fredag 13 november 2015

Högmod går före fall

Jag funderade ett tag på titeln till det här inlägget och jag tycker den stämmer bra in på Sverige i de här dagarna. Vi, särskilt våra politiker, har haft som vana att framhäva Sverige som den "humanitära stormakten". Till skillnad från våra inskränkta grannländer har vi "öppnat våra hjärtan". Med den migrationspolitiska uppgörelsen som Alliansen slöt med miljöpartiet har Sverige i ett antal år haft den mest generösa asylpolitiken i EU. Resultatet ser vi nu.

Det blir därför lite av hyckleri när Stefan Löfven gång på gång försöker förmå andra länder att hjälpa oss. Vi har ju själva bäddat för det. Om Sverige hade haft en liknande asylpolitik som de andra länderna hade vi haft den jämnare fördelning alla talar om. Retoriken att flyktingar har att välja mellan Sverige och krigets Syrien håller inte, innan någon kommit till Sverige har denne redan satt sin fot innnaför EU. Valet står istället mellan Sverige och Danmark eller Tyskland eller något annat EU-land.

Hur som helst, vi ser nu hur övriga EU hälsar oss välkomna i klubben, även om Ungerns president tyckte vi var lite sent ut. Nu vänder det snabbt i svensk politik, jag misstänker att gränskontroller bara är första steget. Kanske är vi snart tillbaka till 1989, lagom till Lucia? Ingvar Carlsson och MajBritt Theorin fixade det den gång helt utan hjälp av några Sverigedemokrater, det klarar nog också dagens socialdemokrater.
Det fina med en åsiktskorridor är att när korridoren väl svänger behöver man bara hänga med. Man kan till och med hävda att man aldrig bytt åsikt, man har ju inte satt sin fot utanför åsiktskorridoren!
Om vi ska kunna få fatta kloka beslut i det här landet måste vi kunna prata även om svåra frågor utan att stämpla ut varandra. Kloka beslut kommer när vi vågar ta ut svängarna, tänka högt, och inte ängsligt titta sig omkring innan man säger vad man tänker. Tankeförbud gör oss kollektivt dummare.

Kanske vi är på väg mot en sundare debatt? Allt fler talar om att asylpolitiken är förlegad, den är inte konstruerad för dagens situation, som denna debattartikel av Leif Elinder i GP visar. Läs den! om hur vi kan hjälpa dem som är i störst behov av hjälp, istället för bara dem som lyckas ta sig hit.

Själv har jag också länge reflekterad över det orättvisa med dagens regler. En albansk familj som förföljs av maffian blir utvisad, medan en syrisk familj som bott flera år i Turkiet i fred och säkerhet får stanna. Asyl betyder som bekant skydd, men vem är egentligen i störst behov av skydd?
Dessutom: det finns ingen skarp gräns mellan att fly för sitt liv och fly för ett bättre liv. Vad är det för fel med att komma hit som ekonomisk flykting? Vem hade inte gjort samma sak?
En facebook-vän förespråkar att dra kraftigt ner på asylinvandringen och istället ta hit kvotflyktingar från UNHCR. Jag har tidigare bloggat om liknande tankegångar. Jag är inte säker på vad som är bäst, bara att dagens system är ruttet.

Fortfarande väntar jag på den viktigaste debatten: hur gör vi med välfärden, ska den vara för alla? Hur får vi fler låglönejobb, när ska bostadsmarknads avregleras? Alla som tar ställning för öppna gränser borde avkrävas svar på dessa frågor. Vi har allt för många som bara levererar fina ord utan att bemöda sig med ett enda konkret förslag hur problemen ska lösas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar