måndag 29 februari 2016

Den katolska reformationen

Vi närmar oss 500-årsminnet när Luther spikade upp de 95 teserna. Luthers reformation har för oss blivit Reformationen med stort R. I vår del av kristenheten har vi ibland fått för oss att det rådde ett konstant förfall i kyrkan från Konstantins dagar fram till 1500-talet. Då kom Luther och genomförde en moralisk uppryckning i den protestantiska delen, medan förfallet fortsatte i den katolska delen.
De flesta av oss förstår kanske att ovanstående är en nidbild, men det är nog ändå så att Luther fått copyright på begreppet Reformation. Men fördjupar min sig i kyrkans historia strax efter medeltiden framträder en annan bild. Luther var långt ifrån ensam, vi hade en rad reformatorer på den protestantiska sidan av varierad betydelse. Men det stod inte still på den katolska sidan heller även om det var mer trögrörligt.

Att kyrkan var i stort behov av reformation vid medeltidens slut var de flesta rörande överens om. Att det ändå var så svårt att komma till skott berodde främst på att påvestolen var ockuperad av konkurrerande italienska familjer, främst familjerna Medici, Borgia och Della Rovere. Eftersom påvestolen innebar mycket makt och inflytande drog den till sig folk som var ute efter makt och inflytande.
Problemet var också att påvestolen var fångad i ett cirkulärt beroende gentemot kardinalerna: det var påven som tillsatte kardinaler och dessa som valde påve. När en Medici var påve gjorde han således sitt bästa att få in så många Medici-kardinaler som möjligt för att näste påve också skulle bli en av familjen Medici. Och på samma sätt med Della Rovere och Borgia. De två förskräckligaste påvarna brukar anses vara Alexander IV (Borgia) och Luthers påve: Leo X (Medici).

Ändå fanns det påvar som verkligen gjorde stora ansträngningar för att komma till rätta med kyrkans förfall. Medvetna om att man städar en trappa uppifrån insåg man att kyrkans reformation måste börja med påven.Under Hadrianus VI (som efterträdde Leo X) hade något kunnat hända på allvar om hans pontifikat inte hade blivit så kort.

Men de som ivrigast drev reformationen framåt var ordensfolk, munkar och nunnor som vigt sina liv till Gud och kyrkan, som de såg var allt annat än vad den borde vara. Reformationen av kyrkan började med en reformation av ordenslivet. Ett antal franciskanbröder vaknade och ville faktiskt göra allvar av sina klosterlöften. När de inte fick de andra med sig gick de vidare och bildade Kapucinorden, fast egentligen gick de tillbaka till Franciskus ideal. Även karmelitorden reformerades av Teresa av Avila och Johannes av korset.

Den orden som hade störst betydelse var dock Jesu sällskap, Jesuitorden. Till skillnad från andra avgav de ett fjärde löfte, om särskild lydnad mot påven. Under många år skulle de plågas under korrupta påvar, men tålmodigt arbetade de på olika sätt för reformationens sak utan att det ledde till någon splittring.

Det fanns även starka personligheter som drog sitt strå till stacken. Dominikanen Savonarola i Florens, till exempel, kritiserade Alexander IV så hårt att han drog på sig en bannlysning, men han kritiserade aldrig påveämbetet som sådant.

Kyrkomötet i Trient
Slutligen landade allt i kyrkomötet i Trient, det längsta kyrkomötet i historien. Ändå var det som man kom fram till i Trient inget nytt, de mesta hade diskuterats i en rad kyrkomöten tidigare. Men nu satte man ner foten, kyrkan var redo att skrida till verket. Reformation gick från ord till handling.

Kyrkomötet försenades under många år, främst av politiska skäl. Först 1545, 28 år efter det att Luther spikade upp sina 95 teser kom man till skott. Det finns goda skäl att tro att om det ägt rum tidigare hade kyrkosplittringen aldrig skett.

Jag har fått lära mig att den reformation som skedde i katolska kyrkan kallas för motreformationen. Innebörden med det är att Luthers reformation var den riktiga Reformationen med stort R. Sen skedde det en blekare kopia på den katolska sidan, som dessutom tvingades fram som ett svar till kritiken från lutheranerna. En omvändelse under galgen. Utan Luther skulle alltså inte heller den katolska kyrkan blivit reformerad.

Det är ett synsätt som jag tror vi måste revidera. Den katolska reformationen har sin egen historia och var inte beroende av Luther. Möjligen kan man säga att den lutherska reformationen påskyndade mötet i Trient.
Men det viktigaste lärdomen för oss protestanter är att man inte kan tala om en reformation. När vi nu närmar 2017, 500 år efter de 95 teserna, borde vi säga Luthers reformation, inte Reformationen. Det Luther stod för var en av flera reformationer.

Det tragiska med de protestantiska reformationerna var att de ledde till splittring av kyrkan. Det var inte bara deras fel, naturligtvis hade påvarna, särskilt Leo X, och andra inom kyrkans ledning ett stort ansvar.
Men reformation var inget fenomen som vi inom den protestantiska kristenheten har ensamrätt på. Hela kyrkan blev så småningom reformerad, om än i olika takt och på olika sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar