lördag 12 augusti 2017

Hur mår den svenska demokratin?

En bok som förtjänar större uppmärksamhet än vad jag inbillar mig att den fick när den kom ut 2015 är Bengt Ericssons bok Den härskande klassen - en bok om Sveriges politiska elit. Ericsson har varit journalist i många år, ansvarig utgivare för Dagens Industri och chefredaktör för Veckans affärer. Han skriver till stor del utifrån egen erfarenhet, och det är ingen ljus bild av svensk demokrati som han ger oss.

"All offentlig makt i Sverige utgår från folket" lyder som bekant den första paragrafen i regeringsformen. Denna makt representeras av riksdagen, då borde ju riksdagen vara mäktig? Men i själva verket är de 349 ledamöternas inflytande mycket begränsat. Makten sitter istället hos partiernas styrelser som talar om för ledamöterna hur de ska rösta.
Och förr var åtminstone partierna medlemsorganisationer, rent av folkrörelser. Fram till 1966 var partiernas enda inkomstkälla frivilliga bidrag och medlemsavgifter.
Men det året infördes det statliga partistödet som sedan har vuxit i en sådan omfattning att det idag rör sig om drygt 1,2 miljarder kronor per år. Till detta kan det för Socialdemokraternas räkning läggas till pengar från LO och A-lotteriet. Medlemmarna täcker bara 3-4 procent av partiernas budget.

För partierna är det alltså inget  bekymmer att medlemmarnas antal har rasat. Det är ju kanske rent bara bra eftersom man slipper många besvärliga medlemmar som på partikongresser kan rösta fram beslut som avviker från styrelsens vilja. Men själv ser jag det som ett stort problem att partierna på det här sättet växer ihop med staten, istället för att vara en del av civilsamhället.

Men även om riksdagsledamöterna inte har så stor makt verkar de ju för all del vara väldigt flitiga: över 4000 motioner kommer in per år. Det är bara det att 99 % av dessa avslås! Så man kan ju undra vad meningen är med det flitiga motionerandet.
Då visar det sig, berättar Ericsson, att alla dessa motioner inte behöver vara skrivna av riksdagsledamöterna själva. Det finns en mängd PR-byråer och lobbyorganisationer som skriver motionerna och uppvaktar riksdagsledamöterna med dem. Det enda de behöver göra är att skriva under sitt namn, så får de en image av att vara en aktiv och engagerad politiker!
Patrik Westander som driver en PR-byrå har skrivit en handbok om hur man genom långsiktigt lobbyarbete på detta sätt får igenom förslag som till slut leder till gällande lag. Det gäller bara att vara ihärdig.

Ericsson  beskriver också hur antalet anställda på regeringskansliet har vuxit i kolossal omfattning till 4600 anställda, att jämföra hur många det var på Tage Erlanders tid, då var de fem! Lägg till alla anställda på våra ca 350 olika myndigheter.
Mellan de politiska församlingarna och anställda tjänstemän råder det flytande gränser: många politiker rekryteras från dem och tvärtom. Detta gör att partierna kan erbjuda politikerna livslång anställningstrygghet.
Alliansen hade hårt kritiserat socialdemokraterna för deras politiska tillsättningar av landshövdingar, ambassadörer och myndighetschefer. Istället för att tjänsterna lystes ut på vanligt sätt och att den mest meriterade fick jobbet, var det snarare regel än undantag att posterna användes som belöning för lång och trogen tjänst i partiet. Det blev en del förändringar när Alliansen tog makten 2006 men påfallande få.

Det sägs att anledningen till Napoleons militära framgång var att han införde meritokrati i armén. De bästa rekryterades till befäl och officerare oavsett om man tillhörde adeln eller inte, medan de andra länderna fortsatte att rekrytera officerare enbart från adeln.
Det är så det fungerar i Sverige idag när det gäller myndighetschefer, för att få dem måste man tillhöra den politiska adeln. Det leder inte bara till att rekryteringsunderlaget blir sämre utan också att dugligt folk bland myndigheterna söker sig åt annat håll. Varför skulle de stanna kvar och anstränga sig när de hela tiden sorteras bort för att de är inskrivna i fel partibok eller inte tillhör ett parti alls?

Efter att ha läst boken kan jag bara travestera Hamlet: "there is something rotten in the state of Sweden". Självklart är Sverige fortfarande en demokrati, men den mår nog inte så bra. Och det var värre än vad jag trodde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar