fredag 15 augusti 2014

Debatt om biskoparnas klimatbrev

Jacob Löndahl samt Emil och Klara Molander har i SPT skrivit var sitt inlägg på min recension av biskoparnas klimatbrev och jag passar på att här kommentera dessa.

Först Löndahl som hävdar att vi kan observera temperaturhöjningar både i land och i världshaven och att det skulle vara en vanföreställning att temperaturen stagnerat de senaste 17 åren. Men det är ingen vanföreställning: genom satellitmätningar som gjorts sedan 1979 har vi det svart på vitt. (Vi har för övrigt kommit upp i 18 år utan stigande temperaturtrend). När det gäller världshaven så följer temperaturtrenden land.
Det är inte heller en vanföreställning att modellernas prognoser helt har slagit fel. Så gott som samtliga förutsåg en temperaturhöjning under 2000-talet som har uteblivit. (Kommentar till bilden: UAH och RSS är satellitsystem och står för uppmätta temperaturer, de andra linjerna är modeller).
Löndahl nämner avsmältning av glaciärer, men 90% av all is finns bundet i Antarktis och utbredningen av isen där har aldrig varit så stor sedan mätningarna började. Han talar också om att extrema väderhändelser skulle vara mer frekventa men går inte in på vad för väderhändelser det skulle vara. Är det antalet orkaner han menar så har han fel. Inte heller kan vi se någon acceleration av havsnivån. Under 1900-talet höjdes havet med modesta 3 mm per år och takten har snarare minskat under 2000-talet. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att se en lektor i fysik köra med sådan desinformation som dessutom är ganska lätt att vederlägga.

Löndahl anklagar mig för att tro på konspirationsteorier men verkar själv göra det när han skriver att det finns "starka ekonomiska intressen som skickligt sprider falsk information" utan att närmare syfta på vad han menar.
Jag tror inte på en samlad konspiration, det behöver jag inte göra. För trettio år sedan så sprang forskare, journalister och politiker åt samma håll när det gällde skogsdöden i nordeuropa, något som sen visades sig vara en myt och hade sitt ursprung i några tyska forskares mätfel. Det berodde inte på någon konspiration, det kan uppstå sådana fenomen ändå.
Jag tror att många forskar, journalister och politiker tänker väldigt pragmatiskt i klimatfrågan. När en sådan som Jan Björklund talar om det gör han det för att det gagnar hans intentioner i kärnkraftsfrågan. Eftersom klimathotet tjänar mångas syften så fortsätter det att rulla på trots de allt större tvivlen på sanningshalten. Löndahl verkar tro att industrin skulle ha intresse av att så tvivel kring klimatet, snarare är det tvärtom. Om klimathotet stämmer finns här mycket pengar att tjäna med ny teknik som måste fram för att ersätta olja, koldioxid ska fångas in och lagras etc. De som förlorar är snarare vanligt folk, inte industrin.
Jag menar att det är därför klimathotet, trots avsaknaden av vetenskapliga observationer som stödjer hypotesen, fortsätter att leva sitt eget liv: det är allt för många som tjänar på det.

En av de mest kunniga svenska forskarna på området är professor i meteorologi, Lennart Bengtsson. Han blev tidigare i år utnämnd till en organisation vid namn Global Warming Policy Foundation, men mobbing och rena hot fick honom att avgå strax efter. Han hade inte "rätt" syn i klimatfrågan, och sådant gör mig mörkrädd!

Molanders långa inlägg upplevde jag mer balanserat och sakligt. Men några kommentarer även till det. De vill inte agera sakkunniga i komplicerade frågor och avstår från att ta parti för eller emot. Visst, jag kan förstå det, man kan inte sätta sig in i allt!
Men jag menar nog att jag som lekman är fullt kapabel att sätta mig in i klimatfrågan om jag vill. Jag behöver inte bedriva egen forskning för att kunna göra en egen bedömning. Jag kan läsa vad andra forskare kommit fram till, ta del av båda sidornas argument och se hur de bemöter varandra i debatten för att själv komma till ett avgörande. (Exemplet Löndahl visar ju att det inte hjälper med en lektorstjänst i fysik för att komma rätt.)

Vill vi ta ställning i frågan måste vi också sätta oss in i den, och jag kan inte komma ifrån annat än att Molander faktiskt tar ställning när de hävdar försiktighetsprincipen. De menar att oavsett om forskarna har fel eller rätt ska vi agera som om de hade rätt. Med det resonemanget behöver vi ju inte bedriva någon forskning överhuvudtaget, det är bara att utgå från det värsta scenariot och handla därefter.

Problemet med försiktighetsprincipen är att försäkringspremien blir dyrare än huset. Då väljer man kanske att avstå från att försäkra och hellre ta smällen om den kommer. Dessutom kommer de åtgärder som behövs för att minska utsläpp av koldioxid drabba de fattiga. Stora delar av till exempel Afrikas befolkning saknar elektricitet och det billigaste sättet att producera el är genom kolkraft. De är därför i skriande behov av det byggs kolkraftverk på löpande band för att deras samhällen ska utvecklas.

(När det gäller min teologisk kritik av klimatbrevet så gläder det mig att vi kan vara överens om en del, som biskoparna syn på nattvarden.)

Klimatdebatten måste ses i ett större perspektiv. Efter murens fall i slutet av 80-talet kunde man inom vänstern inte längre med trovärdighet fortsätta driva idén om det socialistiska samhället. Det som då skedde var att stora delar av vänstern gick in i miljörörelsen och framför allt klimatrörelsen. För dem har klimathotet blivit ett sätt att försöka socialisera samhället bakvägen, vilket vi också ser prov på i debatten. Flera klimatdebattörer har uttryckt att vi inte har tid med demokrati, och kraven höjs för att samhället måste styras och regleras allt hårdare.
För FN är det dessutom drömmen om en världsregering som hägrar, och då måste man hitta en ny uppgift, nu när man misslyckats med att vara en fredsaktör.

Jag tror inte det i längden fungerar att undvika att ta ställning. Det är vår framtid det handlar om, vilket samhälle vi vill leva, vår frihet, och hur vi ska bygga en värld utan fattigdom. Det är mot detta som klimatalarmismen har blivit ett hot.





 






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar