lördag 13 oktober 2018

Medvetandets återkomst

Har medvetandet återkommit som forskningsfält? Det menar Per Snaprud som skrivit boken Medvetandets återkomst - om hjärnan, kroppen och universum, där han redogör för forskningsläget.
Det är spännande att läsa om hur svårt det är att hantera frågan om medvetandet, därav att man under så lång tid också har undvikit frågan. Det är verkligen The hard question som det kallas: hur kan död materia bli medveten och börja reflektera över sig själv? 

Vissa har försökt med att medvetandet är en illusion, men det faller på sin egen orimlighet. Även om det vore en illusion så är man ju medveten om den. Det absolut säkraste vi kan säga om oss själva är att vi är medvetna, precis som Descartes kom fram till: Cogito, ergo sum.

Snaprud intervjuar olika forskare och redovisar olika teorier. Vissa vill koppla ihop medvetande med kvantfysiken. Båda två är ju ett mysterium och då tänker man att det kanske är samma sak. Och det finns experiment som på ett häpnadsväckande sätt visar hur en medveten aktör påverkar atomernas sönderfall.
En annan teori är panpsykism, som innebär medvetandet ingår i materiens minsta byggstenar. Det känns onekligen lite egendomligt att tänka sig att en elektron är medveten, vad tänker och känner den i så fall? Den brittiske filosofen Galen Strawson är inne på detta som ställer sig frågan: var slutar medvetandet. Vi människor är medvetna och även djur har upplevelser. Men varför stanna där? För en panpykist fortsätter det med att anta att även växter och mikrober är medvetna, ja, ända ner till elementarpartiklarna som har medvetande i en fallande grad. Det finns ingen strömbrytare som släcker medvetandets ljus vid en viss nivå, bara en dimmer som dämpar ljuset utan att någonsin slockna helt.

Det är i sig ingen förklaring till varför just den mänskliga hjärnan har nått den grad av medvetande som den gjort, en gråsten som innehåller samma mängd atomer som en hjärna är ju inte medveten. Det påstår inte heller Strawson, men menar ändå att det lättare att tänka sig att det mänskliga medvetandet uppstår ur mikromedvetande än inget medvetande alls.

Snaprud tar inte upp frågan om själens existens, och det är den största bristen i boken. Personligen kan jag inte se att det är konstigare att spekulera över en immateriell själ än över att elektroner och protoner är medvetna, om än på ett mycket rudimentärt plan. 
Men det stora problemet med en själ är hur den skulle interagera med hjärnan. Descartes placerade själens existens i talgkottkörteln och tänkte sig att den kommunicerade med resten av hjärnan via den. 
Och dagens talgkottkörtel är kanske kvantfysiken. Det berömda dubbelspaltexperimentet visar ju att det finns en närmast kuslig koppling mellan elementarpartiklars beteende och vårt medvetande. Kanske själen kommunicerar med hjärnan via kvantmekaniska system?

Experiment med att mäta hjärnaktiviteten hos människor som ligger på sin dödsbädd visar på något mycket intressant. Hjärnaktiviteten hos en döende människa minskar långsamt och blir allt lägre. Men precis innan dödsögonblicket ökar hjärnaktiviteten mycket kraftigt, nästan ända upp till nivån för vakenhet, för att sen lika snabbt falla tillbaks till noll. Sjukvårdspersonal som sett detta har beskrivit det som att de sett hur själen lämnat kroppen. Och så kanske det är? När själen slits loss från hjärnan uppstår en sista skur av impulser innan all aktivitet avstannar helt.

Oavsett är det en mycket intressant bok i ett spännande ämne där vetenskapen hittills har stått och stampat utan att komma någon vart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar