Hur mår ekumeniken?

I september 2012 antog Kyrkornas världsråds centralkommitté dokumentet: Kyrkan - på väg mot en gemensam vision, och det finns stora förhoppningar att det ska få stor betydelse för arbetet för kristen enhet. 30 år tidigare hade BEM-dokumentet, dop - nattvard - ämbete, lett till kyrkornas ömsesidiga erkännande av varandras dop och nu hoppas man att på samma sätt uppnå en liknande samsyn när det gäller kyrkan och gemensamt nattvardsfirande. Jag tvivlar av skäl som jag redovisar längre ned, men först en sammanfattning.

Första kapitlet handlar om Guds mission och kyrkans enhet. Kyrkans uppdrag är grundad i Guds stora plan för hela skapelsen. Jesus vilja är att kyrkan ska vara en gemenskap av vittnen, av tillbedjan och av lärjungar och på pingstdagens morgon fylldes lärjungarna av helig Ande och blev därmed utrustade för att kunna utföra uppdraget.
En utmaning för kyrkan genom historien har varit att förkunna evangeliet så att det väckt gensvar i olika kulturer, vilket gäller även idag. Dagens religiösa pluralism utmanar kristna att reflektera över Jesus som världens enda Frälsare och de anspråk som andra religioner gör.
För att kyrkan rätt ska kunna utföra sitt uppdrag är enheten viktig. För synlig enhet krävs i vissa fall läromässiga förändringar.

Kapitel två har rubriken Den treenige Gudens kyrka. Eftersom bibeln är normerande för alla kristna är den en källa för större enhet. Men kyrkan bär också på en levande tradition; den helige Ande fortsatte att vägleda Kristi efterföljare. Inom Nya testamentet finns det en stor mångfald av ecklesiologiska inriktningar där olika bilder av kyrkan kombineras som Guds folk, Kristi kropp, den helige Andes tempel m.m.
I sökandet efter kyrklig enhet har begreppet koinonia (grekiska för gemenskap, delaktighet) fått stor betydelse. Gemenskapen förutsätter något mer än bara förening av de kyrkliga organisationerna i sin nuvarande form. Framförallt är det i nattvardsgemenskapen som koinonian manifesteras.
Kyrkan har sitt centrum i det inkarnerade ordet, Jesus Kristus, men Maria, hans mor, tjänar som modell för kyrkan. Alla medlemmar av Kristi kropp utgör Guds prästerskap men ordinerade präster är en påminnelse om beroendet av Jesus. Genom nattvarden förnyas gemenskapen med Kristi kropp, som visar på att kyrkan tillhör Kristus.

Nicenums bekännelse av kyrka som ”en enda, helig, katolsk, apostolisk kyrka” är vi kallade att aktualisera.Gud är en och helig och därför är kyrkan också detta. Att kyrkan kan vara helig och syndfri kan tyckas motsägas av all den synd som troende har begått, men det beror också på om man i första hand ser på synd som en moralisk fråga eller brott med relationer. Vissa menar att som kyrkan utgör Kristi syndfria kropp kan hon därmed inte synda.
Att kyrkan är katolsk betyder att hon angår alla, och apostolisk innebär att apostlarna som är utvalda och utsända av Kristus utgör kyrkans fundament. Den apostoliska successionen har sedan dess tjänat kyrkans apostolicitet.

Kyrkan tjänar Guds mål att samla mänskligheten under Kristi herravälde. Vissa kyrkor tror att detta bäst uttrycks i kyrkan som sakrament, det vill säga kyrkan är ett tecken och ett medel för den gemenskap människor har med Gud.
Även om kyrkan inkluderar mångfald får enheten inte överges. Det finns en gräns för legitim mångfald, om den gränsen överskrids blir mångfalden splittrande.
Varje lokal kyrka är helt och hållet kyrka, men inte hela kyrkan. Här finns olikheter hur man ser på biskopens nödvändighet.

Det tredje kapitlet, Kyrkan: att växa i gemenskap, pekar på tecknen för kyrkans liv: att man tar emot och delar apostlarnas tro, döper, firar nattvard, bön, tjänande i kärlek, m.m. Som en pilgrimsgemenskap kämpar hon också med syndens verklighet.
Det finns en stor enighet bland kyrkorna i centrala aspekter av läran men förståelsen av vigningstjänsten utgör ett hinder för att nå full enhet. En viss enighet råder i det tre-ledande ämbetet, biskop-präst-diakon, men oenighet om den apostoliska successionen och om kvinnors tillträde till vigningen. Utmaningen gäller också synen på ett universellt enhetens ämbete. Hur skulle sådant utformas för att bäst främja kyrkans enhet?

Det fjärde och sista kapitlet, Kyrkan: I och för världen. Kyrkan är inte till för sin egen skull utan för att tjäna den gudomliga planen för världens förvandling. Idag är kristna medvetna om att det finns många andra religioner och erkänner värdigheten av religionsfrihet. Det är viktigt att vissa uppskattning för sanning och godhet i andra religioner. Vissa menar att frälsning i Kristus är möjlig även för dem som inte uttryckligen delar den kristna tron.
Moraliska frågor och principer har lett till nya konflikter som påverkat kyrkans enhet. Men det råder enighet om att koinonian uttrycker enhet i tro, i det sakramental livet och i tjänst.

Det som är så uppenbart när man läst dokumentet är allt tassande på tå. Saker och ting antyds men man drar aldrig ut konfliktlinjerna. Man söker en minsta gemensamma nämnare och berör visserligen skillnader men som sedan blir hängande i luften. Det är svårt att förstå hur det här dokumentet skulle kunna bli en väg framåt. Vad hjälper det att vi läser och reflekterar, vi kommer inte närmare varandra för det.
I dokumentet talas det om att kristna idag är medvetna om att den religiösa mångfalden och att detta får vissa att "reflektera djupare" över Jesus som världens enda frälsare (dvs, förneka att han är det). Det är ganska historielöst att tro att tidigare kristna skulle sakna denna medvetenhet. Urkyrkans kristna levde i en brokig och pluralistisk religiös miljö utan att det fick dem att vika en tum från bekännelsen om Jesus som ende världens frälsare. Det blir också motsägelsefullt när man så tydligt talar om att kyrkan angår alla, hela skapelsen.

Varför har man då gett ut detta dokumentet? Man får lite känslan att man tänkt att nu har det inte hänt något på länge, kanske dags att göra något för att hålla liv i den ekumeniska processen. Men för att kyrkorna ska kunna närma sig varande krävs uppoffringar som man idag inte är beredd att göra, allra minst Svenska kyrkan. Här ser vi ju hur man i frågor som samkönad vigsel struntat i ekumeniska övervägande och sprungit i förväg för att sen hoppas att andra kommer efter.

Den ekumeniska processen är dock inte död, den lever och frodas på lokal nivå och i kommuniteter som i Bjärka-Säby. Det finns en stor längtan bland kristna gräsrötter att förverkliga Kristi önskan att vi ska vara ett.

Vi uppmanas i dokumentet att reflektera över hur ett universellt enhetens ämbete skulle kunna se ut, så låt mig då göra det. För det första går det inte att föreställa sig någon annan än biskopen av Rom i den rollen. Inte ens östkyrkan skulle hävda något annat.  Men att påven har ett primat över hela kyrkan behöver balanseras av den biskopliga kollegialiteten. Redan i Nya testamentet finns denna spänning: apostlamötet i Jerusalem ("vi och den helige Ande") och att Petrus blir utsedd som apostlarnas ledare ("föd mina får"). Men det råder nog inget tvivel om Jesus önskan om en efterträdare som personifieras i ett ämbete som symbol och garant för enheten.

Den mycket sentida läran (1870) om påvens ofelbarhet när han uttalar sig ex cathedra utgör naturligtvis ett hinder både för öst och för protestantiska kyrkor. Inte desto mindre har den visat sig ha väldigt liten praktiskt betydelse, så till vida kan man tycka att den är ganska onödig även utifrån romerskt-katolskt håll.
Påven Johannes Paulus II visade i encyklikan Ut unum sint att han var öppen för diskussion om sitt eget ämbete, "kyrkan måste andas med sina bägge lungor". Ödmjukhet och vilja till förändring tycks finnas där, det gäller även den nuvarande påven. Frågan är väl hur stor vilja och längtan efter enhet andra kyrkor, inklusive Svenska kyrkan, har?

Avstå från samfundsstödet

Kulturminister i blåsväder

Den nya kulturministern har fått en dålig start tycker Kyrkans tidning. Anledningen är nedskärningar i samfundsstöden. De kommer på 3 års sikt skäras ner ganska rejält.
Det är lätt att låta sig styras av egenintresset när man får sin utkomst av Svenska kyrkan som ju får stor del av dessa samfundsbidrag. Men om man tar ett steg tillbaka och bortser från vad just vi i kyrkan kan tjäna eller förlora på detta finns det flera skäl till att det är bra att bidragen fasas ut (förhoppningsvis på sikt).

För det första borde beslutet om vilka organisationer som ska få stöd och hur mycket lämnas till den enskilde. Som det är nu tvingas ateister stödja kyrkor och samfund, och det kanske de inte vill. (Å andra sidan vet jag en del lobbyorganisationer som jag inte är så glad över att mina skattepengar går till.) I praktiken innebär dagens system att en liten klick politiker och tjänstemän enväldigt bestämmer vilka organisationer våra skattemedel ska gå. Det Alice Bah Kuhnke borde uppmanas till är att istället värna avdragsrätten för gåvogivandet. Det är värre att den nya regeringen avser att begränsa den. Fördelen med avdragsrätten är att då blir det folket, vi själva, som avgör hur mycket och till vilka organisationer som vi skänker pengar. Det kallas för demokrati.

En annat skäl är att man knappast biter den hand som föder en. Av kyrkohistorien kan vi lära att det är när kyrkan fått sina resurser från kungar och furstar som den svikit sitt uppdrag att stå på den enskildes och svagas sida mot maktens intressen. Makt och inflytande går dit pengarna kommer ifrån.
Det är naturligtvis bra att kyrkan och stat gått skilda vägar, nu borde man klippa navelsträngen helt och avstå från samfundsstödet.

Det finns en risk med organisationer som blir mindre beroende av de egna medlemmarna genom att de istället får sina medel från staten. Allra tydligast ser vi det i dagens politiska partier. Där ses medlemmarna mest som besvärliga och man behöver dem egentligen inte: man kan strunta i dem och köra på i eget race och ändå klara sig med hjälp av statsbidrag. Samma fälla kan naturligtvis även Svenska kyrkan hamna i.

Det är säkert så, som Svante Fregert påpekar, att Alice Bah Kuhnke blivit överkörd. Men det är värre att hon blivit överkörd i frågan om gåvoavdraget. Vi vet ju från hennes engagemang i Sektor3 att hon är för ett gåvoavdrag. Det är i den frågan som hon behöver all uppbackning som hon kan få.

När saltet mister sin sälta

När man läser kyrkans historia upptäcker man perioder då kyrkan har varit ett med den omgivande makten, där man haft samma åsikter och värderingar som den. Och så har det varit perioder då kyrkan har varit en nagel i ögat på makten, man har varit ett salt och ett ljus i världen, vågat ifrågasätta och protestera. Man har låtit sig vägledas av en annan Herre än samhället i övrigt och detta har ofrånkomligt lett till kollisionskurs.

Jag menar inte kyrkan ska söka konflikt för dess egen skull, absolut inte. Kyrkan ska söka försoning. Men om man som kristen och som kyrka, upptäcker att man har exakt samma värderingar som det omgivande samhället så bör åtminstone någon varningsklocka ringa.
Det behöver naturligtvis inte vara opportunism, det kan ju bara råka bli så att man efter eget självständigt övervägande har kommit fram till en ståndpunkt som sammanfaller med majoritetssamhället. Men man kanske sak fundera lite om det inte istället beror på anpasslighet. Trots allt så vägleds väl vi kristna av Jesus och det borde forma värderingar i oss som icke-kristna inte per automatik får. Åtminstone om vår kristna tro betyder något.

Den tanken verkar inte ha slagit Ann Heberlein när hon för en vecka sedan skrev en krönika i Sydsvenskan. "Våra värderingar skiljer sig i allmänhet inte från majoritetssamhällets" skriver hon och räknar därefter upp en rad etiketter som i och för sig kanske inte passar så bra in på de flesta kristna heller. Men poängen är när hon öppet tillstår att hon inte har något att protestera mot, hon tycker likadant i alla frågor som de som inte hämtar inspiration från en tro på Gud och bibel och bekännelse.

Ett annat exempel är när vår ärkebiskop blev intervjuad i DI Weekend 9 juli, (ej tillgång på nätet) och svarar på frågan om vilken uppgift kyrkan har: "Eftersom kyrkan inte finns till för sin egen skull är utmaningarna i första hand desamma som för vårt samhälle: ge näring åt människors livsmod och skapa förutsättningar för framtidstro bland unga, verka för ett öppet och jämställt samhälle, en mer rättvis och hållbar fördelning av världens resurser och att bidra till fred och försoning mellan människor och stater."
Vi ska alltså göra samma sak om alla andra! Vi skiljer oss inte, varken i värderingar eller uppgifter!

När Jesus säger att vi har som uppgift att vara ett salt i världen var det inte detta han menade. Om det inte går att skilja oss kristna från de som inte är det är vi salt utan sälta. Jag säger inte att man då inte är kristen, men man har svikit sin uppgift att vara salt i världen. Det gäller enskilda kristna men i ännu högre utsträckning kyrkan i sin helhet. Annars lär framtida kyrkohistoriker konstatera att vår tids kyrka var en period då kyrkan bara speglade samhällets värderingar istället för att hon vågade utmana.