Många av oss kommer från sammanhang där tron varit en självklarhet och man har kanske tagit över en tro som man inte reflekterat så mycket över. Det räcker med att det fungerar, det vill säga ger mig den inre trygghet som jag behöver i livet.
Andra har kanske erfarenhet av bönesvar som man bygger sin tro på. Och ett fåtal har varit med om mystika upplevelser där tiden stannat och man känt en gudomlig närvaro. En upplevelse som man kan bära med sig resten av livet, som skänker visshet.
När det gäller att få ens tro att passa ihop med tillvarons frågor har vi nog också olika benägenhet att kompromissa. Det finns ingen religion eller ideologi som suddar ut alla tvivel eller löser alla gåtor så att jag kan gå genom livet i ett ständigt tillstånd av förklaring.
För vissa är det av största vikt att ondskans problem blir löst innan man kan ta steget över till en tro, medan samma personer kan leva med att andra saker blir väldigt svåra att förklara utan Gud.
Det kanske är så att de flesta går på sin intuition, det måste finnas en Gud, och är nöjda med det.
Att det finns många olika skäl för att tro på Gud betyder naturligtvis inte att de diskvalificerar varandra. Det kan finnas många olika argument som leder till samma slutsats och alla kan vara giltiga.
När det gäller religiösa erfarenheter eller upplevelser kan de vara av mycket stor beydelse för den enskilde som har haft dem, men det kan vara svårt att övertyga andra med dem. Det blir ju då bara andrahandsuppgifter och det är ju Gud som jag vill tro på, inte någon annans övertygelse.
Jag har alltid varit kluven inför personliga vittnesbörd i stora mötessammanhang där olika personer kommer fram och vittnar om fantastiska bönesvar. "Vad rör det mig, brukar jag tänka, om inte mina böner blivit besvarade? Ska jag tro för att någon annan tror?" (I det lilla sammanhanget när man är med familj och vänner är det naturligtvis en annan sak.)
I vår tid har det blivit en betoning på upplevelser och känslor. Man tror för att det skänker trygghet, för att det känns bra. Ja, för många är det kanske rent av viktigare med tron i sig än med Gud.
Men om jag personligen inte haft någon särskild upplevelse, inget bönesvar som inte går att förklara med tillfälligheter och jag inte riktigt litar på mina känslor, kan jag fortfarande få visshet? Eller blir min tro ett trotsigt språng ut i mörkret där jag hoppas att någon tar emot mig?
Eller är det så att man rent förnuftmässigt kan komma fram till att det måste finnas en Gud? Går det att intellektuellt sluta sig till det som ett faktum. Går det att bevisa att Gud finns?
Nu är det ytterst få saker som i strikt mening går att bevisa. Förutom matematiska och logiska bevisningar handlar det mesta i vår tillvaro om vad som är sannolikast och trovärdigast. Jag är väldigt övertygad om att det finns en kontinent som heter Australien och att maten jag äter inte är förgiftad och jag har goda skäl för min tro, men jag kan inte bevisa det. "Gudsbevis" hamnar snarare i denna kategori.
Fördelen med dessa är att vägarna är öppna för alla. De förutsätter inte känslor, upplevelser eller en blind, trotsig övertygelse. Vi har alla ett förnuft och vi kan alla följa resonemangen och avgöra hur sannolika de är. Därmed inte sagt att de övertygar alla, tron på Gud involverar ju så mycket mer än bara mitt förnuft. Att komma fram till att Gud finns för med sig mycket mer än att komma fram till att Australien finns.
I kommande inlägg ska jag försöka göra rättvisa åt dessa fem vägar. Om inte annat, se det som en intellektuell lek: om vi inte hade haft bibel, kyrka och uppenbarelse, vad hade vi då kunnat komma fram till?
