Marta och Maria

Debatten i Kyrkans tidning om musiken i kyrkohandboken får mig att undra om vi inte missar målet. Det diskuteras om melodier och tonsättningar och när det gäller texterna kan vi vända och vrida på olika formuleringar. Men vad tjänar allt detta till om det i framtiden inte finns några människor i kyrkan som sjunger med i mässmusiken? Som kan liturgin och glatt deltar i den?
Ett väsentligare samtalsämne borde vara hur vi får nya människor till kyrkans gudstjänster, annars blir den nya handboken något som vi anställda och kanske en del förtroendevalda tar del av vid några enstaka tillfällen men något större avtryck kommer den knappast sätta i folkdjupet.

Kan det vara så att det ivriga diskuterandet av handboken tjänar som kuliss för att vi ska slippa prata om de allt färre gudstjänstdeltagare som är med och sjunga den nya musiken? Det är svårt att diskutera sådant där vi inte har några självklara svar eller lösningar.

I söndags fick vi ta del av evangeliet om Marta och Maria. I kyrkan har man alltid betraktat Marta och Maria som två olika kallelser, två olika vägar. När det gäller kloster så finns det kontemplativa kloster, där man ägnar all tid till bön och gudstjänst. Och det finns kloster där man helt ägnar sig åt diakonal och karitativ verksamhet: man driver ett sjukhus till exempel. I det senare fallet är det många som hyllar deras verksamhet, även från människor utanför kyrkan. Men de kontemplativa, vad gör de för nytta? De blir oftare ifrågasatta.

I vår svenskkyrkliga tradition har Maria fått stryka på foten, utsparkad av Gustav Vasa. Istället var det den nyttomaximerande Marta som höjdes till skyarna. Något har det väl förändras men inte mycket. Gudstjänstens kris möter man med en ny kyrkohandbok och ändlösa diskussioner om musik och melodier. Kyrkans verksamhetskris möter man med ännu mer verksamhet.

Jag är övertygad om att en sann förnyelse av kyrkan alltid börjar där Maria befinner sig: vid Jesus fötter och lyssnande till honom.

Lyckades Luther?

Enligt wikipedia betyder ordet "reformation"(latinets reformatio) att "återge något dess ursprungliga form". Och när det gäller Luther och hans reformation av kyrkan avsåg han heller inget annat. Han ville återställa kyrkan i dess ursprungliga skick, såsom det var tänkt från början. Avsikten var inte införa något nytt, utan istället ta bort vissa missbruka som hade införts i kyrkan under medeltiden, där handeln med avlatsbrev var det mest bestickande.
Så till vida kan man fråga sig om Luther lyckades. Utifrån sina ursprungliga intentioner gjorde han det inte:

kyrkan blev inte reformerade, åtminstone inte av Luther. Det som skedde var istället en splittring av kyrkan i en protestantisk del och en katolsk del. Den katolska delen skulle förbli oreformerad fram till koncilliet i Trient.

En intressant fråga är vad det var som avgjorde att vissa områden gick över till protestantismen medan andra förblev katolska. Helt klart spelade reformatorernas teologi en stor roll: läran att vi blir frälsta av tro allena, utan att behöva använda sig av kyrka och prästerskap attraherade många. Men läran var densamma överallt så det förklarar inte variationen i den protestantiska teologins framgång.

De områden där man fick framgång var där den katolska kyrkan redan var svag eller starkt impopulär. I norra Europa var den katolska kyrkan svagare, på grund av avstånd till Rom och för att alla människor ännu inte var kristnade. I Frankrike hade blodiga uppgörelser mot katarer och waldensare skapat en stark misstro mot kyrkan.
Men en än viktigare faktor var om en reformation tjänade kungens sak eller inte. I områden där regimen hade mycket att vinna på att katolska kyrkan fick mindre makt fick protestantismen starkare genomslag. Det kunde handla om möjlighet att beskatta kyrkan eller rätt att utnämna höga kyrkliga tjänster som biskopar.
Detta gällde särskilt den magistrala reformationen, alltså den som bars fram av kungar och furstar. Den lutherska kyrkorna blev statskyrkor, det gäller ju inte minst kyrkan i Sverige som gick från att lyda under Rom till att lyda under den svenska kungen. Och fortfarande lever vi i sviterna av detta.

Detta var knappast vad Luther hade tänkt sig. Hans skrift Om kyrkans babyloniska fångenskap är en beskrivning av hur kyrkan hamnat i den världsliga maktens klor. Men den politiska fångenskap som Svenska kyrkan lever under idag är inte mycket annorlunda. Luthers reformation ledde alltså inte bara till kyrkosplittring utan också till att de reformerade delarna hamnade under starka kontroll under den världsliga makten.

Semper reformanda var ett av reformatorernas slagord: kyrkan behöver alltid reformeras. Så även Svenska kyrkan av idag. Ett problem är att vi menar så olika med reformation. För vissa handlar reformation om att förändra läran, att införa nya teologiska innovationer och "gå före" andra kyrkor. Då behöver man återgå till vad ordet reformatio betyder: nämligen att återföra kyrkan till dess ursprung, inte att tillföra nya saker utan snarare dra ifrån missbruk som smugits in.

Men en lyckad reformation av Svenska kyrkan kan inte leda till kyrkosplittring, helt enkelt eftersom kyrkan då inte skulle bli reformerad. Den skulle bara delas i två delar varav den ena skulle vara oreformerad och den andra sektliknande. Vi behöver lära oss av Luther, kanske framförallt av de punkter där han misslyckades.

Om att tiga ihjäl kritiker

Svenska Kyrkan tappar mark på alla områden. Dop- och konfirmationsminskningen talas det mest om, men viktigare är minskningen i antalet gudstjänstfirare. Idag är det färre än 20 % av församlingarna som har mer än 20 personer som firar gudstjänst om söndagarna.

Hade det kunnat vara annorlunda? Min spontana tanke har tidigare varit att detta beror ju på en allmän sekularisering av vårt samhälle (ej att förväxla med sekularisering av staten som är något positivt) och som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Inget som vi kan göra så mycket åt alltså.
Men efter att ha läst Dag Sandahls bok Inget för någon, utgiven på GAudetes förlag, börjar jag undra. Han beskriver en kyrka som under decennier varit helt döv för kritiker och opposition, där ledningen inte lyssnat utan besvärliga typer tystats ner. Varningar om att allt färre går i kyrkan har ignorerats. Följden har blivit att dagens Svenska kyrka helt enkelt inte betyder särskilt mycket för den vanliga svensken.

Tyvärr är det något jag känner igen även i dagens debatt. Så fort gudstjänstfirandet kommer i fokus poängteras det att "vi samlar fler varje söndag än biograferna". Och att utträdena ökar kommenteras med att, "det gör inträdena också". Men att antalet som går med i kyrkan är en bråkdel av de som går ut glömmer man att säga.

Istället flyr biskopar och ledning till deltagande i manifestationer som Pridefestivalen och politiska ställningstagande i klimatfrågan för att ta ett par exempel. Allt i en desperat önskan att skapa relevans och betyda något. Men som bokens titel antyder: en kyrkan som vill vara allt för alla blir till slut intet för någon.
Och vad händer när kyrkan inte tar sin egna interna kritiker på allvar och öppna upp för diskussion? Ja, risken är att debatten poppar upp på andra ställen. Som till exempel i Göran Häggs bok Gud i Sverige, där han väntar på att katolska kyrkan ska "sopa upp resterna av Svenska kyrkan". Eller hos författaren Lena Anderssons kolumner . Eller som nu senast på Svenska Dagbladets ledarsida.

Jag skrev en recension över klimatbrevet och har för övrigt vid andra tillfällen skrivit insändare med kritisk udd mot Svenska kyrkans klimatpolitik. Men något seriöst bemötande har jag aldrig fått, istället har strategin varit att tiga ihjäl kritiken.
Det fungerar en tid, men som sagt, risken är att den istället kommer från annat, mer oväntat, håll när till och med ateister tycker att kyrkan sysslar för lite med Gud. Och nu läser jag på Klimatupplysningens hemsida hur diskussionerna går höga för att man ska gå ur Svenska kyrkan på grund av biskopsbrevet.

Tyvärr kommer av allt att döma även Dag Sandahls bok att tigas ihjäl. Svenska kyrkan hade vunnit på att ta sina kritiker på allvar och öppna upp för samtal. Hade man vågat göra detta hade mycket kunnat vara annorlunda.

Vems ärende går Uppdrag granskning?

Jag såg Uppdrag granskning i efterhand på SVTplay ett program som har väckt starka reaktioner. En reporter som låtsas kämpa med sin homosexualitet har sökt upp präster för att testa om de skulle vara  beredda att försöka "bota" honom. Enligt vad som sades i programmet hade de kontaktat 12 präster varav de haft samtal med 9 men det var bara 4 som hängdes ut.

Innan jag fortsätter vill jag säga att jag på många sätt uppskattar Janne Josefsson och UG. Josefsson är en av få svenska journalister med ryggrad som vågar gå emot det rådande politiska etablissemanget. I tidigare reportage har han satt fingret på myten om barnfattigdom i Sverige, avslöjat våldsvänstern och genom dold inspelning har vi fått höra att imamer tycker att kvinnor ska tåla lite aga från sina män. Ytterst få journalister skulle vara beredda att göra liknande reportage, därför behövs Janne Josefsson.

Att däremot försöka sätta dit konservativa präster i Svenska kyrkan är väldigt politiskt korrekt. Hur lyckades man då med detta? Syftet var att ta reda på om det bedrivs någon liknande verksamhet i Sverige som Exodus International i USA gör, en organisation där man försöker "bota" homosexuella som önskar detta. Efter programmet kan vi lugnt konstatera att något sådant inte förekommer i Sverige, åtminstone lyckade inte UG avslöja något av vikt.
Det visades ju också att när teamet i efterhand konfronterar prästerna tar de mer upp deras terapeutiska frågor om övergrepp i barndomen. En präst (som inte är utbildad terapeut) ska naturligtvis inte bedriva den sortens samtal inom själavårdens ram. Men det vi fick se i tv-rutan var 3-4 meningar av den ena parten; vi hörde bara prästens svar, inte journalistens frågor. Vi vet ingenting om helheten av samtalet: hur länge pågick det, var det journalisten som drev samtalet, kastade han ut antydningar som prästen tog upp etc.
En sak kan vi vara säkra på: hade någon av prästerna sagt något mer tydligt om att "bota" homosexualitet eller liknande hade det garanterat tagits med i programmet. Allt man fick fram var alltså 3-4 meningar som ryckta ur sitt sammanhang kanske inte borde ha sagts. Detta utifrån ett eller flera samtal med sammanlagt 9 präster, vi får alltså föreställa oss att UG förmodligen har över 10 timmars bandade samtal i sitt arkiv.

Bytet var alltså synnerligen magert, ändå sänder man programmet. Borde man inte efter slutförd granskning konstatera att eftersom det inte förekommer någon Exodus-verksamhet i Svenska kyrkan lägger vi ner. Eller hade man redan bestämt sig vad resultatet skulle bli så att man körde på, även när det inte blev vad man förväntade sig?

Program som UG behövs för att avslöja makten, men dessa präster har inte mycket makt eller inflytande. Svenska kyrkan är ingen myndighet, det är en frivillig organisation som man kan gå ur om man vill. Man är inte tvungen att söka upp präster för samtal och själavård, och gör man det men inte är nöjd med det som sägs kan man resa sig och gå. Efter programmet lämnas tittaren med frågan vad som egentligen avslöjades och vad syftet var med detta?

Mainstream-kyrkan

I politiken har det uppstått en gemensam strategi där det gäller att säga så lite som möjligt, framförallt när det gäller kontroversiella ämnen, där säger man inget alls. Man är mer rädd för att stöta bort eventuella väljare än man vågar satsa på att dra till sig nya. Ängslighet råder och åsiktskorridoren blir allt smalare. Följden blir att skillnaderna mellan partierna blir allt mindre och folk vet knappt vad de står för längre.

Tyvärr ser jag samma fenomen inom Svenska kyrkan. Vi har inga väljare att stöta bort men det finns många presumtiva utträden. Många går och funderar på att gå ur kyrkan under flera år utan att det blir av och för den gruppen är de väldigt lite som ska till för att de ska göra slag i saken. Alltså gäller det att inte stöta sig med dem.
Vi har alltså fått en situation där det gäller att ligga så lågt som möjligt och sopa allt anstötligt under mattan. I mötet med människor som söker upp kyrkan för dop, vigsel eller begravning så är man så tillmötesgående som möjligt. Man anpassar sig så långt det går efter folks önskemål för "kunden" har ju alltid rätt.

Tyvärr gäller detta inte bara när det gäller frågor av praktiskt natur utan mer och mer även när det gäller själva innehållet av tron. Detta innebär att människor inte får en sann bild av vad kristen tro är.
Så om folk tror att kristendom handlar om att vara snälla mot varandra och kyrkan ska vara en öppen kravlös famn mot allt och alla så där i största allmänhet, ja då är det kanske inte deras fel. Vi talar om nåd men inte synd, fast då blir det ju meningslöst att tala om nåd, så det gör vi inte heller. Vi låter helt enkelt bli att tala om för folk vad kristen tro är, för tänk om de inte gillar budskapet. Av rädsla att folk ska säga nej, ger vi dem inte heller chansen att säga ja!

Här har kyrkan ett stort ansvar, genom att släta ut det kristna budskapet till ett allmänt kärleksbudskap så undanhåller man möjligheten för människor att verkligen avgöra sig för Jesus och följa honom. Man kan inte skuldbelägga dem: de har ju bara tagit till sig det som kyrkan sagt dem: "döp dina barn och var allmänt hygglig så är du en god kristen".

Men strategin att inte säga något kan slå tillbaka: det kan gå upp för människor att vi inget säger eftersom vi inget har att säga! Kopplar vi bort synd och nåd, Jesus försoningsoffer och andra komplicerade saker står vi svarslösa inför frågorna: varför Jesus, varför bibeln, varför kristendom? Att vi ska älska varandra behöver man inte vara kristen för att förstå.
Men risken är att när folk genomskådar oss kommer de stora avhoppen. Då kan strategin att ligga lågt slå tillbaka mot oss själva. I likhet med de partier som balanserar kring 4-procentspärren blir det då försent att verkligen profilera sig och våga ha ett tydligt budskap. Åtminstone försent om man fortfarande vill vara en bred kyrka som betyder något för människor och deras liv.