söndag 19 april 2015

Kan jag lita på mina sinnen?

Med René Descartes började ett nytt kapitel i filosofins historia. Han ville rensa ut allt vad tidigare filosofer kommit fram till och börja om. Han blev berömd för att tvivla på allt, inklusive om vi kan få kunskap om vår omvärld med våra sinnen.
Thomas av Aquinos gudsbevis, de fem vägarna, utgick från världen omkring oss, genom att dra slutsatser om den kan man komma fram till att Gud måste finnas. Descartes gjorde tvärtom, han utgick från sig själv och sitt eget tänkande som det enda vi kan ha säker kunskap om och byggde med detta som grund upp den övriga världen.

I sin Betraktelser över den första filosofin, börjar han med att slå fast att vi inte kan lita på våra sinnen: "Men nu har jag kommit underfund med att de (sinnena) ibland bedrar oss, och det är klokt att aldrig helt lita på sådana som bedragit oss, det må vara blott en enda gång." (Första betraktelsen, tredje stycket.) Det är en mening som till att börja med verkar vara ganska logisk: Om mina sinnen ibland lurar mig kan jag aldrig lite på dem eftersom jag ju inte kan veta när de lurar mig.

Men tänker man efter ligger det en motsägelse i detta. För hur kan jag veta att mina sinnen lurar mig överhuvudtaget? Om jag inte hade förstått att mina sinnen kan ta miste, ja, i så fall hade jag litat på dem. Problemet är att det är med hjälp av mina sinnen som jag förstår att jag ibland tar miste. Det klassiska exemplet är när jag sticker ner en åra i vattenytan. Då ser det ut som om den är böjd, mina sinnen bedrar mig. Men hur vet jag det? Jo, när jag lyfter upp åran i luften kan jag konstatera att den är rak, med hjälp av mina sinnen. Det är bara genom att lita på mina sinnen som jag kan kan komma fram till att jag inte kan lita på mina sinnen!

Ett annat och bättre exempel är Müller-Luer-illusionen. Våra sinnen säger oss att den översta linjen är kortare, men undersöker vi dem med en linjal ser vi att de är lika långa. Så hur är det, kan vi lita på våra sinnen eller inte? Min poäng är: både ock. Vi använder ju våra sinnen när vi mäter upp linjerna med linjal. Min andra poäng är: vi kan veta när vi kan lita på sinnen och när vi inte kan det! Även efter uppmätningen så fortsätter ju den översta linjen att se kortare ut. Skillnaden är att vi nu vet att de är lika långa, vi vet att vi i detta fallet inte kan lita på sinnena, och det har vi kommit fram till med hjälp av våra sinnen.
Jag menar alltså att Descartes drar alldeles för stora växlar på det faktum att sinnena ibland lurar oss. Utifrån det kan vi inte säga att vi aldrig skulle kunna lita på dem.

Med Descartes börjar en ny tid i det mänskliga tänkandets historia. Han inför en skarp dualism mellan kropp och själ, som två helt olika substanser, en dualism som vi fortfarande har svårt att frigöra oss ifrån.
Och även om det fanns filosofer före honom som på olika sätt ifrågasatt om vi kan lita på sinnesintrycken var det ändå det aristoteliska tänkandet i thomistisk tappning som var huvudlinjen: alltså att det är utifrån vår omvärld (som vi får kunskap om genom sinnesintrycken) som vi bygger upp kunskap och insikter om oss själva och vem Gud är.

Även om Descartes själv kom fram till en fast punkt med hjälp av tvivlets metod, nämligen det egna tänkandet (Cogito, ergo sum, jag tänker, alltså är jag), bidrog han starkt till att öppna dammluckorna. Efter honom går linjen vidare till ett tänkande där man ifrågasätter allt, ifrågasätter om vi kan få objektiv kunskap om vår historia och vår omvärld. Ett tänkande vars negativa inflytande vi fortfarande lever i.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar