måndag 7 juli 2014

Tänk på döden!

På väg till Håcksviks kyrka lyssnade jag på Allvarligt talat, en radioprogram på P1 med Lena Andersson. Det är alltid värt att lyssna till henne, klar och stringent i tanken. Och det är aldrig något nonsens, inget hymlande utan hon säger sin uppfattning rakt upp och ned och är konsekvent med hennes livssyn. Inget strykande som katten kring het gröt. Sen är det en annan sak att jag sällan håller med henne, inte så konstigt eftersom hon är ateist.

Så även denna gång. Programidén går ut på att lyssnare ringer in och ställer frågor och det började med att Anna från Stockholm undrade hur viktigt det är att tänka på att man en gång ska dö. Lenas svar blev brutalt ärligt, typiskt för henne: "Döden är ett intet och den är meningslös", inget att ägna sin tid åt. "Det finns inget särskilt att lära av att tänka på den... när den inträffat vet man inte om att den inträffat".
Memento mori
Hon håller med frågeställaren att det finns en konflikt mellan att leva i nuet och tänka mycket på döden. "I det stora hela märks det inte att vi försvinner och varit här. Det är förstås en obegriplig konstruktion att något kan te sig så meningsfullt och viktigt som knappt någon sedan vet om att man har haft - alltså livet."


Alltså, det Lena ger uttryck för är en självklarhet utifrån den ateistiska livssynen: döden är slutet och det finns ingen mening med detta, sluta tänk på det! Men min första tanke när jag hörde programmet var: hur vet Lena detta? Hur vet hon att det inte finns någon fortsättning på andra sidan? Hon erkänner att det någonstans finns en gigantisk felkonstruktion: en konflikt mellan vårt behov av mening, vår längtan efter odödlighet och den brutala verkligheten att döden bara är tomhet. Men varför är vi inte nöjda med sakernas tillstånd? Om livet är en slump, ett resultat av tillfälligheternas spel, varför tror vi då på denna stora Mening med livet? Ligger det inte närmare till hands att tänka att vår desperata behov av en meningsfull fortsättning efter döden faktiskt motsvaras i verkligheten? Våra behov brukar ju svara mot en faktiskt verklighet?

Sen är det ju inte självklart att man kommer fram till samma sak som Lena, även med samma livssyn som henne. Peter Noll, en annan författare fick vid 55-års ålder veta att han var döende i cancer. Han valde att avstå ifrån en osäker behandling och skrev dagbok under sin sista tid, en dagbok som blev boken: Den utmätta tiden. Och han drar helt andra slutsatser än Lena. Livet har en större mening om han tänker på döden, menar han, oavsett om man tror på en fortsättning eller inte. Det är lättare att dö om man hela tiden har sysslat med döden än om man överraskas av den.
Tanken på döden gör att tiden blir värdefullare. Ser man livet ur dödens synvinkel blir upplevelserna mer intensiva: att se något för sista gången blir nästan lika givande som att se något för första gången.

Därför blir det så motsägelsefullt när Lena Andersson ser tanken på döden som ett hinder att leva i nuet. Det är ju tvärtom! Det är ju insikten om att vi när som helst kan dö som gör att vi blir mer närvarande i nuet.
Vårt förhållande till andra blir också annorlunda. Om vi tänker att varje gång vi ses kan bli den sista blir vi mer omsorgsfulla och kärleksfulla mot våra närmaste. Men som han skriver: "Vi vet alla att vi en dag ska dö, ändå beter vi oss som om livet inte hade något slut". Så långt Peter Noll.

Döden gör oss också friare som människor. Man brukar ju säga att makten växer ur gevärspiporna, men är man inte rädd för döden har ingen annan människa makt över en. Det enda de kan ta ifrån mig är livet, och det ska ju ändå tas ifrån mig.
Det som människor ångrar mest på sin dödsbädd brukar vara att man inte vågade leva sitt liv som man ville, man levde istället efter andra människors förväntningar. Men vad är det egentligen jag vill? Vad är viktigt för mig? För att förstå det kan det hjälpa att tänka på mig själv som död, då kan det gå upp för mig vad som är av verklig betydelse och som jag faktiskt vill prioritera.

Skallarnas krypta
Vid Via Veneto i Rom, nära piazza Barberini finns klostret Santa Maria della Concezione dei Cappuccini. I deras krypta har de i olika rum samlat ben från avlidna bröder, arrangerade i olika mönster och symboler, enligt devisen Memento Mori, minns att du är dödlig.. Man kan tycka att det är makabert, men det vilar en andäktighet över det hela. I ett av rummen talar de döda till oss med orden: Vad du är nu, var vi en gång; det vi är nu, skall du bli.
Jag tror att det finns mycket vishet här även om vi instinktivt ryggar tillbaka. Tanken på döden skjuter vi ifrån oss: ändå kommer den tanken göra som mer levande och hjälpa oss att bättre ta vara på livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar