torsdag 23 april 2015

Lever vi i en kapitalistisk hederskultur?

Patrik Hagman har skrivit boken Om sann gemenskap med underrubriken Att leva i en kapitalistisk hederskultur. Boken mynnar ut i en vision om hur vi som kristna ska kunna bygga en innerlig, tjänande gemenskap av olika människor där vi visar världen hur Guds rike ser ut. Och boken blir också bäst i de två sista kapitlen om gudstjänsten och den kristna gemenskapen. Men vägen dit fick mig att höja på ögonbrynen åtskilliga gånger.

För det första blir det problematisk när han blandar in begreppet heder. Är det verkligen så att vi "försvarar vår heder genom att konsumera varor, tankar och relationer" (s 25)? Status hade varit ett bättre ord. Jag kan förstå att vi kan stiga i status igenom att köpa vissa prylar och produkter, men det är knappast skamligt om man inte lyckas med detta.

Överhuvudtaget drar Hagman enorma växlar på fenomen som i och för sig är ganska självklara. Bland ungdomar är det viktigt att lyssna på rätt musik, gå omkring i rätt sorts jeansmärke, etc. för att tillhöra rätt gäng. Det tror jag vi alla har haft erfarenhet av. Men Hagman nöjer sig inte med att detta är ett ungdomsfenomen i första hand. När vi konsumerar är det inte den materiella produkten som är det viktigaste utan det "andliga supplement" som följer med. Och det är dessa supplement som håller igång kapitalismen och avgör om vi står under eller över våra medmänniskor. (s 27). Som exempel tar Hagman: "jag köper en tavla men får en känsla av uppskattning för det sköna i livet, jag renoverar ett hus och får en bekräftelse på mitt oberoende". Jaha? tänker jag. Det är väl självklart att tavlor och hus skänker en tillfredsställelse som går utöver trä, tyg, stål och betong som de är gjorda av, men vad är problemet?

Att barn är mycket trendkänsliga har han noterat, men menar alltså att detta fortsätter upp i vuxenåren, bara mycket mer sofistikerat så att vi inte märker det. Eller kan det ju vara så att de flesta vuxna har mognat och genom åren lärt sig att det inte är så viktigt att "rätt" pryl.

När vi går ut ur butiken med en ny produkt i en elegant kasse känner vi att vi tillhör en utvald grupp människor som kan det här livet, enligt Hagman. Vi har fått en känsla av kompetens och kontroll som ger oss ork att leva upp till omvärldens förväntningar. Jag undrar: hur vet han det? Har Hagman stått utanför våra butiker och frågat ut kunderna om hur de har upplevt sina köp?

Boken vimlar av sådana här påståenden om varför vi skriver statusuppdateringar på facebook till varför vi köper eko-produkter. Det verkar inte finns någon bevekelsegrund hos människor som inte författaren känner till. Men hänvisningar till sociologiska undersökningar lyser med sin frånvaro.
De moraliska pekpinnarna är tröttsamma och man ska inte tro att man kommer undan bara för att man köper rättvisemärkt kaffe och ekologiska bananer. Det kan ju också handla om att köpa "rätt" produkter för att stiga i status (eller heder) i just den grupp jag tillhör.

Hagman tycks också sätta likhetstecken mellan kapitalism och konsumtionssamhälle. Det hade varit önskvärt om han definierat ordet "kapitalism", nu används det som ett skällsord och går igen som ett mantra boken igenom.

Kapitalism är ett  ekonomiskt system som involverar privat äganderätt och en fri prissättning på en marknad. Den fria prissättningen är ett sätt att kommunicera mellan köpare och säljare. Priserna signalerar ökningar och minskningar i tillgång och efterfrågan. Sjunker priset signalerar det att färre är intresserad av att köpa varan och produktionen minskar och vice versa.
När vi har socialism, alltså att priserna regleras, leder det till antingen överskott eller underskott. Antingen sätts priset för högt och då kommer mer varor och tjänster att produceras än vad som behövs, eller så sätts priset för lågt vilket leder till brist.

Vi får aldrig veta vad Hagman egentligen är emot när det gäller dessa grundläggande aspekter på kapitalismen, eller om han ens förstått dem. Bara att kapitalism har med konsumtion och girighet att göra.
Jag kan acceptera att kapitalismen leder till ökad konsumtion, men det beror ju bara på att systemet är överlägset när det gäller att utrota fattigdom. Det kapitalistiska systemet har skapat välstånd utan motstycke i världshistorien. Den konsumtion som tidigare bara var förbehållen en liten elit, kan nu en bred medelklass ägna sig åt. Men är problemet då verkligen kapitalismen? Det blir som att bota vällevnadssjukdomar genom att orsaka svält i samhället.
Istället handlar det om att lära sig att hantera det överflöd vi har, vi måste ju inte konsumera bara för att vi kan det. Och jag ser ju att vi i vårt samhälle också lär oss detta. Det är i nyrika länder, som till exempel Kina, som nyss har lämnat fattigdomen bakom sig, det är ju i de länderna som en ny och dyr bil leder till ökad status i samhället. Vår konsumtion däremot blir mer och mer icke-materiell, vi gör inte av med mer materiell och energi än vad vi gjorde för 30 år sedan.

Hagman målar upp en nidbild av vårt samhälle som saknar alla proportioner och ägnar sig sedan åt hur vi ska kunna göra motstånd och leva i detta samhälle. Även om hans vision mot slutet av boken är tänkvärd och bra är det svårt att ta hans väg dit på allvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar