lördag 22 november 2014

Om den svenska migrationspolitiken

För alla som är intresserade av den kanske viktigaste samhällsfrågan som Sverige just nu står inför så rekommenderar jag läsning av det senaste numret av Neo, eller artikeln på nätet: Migränverket. Ganska skrämmande läsning om hur det fungerar på vårt snabbast växande statliga verk. Där råder helt enkelt rena vilda västern. Ärenden skyfflas igenom i högt tempo av handläggare som i många fall är nyanställda och saknar rutin. De sitter och lyssnar på berättelser och ska försöka bedöma vilka som är sanna. Många kan verka trovärdiga, tills nästa vecka då de får höra exakt samma berättelse av en ny asylsökande.

ID-handlingar är sällsyntheter. 72 % av alla som kommer från Syrien saknar pass. 98% av dem som kommer från Eritrea. Vilka ha medvetet slängt sitt pass för att man inte har rent mjöl i påsen? Vilka fick bara inte med sig det när de flydde? Ingen vet.
Det som bekymrar mig är att vi har skapat ett system som premierar de oärliga. De som är duktiga på att ljuga ihop en bra story får stanna. Och många som är ärliga med sin situation får avslag. Godtyckligheten är lag.

Ute i landet blir sen många asylsökande sittande i trånga lägenheter. Vi kan ju skryta med att Sverige öppnat sina gränser, men i praktiken släpper vi bara in dem i farstun, men stänger dörren till vardagsrummet.
Migrationsverkets lägenheter är sparsamt möblerade. När de bjuder på arabiskt kaffe har de inget bord att ställa koppen på. Det är i och för sig inget problem att ha det så. Några månader. Men problemet är när tillståndet permanentas. Många fastnar i ett moment 22. De har uppehållstillstånd men får inte börja på SFI förrän de har fått kommunplacering och egen lägenhet. Men vi har ju som bekant bostadsbrist i det här landet.
(När Svenska kyrkan nu ska satsa på flyktingboende angriper man därför problemet i fel ände, det råder ju inte brist på boende för nyanlända utan lägenheter för dem som fått uppehållstillstånd.)

För många innebär detta en krock med verkligheten. Sverige är väl en humanitär stormakt? Det är åtminstone det vi har intalat oss. Men svensk migrationspolitik är ett utmärkt exempel på att det inte räcker med den goda viljan. Att bara släppa in människor och tro att vi därmed har gjort vårt, är i längden inte särskilt barmhärtigt. Vi behöver också en plan och beredskap för hur vi hanterar utvecklingen.

Hur har vi hamnat här? För mig är det ingen tvekan om att den skeva debatten är ett stort problem. För många har asylinvandring blivit ett sätt att markera vilka goda och humana människor de är, (mest upprörd vinner) och så har debatten skuffats undan till sajter där den kanske inte är lika konstruktiv som den annars hade kunnat vara.
Att SD har gått från en liten grupp av öl-drickande skinheads till en maktfaktor i svensk politik har skett helt i onödan (det frustrerande är att nu är det försent, de är här för att stanna). De andra partierna har enbart sig själva att skylla. Många av dem som röstar på SD är inte emot invandring som sådan, de är emot vår invandringspolitik, vilket faktiskt är två helt olika saker. Oförmågan att kunna lyfta problem och svårigheter och föra en konstruktiv diskussion om detta har bäddat för SD.

Hur går vi då vidare? Som jag ser det finns det tre scenarior som vi kan välja:

1. Vi fortsätter som vi gjort hittills, sticker huvudet sanden och låtsas som det regnar när Migrationsverkets personal ropar på hjälp. Fler och fler asylsökande låter vi komma in utan att några verkningsfulla åtgärder görs för att integrera dem i samhället. De som försöker påtala problem stämplar vi ut som rasister och SD-anhängare. Resultat? Jimmy Åkesson blir statsminister 2018.

2. Det andra alternativet är att vi stramar åt invandringen till samman nivåer som Norge, Finland och Danmark, det vill säga en sänkning på i runda slängar 80 %. (När det gäller hur många Sverige tar emot jämfört med övriga skandinaviska länder, se till ex Merit Wagers blogg).
Det här scenariot är knappast politiskt möjligt, sju-klövern har målat in sig i ett hörn och de kan inte kan ändra sig nu.
Men frågan är också om det är praktiskt möjligt? Inte utan stort lidande för många i alla fall. Saken handlar ju inte om att de som kommer hit inte skulle sakna skyddsskäl. Saken handlar om att de kommer hit.
I princip har ju våra grannländer samma regler som vi när det gäller vilka som får stanna. Ändå är skillnader i antal så stora. Orsaken till det är "signalpolitik". Genom att t.ex. lova alla syrier permanent uppehållstillstånd utan individuell prövning så har vi signalerat till asylsökande att välja Sverige som förstahandsalternativ. Det är då inte så enkelt att ändra på det utan att många med skyddsbehov kommer i kläm.

3. Det tredje scenariot är att vi minskar kostnaderna per asylsökande. Om det nu är så att vi med nuvarande system inte kan ta emot så stora volymer, är då problemet "systemet" eller "volymerna"?
Människor som flyr undan krig har rätt att få asyl. Vi kan inte stänga dem ute.
Däremot är det ingen mänsklig rättighet att få de fördelar det innebär att vara svensk medborgare eller att få tillgång till allt det som Sverige har att erbjuda som land.
Staten Sverige är skyldig att ge människor asyl, inte svensk levnadsstandard.

Ett första steg hade varit att ombilda bidrag till lån. Till exempel får svenska studenter låna större delen till sitt uppehälle medan SFI-studenter får hela summan skattefritt. Här borde samma regler gälla. Man borde också diskutera föräldraförsäkring och andra försäkringssystem, vad ska gälla för de som inte är svenska medborgare?
Dessutom, när det tar upp till nio år för en utomeuropeisk invandrare att få jobb borde man diskutera arbetsmarknadsregler och ingångslöner. Om vi öppnade upp för enkla låglönejobb skulle många komma in i samhället betydligt snabbare. Dessutom skulle många jobb som nu exporterats till Kina kunna hämtas hem igen.

Det här är några frågor som borde diskuteras mer, särskilt av dem som säger sig vara för en generös asylmottagning. Om den ska vara uthållig över tiden måste den också vara ekonomisk hållbar. Vad gör vi till exempel om Ryssland genomför en storskalig invasion av Ukraina (och kanske Baltikum) med miljontals nya flyktingar som följd? Säger vi nej med hänvisning till att vårt system inte klarar fler? Eller släpper vi in dem även om de inte får samma levnadsnivå som de flesta i Sverige? Om alternativet för dessa är en massgrav tror jag valet är enkelt för dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar