åt det som det beskriver. Beroende på hur vi söker eller mäter ljuset kommer det uppträda antingen som vågor eller partiklar.
Och Gud uppträder också på olika sätt för oss beroende på vad vi söker. Söker vi skapelsens Gud, finner vi Skaparen, och söker vi frälsning, finner vi Jesus.

I kristen tradition talar vi ju om historiens Gud. Gud har inte bara skapat världen för att sen lämna den åt sitt öde. Gud är en dynamisk Gud som interagerar med människan och därmed de historiska händelserna. Frågan är hur? Hur kan Gud ingripa i historien utan att göra våld mot de naturlagar som ju ändå är skapade av honom. Här ger kvantmekaniken en öppning för hur Gud kan verka i världen inifrån de naturliga processerna.
Den klassiska fysiken som började med Newton var deterministisk. Den franske matematikern Laplace menade att om man kände till alla ingångsvärdena skulle man kunna förutse hela världshistorien. Universum var i princip som en biljardspel där allt bestod av partiklar som krockade med varandra.

Kvantmekanikens intåg öppnade upp systemet. Med kvantmekaniken har vi fått äkta slump, alltså inte bara slump som beror på okunskap om detaljerna. Detta ger Gud frihet att styra i systemet utan att bryta med naturlagarna. Det gäller inte bara de historiska händelserna utan också själva skapelsen. Gud skapade världen ur intet, (creatio ex nihilo) men skapelsen stannar inte där utan fortsätter (creatio continua). Gud har kunnat styra livets utveckling på jorden, evolution är ju slumpens verk, men en slump som är styrd av Gud.

Den moderna fysiken erbjuder kanske oss det mest avancerade språket idag, precis som den grekiska filosofin då och jag tycker det är fascinerande att se vad vetenskapen kan ge oss för bilder och analogier när vi talar om Gud.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar