tisdag 25 december 2018

Stephen Hawking svarar på frågan om Gud finns


Stephen Hawkings sista bok: "Korta svar på stora frågor" kom ut postumt i år. Jag har läst flera av hans böcker och imponeras av hans nyfikenhet och att det inte finns någon fråga som han väjer för. I den här boken ger han sin syn på tio olika frågor och den första är: "Finns Gud?"

Bildresultat för stephen hawkingDet är i sig intressant att en vetenskapsman och fysiker så djärvt ger sig i kast med just den frågan. Man kanske annars hade kunnat tänka sig att det skulle dra ner hans vetenskapliga status, men som hans vän Kip S. Thorne skriver i förordet: "Stephen har alltid dragits till de stora frågorna ... han hade de färdigheter, den visdom och det självförtroendet som krävdes."

Hur svarar han då, som vetenskapsman, på frågan om Gud finns? Möjligen, är hans svar, om man med Gud menar naturlagarna. Gud skulle i alla händelser inte kunna ingripa för att bryta mot naturlagarna, för i så fall vore de inte lagar, menar han.
Ingen regel utan undantag, tänker jag då här. Även om Gud ingriper och då och då bryter mot en naturlag, är de väl ändå lagar, åtminstone för oss?
Men Hawking menar att utrymmet för en eventuell Gud begränsas till att välja utgångstillstånd för universum, och knappt ens det.

Vad behövs för att skapa ett universum? Faktiskt bara tre ingredienser: materia, energi och rymd. Och efter Einsteins insikt att materia egentligen bara är en form av energi är det bara två.  Men om Gud inte finns var kommer då all energi ifrån? Hawking visar på hur upptäckten av negativ energi balanserar upp den synliga förekomsten av energi så att summan blir noll, och då krävs det alltså ingen Gud för att förklara förekomsten av energi. Han tar ett exempel: om du vill tillverka en kulle kan du gräva en grop och lägga all jord du får upp i form av en kulle. Gropen är den negativa versionen av kullen, allt går jämnt upp. Var materian/energin kommer ifrån behöver alltså inte förklaras.

Det enda som återstår är att förklara vad - eller vem - som satte igång hela förloppet. Allt inom universum har ju en orsak, måste inte universum själv ha det? Inte enligt Hawking!
Tänk dig ett svart hål i rymden. Gravitationen är så stark att ljuset fångas in - men också tiden bromsas ju närmare man kommer. En klocka skulle ticka allt långsammare och slutligen stanna, inte för att den är trasig utan för att tiden nu står still.
Och detta är precis de omständigheterna som rådde då universum började. Om man kunde resa bakåt i tiden skulle man ändå inte kunna nå till en tidpunkt före Big Bang - för det fanns ingen tid för Big Bang. Därmed - enligt Hawking - finns det inget som kan ha orsakat Big Bang eftersom det inte fanns en tid som denna orsak kan ha existerat i. Därför är också existensen av en skapare utesluten eftersom det saknas tid där denna skapare kunde ha funnits till.

Det är skada att Hawking inte hade läst Augustinus. På 400-talet tog han nämligen upp två frågor som man brottades med vid denna tid gällande skapelsen. Den ena gällde tiden: varför skapade Gud världen just vid denna tidpunkt och inte vid någon annan? Och den andra gällde rymden: varför skapade Gud just här och inte där? Augustinus löste frågan med att Gud, när han skapade, inte bara skapade materia och energi utan även tid och rymd. Världen skapades inte i tiden utan tillsammans med tiden. Augustinus skulle alltså inte vara främmande för den moderna vetenskapliga insikten att det inte fanns någon tid före Big Bang - tvärtom!

Men är universum då orsakslös om det inte existerade någon tid där orsaken till universum kunnat existera? Här är jag uppriktigt förvånad över Hawking som bara räknar med temporal orsak. Alla orsaker måste ju inte med nödvändighet föregå effekten tidsmässigt. Orsaken till att lampan inte ramlar ner i golvet är att den hänger stadigt i en kedja i taket; orsaken är här samtidig med effekten. Och rent logiskt finns det naturligtvis inte som hindrar att en Gud, som existerar utanför tiden i en evighet, kan skapa tiden och universum med den.

Hawking avsluta kapitlet med att säga: "Ett enda liv står oss till buds för att hänföra av universums storslagenhet, och för detta liv är jag ofantligt tacksam."
Jag tvivlar inte på Hawkings hänförelse och ödmjukhet inför universum, men blir konfunderad över ordet tacksam. Kan man vara tacksam - om man inte har någon att tacka? Varifrån kommer då denna tacksamhetskänsla? Varför skulle jag vara tacksam om det jag fått är en blind slump? Borde inte tacksamheten - som de flesta nog kan känna i likhet med Hawking - få en att fundera att det djupt inom en finns en insikt att Någon har skapat - inte bara mig utan hela universum som jag kan hänföras av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar