Debatt om biskoparnas klimatbrev

Jacob Löndahl samt Emil och Klara Molander har i SPT skrivit var sitt inlägg på min recension av biskoparnas klimatbrev och jag passar på att här kommentera dessa.

Först Löndahl som hävdar att vi kan observera temperaturhöjningar både i land och i världshaven och att det skulle vara en vanföreställning att temperaturen stagnerat de senaste 17 åren. Men det är ingen vanföreställning: genom satellitmätningar som gjorts sedan 1979 har vi det svart på vitt. (Vi har för övrigt kommit upp i 18 år utan stigande temperaturtrend). När det gäller världshaven så följer temperaturtrenden land.
Det är inte heller en vanföreställning att modellernas prognoser helt har slagit fel. Så gott som samtliga förutsåg en temperaturhöjning under 2000-talet som har uteblivit. (Kommentar till bilden: UAH och RSS är satellitsystem och står för uppmätta temperaturer, de andra linjerna är modeller).
Löndahl nämner avsmältning av glaciärer, men 90% av all is finns bundet i Antarktis och utbredningen av isen där har aldrig varit så stor sedan mätningarna började. Han talar också om att extrema väderhändelser skulle vara mer frekventa men går inte in på vad för väderhändelser det skulle vara. Är det antalet orkaner han menar så har han fel. Inte heller kan vi se någon acceleration av havsnivån. Under 1900-talet höjdes havet med modesta 3 mm per år och takten har snarare minskat under 2000-talet. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att se en lektor i fysik köra med sådan desinformation som dessutom är ganska lätt att vederlägga.

Löndahl anklagar mig för att tro på konspirationsteorier men verkar själv göra det när han skriver att det finns "starka ekonomiska intressen som skickligt sprider falsk information" utan att närmare syfta på vad han menar.
Jag tror inte på en samlad konspiration, det behöver jag inte göra. För trettio år sedan så sprang forskare, journalister och politiker åt samma håll när det gällde skogsdöden i nordeuropa, något som sen visades sig vara en myt och hade sitt ursprung i några tyska forskares mätfel. Det berodde inte på någon konspiration, det kan uppstå sådana fenomen ändå.
Jag tror att många forskar, journalister och politiker tänker väldigt pragmatiskt i klimatfrågan. När en sådan som Jan Björklund talar om det gör han det för att det gagnar hans intentioner i kärnkraftsfrågan. Eftersom klimathotet tjänar mångas syften så fortsätter det att rulla på trots de allt större tvivlen på sanningshalten. Löndahl verkar tro att industrin skulle ha intresse av att så tvivel kring klimatet, snarare är det tvärtom. Om klimathotet stämmer finns här mycket pengar att tjäna med ny teknik som måste fram för att ersätta olja, koldioxid ska fångas in och lagras etc. De som förlorar är snarare vanligt folk, inte industrin.
Jag menar att det är därför klimathotet, trots avsaknaden av vetenskapliga observationer som stödjer hypotesen, fortsätter att leva sitt eget liv: det är allt för många som tjänar på det.

En av de mest kunniga svenska forskarna på området är professor i meteorologi, Lennart Bengtsson. Han blev tidigare i år utnämnd till en organisation vid namn Global Warming Policy Foundation, men mobbing och rena hot fick honom att avgå strax efter. Han hade inte "rätt" syn i klimatfrågan, och sådant gör mig mörkrädd!

Molanders långa inlägg upplevde jag mer balanserat och sakligt. Men några kommentarer även till det. De vill inte agera sakkunniga i komplicerade frågor och avstår från att ta parti för eller emot. Visst, jag kan förstå det, man kan inte sätta sig in i allt!
Men jag menar nog att jag som lekman är fullt kapabel att sätta mig in i klimatfrågan om jag vill. Jag behöver inte bedriva egen forskning för att kunna göra en egen bedömning. Jag kan läsa vad andra forskare kommit fram till, ta del av båda sidornas argument och se hur de bemöter varandra i debatten för att själv komma till ett avgörande. (Exemplet Löndahl visar ju att det inte hjälper med en lektorstjänst i fysik för att komma rätt.)

Vill vi ta ställning i frågan måste vi också sätta oss in i den, och jag kan inte komma ifrån annat än att Molander faktiskt tar ställning när de hävdar försiktighetsprincipen. De menar att oavsett om forskarna har fel eller rätt ska vi agera som om de hade rätt. Med det resonemanget behöver vi ju inte bedriva någon forskning överhuvudtaget, det är bara att utgå från det värsta scenariot och handla därefter.

Problemet med försiktighetsprincipen är att försäkringspremien blir dyrare än huset. Då väljer man kanske att avstå från att försäkra och hellre ta smällen om den kommer. Dessutom kommer de åtgärder som behövs för att minska utsläpp av koldioxid drabba de fattiga. Stora delar av till exempel Afrikas befolkning saknar elektricitet och det billigaste sättet att producera el är genom kolkraft. De är därför i skriande behov av det byggs kolkraftverk på löpande band för att deras samhällen ska utvecklas.

(När det gäller min teologisk kritik av klimatbrevet så gläder det mig att vi kan vara överens om en del, som biskoparna syn på nattvarden.)

Klimatdebatten måste ses i ett större perspektiv. Efter murens fall i slutet av 80-talet kunde man inom vänstern inte längre med trovärdighet fortsätta driva idén om det socialistiska samhället. Det som då skedde var att stora delar av vänstern gick in i miljörörelsen och framför allt klimatrörelsen. För dem har klimathotet blivit ett sätt att försöka socialisera samhället bakvägen, vilket vi också ser prov på i debatten. Flera klimatdebattörer har uttryckt att vi inte har tid med demokrati, och kraven höjs för att samhället måste styras och regleras allt hårdare.
För FN är det dessutom drömmen om en världsregering som hägrar, och då måste man hitta en ny uppgift, nu när man misslyckats med att vara en fredsaktör.

Jag tror inte det i längden fungerar att undvika att ta ställning. Det är vår framtid det handlar om, vilket samhälle vi vill leva, vår frihet, och hur vi ska bygga en värld utan fattigdom. Det är mot detta som klimatalarmismen har blivit ett hot.





 

Om att tiga ihjäl kritiker

Svenska Kyrkan tappar mark på alla områden. Dop- och konfirmationsminskningen talas det mest om, men viktigare är minskningen i antalet gudstjänstfirare. Idag är det färre än 20 % av församlingarna som har mer än 20 personer som firar gudstjänst om söndagarna.

Hade det kunnat vara annorlunda? Min spontana tanke har tidigare varit att detta beror ju på en allmän sekularisering av vårt samhälle (ej att förväxla med sekularisering av staten som är något positivt) och som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Inget som vi kan göra så mycket åt alltså.
Men efter att ha läst Dag Sandahls bok Inget för någon, utgiven på GAudetes förlag, börjar jag undra. Han beskriver en kyrka som under decennier varit helt döv för kritiker och opposition, där ledningen inte lyssnat utan besvärliga typer tystats ner. Varningar om att allt färre går i kyrkan har ignorerats. Följden har blivit att dagens Svenska kyrka helt enkelt inte betyder särskilt mycket för den vanliga svensken.

Tyvärr är det något jag känner igen även i dagens debatt. Så fort gudstjänstfirandet kommer i fokus poängteras det att "vi samlar fler varje söndag än biograferna". Och att utträdena ökar kommenteras med att, "det gör inträdena också". Men att antalet som går med i kyrkan är en bråkdel av de som går ut glömmer man att säga.

Istället flyr biskopar och ledning till deltagande i manifestationer som Pridefestivalen och politiska ställningstagande i klimatfrågan för att ta ett par exempel. Allt i en desperat önskan att skapa relevans och betyda något. Men som bokens titel antyder: en kyrkan som vill vara allt för alla blir till slut intet för någon.
Och vad händer när kyrkan inte tar sin egna interna kritiker på allvar och öppna upp för diskussion? Ja, risken är att debatten poppar upp på andra ställen. Som till exempel i Göran Häggs bok Gud i Sverige, där han väntar på att katolska kyrkan ska "sopa upp resterna av Svenska kyrkan". Eller hos författaren Lena Anderssons kolumner . Eller som nu senast på Svenska Dagbladets ledarsida.

Jag skrev en recension över klimatbrevet och har för övrigt vid andra tillfällen skrivit insändare med kritisk udd mot Svenska kyrkans klimatpolitik. Men något seriöst bemötande har jag aldrig fått, istället har strategin varit att tiga ihjäl kritiken.
Det fungerar en tid, men som sagt, risken är att den istället kommer från annat, mer oväntat, håll när till och med ateister tycker att kyrkan sysslar för lite med Gud. Och nu läser jag på Klimatupplysningens hemsida hur diskussionerna går höga för att man ska gå ur Svenska kyrkan på grund av biskopsbrevet.

Tyvärr kommer av allt att döma även Dag Sandahls bok att tigas ihjäl. Svenska kyrkan hade vunnit på att ta sina kritiker på allvar och öppna upp för samtal. Hade man vågat göra detta hade mycket kunnat vara annorlunda.

Religionsbyte pågår

Debatten efter biskoparnas klimatbrev verkar ta fart i Kyrkans tidning, Carl-Henrik Henriz som jag debatterat klimat med förr, samt Anders Thorendal och Henrik Grape (som jag dock inte hittar på nätet) har skrivit två inlägg.

Här är min recension över klimatbrevet, publicerad i SPT, 19/6 2014:

2009 bjöd Anders Wejryd  in till Interfaith Climate Summit som blev startskottet för biskoparnas engagemang i klimatfrågan och under åren har olika debattartiklar publicerats i våra stora tidningar. Det senaste bidraget är biskopsbrevet om klimatet som kommit ut nyligen och som har ambitionen att lyfta in klimatet i valrörelsen. Av alla politiska frågor är det alltså just klimatet som biskoparna väljer att prioritera, klimatförändringarna är nämligen enligt dem ”sannolikt den största gemensamma utmaningen som mänskligheten någonsin stått inför” (s 9). (Alltså värre än både digerdöd och världskrig.)

Oavsett om man verkligen tror på sådana dramatiska konsekvenser eller inte, varför skriver man ett biskopsbrev om det? Det är i och för sig bra och viktigt med kristna människor som engagerar sig för klimat och miljö, även politiskt, men frågan är varför man inte utgår från en befintlig miljöorganisation, istället för att använda kyrkan, eller en biskopsstol, som plattform.

I början av brevet finns intressanta resonemang om hur vi fick en dualistisk syn på ande och materia med Descartes och konsekvenserna av detta (s 27), samt goda anslag om tillväxt och konsumtion (s 33). Men när det gäller klimatfrågan lyser de intellektuella resonemangen med sin frånvaro, här tas det bara för givet att det pågår en antropogen uppvärmning av apokalyptiska mått. Man hinner inte många meningar innan vi får veta att det är ”med säkerhet” som växthusgaserna ”destabiliserar” klimatet. Biskoparna följer den allmänna trenden i media: klimatfrågan har blivit ett paradigm som man inte behöver argumentera för, alla vet ju att det är så. Men just därför kan det vara nyttigt att återvända till grundfrågorna.

Under 1900-talet steg den globala temperaturen med 0,7 grader vilket anses vara orsakad av oss människor, framförallt av våra koldioxidutsläpp. Men hur mycket av den ökningen kan tillskrivas människan?
Före andra världskriget var våra bidrag till atmosfären blygsamma och kan inte haft någon större påverkan. Temperaturutvecklingen efter 40-talet började med en långsam avkylning som pågick till slutet av 70-talet, om än ganska liten. Från 80-talet fram till slutet av 90-talet steg temperaturen med 0,3 grader för att sen stagnerat de senaste 17 åren. Det är alltså hittills bara 0,3 grader som kan vara orsakad av oss människor (det är förstås inget som hindrar att även denna tredjedels grad har naturliga orsaker), det är vad vi vet vad som hänt hittills i temperaturfrågan.
Framtiden då? Från och med 90-talet har det gjorts hundratals modelleringar av jordens framtida klimat, men så gott som samtliga av dem har misslyckats med att förutspå den temperaturpaus vi befinner oss i. Och om dessa modeller inte kan förutsäga de närmaste 10-15 åren, varför ska vi då lita på att de kan informera oss om klimatet 50-100 åren framåt i tiden?

I biskopsbrevet förekommer inga tvivel. Man litar helt på IPCC och deras senaste rapport som kom ut förra året. Men vad är IPCC? Organisationen bildades 1988 med mandatet att undersöka hur människan påverkar jordens klimat. Frågan om en påverkan förekommer fanns alltså inte på dagordningen. Redan från början skedde en stark politisering av frågan och en stark vilja att för FN hitta nya övergripande uppgifter. Att man därför kom fram till att det ”var värre än vi trodde” och att det nu är bråttom borde inte ha förvånat någon. IPCC levererar helt enkelt ett beställningsjobb åt politikerna och FN-byråkratin.
Men är inte forskarna överens? Här är jag glad att jag slapp se siffran 97 % i klimatbrevet, som brukar vara den siffra som lyfts fram när det gäller andelen forskare som stöder IPCC:s slutsatser. Siffran kommer från en starkt tendentiös undersökning där man vaskat fram forskare med ”rätt svar” från ett betydligt större urval. Hur många som är för eller mot är det nog ingen som vet, men de som vågar gå emot paradigmet stöter på mycket hårt motstånd. Anslag riskerar att dras in, artiklar refuserar av kolleger genom det så kallade peer review-systemet och ren mobbning förekommer.

Men för att återgå till min första fråga: varför använder man Svenska kyrkan i sitt klimatengagemang? Ett svar kan vara i linje med varför FN är engagerad; man söker efter nya uppgifter för att rättfärdiga sin existens. När man känner sig obekväm med det traditionella sättet att vara kyrka kommer klimatet in i bilden som en alternativ väg.
Jag är nog inte ensam med insikten att det finns en stark vilja att byta religion i Svenska kyrkan; man skiftar fokus från den personliga relationen med Jesus Kristus som min frälsare till ett mer allmänreligiöst budskap med betoning på den första trosartikeln på Gud som skaparen.

I denna process passar klimatkrisen in som handen i handsken, här har man hittat ett utmärkt verktyg för att påskynda religionsbytet. Hysterin kring klimatet har ju i sig smått religiösa drag. Man behöver inte ens göra sig av med den gamla religionens attribut, man ger dem bara en ny tillämpning. Begrepp som synd och nåd, dop och nattvard, förkunnelse och själavård, allt finns kvar men får en annan innebörd.
Man kan till exempel fortsätta att läsa Jesu liknelse om den barmhärtige samariern och då fråga sig vem som idag hjälper ”ekosystemet som fallit i rövarhänder” (s 53). Nattvardens innebörd förskjuts från ett mottagande av Kristi kropp och blod till att bli ett tecken mot vanmakt och hopplöshet. Måltiden uttrycker en relation inte bara mellan oss och Gud utan till ”vårt eget framväxande jag och till hela skapelsen” (s 54).
Synd är också relevant i klimatsammanhang, eftersom vi missat målet ”att minska skadlig påverkan” dvs klimatutsläpp (s 48). Som förlåtna syndare kan den bundna kraft som bor i oss ”frigöras för skapelsens bästa” (s 68). Och inte visste jag att det var klimatet som Jesus syftade på när han kallade folket för hycklare, för att de kunde tyda vädertecken men inte tidens tecken i Luk 12:56 ( s 7). Citatet är väldigt märkligt i sammanhanget.
När Jesu förkunnelse om Guds rike behandlas får visserligen vi först veta att vi aldrig kommer att kunna förverkliga Guds rike, (s 64) men i nästa mening och i fortsättningen får vi veta att det Jesus förkunnar är en vision som vi ska förverkliga så gott vi kan. Jesus har alltså gett oss ritningen, men bygget får vi fixa själva.
Dopet handlar inte längre om att vi får del av Jesu död och uppståndelse, utan det ”märker oss med skapelsens livgivande vatten” (s 68), själavård handlar om att möta människors klimatfrågor (s 86). Kyrkans liturgi, riter, sånger, böner, och förkunnelse handlar inte längre om att hjälpa mig med mötet med Jesus utan att ”förändra vårt liv och påverka samhället” (s 86).
Och brevet avslutas med: ”De närmaste åren är sannolikt avgörande för mänsklighetens möjlighet att hejda de värsta klimatförändringarna.” Om författarna verkligen menar allvar med den meningen måste de förstå att slutet är nära. För med nya oljefynd i Arktis, enorma gasfynd i Ryssland, och kolkraftverk på löpandebandproduktion i Kina så vet vi ju alla att utsläppen kommer fortsätta öka ”de närmaste åren”. Det kan nog inte detta biskopsbrev göra något åt trots alla avslutande uppmaningar till församlingar, företag och myndigheter.

Men å andra sidan är kanske inte syftet med brevet att göra skillnad i klimatfrågan utan att påskynda religionsbytet i Svenska kyrkan. Det försåtliga i denna process är att man behåller utanpåverket. Riter, böner, ceremonier och bibeltexter; allt finns kvar, det ges bara en ny tolkning. Man behåller förpackningen men kastar innehållet.

Kyrkans uppgift är alltså att rädda världen, men inte från den Ondes våld utan från klimatet, så skulle man kunna sammanfatta brevet. Det finns naturligtvis ansatser som är bra, som när man framhåller människan som förvaltare och att skapelsen varken ska exploateras eller romantiseras (s 61). Men allting överskuggas av underliggande uppmaning till politisk kamp för klimatet; författarna talar mer som politiker än biskopar. Och underskatta aldrig en politikers vilja att lösa problem! Finns inget hittar han nog på något, och vad kan vara med lockande än att vara med och rädda världen.