torsdag 12 juni 2014

Kontakt med utomjordiskt liv


Jag såg om filmen Contact med Jodie Foster i huvudrollen som spelar astronomen Dr Ellie Arroway. Hon jobbar inom SETI,  Search for extraterrestiell intelligence, alltså sökandet efter utomjordiskt intelligent liv. Filmen bygger på en bok med samma titel som är skriven av Carl Sagan, en man som vigt sitt liv till två saker: sökandet efter ET och spridandet av ateismens läror, gärna genom att förlöjliga kristendomen.


Ellie är en strikt tänkande vetenskapskvinna, hon tror bara på det som går att bevisa. Hon har ett tillfälligt förhållande med en pastor som hon pressar på bevis efter Guds existens.
"Känner du till Occams rakkniv?" frågar hon honom. "Det är en grundläggande vetenskaplig princip: av två förklaringar väljer vi den enklaste. Så vad är mest troligt: en allsmäktig Gud som skapade universum utan att lämna några spår på sin existens, eller: han finns inte utan vi skapade honom själva för att känna oss mindre ensamma?"

Ellie är den första människan som får kontakt, när hon lyssnar på inkommande radiosignaler från yttre rymden hör hon plötsligt en signal som tydligt avviker från den ständiga bruset. En signal som visar sig innehålla en ritning till en maskin som rymmer en människan. Man gissar att maskinen är någon slags transportmedel till stjärnan Vega, varifrån signalen kommer.
Efter att ha byggt maskinen blir Ellie den som tar plats och bereder sig att färdas ut i rymden till de okända varelser som kontaktat dem. I överljusfart förs hon iväg till centrum av galaxen och landar till slut på en strand på en okänd planet. Där träffar hon sin sedan länge döde far som hon förstår egentligen är en förklädd utomjording. De för ett samtal, Ellie har många frågor men får inte svaret på alla. Och hon får också veta att hon inte får komma tillbaks: "Det här är bara det första steget, tids nog tar ni ett till, lite i taget."

Men när hon kommer tillbaks till jorden får hon problem. Det som för henne tog 18 timmar varade bara någon sekund för de tekniker som övervakade hennes färd. För dem hade hon inte åkt iväg alls, utan de trodde att det var något fel på maskinen. När hon försöker förklara att maskinen hade fungerat, att hon gjort sin resa och haft kontakt med de främmande varelserna är det ingen som tror henne. Och hon kan inte göra något för att bevisa det.

Under en offentlig utfrågning ställs Ellie mot väggen och anklagas för att delta i en konspiration där den ursprungliga signalen skulle komma från en satellit arrangerad av en döende miljardär (Hadden) och att hela hennes resa är en bluff.
Den som leder utfrågningen säger: "Doktor, känner ni till den metodologiska principen som kallas Occams rakkniv?"
"Ja, svarar Ellie, den innebär att den enklaste förklaringen oftast är den rätta."
"Precis, säg mig: vad är mest troligt? Ett utomjordiskt meddelande resulterar i en magisk maskin som sveper iväg med dig till galaxens centrum där du surfar med pappa för att ögonblicket efter skickas hem utan minsta lilla bevis? Eller spelade du i själva verket paradrollen i ett avskedsspektakel regisserat av S.R. Hadden?"
En annan av utfrågarna lägger till: "Ni kommer tillbaka utan bevis, utan inspelningar, utan något att ta på. Med bara en historia som milt sagt, saknar trovärdighet. Förväntar ni er att vi enbart ska förlita oss på tro?"

Men Ellie vägrar att backa från sin historia: "Jag upplevde något. Jag har inga bevis, inte ens en förklaring. Men allt det som är jag, säger mig att det var verkligt. Jag fick något som förändrade mig för alltid: en vision om universum som uppenbarade hur små och obetydliga och samtidigt så unika och värdefulla varelser vi är. En vision som säger oss att vi ingår i något större än oss själva, att ingen är ensam."

Carl Sagan, 1934-1996
Ellie hamnade alltså i samma situation som hennes vän, pastorn: hon tror på något som hon inte kan bevisa. Hennes tro gränsar till det religiösa i sökandet efter mening i tillvaron, på förhoppningen att människan inte är ensam i tillvaron utan att vi alla ingår i något som är större än oss själva.

Eftersom Carl Sagan skrev manuset till filmen är det ingen djärv gissning att Ellie avspeglar hans egna tankar. Han var ateist men hade bara bytt ut "Gud" mot "ET". Hela sitt liv lyssnade han efter dem. Han trodde uppenbarligen på deras existens utan bevis. Kanske för att det skänkte honom hopp och tröst att vi inte är ensamma. Ibland är den där ateistiska fasaden väldigt tunn...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar