torsdag 2 april 2015

Matteusevangeliet av Pasolini

Jag har som tradition att se en Jesus-film inför varje påsk. I år blev det Matteusevangeliet av Pasolini. Det är en klar fördel att låta filmen följa ett visst evangelium och Pasolini utgår konsekvent från Matteus även om den kronologiska ordningen skiljer sig något. Dramaturgin samlad och koncentrerad genom hela filmen.

Enrique Irazoqui som spelar Jesus gör en stark rollpresentation, trots att detta är hans debut. Det är en fokuserad Jesus vi möter. Bergspredikan ger ett dramatiskt intryck med skiftande väderfenomen bakom en intensivt predikande Jesus. Det är en Kristus som det slår gnistor om, han tvekar inte att gå in i sitt uppdrag han har som Guds son.

Största behållningen av filmen är ansiktsuttrycken. Kameran gör långsamma tagningar över människors ansikten. Man ser Petrus och Andreas förvånade ansikten när de blir kallade att bli människofiskare. Man ser hur det smärtar till i Maria när Jesus tycks avvisa henne: "Vem är min mor och mina bröder?" (Maria som för övrigt spelas av Pasolinis mamma). Man ser glädjen hos den spetälske när han blir ren. Och de ständigt kritiska och granskande fariséerna i lustiga hattar.
Jesus eget plågade ansikte följer man under korsfästelsen men Marias ansikte ser man inte då: hon förmår inte se upp mot sin son utan döljer det i sin förtvivlan. Och uppståndelsen kommer lika abrupt och oväntat som det måste ha upplevts i verkligheten.

Filmen är mycket stram och karg, både i skådespeleriet och i miljön. Stäpp- och ökenlandskap dominerar. Pontius Pilatus förhör med Jesus hålls utomhus  på en blåsig bakgård. Det är en enkel film, inga överdrifter, ingen spelar över, bara evangelisten Matteus berättelse om Jesus rakt upp och ner.

Filmen är unik med att skådespelarna är amatörer. Och det är de även i ordets verkliga betydelse: franskans amateur, "den som älskar något", innebörden är att man ägnar sig åt något enbart för att man älskar det. Den här filmen är gjord av människor som är hängivna innehållet i filmen.

Matteusevangeliet försöker inte komma med nya moderna tolkningar eller tillägg av evangeliet. Världens bästa story behöver inte det. Filmen utger sig inte för att göra något annat än att återge Matteus evangelium.

Pasolini var en komplicerad person som kunde gissla katolska kyrkans, som han uppfattade det, inskränkthet.  Hans vidare filmproduktion var allt annat än gudfruktig. Men den är filmen, som han dedicerade till påven Johannes XXIII, var hans personliga hyllning till Jesus Kristus själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar