Staten och våldsmonopolet

Statens främsta, och viktigaste uppdrag är att garantera medborgarna fred och säkerhet. Om det är något vi ska ha staten till så är det detta, sen kan man alltid diskutera hur många fler uppdrag staten ska åta sig.
Enligt min mening har staten i Sverige vuxit sig för stor och faran med en för stor bredd är att man glömmer fokusera på kärnuppgifterna. Jag menar att det är just detta som håller på att ske i Sverige. Staten ska vara liten men stark, i Sverige har den blivit stor men svag.

Det handlar inte bara om att vårt militära försvar har hamnat i periferin och betraktas som ett sidoprojekt. Det som börjar bli mest akut är vår inre säkerhet. Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva hur det kryper närmare. Jag bor i Borås och de senaste veckorna har vi kunnat läsa om våldtäktsförsök på vår gata och skjutningar 500 m från där vi bor.

Det är ingen tvekan om att polisen har stora interna problem. Jag behöver här knappast upprepa att den nuvarande ledningen borde avgå, det har snart alla fattat utom han själv och regeringen som tillsatte honom.
Men problem verkar också finnas på åklagarsidan som inte alltid verkar förstå på vems sida de ska stå: brottsoffret eller förövaren. Det hjälper ju inte mycket att politikerna skärpte straffskalorna när domarna svarade med lägga sig på den nedre delen av skalan. När åklagare släpper personer som är misstänkta för mordförsök efter några timmar, och undviker att yrka på utvisning trots att de har möjlighet därtill då undrar jag var deras empati ligger. Varje kriminell som får en för mild dom, eller ingen dom alls, innebär ytterligare en påfrestning för brottsoffret.

Det har länge funnits en inställning att det är mer humant att vara för låga straff, men det beror ju helt och hållet vem man väljer att vara human mot. De mest brottsutsatta är människor som redan är utsatta på andra sätt: låginkomsttagare och invandrare till exempel. Människor som inte har ekonomiska möjligheter att välja fritt var de vill bo eller som inte har försäkrat bilen för att spara pengar.

När man läser om hur poliser förhandlar med kriminella gäng, och hellre väljer att gå in med dialogpoliser än kravallpoliser så kanske polisledningen borde fundera över vad de är till för. Naturligtvis ska vi i första hand försöka samtala och föra dialog med människor, men jag menar att det inte är en uppgift för polisen. Att prata med unga människor som håller på att utvecklas till att bli kriminella, det är en uppgift för föräldrar, socialarbetare, präster och imamer, fritidspersonal etc. Men när det kommer till en punkt där samtal inte fungerar, det är då man ringer polisen.
Men om de då bara fortsätter samtalet, istället för att ingripa? "Hade det gått att prata dessa tillrätta, hade vi inte ringt er" misstänker jag att de andra i så fall tänker.
När polisen backar från sitt våldsmonopol kommer bara andra grupper ta över. Vi ser det redan med bildandet av medborgargarden.

Men vi borde börja diskussionen med vad staten är till för i grund och botten. I Sverige har staten och kommunerna tillåtits svälla allt för länge, man har åtagit sig mer och mer och riskerar nu att glömma kärnuppgiften.

USA:s presidentval: pest eller kolera

Det amerikanska presidentvalet närmar sig och som vanligt får man ingen opartisk bevakning av valet och kandidaterna. Trump blir visserligen skärskådad och nagelfaren och med all rätta. Det finns mycket man kan säga om honom. Okänslig, konfliktsökande, småaktig som rider på en invandrarfientlig våg etc. Däremot har jag inte hört så mycket om hans motståndare Clinton. Så nu ska mitt blogginlägg i första hand handla om henne.

Diana Johnstone ger i sin bok "Drottningen av kaos - Hillary Clinton och USA:s utrikespolitik" ingen smickrande bild av henne. Johnstone är amerikan men bosatt i Paris sedan 1990 och har arbetat för den franska nyhetsbyrån AFP.
Nu ska de sägas att Johnstone har ett mycket tydligt vänsterperspektiv och det finns generaliseringar och överdrifter i hennes bok som jag verkligen inte köper. Till exempel betraktar hon USA:s närvaro i Västeuropa efter andra världskriget som en ockupation.
Men i det här fallet är hennes politiska hemvist snarare en styrka: det är ingen republikan som ger sig på Clinton, kritiken kommer från vänster.




I april 2014 kom en expertgranskad studie fram till att USA inte är en demokrati utan en oligarki som leds av ekonomiska eliter. Denna elit äger både det republikanska såväl som det demokratiska partiet och oavsett valutgång är Vita huset deras. Jag vet inte hur mycket man ska tilltro denna verklighetsbeskrivning men något ligger det förmodligen i det.
Hillary Clinton är idag den främsta representanten för denna maktelit. När hennes make Bill Clinton valdes till president var han tydlig med att "ni får min hustru på köpet". I praktiken hade hon ett mycket stort inflytande redan då på amerikansk politik. Under denna presidentperiod blev kriget i Jugoslavien ett mönster för USA:s utrikespolitik. Här utarbetade man teknik för omstörtande verksamhet och regeringsskiften som skulle praktiserar på andra håll, enligt devisen söndra och härska.
Det var här som man formade principen response to protect, R2P. USA, menade man, var ett exceptionellt land som hade ansvar för att skydda andra folk. Hillary Clinton personifierar det amerikanska övermodet när hon beskriver USA som "mänsklighetens sista hopp".

Under president Obama kom Hillary tillbaka till makten som USA:s utrikesminister. Flygangreppen mot Ghadaffis Libyen blev hennes eget krig. Johnstone tecknar här en helt annan bild av Ghadaffi än vad vi är vana vid. Excentrisk diktator med yvig retorik, men också en regeringstrött människa efter 40 år vid makten som gjorde stora ansträngningar att närma sig väst. När han började orientera sitt land mer mot Afrika än den arabiska sfären fick han den arabiska eliten i landet emot sig, särskilt när han ville fördela inkomsterna från oljan mer jämnt över landet. Att han skulle vara en blodtörstig tyrann som i stor skala började mörda sitt eget folk stämmer inte, enligt Johnstone.

Jag vet inte vad som är sant, men klart är att han var beredd att kompromissa redan innan NATO:s anfall började men Clinton drev på. Hon ville inte ha några förhandlingar. När Clinton informerades om att Ghadaffi skändats och mördats av en lynchmobb utropade hon "Vi kom, vi såg, han dog" innan hon bröt ut i ett klingande skratt.

George W Bush etablerade ett vänskapligt förhållande till Vladimir Putin, något som hårt kritiserats av Hillary Clinton. Men som senator anslöt hon sig till Bush linje och röstade för invasionen av Irak.

President Obama fick ju som bekant fredspriset knappt innan han ens han börja sin ämbete, något som i efterhand nog de flesta är överens om var överilat. Han har i princip fortsatt Bush utrikespolitiska krigslinje, om än med drönare och proxykrig istället för storskaliga amerikanska interventioner. Men det är också tydligt att där Obama egentligen ville vara mer försiktig var det utrikesministern som drev på.

Jag har läst Johnstones bok med kritiskt sinne, och jag vet helt enkelt inte hur jag ska värdera allt hon påstår. Men några saker kan jag säga.
I Sverige har vi i decennier blivit itutade att republikanska presidenter är bad guys, och demokratiska presidenter good guys. Det där är bara nonsens för okunniga. Utrikespolitiskt skiljer det föga mellan Bush och Obama, man kan snarare konstatera att Obama lämnar efter sig en betydligt mer kaosartad värld än Bush. När han drog tillbaka de amerikanska trupperna från Irak lämnades ett maktvacuum som öppnade vägen för IS.

Hillary Clinton kan vara på väg mot ytterligare 8 år i Vita huset. Då har hon befunnit sig i USA:s absoluta maktelit i 20 år, om än inte i streck. De kommande 8 åren kan vi få den mest krigshetsande presidenten som USA haft. Det är ingen tvekan om att hon är ett med det militärindustriella komplexet som håller USA i järnhand.

Och nu till det kommande presidentvalet. Vänstern i Sverige (och Europa) har ju av tradition alltid krävt att USA ska dra sig ur resten av världen och avveckla sina militärbaser. Men det är ju detta som Trump förespråkar! Han vill söka samförstånd med Putin, tona ner USA:s roll i NATO och undvika att veckla in sig i krig långt från USA:s gränser. Hans devis tycks ju vara att USA ska sköta sig själv och skita i andra. Man kan tycka vad man vill om det och om muren mot Mexico m.m, men klart är att med Clinton vid makten får vi en amerikansk utrikespolitik som går rakt motsatt vad vänsterpolitiker här hemma önskar.
"Vill vi lämna över kärnvapenkoderna tillTrump?" har man sagt. Men frågan kan lika gärna ställas: "Vill vi lämna över dem till Clinton?"

Det amerikanska presidentvalet är ett val mellan pest och kolera. Kanske skönt att man inte är amerikansk medborgare, för jag vet verkligen inte hur jag skulle röstat.

"Bulverism" och dagens identitetspolitik

När man läser C S Lewis, särskilt hans essayer i God in the Dock, framstår han närmast som profetisk i hans analys av samhällsklimatet. I hans essay "Bulverism" or, the Foundation of the 20th century thought, beskriver han vad vi idag skulle kalla identitetspolitik.

Vad är det som gör att vi tycker som vi tycker i olika frågor? C S Lewis skrev denna essay redan 1941 och han pekar på två förklaringsmodeller i hans samtid: freudianism och marxism. Freudianerna menade att vi alla bär på undermedvetna motiv och våra tankat beror på olika psykologiska komplex. Att engelsmännen tycker att Elizabeth I var en stor drottning beror på att de bär på moderskomplex, till exempel.
När marxisterna skulle förklara människors åsikter, utgick man istället från vilken ekonomisk klass man tillhörde: om du tycker kapitalism är bra beror det bara på att du tillhör en privilegierad grupp i samhället.

Anta, skriver C S Lewis, att jag påstår att jag har en stor mängd pengar på banken, och anta att du vill ta reda på om mitt påstående är orsakad av önsketänkande. Du kan inte ta reda på det enbart genom att undersöka mitt psykologiska tillstånd, det enda sättet är att räkna pengarna. Om du då finner att det inte stämmer, först då kan du komma med psykologisk förklaringar till mitt ursprungliga påstående.

Med andra ord: du måste först visa att en man har fel innan du går in på varför han har fel.

Idag, (och redan på C S Lewis tid, tydligen) har man vänt på det där. Man börjar med förklaringar till varför ens opponent har en viss uppsättning åsikter, och sen behöver man inte argumentera för att de är fel. C S Lewis myntade en term för detta: bulverism. Termen kommer från Ezekiel Bulver som vid fem års ålder hörde en diskussion mellan sina föräldrar. Pappan hävdade att två sidor av en triangel var tillsammans större än den tredje, och hans mamma replikerade: "Det där säger du bara för att du är man."

Bulverism förekommer framföra allt inom politiken: du tycker som du gör för att du vill tycka så, det ligger dolda motiv bakom dina åsikter.
Alla åsikter har visserligen orsaker men det finns olika typer av orsaker: omständigheter utanför en själv, och det egna tänkandet. Det som bulveristerna hävdar är: mina åsikter är ett resultat av mitt eget tänkande, men dina åsikter är bara ett resultat av händelser och omständigheter i din omvärld.

Det finns olika typer av sådan omständigheter man hänvisar till: bilförsäljaren som berättar om hur bra en viss bil är: "det där säger du bara för att du vill sälja bilen", prästen som berättar att Jesus ger oss evigt liv: "det där säger du bara för att vi ska komma till kyrkan och betala din lön".

Men som jag påpekade i början: idag är det vanligaste att du hänvisar till identitet. Är du en vit, medelålders man är du bara av den anledningen diskvalificerad att uttala dig som kvinnors, svartas och ungas situation. Identitetspolitiken går ut på att bara om du tillhör en viss grupp har du rätt att tala för den gruppen.

Det har blivit viktigare vem som säger något än vad som sägs.

Man utgår alltså från att en människas uppsättning av åsikter beror på ens grupptillhörighet. (Du gillar kapitalism eftersom du är vit, medelålders man.) Det ställer dock till det när man har åsikter som man inte förväntas ha utifrån sin grupptillhörighet, speciellt när invandrare avviker. Det brukar man lösa genom att avfärda dem som klassförrädare eller "husblatte". Sakine Madone berättade om detta i sitt sommarprogram som är värt att lyssna på.
Det jag tycket är intressant är att vita medelålders män, av någon anledning, mycket väl kan vara marxister, feminister, eller vad som helst, utan att detta behöver "förklaras". Det är bara invandrare (och kvinnor) som blir ifrågasatta när de avviker från mallen. (Jag rekommenderar Adam Cwejmans bok: Välviljans rasism.)

Tillbaka till C S Lewis; bulverismens logiska slutpunkt leder till att allt tänkande blir ogiltigt. Om mina åsikter beror på min hudfärg, mitt yrke eller min grupptillhörighet kan jag ju inte lita på mitt eget tänkande. Om bulverismen inte upphör kan inte förnuft och logiskt tänkande inte spela en viktig roll i samhället.
Vi behöver återgå till ett debattklimat där vi slutar misstänkliggöra varandras motiv och bemöta åsikter med argument istället för att tro oss veta varför vederbörande tycker som han gör. Likaså uppfattningen att man inte skulle kunna företräda en grupp som man själv inte tillhör. Har man bara tillräckligt med empati går det utmärkt att tänka sig in i hur andra människor har det, oavsett vilken hudfärg eller kön man själv har.

Våldtäkter och festivaler

För några år sedan efter en konfirmandlektion höll jag kvar ett par killar och pratade om deras beteende under lektion. De lovade bättring. Senare, under kvällen, ringde en av deras mammor och hade synpunkter. Hon hade inga synpunkter på vad jag sagt men menade att jag borde sagt det till hela gruppen; nu kände dessa två sig utpekade. Jag frågade vad det var för poäng att adressera hela gruppen när det bara var två saken gällde. Förmodligen hade i så fall alla tagit åt sig, utom just de som hade behövt ta åt sig.

Ett annat exempel som kommer till mig: när vi bodde i lägenhet i Lund var det en familj i området som hade fönstret öppet dygnet runt. 20 minusgrader utomhus spelade ingen roll, fönstret stod på vid gavel. Efter ett styrelsemöte i föreningen kom det en lapp i brevlådan där vi uppmanades till energibesparing, särskilt gällde det att inte ha fönstren öppna i onödan. Hade det då någon effekt på den specifik lägenheten? Naturligtvis inte, fönstret fortsatte att vara öppet. Däremot misstänker jag att alla andra var extra noga med att inte släppa ut värme i onödan.

Den här oviljan att peka ut vissa personer eller en viss grupp märker vi också av i debatten om sexuella övergrepp på festivaler. Lars Brickstad som är projektledare för projektet Fatta man, blir intervjuad i SvD.  Föreningen Fatta och det specifika projektet har alla mina sympatier, särskilt deras engagemang att stoppa sexuellt våld.

Men man hinner inte långt i intervjun innan det ska börja relativiseras: "De övergrepp som sker på festivalerna är bara en bråkdel av det sexuella våldet som förekommer varje dag, året om, i hela landet." I sak har han naturligtvis rätt. Förra året anmäldes 5920 våldtäkter (vi leder våldtäktsstatistiken inom EU) och det var säkert bara en bråkdel av dem som förekom på just festivaler. Men skulle det vara fel att lyfta fram detta, bara för att det förekommer även annorstädes?

Brickstads huvudpoängen är att de sexuella övergreppen är alla mäns ansvar. "Den enda gemensamma nämnaren bland de som våldtar är att de är män, 97 procent av de våldtäktsmisstänkta förra året var män." säger han med emfas. Förutom att det väl ändå hör till sakens biologiska natur att det bara är män som våldtar, så reagerar jag på ordet enda. Skulle den enda gemensamma nämnaren vara att de är män?
Hur är det med tidigare kriminalitet, bakgrund i länder med en medeltida kvinnosyn, pojkar som vuxit upp utan sunda manliga förebilder etc. Kan man inte hitta andra gemensamma nämnare här?

Det som Brickstad ger uttryck för är just mina två ovannämnda exempel: oviljan att peka ut vissa personer eller grupper. Istället ska vi adressera "alla", i detta fall; alla män. Jag misstänker att det till viss del handlar om bekvämlighet, det är lättare att dela ut ett lapp i samtliga brevlådor än att knacka på hos den lägenhet där fönstret står öppet för att prata med innehavaren. Och att börja bena ut vad de höga våldtäktsantalet i vårt land beror på kan också visa sig obekvämt.
Men vill man lösa problem måste man först analysera vad problemet beror på. Enligt Brickstad beror problemet på machokulturen, "och alla män måste reflektera över hur de upprätthåller machokulturen". Skulle då machokulturen var något som präglar svenska män? Om man jämför med italienare och spanjorer?

Men spelar det någon roll om den som våldtar är född i Sverige av svenska föräldrar eller kommer från något annat land? Nej, naturligtvis inte för den enskilda kvinnan. För henne är händelsen lika traumatiskt oavsett vem som är förövaren.
Men om vi vill komma tillrätta med problemet spelar det roll. Vi måste till att börja med veta vad vi pratar om, vi behöver tillgång till statistik där det redovisas var gärningsmän kommer ifrån, både när det gäller kulturell, geografisk och socio-ekonomisk bakgrund. Om vi då ser mönster kan vi agera utifrån detta på ett sätt som ger effekt som generella åtgärder inte gör.

När då polisen inte vill säga något om grupptillhörighet hos gärningsmän eller när Brå inte redovisar den typen av statistik visar det på myndigheters bristande förtroende för allmänheten. Jag förmodar att man är rädd att det ska gynna SD.
Tänk, jag tror det är precis tvärtom. Jag är övertygad om att om vi bara fick fakta på bordet skulle vanligt folk kunna samtala om detta och olika lösningar utan att reflexmässigt vilja stänga landets gränser.
Det är den nuvarande situationen, den gnagande misstanken att vi inte får hela bilden, med rykten och mytbildning som följd, som gynnar SD.

Den bekväma lösningen är den som Brickstad ger uttryck för: adressera alla svenska män. Men det är knappast detta som löser problemet.

Den obekväma migrationsdebatten

I lite olika varianter har jag försökt få in en debattartikel till Dagen och Kyrkans tidning den senaste tiden. Uppenbarligen har de inte varit intresserade av en mer kritisk debatt mot SKR, Svenska kyrkans biskopar, ledarskribenter och andra som kyrkliga företrädare som uttalat sig om Sveriges nya migrationspolitik. Så det får bli här som den publiceras istället.

Det som fick USA att gå med i andra världskriget var det tyska ubåtskriget mot den amerikanska handelsflottan. Men de tyska ubåtarna var svåra att komma åt, väl dolda under vattnet. När man diskuterade vad man skulle göra kom en amiral på en ljus idé: ”Värm upp Atlanten så att den kokar, på så vis måste alla ubåtar upp till ytan och vi kan förgöra dem.” På frågan hur detta skulle gå till svarade amiralen indignerat: ”Jag gav er idén, det är er uppgift att utarbeta detaljerna.”

Den här historien har vissa likheter med dagens migrationsdebatt i Sverige. Olika kyrkliga företrädare och ledarskribenter har gått ut och kritiserat regeringens 180-graders sväng i flyktingfrågan. Och det finns verkligen all anledning att vara kritisk, men ska kritiken vara trovärdig måste man också bevärdiga sig med att prata om detaljer. Det är enkelt att på avstånd hytta med sitt moralistiska pekfinger och sen bara bli indignerad när man får frågan hur saker och ting ska gå till.

Det är dessutom oviljan att prata hur som har lett fram till dagens situation. Det var många som påpekade konflikten mellan en generös invandring och en generell välfärd, det borde inte kommit som en överraskning för någon. Hade man diskuterat dessa frågor i tid, istället för att stoppa huvudet i sanden, hade tvärstoppet i migrationspolitiken kunnat undvikas.

Jag har ingen lösning på hur man ska få Atlanten att börja koka, men det finns förslag på hur vi skulle kunna fortsätta upprätthålla en generös invandring till vårt land. Istället för att minska på kostnader genom att minska antalet migranter borde man börjat med att minska kostnaden per migrant såsom bidrag och andra ersättningar.

Det är ganska uppenbart att den svenska välfärden inte kan göras tillgänglig för en stor del av världens flyktingar, då kollapsar den. En lösning skulle vara att den bara är tillgänglig för svenska medborgare, då behöver vi inte se nyanlända som ett hot mot vår välfärd.

Politiken före omsvängningen var heller inte mycket bättre, där vi välkomnat alla som lyckats ta sig hit men vägrat att göra något för att hjälpa människor till detta. Den taktiken var inget annat än hyckleri. Det vi behöver göra nu är att diskutera hur vi ska göra det möjligt för människor att komma hit lagligt, till exempel genom att höja nivån på antalet kvotflyktingar.

Det är sådana här konkreta frågor som behöver diskuteras för att hitta en väg framåt i den återvändsgränd vi nu befinner oss i. Istället för att ägna sig åt fromma floskler borde nu SKR, Svenska kyrkans biskopar och andra kavla upp ärmarna och komma med konkreta förslag på hur saker och ting ska gå till.

Demokrati eller expertstyre?

Platon och Sokrates, Skolan i Aten av Rafael

När Platon skrev sin verk Staten, lät han filosoferna ta hand om styret. En sådan viktig sak som en stats styrelse kunde han inte överlåta åt vanligt folk, det skulle experterna ta hand om. Och det är lätt att tänka att det ligger något i det, särskilt i vår tid där statens styrelse måste vara än mer komplicerad.

Nu har vi ju en representativ demokrati, vi väljer de som ska styra landet, vi styr inte själva. Men vi har ju inget krav på utbildning för de folkvalda, de är inte experter i högre utsträckning än vi andra. Och ska det vara någon vits med demokrati kan vi inte börja villkora vilka som har möjlighet att bli invalda. Det finns heller ingen skarp skillnad direktdemokrat, såsom folkomröstningar och representativ demokrati. De vanliga valen riksdagen är också en form av folkomröstningar även om det är fler frågor som vägs in.

Men hur ska vi tänka, vore det inte bättre om filosoferna tog plats i riksdagen och lät dem själva välja sina ersättare? Skulle inte utbildade och kunniga experter vara bättre på att fatta beslut än vanligt folk? Jag är inte helt övertygad om detta.

James Surowiecki beskriver i boken The Wisdoms of the Crowds ett intressant fenomen: ett stort antal amatörer är, tillsammans, smartare en ett litet antal experter. Det klassiska exemplet är när folk på engelska kreatursmarknader som underhållning skulle gissa oxens vikt. Någon upptäckte att genomsnittet av alla gissningar alltid hamnade nära den verkliga vikten och slog enskilda slaktares gissningar som ju borde vara experter i detta sammanhang.

Challenger exploderar efter start.

Ett modernt exempel är Challenger-katastrofen. 1986 störtade den amerikanska rymdfärjan efter ett läckage i en packning. Direkt efter olyckan dök aktiekurserna på de fyra huvudleverantörerna till rymdfärjan, men redan efter någon vecka återhämtade sig kursen bland tre av dem, medan det fjärde företaget förblev lågt värderad.
Ett halvår senare kom haverikommissionens rapport som pekade ut just denna firma som leverantör av den felande komponenten. Det är nästan magiskt hur aktiehandlarnas sammantagna bedömning så snabbt anade vem som bar skulden, långt innan experterna ens börjat undersöka saken.

Detta betyder inte att intelligens, utbildning och erfarenhet inte skulle spela någon roll, en enskild amatör har ingen chans mot en expert. Men när man mäter den genomsnittliga bedömningen av ett stort antal amatörer så slår det i de flesta fall experterna.

Platon hade alltså fel. En sådan viktig sak som statens styrelse kan man inte överlåta till ett litet antal filosofer, där måste hela folket vara involverad.

Det betyder naturligtvis inte att demokratier är felfria. Framförallt finns det en viss tröghet inbyggd i systemet som gör att en demokrati riskera att agera senfärdigt på snabba händelser i omvärlden. Men genom att se sig runt omkring i världen kan vi ju enkelt konstatera att de smartast styrda länderna faktiskt är demokratier. Möjligen är Kina ett undantag, som visat stor ekonomisk framgång, men det beror inte så mycket på styret utan snarare på att de infört kapitalism i landet.

Men när Trump ser ut att bli USA:s nästa president, när SD förmodligen blir största svenska parti vid nästa val och så detta med Brexit? Är det inte demokratins fel?
Nja, jag skulle snarare säga att det är den etablerade makten som får skylla sig själv. Demokratin befinner sig i en viss kris, men det beror på att makthavarna har vant sig vid makten, man har slutat lyssna på folket och deras problem. Många politiker ser sina uppdrag mer som ett sätt att göra karriär än att genomdriva de idéer man tror på.
Problemet för folket har varit att man inte haft alternativ inom etablissemanget att rösta på, och därför ser vi nu kandidater och partier komma in som inte är en del av den etablerade politiken. Vi kan se fram emot viss turbulens i våra västerländska demokratier framöver, men i grunden är det snarare ett friskhetstecken att makthavarna faktiskt inte klarar att styra upp hur folk borde rösta i deras tycke. Vi ska komma ihåg att det ligger i sakens natur att en regering inte gillar demokrati.

Men är det inte så att människor bara tänker på sitt eget bästa när de röstar, istället för att tänka på helhet, på allas bästa. Det kan hända, men då glömmer man att när/om alla röstar utifrån vad de tycker är bäst för en själv, så blir det sammantagna resultatet just allas bästa.
Demokratin är också självreglerande till sin natur. Gör folket ett misstag och röstar fel, vilket kan hända, så ges det nya chanser att rätta till detta: regeringar kan röstas bort, men jag har aldrig hört talas om att en regering har avgått frivilligt om inte folket haft den makten.

Demokratier är inte felfria och kortsiktigt kan man hamna fel, men i det långa loppet är en demokrati alltid mer framgångsrik än en diktatur. Och den viktigaste fördelen: hittills har vi aldrig sett att en demokrati har gått i krig mot en annan demokrati.

En seger för demokratin

Så blev det "brexit" i alla fall, spelbolagen fick fel, annars brukar ju de anses ha de säkraste opinionssiffrorna. Trots att de var väldigt jämnt mellan de båda sidorna får resultatet nog anses han kommit som en överraskning.

Oavsett vad man tycker om utgången var det ett demokratiskt val och det bekymrar mig att så många inte tycks ha så stor respekt för demokratin. Många är arga för att Cameron överhuvudtaget utlyste valet, och nu när resultatet blev "fel" menar man att man fick rätt. Om det alltså finns en risk att folket inte röstar som makteliten vill ska man inte fråga folket!
Samma mönster har vi sett inom EU förr. När Danmark röstade nej till Maastrischtfördraget, ändrade man några detaljer och lät danskarna rösta igen. Den andra gången blev det "rätt" och makteliten var nöjd. Folket uppfattas mest som ett besvärligt hinder som man dock med lite finurlighet kan runda.

Vilket också är det viktigaste skälet att britterna till slut vägde över för ett nej.

När man talar om vilka "risker" Cameron tog när han utlyste valet har man ju inte fattat någonting om vad demokrati handlar om. Om inte utgången är oviss är ju valen riggade. Om man ska välja att fråga folket, endast när man är säker på att de röstar som man vill, vad är då poängen?

Om vi nu ska gå över till att diskutera kolossen EU. De flesta tycks vara ense om vissa saker: frihandel är bra, fred är bra, samarbete är bra, fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital är bra, etc.
Man är också ense om att EU blivit en byråkratisk koloss, som har tagit på sig betydligt mer uppgifter än vad som var tänkt från början. Man administrerar enorma summor med pengar som ska slussas genom Europa, huvudsakligen går pengarna från norr till söder. När Sverige äntligen hade avreglerat jordbrukspolitiken hamnade den sektorn ur askan i elden, etc
Det tycks alltså vara så att de som vill vara kvar i EU tror att det går att reformera unionen till något som vi alla vill ha, medan de som vill ut ur EU är mer pessimistiska om möjligheten om detta.

Jag röstade visserligen en gång för ett inträde i EU, men har mer och mer insett att jag också tillhör de pessimistiska. Särskilt när jag hörde Margot Wallström, som EU-kommissionär, försvara den fullständigt horribla flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg. Även om hon förstod kritiken menade hon ändå att det var en "fin tanke" med ett EU som är närvarande på flera ställen.

När "alla" tycker att något är helgalet, men detta ändå fortsätter år ut och år in, så beror det på att allt för många enskilda individer som sitter på nyckelpositioner har ett egenintresse på att status quo upprätthålls. När EU-projektet började spåra ur, kanske i samband med Maastrischtfördraget har det accelererat åt fel håll. Det beror på att EU nu har dragit till sig personer som gillar den här utvecklingen. Dessa nyckelpersoner kommer aldrig frivilligt lämna ifrån sin makt och sina privilegier. Vi kan tjata oss blåa om att det måste till en förändring, ingenting kommer hända. Tåget har gått för långt och går nu inte att rulla tillbaka.

Det enda sättet är att sluta finansiera eländet. För varför skulle de som vinner på sakernas tillstånd kliva åt sidan när vi snällt fortsätter betala? Money talks.
Förhoppningsvis blir Brexit en väckarklocka. Rädslan att fler länder följer efter kan bli den injektion som behövs. Jag har inget emot att ha fel i min pessimism.

Men jag år också övertygad om att även om EU skulle kollapsa kommer Europas stater fortsätta samarbeta. Krig mellan Europas länder kommer inte bryta ut. Vi kommer fortsätta att köpa och sälja varor och tjänster med varandra. Vi har allt för många vänner och släktingar på andra sidan gränsen för att folk skulle acceptera gränshinder. Efter lite inledande turbulens kommer vi nog att hitta formerna för ett nytt samarbete, men utan en maktelit som ängsligt värnar sina privilegier.

Så oavsett vad som händer nu, blir det nog bara bättre.