Anders Arborelius utsträckta hand

Jag har bara varit på Berget i Rättvik vid ett tillfälle men den retreaten betydde mycket för mig. Jag har förstått att det genom åren betytt mycket för många andra människor i vårt land, både inom och utom kyrkan. Det var genom Per Mases och Berget som retreaten introducerades i Svenska kyrkan. Vi behöver dessa oaser där vi kan få komma och delta i retreater och smaka lite av vilan hos Gud.

Med tanke på detta är det beklagligt över den njugghet som visats Berget från Svenska kyrkans ledning. De har oftare setts som problem än som en tillgång för Svenska kyrkan. Just därför är det förvånande över den upprördhet som man har visat över att fem medlemmar, däribland Bergets föreståndare Peder Bergqvist, i den helige Treenighetens kommunitet har valt att konvetera till Katolska kyrkan. Nog är det lite krokodiltårar över det hela. Om man inte visat Berget något större uppmärksamhet tidigare, eller bara kritisk sådan, varför beklagar man då detta?

Själv ser jag att Svenska kyrkan blir fattigare, men varje människa måste följa sitt hjärtas kallelse.
Däremot blir jag glad när jag läser Anders Arborelius i tidningen Dagen som också Kyrkans tidning referar till. Biskopen över Stockholms katolska stift kan med sin vishet och ödmjukhet bygga broar mellan oss kristna i Sverige. Berget kommer inte bli någon katolsk stiftgård, det är Arborelius förhoppning att ekumeniken istället stärks:

Anders Arborelius

"Stiftelsen Bergets styrelse har en viktig uppgift att bibehålla och förstärka denna ekumeniska dialog och samverkan. Det kunde vara bra att tillsätta en ekumenisk referensgrupp från alla de fyra kyrkofamiljerna som tillsammans med styrelsen ska verka för detta. På så vis kunde Sveriges kristna råd också knytas mer direkt till Berget."

 De upprörda känslorna över konversionen behöver lägga sig nu. Ta emot den katolske biskopens utsträckta hand så kan Berget på allvar bli en ekumeniska katalysator i svenska kristenhet, inte bara mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan utan även med andra kyrkor.

Kan jag tänka mig att komma till Berget på en ny retreat? Självklart! Under 20 års tid tillbringade jag ett veckoslut om året på den katolska Karmelgården i Norraby. Där kände jag mig hemma, även om det alltid var med en viss smärta som jag deltog vid altaret med höger hand på axeln. Men det var också nyttigt att göra detta, som en ständig påminnelse om de steg på den ekumeniska vägen som ännu fattas. Interkommunion är inte rätt väg, vi kommer inte framåt genom att låtsas en enighet som inte finns.

Anders Arborelius vill nu återuppta de teologiska samtalen med Svenska kyrkan som man tidigare haft. Bollen ligger nu hos Svenska kyrkans ledning och biskopar. Låt händelserna på Berget bli en väckarklocka: det ekumeniska tåget behöver få ny fart, Jesus bön om kristen enhet gäller även idag.

Klyftor i samhället

Klyftorna ökar i vårt samhälle, hör vi ofta. Jag instämmer i detta, men då måste man också definiera vad klyftorna består i. Vilka klyftor är det som "sliter sönder Sverige"?
Från socialdemorkatiskt och fackligt håll har man ensidigt fokuserat på lönespridningen och satsat på att minska dem. Det har skett genom att man i avtalsrörelser drivit upp ingångslöner och lägstalöner samtidigt som man med världens högsta marginalskatter gjort det olönsamt att göra karriär och satsa på ett välbetalt jobb. Resultatet är en extremt sammanpressad lönespridning.

Det är väl bra, eller? Problemet är att just denna kamp för att minska löneklyftorna har drivit fram andra klyftor i samhället, klyftor som är mycket värre. Arbetslösheten inom vissa grupper har blivit bestående, vi har områden i storstädernas förorter som i princip står utanför det övriga samhället.

Och det är dessa klyftor som sliter sönder vårt samhälle på riktigt: de som har jobb och de som inte har det, de som är inne i samhället och de som står utanför. De som kan försörja sig själva och de som måste blir försörjda av andra.

Jag kan inte se det på något annat sätt än att detta problem kommer att förstärkas. När jag ser alla flyktingar som kommer till vårt land funderar jag på hur det ska gå för dem. De med utbildning kommer säkert klara sig, även om väntan blir lång även för dem. Men de flesta har ingen eftergymnasial utbildning, det har ju visat sig även om SVT försökte blåsa upp antalet högskoleutbildade.
Efter 8 år är det endast 50 % av den utomeuropeiska invandringen som har jobb. Det är vad som gäller idag, men detta kommer ju bara förvärras så som situationen ser ut. Vi står inför en situation där en allt högre andel av befolkning blir beroende av den arbetande delen för sin försörjning.

Det hade inte behövt vara så här. Tyskland har en en betydande andel låglönejobb på sin arbetsmarknad och där får nyanlända jobb i betydligt snabbare takt. I Sverige har LO hellre drivit företag i konkurs och tvingat låglönejobb utomlands än att gå med på lägre löner.

Det är en sak som förundrar mig: de som anser att låglönejobb är så förhatliga, det är ju knappast så att de försvunnit, eller hur? De har ju bara flyttat till Kina och andra låglöneländer. Varför är det okej att kineser har enkla jobb till låg lön men inte invandrare i Sverige? Jag fattar det inte.

Det här är en fråga som inte bara berör den nuvarande invandringen. Skulle unga människor i utanförskapsområdena få jobb skulle gängens makt över dem minska. En fot in på arbetsmarknaden borde vara de effektivaste sättet att bryta den onda spiral som allt fler områden i vårt samhälle befinner sig i.

Vi har alltså en situation där kampen mot en typ av klyftor har skapat andra, värre, klyftor. För varför gör det så mycket att vi tjänar olika mycket? Bara den som anser att pengar är meningen med livet ser det som ett problem.

Den som har ett jobb, om än med låg lön, vet med sig att man lever på eget arbete, man lever inte på andra. Så till vida är man jämbördig med direktörn även om man skulle gå i kläder inköpta på second-hand. Det ger värdighet åt den enskilde och det skapar också möjlighet att ta sig vidare till arbeten med högre lön när man väl fått in foten.

Antje Jackelén och Guds existens

Ärkebiskop Antje Jackelén har blivit intevjuad i tidskriften Modern Filosofi i en artikel med titeln: Finns Gud? "Fråga inte så mycket", säger Sveriges ärkebiskop, Antje Jackelén. Hon börjar med att förklara att hon självklart menar att Gud finns till. Just det där ordet "självklart" får mig att misstänka att det just inte är så självklart. Och i nästa mening vill hon ifrågasätta den "'nakna teismen' som samlar argument för och emot Guds existens. "Det blir så ointressant och blodfattigt."

Istället för att närma sig Guds existens som ett varande, ska vi närma oss honom som en händelse. Men om Gud inte är ett varande utan snarare en händelse innebär ju det att Gud inte står utanför tiden. Eller är Gud en händelse som står över tiden? Men kan en händelse skiljas från tid och rum? En händelse måste ju hända någonstans och vid något tillfälle. Att tala om Gud som en händelse innebär att man gör hans existens beroende av vår rumtid, ja till en del av den?  Jag undrar var det blev av "Jag Är den jag Är" som Gud uppenbarade sig för Mose? Tror inte Jackelén att Gud är det yttersta Varat, grunden för allt annat som är?

Gud är transcendent och immanent: han står över och untaför skapelsen, samtidigt som han är närvarande i den. De två sakerna måste balanseras mot varandra. Men Antje Jackeléns gudsbild har kantrat över åt immanensen: Gud har blivit ett med sin skapelse och hennes gudsbild närmar sig därmed den österländska.

Nästa sak hon säger går ytterligare i linje med den immanenta gudsbilden: "Guds existens finns i, med och under det att våra sociala processer pågår." I den lutherska traditionen brukar vi beskriva nattvarden med samma uttryck: Kristi kropp och blod finns i, med och under bröd och vin.
Är då Gud beroende av våra sociala processer? Förvisso finns Kristi kropp även utanför nattvarden, men tanken väcks om Gud finns utanför våra sociala processer såsom menigen är formulerad.

Jackelén tycker inte att vi ska fråga så mycket om Guds existens utan istället uppleva Gud! Jag förstår att hon inte vill ha frågor om Gud när hon har så vaga svar, men samtidigt vill hon inte att vi ska sluta tänka själva! För mig blir det en motsägelse: i att tänka ingår väl att fråga och det skulle vi ju sluta med för att istället uppleva.

Det hettar till för ärkebiskopen när de kommer in på bokstavliga läsningar av bibeln. Det är ett modernt påfund. Den tidiga kyrkan var medveten om att bibeln måste tolkas, det fanns minst fyra sätt att tolka varje ställen i bibeln. Och det är ju riktigt, Jackelén syftar på quadriga, den fyrfaldiga tolkningen.
För att räkna upp dem bakifrån: den fjärde är den anagogiska tolkningen som syftar på den himmelska innebörden av bibelordet, den tredje den tropologiska som syftar på den moraliska innebörden, den andra den allegoriska som syftar på kyrkan och den första är den historiska tolkningen som syftade på bibelordets bokstavliga innebörd. Att kyrkan har förstått att bibeln kan tolkas på mer än ett sätt har aldrig inneburit att man uteslutit en bokstavlig tolkning.

Jackelén anser att det är självklart att vi kristna och muslimer ber till samma Gud. Jag skulle också akta mig för att ifrågasätta att Gud lyssnar när en muslim ber. Om det kan jag inget veta.
Men samtidit står Jackeléns gudsbild långt ifrån Islams. Om Jackalén har en nästan rent immanent gudsbild har Islam å andra sidan en nästan enbart transcendent som jag tidigare skrivit om. Jag har därför svårt att förstå hur hon och en imam skulle kunna mötas i en gemensam förståelse av Gud.

Jag förstår att denna korta artikel av naturliga skäl är ett utdrag av en längre intervju. Kanske även Jackelén känner sig obekväm med rubrikvalet: "Fråga inte så mycket." Ändå borde vi kunnat vänta oss mer av Sveriges ärkebiskop när det gäller frågan om Guds existens. Jag kan intyga att det verkligen inte blir "ointressant och blodfattigt" när man läser om hur de medeltida teologerna brottades med frågan.

Avslutningen av artikeln blir symptomatiskt: "Frågor om tro, liv, död och Gud uppstår inte för att en präst äntrar scenen." Det håller jag naturligtvis med om. Jag hade däremot förväntat mig att prästen hade kunna komma med något av svaren.

Farväl till folkkyrkan

Teologdag i Göteborgs domkyrka med tre intressanta föredrag av Jan Eckerdal,  Anne-Louise Eriksson och Mikael Kurkiala. Alla tre hade folkkyrkan som tema, men med lite olika infallsvinklar. Men även om man tog upp problem och farhågor med folkkyrkobegreppet var det ingen som på allvar ville göra upp med det. För mig är det uppenbart att det har överlevt sig själv. Vi lurar bara oss själva om vi fortsätter att tala om Svenska kyrkan som en folkkyrka.

Folkkyrkotanken är starkt förknippad med terrotialförsamlingen. Svenska kyrkan har täckt in hela Sveriges yta, vi finns överallt, åtminstone är det vad vi intalar oss. Men det där är ju till stor del fiktivt. Det är lätt att sitta vid en Sverigekarta och rita in församlings- och stiftsgränser. Men är det att fullgöra missionuppdraget? Att säga: nu har vi nått ut till hela svenska folket, bor inte alla i en församling kanske? Visserligen är allt färre medlemmar med då börjar vi tala om vistelsebegreppet istället, man kommer inte undan även om man går ur!

För att terrotialbegreppet ska ha någon praktisk betydelse behövs det en viss bemanning runt omkring i vårt land, vi måste kunna erbjuda söndagliga gudstjänster för alla människor. En mässa tar ungefär en timma i anspråk. I längden är det inte hållbart att åka om den totala restiden är längre än själva mässan. Erbjuder vi då alla som bor i Sverige möjlighet att fira mässa inom en halvtimmes restid från deras hem? Gör vi inte det förstår jag inte vad det betyder att man bor i ett område som täcks in av en församling.

Det finns också något förmätet med detta terrotialbegrepp, (som också berördes av Jan Eckerdal). Vi kan bli så inkluderande att det är svårt att inte vara med även om man inte vill. Kyrkan blir paraplyet som täcker in allt och alla.
Det är som när någon säger: "Jag vill inte ha med kyrkan att göra eftersom jag inte tror på Gud." Och så svarar prästen med ett leende: "Men Gud tror på dig!" utan att begripa hur paternalistiskt ett sådant svar är.

Det är möjligt att Einar Billing, på sin tid, hade vissa poänger med begreppet folkkyrka, för att avgränsa mot sekteristiska tendenser inom väckelserörelsen eller gamla tidens överhetskyrka. Men vi hade väl knappast uppfunnit begreppet idag, hur många tror det? "Folkkyrkan" är en rest från en tid som varit och som vi nu försöker fylla med nytt innehåll.

Men vi lurar bara oss själva, vi lurar oss att tro att Svenska kyrkan finns representerat i alla delar av vårt land bara för att vi har heltäckande kartor. Jag menar att det enda meningsfulla församlingsbegreppet är församligen som en gemenskap kring Jesus Kristus.
Hur många sådana gemenskaper finns? Hur långt är det mellan dem? Hur långt måste man köra varje söndag om man vill tillhöra en? Frågorna blir besvärligare att svara på. Men svaren blir ärligare.

Ett scenario för en annan flyktingpolitik

Det är ju glädjande att allt fler får upp ögon för hur skevt EU:s och Sveriges migrationspolitik fungerar: vi lockar människor att komma hit genom att lova att ta hand om dem, men erbjuder inga säkra vägar. Resultatet är tusentals som drunknar i Medelhavet.
Det som satt fart på diskussionen är en bild av en drunknad pojke på en strand i Grekland, och det är något som stör mig. Varför måste folk se en sådan bild för att vakna? Varför räcker det inte med ett TT-meddelande?

Ännu tror jag dock att det tar lite tid innan vidden av den dysfunktionella politiken sjunker in. Jag hörde på Studio Ett om hur EU planerar att bekämpa smugglarna med militära medel på internationellt vatten. Samtidigt säger man att man absolut inte är där för att förhindra migranter, utan endast stoppa smugglingen. Men det är ju obegripligt, det är ju med hjälp av smugglare som de tar sig till Europa!
Alla vet ju hur vi effektivt stoppar smugglingen över Medelhavet, det är ju bara att bogsera tillbaka båtarna till sin utgångspunkt. Ingen skulle betala uppåt 100 000 om man bara hamnar tillbaka till ruta ett.

Poseidon: väntar med att rädda flyktingar tills de är i fara.

Om man inte gillar detta borde man förspråka att svenska räddningsfartyg som Posedion åker hela vägen till Libyens kust, lastar ombord flyktingar och kör skytteltrafik med dem till Europa. Istället för att som nu, låta de som har pengar riskera livet på rangliga båtar ute till havs, sen räddar vi dem. Det förundrar mig att ingen verkar förespråka det förrra.
Genom att transportera tillbaka flyktingarna skickar vi en mycket tydlig signal att inte försöka ta sig hit den vägen. Istället borde vi erbjuda lagliga (och därmed säkra) vägar till Sverige. Vi skulle kunna kraftigt öka antalet kvotflyktingar från flyktingläger i Jordanien, då skulle även de mest utblottade få en chans att komma hit.

Men ännu hellre skulle jag se att Sverige byggde upp ett eget flyktingläger i något land i närheten, till exempel Libanon. Vi betalar ut enorma summor i bistånd varje år, pengar som bara ökar korruptionen i mottagarländerna, dem kan vi hellre använda på detta sätt. Köp flykingbostäder i platta paket från IKEA:s Better Shelter, 200 000 st skulle kosta 2 miljarder och kunna inhysa drygt en miljon människor. (Vår biståndsbudget är på drygt 40 miljarder varje år så pengar finns.) Flyktingarna skulle få mat och sjukvård och barnen skolgång. Nordic Battlegroup som försvaret sätter upp med jämna mellanrum till ingen nytta, skulle kunna anlitas för att garantera säkerheten.

Det svenska flyktinglägret?

Det Sverige har genomfört med detta är att ge flyktingarna skydd, det vill säga asyl. Jag antar att om vi ger en miljon männisor asyl av världens 60 miljoner flyktingar så kan man säga att vi har gjort vårt. Det är något helt annat än de 60-70 000 som lyckas muta sig fram till vår gräns.
Därtill har vi ju fri arbetskrafts- invandring, vill flyktingarna i den svenska flyktinglägret söka jobb i Sverige står det dem fritt att göra detta. Företag skulle kunna ha kontor på plats för rekrytering. Vi skulle kunna börja med SFI-undervisning för dem som önskar detta. (Alla vill kanske inte till Sverige, en del vill kanske bara ha skydd.) Och hur många som då kan komma till Sverige, ja det hänger ju på hur vår bostads- och arbetsmarknadspolitik utformas.

Men vi måste också bekämpa orsaken till flyktingkatastrofen. Med NBG skulle elitgrupper som SOG följa. I samarbete med brittiska specialförband genomför de operationer långt in i IS-kontrollerat område. När Khadaffi störtades genomfördes flygspaning med åtta JAS Gripen-plan över Libyen. Den operationen upprepas nu med ett utökat mandat att även angripa mål.

Framförallt tror jag inte att vi kan sitta och vänta på att trögrörliga organisationer som FN, EU eller NATO ska göra något. Ovanstående scenario skulle Sverige kunna börja med direkt, i bilateralt samarbete med andra länder. Vad väntar vi på?

Miss Fearless: Inga-Britt Ahlenius

Jag lyssnade på söndagsintervjun i P1 imorse där Inga-Britt Ahlenius fick berätta om sitt liv. Totalt orädd har hon inte tvekat att ta strid för det som hon ansåg vara det rätta. Djärv och kunnig har hon utmanat den korrumperande makten och fick bland annat EU-kommissionen att avgå 1999.

I Sverige blev hon känd när hon på 90-talet lyckades driva fram en oberoende riksrevision i Sverige, underställd riksdagen. Tidigare satt revisionen i knät på regeringen och Ahlenius företrädare hade inte vågat ta i detta trots att de naturligtvis insåg hur odemokratiskt detta var. Men Ahlenius vågade, och som hon sa: "Jag ville inte att Sverige skulle stå på scen tillsammans med Kina, Nordkorea, Kuba och några andra. Jag ville att Sverige skulle stå tillsammans med de andra demokratierna."

I Sverige fanns en naiv syn på makten som god:
"I andra länder så har man en nära erfarenhet att staten inte alltid är god, den är en potentiell förtyckare, medan Sveriges historia är annorlunda. Vi har under lång tid sett staten och överheten som en beskyddare snarare, och så har man inte sett behovet av att man ska ha en balanserande makt mot en exekutiv makt."

För Ahlenius blev det en överraskning att den socialdemokratiska regeringen gjorde sådant motstånd, framförallt från Göran Persson och finansminister Bosse Ringholm.  Hon insåg först efteråt att hon hade utmanat makten: "Det var en överraskning för mig att makten reagerade så aggressivt och så primitivt."
När riksdagen senare ändå röstade igenom reformen var det ett enormt nederlag för regeringen. "Men jag menar att de socialdemokratiska riksdagsledamöterna som röstade emot svek sitt uppdrag som riksdagsledamöter."

Men Ahlenius dagar i Sverige var räknade, hon var inte längre önskvärd. Hennes förordnande gick ut och när hon uttryckte intresse för något annat uppdrag fick hon beskedet: "vi har letat överallt men inte fått något napp". Man ville inte ge henne något nytt jobb som en simpel hämnd.

Efter ett kort förordnande i Kosovo blev hon tillfrågad från USA om hon ville bli undergeneralsekreterare för FN:s internrevision OIOS och blev i och med detta nummer tre i FN:s hierarki. Men hon blev alltså nominerad av USA, inte Sverige!
Det var som chef för FN:s internrevision som hon fick namnet "Miss Fearless" när hon sattes att granska Ban Ki-Moon. Hennes uppfattning om honom var kort och gott: "Han var oduglig för sitt uppdrag." Det var kanske inte bara hans fel, stormakterna var inte intresserad av en stark generalsekretarere och därför fick han uppdraget. När det gäller Ahlenius totala sågning av generalsekreteraren kan man läsa mer i boken Mr Chance: FN:s förfall under Ban Ki-Moon. Han förstod helt enkelt inte sitt uppdrag utan ägnade sig mest åt att läsa vackra tal som andra skrivit.

Det är människor som Inga-Britt Ahlenius som Sverige behöver idag: människor som tydligt och klart vågar peka ut nakna kejsare. Som inte böjer rygg för att uppnå fördelar i form av nya uppdrag. Det är därför så tragiskt att personer som hon motas ut ur landet. Sverige vill inte ha dem, de är för obekväma, för orädda. En person som inte kompromissar med sitt samvete och sin övertygelse skrämmer i ett land där politik handlar om taktiska övervägningar.

Hon avslutar med att citera Dag Hammarskjöld: “Never, for the sake of peace and quiet, deny your own experience or convictions”, svik aldrig din erfarenhet eller övertygelse bara för att få lugn och ro.

Om migrationshyckleri

Om det var något som Jesus kritiserade så var det hyckleri. Fariséerna som var den grupp som han oftast angrep, blev egentligen inte kritiserade för något som de gjorde, utan för att de såg sig själva som bättre än andra. Det finns en fara med att betrakta sig själv som god, då får man mindre anledning att vara självkritisk. "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" (Matt 7:3) sammfattar väl vad Jesus har att säga om hyckleri.

Den hetaste frågan i svenska politik just nu rör ju invandring och flyktingar. På grund av den här frågan har SD länge haft vind i seglen, enligt vissa mätningar skulle de rent av vara Sveriges största parti. Att de hamnat i ledarposition beror inte så mycket på dem som på de andra partierna; hade de inte hanterat frågan så klantigt hade knappast ett parti med nazisitiska rötter vunnit så mycket sympati.
Jag tror att folk känner på sig hur hycklande de andra partierna beter sig. De anklagar SD för allt möjligt utan att själva presentera några som helst kontruktiva förslag för att lösa de problem som Sverige står inför. Istället låtsas man att vi på något sätt skulle vara den "humanitära stormakten".

Men låt oss titta på hur svensk migrationspolitik fungerar. Alla med syrisk pass och som sätter sin fot på svensk jord får i princip uppehållstillstånd. Samtidigt är det förbjudet för dem att komma hit. Vi skulle kunna öppna lagliga vägar för dem, men gör det inte. Deras enda möjlighet är att betala hiskeliga belopp till en smugglare som erbjuder en farlig väg över medelhavet. (Smugglarna måste dra in enorma summor pengar, vart går de? IS?) Hade de kunnat ansöka om visum på svenska ambassader hade de istället kunnat komma hit betydligt billigare och säkrare genom flyg. Nu är det bara de ekonomiskt starka som kan komma hit, de andra får hålla till godo i flyktingläger i Jordanien eller var kvar i Syrien under svåra förhållanden.

Så varför erbjuder inte den humanitära stormakten detta? Därför att man inte vill att för många ska komma hit. Fast det är det förstås ingen som säger, inte ens miljöpartiet. Då måste man ju ta det förbjudna ordet "volymfrågan" i sin mun. Utåt sett kan man kritisera att det byggs murar i andra länder och hur polisen i Grekland och Italien behandlar flyktingarna, samtidigt som man i det tysta hoppas att detta ska få avsedd effekt.

Detta är alltså hyckleriet nr 1: det är förbjudet att komma hit till Sverige, men om man ändå kommer får man uppehållstillstånd. Om vi anser att det finns asylskäl borde vi naturligtvis erbjuda möjlighet att ansöka om detta på våra ambassader.

Hyckleri nr 2 handlar om hur de blir mottagna när de väl kommer hit. De får visserligen uppehållstillstånd, men först måste de vänta i 1-2 år. Och när de sen fått uppehållstillstånd måste de hitta lägenhet innan de kan påbörja SFI. Vi pratar om ett antal år innan de kan påbörja ett normalt liv i Sverige med arbete och egen försörjning. En hel del kommer aldrig nå dit. (Hade de istället valt Tyskland hade de haft jobb inom ett halvår.)
Det är sällan som hela familjer har råd, man får dela upp sig. Någon av föräldrarna och söner som har värnpliktsåldern inne flyr i föhoppningen att få med sig resten av familjen snart. Och jag har förstått på mer än en att de nu ångrar att de kom till Sverige.
Man kommer hit med stora förhoppningar och brinner att lära sig språket, men den passiva väntan bryter snart ner deras ambitioner. Kalla detta en passiv signalpolitik: "kom inte hit om du inte vill sitta av ett antal år i en tom lägenhet på den svenska landsbygden". Hur som helst fungerar det för intresset för Sverige har svalnat.

Det andra hyckleriet berör vår arbetsmarknadspolitik och vår extremt låga lönespridning. Här finns det också mycket hyckleri, t ex talet om att vi måste minska klyftorna i samhället. Det låter ju visserligen fint men det som de menar är att flyktingar visserligen får stanna i Sverige men de ska inte få jobb utan leva på bidrag. (Ta inte våra jobb.) Och det effektivaste sättet att hålla svaga grupper (dvs de som talar dålig svenska och ej har adekvat utbildning) utanför arbetsmarknaden är genom kollektivavtal och höga ingångslöner. Tänk på detta varenda gång ni hör någon företrädare från facket pompöst tala om att "bekämpa klyftorna". De vill helt enkelt bara slippa konkurrens om jobben.

Jag har talat med invandrare som är här illegalt och som gärna målar om ett helt hus för 500 spänn. De tillhör de allra mest utsatta i vårt samhälle, en växande grupp som lever i ett skuggsamhälle, och de är alla offer för LO och fackföreningsrörelsen. Men en fri lönesättning skulle dessa få jobb.

Faran med att kalla sig själv för "den humanitära stormakten" är att man till slut kan börja tro på det. Och är man världsbäst i godhet finns det ju ingen andledning till självkritik.