Donald Trump kunde alltså skaka hand med Kim Jung-Un och jag utgår från att de även samtalade. Sverige har diplomatiska förbindelser med både Iran och Saudi-Arabien, ja vi har till och med en ambassad i Pyongyang.
Överallt i världen samtalas det och förhandlas mellan de mest disparata regimer och parter. Det enda tillfället när man tydligt och klart tar avstånd från förhandling är när det gäller terrorister. "Vi förhandlar inte med terrorister!" brukar det sägas, fast även där kan det nog göras undantag.
Men i svensk politik kan man inte förhandla med SD! Ja, vissa menar att de inte ens pratar med dem, fast det tror jag inte på. De befinner sig ändå ofta i samma rum, under samma tak. Nog måste de väl hänt att de växlat några ord om trafiksituationen på väg till plenisalen, eller något. Tobias Billström påpekade ju också att det var naturligt att samtala med SD i utskotten, det har man ju gjort hela tiden sedan de kom in i riksdagen! Så när någon politiker säger: vi samtalar inte med SD, så är det bara nys.
Men förhandla vägrar man alltså göra. Är då SD jämförbara med terrorister? Är man rädd att SD kommer hota med våldshandlingar om de inte får igenom sina förslag? Det är det enda tillfället då jag kan se att man inte bör gå in i en förhandling.
En förhandling kan sluta på två sätt: antingen kommer man överens, man hittar en kompromiss som båda kan leva med även om ingen är riktigt nöjd. Eller slutar det med att man inser att det inte går att komma överens, 'vi är för olika och våra hjärtefrågor är så viktiga att ingen vill göra avkall'. Då är man överens om att inte vara överens. Det har jag respekt för, då har man ändå gjort ett försök.
Men vad betyder det att man ens vägrar gå in i en förhandling? Vad säger det om ens syn på den andre? Och vad säger det om ens syn på sig själv?
Tydligen anser man att SD är så onda att de är jämförbara med terrorister. Eller är man rädd att deras politik på något sätt smittar. Nu anser jag inte att SD:s politik är vare sig nazistisk eller fascistisk (ja, jag har läst deras partiprogram) men även om den hade varit det: blir jag nazist om jag samtalar med en nazist? Smittar idéer?
Om man är rädd att den andres ideologi smittar av sig innebär det att man själv har en svag förankring i sin egen ideologi. Har man en fast övertygelse och kan argumentera för den borde man inte behöva vara rädd för andras.
Kanske är det därför som KD är det parti som varit mest öppen för ett eventuellt möte med SD? KD har, menar jag, det mest genomtänkta principprogrammet förankrat i den kristna människosynen och är kanske just därför minst rädda för den andre.
Ytterligare en aspekt är ju det fullständigt kontraproduktiva att fortsätta detta utestängande. Det kommer ett val 2022 också, hankar man sig fram i 4 år utan att ens överväga en förhandling hur många röster kommer SD få då? Varför låter man dessa personer bekvämt luta sig tillbaka och lyfta sin riksdagslön utan att anstränga sig?
När Sannfinländarna togs in i regeringen halverades deras väljarstöd. I Sverige kommer Alliansen inte ens behöva ta in SD i regeringen, det räcker att de ingår i ett regeringsunderlag så kommer väljarna strömma tillbaka.
Denna bombastiska vägran att förhandla är som jag ser det, bara uttryck för högmod. Man sätter sig själv på väldigt höga hästar när man tydligen är för fin och ädel för att slå sig ner med en kopp kaffe och börja prata. Utan jämförelser i övrigt är det inte utan att jag tänker på Jesus själv som anklagades för att äta och umgås med tullindrivare och syndare. Och anklagelsen kom just från de rättrogna, de som ansåg sig för goda för att tala med den andre.
