måndag 1 december 2014

Spara eller slösa?

Många av oss, om vi inte är allt för unga, minns säkert som barn serien Spara och Slösa, publicerad i Lyckoslanten. Serien handlar om två flickor där Slösa är den som kastar bort sina pengar på nöjen och konsumtion medan Spara istället sparar sina pengar. Spara kan därmed unna sig något fint som hon vill ha i slutändan, vilket inte Slösa kan.

Tyvärr verkar det som om dagens politiker har glömt serien. De senaste decenniernas politik har gått ut på en sak: att på olika sätt försöka få oss att slösa så mycket som möjligt och spara så lite som möjligt. Ta bara det faktum att du när du sparar pengar så måste du skatta för räntan du får i avkastning, men när du lånar är det tvärtom: den ränta du betalar får du dra från skatten. Det sänder naturligtvis mycket tydliga signaler till svenska folket: spara inte, låna istället. (Samma signaler som den absurt låga räntan sänder.) Så har vi också blivit bland de mest belånade i hela Europa. Även om svenska staten har ordning på sina finanser är svenska folket fattigt, om man räknar tillgångar minus skulder.

Det senaste nu är att avdragsrätten för pensionssparandet  ska försvinna. Hittills har man kunnat dra 12000:- per år från skatten när man sparar till pensionen. Inte så mycket men ändå. Väljer man att fortsätta pensionsspara nu måste man i praktiken skatta flera gånger om på samma pengar, vilket självfallet medför att det privata pensionssparandet kommer minska. Istället ska vi alltså lita på att staten ordnar våra pensioner när pensionsdagen kommer?

Vad är det som driver politiker att till varje pris hindra oss från att spara? Kan det bero på att människor med en sparad slant på banken blir mindre beroende av det allmänna, det vill säga politikerna själva. Med pengar på banken sker det en maktförskjutning till vanligt folk. Det finns en ryggmärgsreflex hos många politiker att de vet bäst hur våra pengar ska användas, därför pensionssparar staten åt oss istället för att vi ska betros att själva göra det.

Anne Wibble blev på sin tid hånad när hon framförde att målet för varje arbetande svensk borde vara att ha en årslön på banken. Ändå har hon naturligtvis rätt: vi skulle få en mycket sundare ekonomi under sådana förhållande. Konjunkturerna skulle inte svänga lika kraftigt, risken för bostadsbubblor skulle inte vara lika stor: med pengar på banken behöver folk inte paniksälja om räntan stiger några procent. Att ta ansvar för sin privata ekonomi är att ta ansvar för hela samhällsekonomin.

Dagens tillväxt är till stor del konsumtionsdriven. Det är inte fel med tillväxt men det hade varit mer långsiktigt hållbart om den varit investeringsdriven. Men då måste folk börja spara så att det finns pengar att investera!
Det finns undersökningar som visar att med hundratusen på banken ökar benägenheten att starta ett eget företag betydligt. Med pengar på banken vågar man ta risker och det är den typen av riskvilliga entreprenörer som vi behöver.

I decennier har vi fostrats till att bli spendersamma istället för sparsamma. Det beror till stor del på politikers kontrollbehov och förakt mot människor som vill bygga upp en förmögenhet. (Samtidigt har det i Sverige alltid varit helt okej att ärva sin förmögenhet.) Där behöver vi tänka om ifall vi vill ha en stabil och sund ekonomi i framtiden, både privat och samhällsekonomiskt. Och då måste signalerna från statsmakten ändras.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar