fredag 19 februari 2016

Vad ska vi med EU till?

1994 var jag en av de som röstade för ett svenskt medlemsskap i EU, men de senaste åren märker jag att jag börjat svänga i frågan. Nu när britterna börjar tveka finns det anledning att lyfta frågan även för Sveriges del.

EU-förespråkarna har länge ridit på argument som att världen behöver mer samarbete, inte mindre. Som om det inte finns olika former av samarbete som man kan välja mellan. Även om EU inte funnits hade det knappast inneburit att samarbete saknats i Europa.  Det hade bara sett annorlunda ut, förmodligen varit mer bilateralt och på olika nivåer.

Ett viktigt argument för EU har ju länge varit fredsfrågan. EU har sina rötter i kol- och stålunionen som ju var ett initiativ för att hindra nya krig genom att ställa kol och stål, grunderna för vapenproduktionen, under överstatlig kontroll. Men där upphör också fredsargumentet. För även om EU inte uppstått hade kol- och stålgemenskapen löpt på ändå, och något nytt krig i (väst)Europa hade vi inte haft. Vi kan idag konstatera att det är demokrati som är den effektivaste metoden för att förhindra krig och då kommer vi över till en viktig invändning mot EU.

Man kan tycka vad man vill om nationalstaternas framväxt men dessa utgör grunden för den moderna demokratin. Lars Trägårdh har i en läsvärd artikel i Axess visat på nationalstaten som förutsättning för demokrati och marknadsekonomi. Det betyder att ju mer överstatlighet desto större demokratiunderskott. Problemet med EU är att makt flyttas från folket till en politisk- och tjänstemannaelit i Bryssel. Och därmed kommer jag över till min nästa invändning.

Jag får nämligen mer och mer intrycket att den politiska toppen tycker det är rätt bra att vi är med av rent personliga skäl. Det är helt enkelt roligare att vara med i gänget, skåla med andra stats- och regeringschefer, ställa upp på gruppfoto etc. Vi ska inte underskatta den typen av bevekelsegrunder. Dessutom innebär EU att en mängd nya tjänster och uppdrag skapas, tjänster som kan sökas av vår politiska elit.

Ett vanligt argument på sin tid var att Sverige som ett litet land ändå måste anpassa sig efter EU och då kan vi lika gärna vara med så att vi kan påverka själva. Det må så vara att Sverige utanför EU inte hade haft formell möjlighet att påverka beslut, men den påverkansmöjlighet vi nu har är ändå inte så stor när de större länderna gör upp i viktiga frågor.

Ekonomin var ett annat viktigt argument. Jag kan då konstatera att både Norge och Schweiz klarar sig utmärkt ändå, men vi betalar 500 kr i månaden per vuxen svensk i medlemsavgift. Visserligen får vi tillbaka endel i bidrag och subventioner men problemet med det är att det är bidrag och subventioner. Själva definitionen av en subvention är att politiker tvingar oss att betala för något som vi inte vill ha.

Ingen europeisk ledare har gett mig en vision om vad han vill med EU. Jag hör ingen formulera ett mål: detta vill vi; Europas förenta stater, eller vad det nu kan vara och nu ska vi ange färdriktningen och formulera delmål på vägen dit.

EU har blivit en koloss som rullar på av egen kraft, det ena steget leder till det andra utan att vi vet varför eller vart vi är på väg. Det talas mycket om EU:s kris men lösningarna som kastas fram är tillfälliga nödlösningar. Någon har beskrivit det som att man går och sparkar en burk framför sig uppför en backe.
Det är symptomatiskt att när man nu ska förmå britterna att stanna kvar så handlar det om att locka dem med undantag, sockra avtalet lite. Om någon försökt något sådant med mig hade jag nog röstat nej bara av det skälet.

När det gäller olika alternativ till hur vi ska förhålla oss till EU, borde ett seriöst alternativ bland vara att vi helt enkelt lämnar unionen. Sen kan vi samarbeta ändå, på våra villkor och i en omfattning som vi själva bestämmer.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar