Lyckades Luther?

Enligt wikipedia betyder ordet "reformation"(latinets reformatio) att "återge något dess ursprungliga form". Och när det gäller Luther och hans reformation av kyrkan avsåg han heller inget annat. Han ville återställa kyrkan i dess ursprungliga skick, såsom det var tänkt från början. Avsikten var inte införa något nytt, utan istället ta bort vissa missbruka som hade införts i kyrkan under medeltiden, där handeln med avlatsbrev var det mest bestickande.
Så till vida kan man fråga sig om Luther lyckades. Utifrån sina ursprungliga intentioner gjorde han det inte:

kyrkan blev inte reformerade, åtminstone inte av Luther. Det som skedde var istället en splittring av kyrkan i en protestantisk del och en katolsk del. Den katolska delen skulle förbli oreformerad fram till koncilliet i Trient.

En intressant fråga är vad det var som avgjorde att vissa områden gick över till protestantismen medan andra förblev katolska. Helt klart spelade reformatorernas teologi en stor roll: läran att vi blir frälsta av tro allena, utan att behöva använda sig av kyrka och prästerskap attraherade många. Men läran var densamma överallt så det förklarar inte variationen i den protestantiska teologins framgång.

De områden där man fick framgång var där den katolska kyrkan redan var svag eller starkt impopulär. I norra Europa var den katolska kyrkan svagare, på grund av avstånd till Rom och för att alla människor ännu inte var kristnade. I Frankrike hade blodiga uppgörelser mot katarer och waldensare skapat en stark misstro mot kyrkan.
Men en än viktigare faktor var om en reformation tjänade kungens sak eller inte. I områden där regimen hade mycket att vinna på att katolska kyrkan fick mindre makt fick protestantismen starkare genomslag. Det kunde handla om möjlighet att beskatta kyrkan eller rätt att utnämna höga kyrkliga tjänster som biskopar.
Detta gällde särskilt den magistrala reformationen, alltså den som bars fram av kungar och furstar. Den lutherska kyrkorna blev statskyrkor, det gäller ju inte minst kyrkan i Sverige som gick från att lyda under Rom till att lyda under den svenska kungen. Och fortfarande lever vi i sviterna av detta.

Detta var knappast vad Luther hade tänkt sig. Hans skrift Om kyrkans babyloniska fångenskap är en beskrivning av hur kyrkan hamnat i den världsliga maktens klor. Men den politiska fångenskap som Svenska kyrkan lever under idag är inte mycket annorlunda. Luthers reformation ledde alltså inte bara till kyrkosplittring utan också till att de reformerade delarna hamnade under starka kontroll under den världsliga makten.

Semper reformanda var ett av reformatorernas slagord: kyrkan behöver alltid reformeras. Så även Svenska kyrkan av idag. Ett problem är att vi menar så olika med reformation. För vissa handlar reformation om att förändra läran, att införa nya teologiska innovationer och "gå före" andra kyrkor. Då behöver man återgå till vad ordet reformatio betyder: nämligen att återföra kyrkan till dess ursprung, inte att tillföra nya saker utan snarare dra ifrån missbruk som smugits in.

Men en lyckad reformation av Svenska kyrkan kan inte leda till kyrkosplittring, helt enkelt eftersom kyrkan då inte skulle bli reformerad. Den skulle bara delas i två delar varav den ena skulle vara oreformerad och den andra sektliknande. Vi behöver lära oss av Luther, kanske framförallt av de punkter där han misslyckades.

Har människan en fri vilja?

Kan människan av egen förmåga göra det som är gott? Eller är allt det som vi gör färgat av synden, är även till synes goda handlingar egentligen onda? Är människan så egoistisk att hon inte ens kan vilja det goda, inte utan att Gud har ”tagit över”?

Ja, det var frågor som två av reformatorerna debatterade: Erasmus av Rotterdam och Martin Luther.

Luther och Erasmus kände inte varandra personligen men de brevväxlade med varandra. Man var i stort överens om de brister som kyrkan led av och vad som behövdes göras och såg varandra som bundsförvanter.

Samtidigt så uppstod det snart skillnader. Erasmus var mycket mer angelägen att ha en fredlig reformation, han ville inte ha splittring. I sin skrift: Avhandling om den fria viljan polemiserar han mot Luther.

Erasmus menar att människan före syndafallet hade kunnat leva ett syndfritt liv. Efter syndafallet försvagades viljan och förmågan. Men med Guds nåd har viljans frihet blivit återställd så pass att människan kan välja det goda. Guds nåd och människan frihet samverkar.

Luthers svar kom i boken Om den trälbundna viljan och han var inte imponerad av Erasmus, som ändå ansågs som en av de mest lysande begåvningarna av sin tid. Debatten mellan han och Luther kunde, med boktryckarkonstens hjälp följas av många med stort intresse.

Luther menar att Erasmus ståndpunkt rubbar vår frälsningsvisshet. Om något, om aldrig så litet, skulle bero på oss i frälsningshänseende kan vi aldrig vara helt säkra. För Luther är det positivt att vi inte har någon fri vilja: för tänk om vi då hade velat det onda!

Men även om vi inte har förmågan att göra något gott av oss själva, kan vi inte ens vilja det goda. Nej, svaras Luther. Människan kan inte av sig själv omvända sig och börja tro evangelium, allt är Guds verk.

Luthers resonemang driver honom mot den så kallade predestinationsläran: alltså att vårt öde är beseglat. För om det enbart beror på Gud om vi blir frälsta eller inte så leder ju det till att Gud har utvalt viss men inte andra.

För mig var detta en stor fråga i min ungdom. Luthers ambition var trygga vår frälsningsvisshet men han väckte bara nya frågor: är jag då utvald? Och varför utväljer inte Gud alla? (För Luther påstod ju inte detta.)

 Jag menar att vi måste skilja på vilja och förmåga. Vi kan ju i dagligt tal glida mellan de begreppen. Springer man ett lopp och efter halva sträckan är helt slut så säger vi: den sista biten gick på ren vilja. Innebörden i det blir då att bara man vill så kan man.

Så är det förstås inte: man kan ha en god vilja utan att lyckas omsätta detta i praktiken, men likväl så finns den goda viljan där!

Debatten mellan Erasmus och Luther har satte sina spår i den mer positiva människosynen inom katolska kyrkan, där man mer vågar tro människan om gott. Och en mer pessimistisk syn på människans förmåga i de lutherska kyrkorna.

Peterskyrkan och reformationen.

St Peterskyrkan i Rom är världens största kyrka, och rymmer mer än 50 000 människor samtidigt. Det finns visserligen enstaka kyrkor som är högre, som Barcelonas La Sagrada Familia vars torn sträcker sig 170 m upp i luften. Men Peterskyrkans höjd på 132 m utgörs av en kupol vilket ställer helt andra krav än ett smalt torn.
Peterskyrkan byggdes dessutom vid en tid då man var hänvisad till muskelarbete, den uppfördes under 120 år mellan 1506 och 1626. (Även om den inte var helt klar då heller.) Boken Basilica - The Splendor and the Scandal: Building St. Peter´s av R.A. Scotti berättar den spännande historien om kristenhetens mäktigaste underverk.

Det började med en skandal. I nästan 1200 år hade det stått en kyrka på den förmodade platsen för Petrus grav, uppförd av kejsar Konstantin. Men underhållet var eftersatt och väggarna hade börjat luta betänkligt. Man diskuterade och beräknade vad det skulle kosta att renovera den.
När man inte fann på någon lösning så tog påven Julius II det chockerande och, i mångas ögon, det blasfemiska beslutet att helt enkelt riva kyrkan för att bygga en ny. Det skulle till en Julius för ett sådant radikalt beslut, en påve som var mer av en kejsare.

Bramante, den förste arkitekten, satte fart. Han såg framför sig hur Pantheons kupol skulle lyftas högt upp i luften på fyra pelare: kyrkan skulle bli en kombination av Basilikan, kungapalatset och templets kupol. Han påbörjade bygget inifrån och ut, och snart strävade de gigantiska pelarna mot höjden som skulle hålla världens största kupol 90 m upp i luften.

Men snart stötte man på finansiella problem. Och vid dessa diskussioner så var det någon som kastade fram det ödesdigra förslaget att det här med avlaten som kyrkan nu delade ut gratis, skulle man inte kunna be folk om donationer i samband med detta? Avlatshandeln var född.
Ändå hände det inte mycket under påven Julius, han tvekade in i det längsta att ge sitt bifall till en sådan suspekt verksamhet. Annat var det under hans efterträdare: Leo X. Han var en av de mest skandalomsusade påvarna vid den här tiden. Han levde i lyx och överflöd, älskade teater, jakt och överdådiga fester. När det gällde avlatshandeln så släppte man på alla spärrar och pengar flöt visserligen in till kyrkobygget men allt fler protesterade mot denna mycket oortodoxa finansieringslösning.

Det var särskilt en augustinermunk från Saxen som var ovanligt ihärdig. Det gick bara inte att få tyst på honom. Under en jakt så gjorde påven en paus tillräckligt länge för att hinna underteckna bannbullan mot honom, men inget hjälpte: ryktet om Martin Luther fortsatte att sprida sig.
Leo X var en sällsynt världsfrånvänd påve, han intresserade sig inte för mycket mer än sina fester och jakter. Han begrep aldrig vilken brand som Luther startat.
Senare påvar försökte reparera skadan. Särskilt Paulus III tog systematiskt itu med de missförhållanden som rådde inom kyrkan; det handlade om mer än bara avlatshandel. Men då var det försent, splittringen hade gått för långt och var ett etablerat faktum.

Bygget av Peterskyrkan fortsatte och slutfördes så småningom även utan pengarna från avlatshandeln. Kostnaden blev enorm i dukater räknat, men det största priset var att den kostade kyrkans enhet. Så blev den på en och samma gång både tragisk och mäktig.

Rätt hanterat hade man säkert kunnat uppföra kyrkan utan att den provocerat fram en splittring, och kanske den en gång får bli det som den var tänkt som från början; en symbol för enhet, där den ligger på klippan, Petrus grav, med Petersplatsens bägge halvcirkelformiga kolonnader som om kyrkan sträckte ut sina bägge armar för att ta världens kristenhet i sin famn.