Aristoteles fann en balans mellan dessa ytterligheter: förändring och varaktighet. Han definierade rörelse med att ett ting går från dess potentialitet till dess aktualitet. Eller annorlunda uttryckt: i alla ting finns en inneboende möjlighet, en potentialitet. När denna möjlighet realiseras övergår potentialiteten till aktualitet. Denna process kallas rörelse.
Det handlar alltså inte bara om förflyttning i rummet utan innefattar även kategorierna kvalitet och kvantitet. När ett äpple ändrar färg under mognadsprocessen från grönt till rött är det rörelse. När en deg sätts på jäsning är det rörelse och när ett barn lär sig tala är det också rörelse. Alla former av förändringar är alltså rörelse.
Skillnaden mellan potentialitet och aktualitet är den mellan vad som är förverkligat eller vad som fortfarande bara ligger där slumrande. Ett nyfött barn kan inte tala aktuellt, men väl potentiellt. Någon måste lära det att tala och denna process är rörelse.
Aristoteles distinktion mellan potentialitet och aktualitet är nödvändigt för att lösa mysteriet med förändring och varaktighet. För om något förändras hur kan vi vara säkra på att tinget är detsamma som tidigare. Om jag tvättar min bil, är det samma bil? Eller har min gamla smutsiga bil upphört att existera och ersatts med en ren bil? Hur kan ett ting på en och samma gång förändras och samtidigt förbli densamma? Svaret som Aristoteles ger är alltså att förändringen (rörelsen) finns där från början, men bara potentiellt.
Nu till Thomas av Aquino och hans första väg till kunskap om Guds existens. Han tar upp distinktionen mellan potentialitet och aktualitet och påstår nu två saker: Allting som är i rörelse måste ha satts i rörelse av något annat. Tingen kan inte av sig själva aktualisera sin inneboende möjlighet; i så fall skulle detta vara ett faktum redan från början. Hade barnet kunnat tala aktuellt, utan hjälp utifrån hade det talat från första dagen. Hade min bil kunnat rena sig själv hade den i själva verket aldrig blivit smutsig. Steget från potentialitet till aktualitet hade varit momentant.
Men om det är något annat som orsakar rörelsen i tingen, till exempel föräldrarna som lär barnet att prata, vem, eller vad, har då orsakat rörelsen hos dessa? Om all förändring orsakas av andra ting, måste det till ytterligare andra ting som orsakar rörelsen hos dessa.
Vi har alltså en lång serie av ting som sätter varandra i rörelse, och nu kommer vi till Thomas andra påstående: en sådan kedja kan den inte gå bakåt i all oändlighet. Till slut måste vi nå fram till en första Rörare, en Primus Motor, som i sig själv är orörd, och det, enligt Thomas, måste vara Gud. Att denne Rörare är orörd betyder att den av sig själv kan gå från potentialitet till aktualiet.
Under medeltiden ansågs denna väg vara det starkaste av alla de fem som Thomas formulerad, men för den moderna människan är det kanske den minst övertygande. Newtons första lag (tröghetslagen), tycks förminska dess giltigihet. Den lagen säger ju att en kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge alla yttre krafter som verkar på kroppen är noll. Det behövs inte någon ständigt påverkan för att hålla en kropp i rörelse, men å andra sidan säger den lagen ingenting om hur rörelsen var där från början.
Thomas förekom en viktig invändning: om den första röraren bara är ett exempel i en lång serie av rörare vars enda utmärkelse är att den är först, liknar det den kristna idén om Gud? Thomas betonar att den första röraren snarare befinner sig ovanför kedjan än först. Även om Thomas trodde att Gud skapat världen i tiden menade han att det utifrån förnuftet inte gick att bevisa detta. Även om kedjan var oändligt lång finns ändå behovet av en Primus Motor, eftersom kedjans existens i sig ändå inte förklaras.
I vår tid tänker man naturligtvis på big bang som den första röraren, men Parmenides argument gäller här: inget kommer ur inget. Och det är alltså inte bara rörelse i rummet som Thomas bygger sitt argument på, utan all form av förändring.
