fredag 6 juni 2014

Nationaldagen och flaggbränning

Det är ju nationaldagen idag och då passar det väl att fundera kring Sverige och svenskhet. Det är otvivelaktigt så att Sverige som nation är en produkt av en mängd historiska tillfälligheter. Att vi har de gränser som vi har beror på hur krigslyckan har växlat i gångna tider.

Den moderna nationen och nationalkänslan är också en ganska ung företeelse. I medeltidens Europa fanns ingen känsla av samhörighet bara för att man tillhörde en viss nation. Eliterna i respektive land hade mer gemensamt sinsemellan än med det egna folket. I Wilhelm Mobergs bok Förrädarland beskrivs hur bönder i gränstrakter varnade sina bröder på andra sidan när den egne kungens soldater var på väg. Och soldaterna själva hade inga problem att svära trohetseden till än den ene kungen, än den andre. Folk "kände" sig inte som svenskar eller danskar, identifikationen var betydligt mer lokal.

Men även om det inte finns någon grund för att "blodet och jorden" bestämmer vilka vi är, kan man inte tala om "svenskhet" i någon betydelse? Eller är våra svenska traditioner, vanor och språk bara ett hopkok av impulser utifrån. Allt går ju (förmodligen) att spåra till en källa utifrån och den enda "svenskhet" som finns kvar är "barbariet" som Reinfeldt beskrev det i ett tal till riksdagen.
Problemet med det resonemanget är att inget land i så fall kommer undan. Då skulle till exempel den japanska teceremonin inte vara japansk eftersom det var kineserna som lärde dem att dricka te. Eller finns det de som tror att Sverige skulle vara det enda land i världen som importerat allt utifrån? Det skulle i sanning göra oss unika.

Även om vårt lands gränser och vårt folks traditioner och kynne är en produkt av tillfälligheter och impulser utifrån går det givetvis att prata om Sverige och svenskhet. Det globala flödet av kulturer och traditioner har fått ett alldeles unikt avtryck just här.

På Facebook pågår det nu ett initiativ av "365-rörelsen" där "Jokern" uppmanar till att stjäla och bränna så många svenska flaggor som möjligt idag. Syftet är att krossa nationalstaten och alla gränser.

Nu har jag i och för sig förståelse för viljan till öppna gränser, där det ska vara möjligt att bo och arbeta varhelst man vill. Också jag längtar efter en sådan värld.
Men det är skillnad på öppna gränser och inga gränser. Utan nationalstaten får man problem att utforma demokratin. Det var nationernas framväxt på 1800-talet som banade väg för den demokratiska rörelsen. Den moderna demokratin utgår från medborgarskap i en definierad nation. Och vi ser ju nu att när nationen är på reträtt till förmån för ett federalt Europa är även demokratin på reträtt.

Det intressanta med flaggbränningsrörelsen är att de genomförs av personer som vanligtvis hyllar mångkulturalism. Man hyllar alla kulturer, utom just den svenska då... (Vad skulle hända om en grupp sverigedemokrater brände den romska flaggan den 8 april?)

Just på nationaldagen har det vuxit fram en tradition i många kommuner där man välkomnar nya svenska medborgare vilket är en alldeles utmärkt tradition. Kanske har dessa längtat efter att vara fullvärdiga medborgare i ett demokratiskt land under hela sitt liv. Jag antar att den svenska flaggan finns med i det sammanhanget, kanske delar man också ut en flagga i lämpligt format till de nya svenskarna. Undrar hur dessa reagerar om samma flagga bränns på andra sidan gatan?

Att trampa på Sverige och svenskhet kan inte vara särskilt uppmuntrande för invandrare som själva vill blir medborgare i vårt land. För att de ska känna sig välkomna måste det finnas något att välkomna dem till: ett Sverige som vi är stolta över, språk och traditioner som vi bejakar. Det naturliga när man kommer till ett nytt land är ju nyfikenhet på det landets traditioner, då kan vi inte sopa dessa under mattan.

Så: en god nationaldag vill jag önska alla svenska medborgare, hur ni än firar den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar