fredag 31 augusti 2018

Försvara pojkarna mot Fridolin

En debatt som kom och gick för en månad sedan gäller barnens fria lek på förskolan. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin har ett förslag till ny läroplan, som bland annat säger att förskolepersonal ska utmana barnen till att inte göra ”könsstereotypa val” när de leker. De ska alltså bryta in i barnens fria lek och försök styra så att de inte leker könsstereotypt. Pojkar ska uppmanas att leka med dockor och flickor med brandbilar. Jag är glad att åtminstone någon politiker protesterar, som Ebba Busch Thor: låt pojkar och flickor leka som de vill!

Jag kom att tänka på en bok jag läste på 90-talet: Till små pojkars försvar av Jari Sinkkonen. Han är barnpsykiater i Helsingfors och går emot teorin att pojkars och flickors naturliga lek inte skulle skilja sig åt. Det är inte vi vuxna som på något mystiskt vis styr in dem i traditionella könsroller när de leker, barnen väljer dessa lekar av sig själva.
Låt pojkar få leka krig
När det gäller pojkar menar han att det för dem är naturligt att få leka krig, brottas och visa sin styrka. Deras lekar är ofta mycket vildare och mer tävlingsinriktade än flickors.
Och den här typen av lekar fyller en viktig funktion i pojkarnas utveckling enligt Sinkkonen. Att inte få leva ut de aggressiva känslorna i barndomen kan få negativa följder senare i livet. Om uttryck för aggression hämmas, om man får lära sig att detta är något farligt, finns risken att man stänger in all aggressivitet i ett inre kassaskåp. Man växer kanske upp som en stillsam pojke, men med väldiga mängder förkvävt raseri.

När moraliserande vuxna ser pojkar leka krig ser de bara ytan. De ser hur de leker att de skadar och dödar varandra och men det betyder naturligtvis inte att de inom sig upplever krigets verkliga och fasor och hemskheter. Den som blir "skjuten" tycker det är lika roligt som den som "skjuter". Det är en lek som innebär spänning och äventyr. Att koppla ihop detta med verkliga krig är något som bara dumma vuxna gör.

Jag minns själv när jag som barn lekte med en leksakspistol och fick frågan av en välmenande vuxen: Vill du bli en sådan som hotar och skjuter andra människor? Min förvirring var total. Jag kunde för allt i min värld inte begripa vad min lek hade att göra med riktiga mördare och banditer. Hur jag än funderade såg jag inte kopplingen, och jag kom fram till att bara för att jag gillade att leka med mitt leksaksvapen så betydde det inte att jag hade en önskan att i vuxen ålder sätta skräck i min omgivning genom att vifta med riktiga vapen.

Sinkkonen tar också upp tävlingslekar som ofta behandlas lika negativt som krigslekar. Men han visar hur lekar där någon vinner och andra förlorar inte bara handlar om att idealisera en segrare utan också att lära sig att förlora. Det är helt enkelt en viktig lärdom för livet, att öva sig i att ta en förlust. Den som till varje pris vill vinna är just den som inte klarar av att förlora.

Jag vet inte hur tillåtande det är med krigs- och tävlingslekar på våra förskolor men om det till och med anses vara problematiskt att  pojkar vill leka med brandbilar så blir jag allvarligt bekymrad. Vad händer med pojkar om de ständigt får veta att den typ av lek som de tycker är roligt och naturligt i själva verket är fel och förkastligt?

Jag är orolig att dagens genuspedagogik kan ställa med stor skada, framförallt är det pojkar som drabbas. Pojkar och flickor är olika och därför blir deras lekar också olika. Det är något naturligt och inget vi ska moralisera över. Lämna barnen ifred och låt den fri leken vara fri på riktigt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar