När våra kristna syskon förföljs

Svenska kyrkan har ju fått mycket kritik för att man inte tillräckligt stått upp för förföljda trossyskon i framförallt Mellanöstern. Man tar gärna avstånd från våld på ett allmänt plan men ta avstånd från det specifika våld och förföljelser som drabbar just kristna har varit svårare. Man kan undra varför, vad är problemet? Kanske kan ett samtal i Teologiska rummet i P1 (35 min in programmet) i söndags kasta lite ljus över den saken, där Petra Carlsson, präst i Stockholms stift och Martin Lind, tidigare biskop deltog.

Enligt Petra Carlsson är det problematiskt att stå upp för våra bröder och systrar, eftersom vi då hamnar i att vi skiljer ut en grupp som hör till oss till skillnad från andra grupper som vi då inte skulle hjälpa. Vidare, enligt henne, vill Svenska kyrkan inte ta tydligt ställning av det enkla skälet att vi då här hemma förväntas stå upp för våra kristna bröder och systrar medan vi inte öppnar famnen för muslimska flyktingar.

Det finns en kristen tradition att inte göra skillnad på folk och folk, fyllde Martin Lind i, vi ska visa omsorg om människor som lider vare sig det är kristna eller muslimer. Vi ska ta avstånd från all typ av förtryck, men vi ska inte skilja ut kristna från icke-kristna.

Som jag förstår dem utesluter alltså det ena det andra. Tar man ställning för en grupp tar man ställning mot en annan. Och det vill vi inte. Alltså tar vi inte ställning.

Varifrån kommer den inställningen?  Om vi med eftertryck protesterar mot islamistiska övergrepp i Mellanöstern, skulle det då betyda att vi inte vill öppna famnen för muslimer? Vem har bestämt att man måste tänka så?

Annars har ju försvaret mot kritiken varit att man visst protesterar och tagit ställning, men allt kan man inte vara öppen med. Men här erkänner alltså Petra Carlsson och Martin Lind att det finns principiella skäl för Svenska kyrkan att tiga: ingen grupp ska favoriseras.

Är detta konsekvensen av både-och-teologin; där man säger si och man säger så. Man klarar inte att säga en sak utan att i samma andetag lägga till men å andra sidan.

Var sak har sin plats, och allt har sin tid. När kristna förföljs och dödas måste vi kunna se att det faktiskt är våra systrar och bröder i tron och stå upp för dem. Och det betyder inte att vi vänder oss mot muslimer eller sluter famnen mot dem. Tiden och stunden att stå upp för dem kommer också.

Anders Philblad och FN-kritik mot Sverige

Jag satt och slötittade på TV:s 4 Nyhetsmorgon och när Anders Philblad och Tilde de Paula diskuterade en rapport från FN:s råd för de mänskliga rättigheterna som kom i måndags. Rådet pekade ut ett visst land som inte gjorde tillräckligt för att stävja hatbrott, kvinnovåld och diskriminering av minoriteter och invandrare. Oro uttrycktes för våld mot kvinnor och barn, etc.
"Vilket land kunde detta handla om", frågade sig Tilde de Paula, som erkände sina förutfattade meningar när hon blev förvånad över att det faktiskt var Sverige.

Anders Philblad tyckte det var bra andra ögon ser på Sverige, och de Paula kände det som en spark rakt på käkbenet på "oss som jobbar med media" över kritiken för det kroniskt negativa förmedlandet av muslimer i nyheterna. Hon avslutar rabblandet av kritiken med orden: "man kan inte mer än ge dem rätt".

Men andra ord: de tog kritiken på allvar! Jag funderade om jag som tittare ska känna det som om de förolämpade min intelligens. 

Om Anders Philblad och Tilde de Paula hade tagit tittarna på allvar kunde de ju lyft upp lite fakta om FN:s MR-råd och problematiserat kritiken. Man kan ju titta på vilka som faktiskt sitter där. De 47 medlemmarna hittar man här. Bland medlemmarna finns: Kina, Kuba, Ryssland, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det är alltså dessa länder som sitter och kritiserar Sverige, bland annat var Kuba oroad över politisk högerextremism.

Det är uppenbart att dessa länder sitter och hittar på kritik mot länder som Sverige för att neutralisera kritik mot dem själva. Deras intention är ju bara att det ska se ut som om alla världens länder är lika goda kålsupare.
Ett land sticker dock ut om man ska tro Rådet: Israel. Som stående punkt på agendan finns Israel, hälften av alla kritik drabbar dem. De betyder alltså att Israel skulle stå för hälften av världens sammanlagda brott mot de mänskliga rättigheterna!!?

Nu ska jag vara rättvis och säga att Tilde de Paula faktiskt lyfte upp att FN själv har anledning städa upp på sin egen bakgård. Men att FN:s MR-råd är kidnappat av skurkstater borde vara allmänt bekant, kritik från det är inget att ta på allvar. Det är tröttsamt att journalister sitter i TV och låtsas något annat.

Det stora miraklet

Det är befriande att läsa C S Lewis. Hans tankar rinner fram som klart vatten på boksidorna. I boken God in The Dock finns några av hans mest lysande essäer. Särskilt essän The Grand Miracle var upplyftande att läsa en påskdag som idag.

Det har gjorts många försök att ta bort alla mirakler ur kristendomen. Kan man inte plocka bort allt det övernaturliga och hålla sig till Jesu lära?

Ja, enligt C S Lewis är den enda religionen där vi inte kan rensa ut det övernaturliga, just kristendomen.  Inom Islam till exempel, talas det om att Muhammed gjorde underverk, men de fungerar mest som garnityr till berättelsen om Islams profet. Du kan ha en profet som predikar Guds budskap utan att krydda det med mirakel, inget avgörande förändras om du tar bort dem.


Men tar du bort kristendomens stora miraklet, hur Gud stiger ned till oss och blir människa, lider, dör och uppstår, så tar du bort själva fundamentet i den kristna tron. Tar du bort det finns det inget unikt kristet kvar.


Då kommer vi till frågan om detta mirakel, Inkarnationen, verkligen har ägt rum. Hur ska vi kunna bedöma det?

Föreställd dig, skriver Lewis, att du sitter med ett manuskript till ett stort verk. Plötsligt får du ett nytt kapitel i din hand, med påståendet att det dessutom är det mest centrala i hela verket. Det enda sättet att bedöma trovärdigheten i det är att se hur helheten stämmer överens med det kapitlet. Om det passar väl in och ger en ny mening till resten av verket och om det får dig att upptäcka saker som du inte sett förut, då skulle du förmodligen bedöma det som äkta.

Lewis ger oss sedan tre punkter för varför just den kristna berättelsen är det saknade kapitlet.
Den första är temat från död till liv: Gud stiger ner till oss, dör, uppstår och far tillbaka till himlen. Börjar du tänka på det hittar du mönstret överallt i naturen: kornet som faller i jorden och dör, men uppstår som ett ax. Årstidernas växlingar. Ja, inkarnationens mönster passar så väl in att den tyckas vara för bra för att vara sann. Vad är hönan och ägget? Man kan ju misstänka att den kristna historien är som den är för att kristendomen är en del av vår värld varifrån mönstret kommer. Hittar vi inte samma myter om den döende guden i andra religioner, som till exempel Adonis i den grekiska mytologin som representerar årstidernas växlingar.

Men det märkliga är att när man läser evangelierna hittar man så gott som ingenting av dessa mytologier, det enda undantaget är just vetekornets lag hos aposteln Johannes. Ändå har du temat om en döende och uppstående Gud som dessutom säger om vetekornet: "detta är min kropp". Han identifierar sig själv med det, men utan att nämna själva saken. Det är, skriver Lewis, som om du hade bevis för den stora sjöormens existens men de som kommer med bevisen har inte själva hört talas om odjuret.

Om nu antikens religioner var fulla av metaforer om naturens död och uppståndelse, varför är det då hos just det folk, där man knappt hittar ett spår av denna mytologi, som vi finner en Gud som dör och uppstår?

Tänk om det är så att mytologin är frånvarande eftersom det är här vi hittar själva saken som de andra mytologierna representerar? Skuggorna är frånvarande eftersom vi har tinget som orsakar skuggorna framför oss!

Mönstret finns i naturen eftersom den ursprungligen fanns hos Gud själv, vetekornet är en avlägsen imitation av en övernaturlig verklighet. Bortom vår synliga verklighet finner vi Någon som förklarar naturen och religionerna som bygger på mönstret i naturen.

Nästa punkt handlar om ojämlik selektion. I vår demokratiska tidsålder förutsätter vi att alla folk är jämlika i förhållande till Gud. Men den kristna berättelsen är den rakt motsatta: ett enda folk på hela jorden blir utvalt. Bland tolv stammar försvinner tio i Babylon, saken blir snävare och snävare tills selektionen stannar vid en enda judisk flicka, där och då blir inkarnationen ett faktum. Klart annorlunda än vad vi väntat oss.

Men hela universum är en radikal selektion. Det allra mesta är ogästvänlig rymd där inget liv kan existera. Bland stjärnorna är det ytterst få som ha beboeliga planeter, bland dessa är det, vad vi vet, bara en som verkligen hyser liv. Bland alla djuren finns det bara en art som har förnuft. Var vi än vänder oss ser vi en ojämlik selektion som bygger på ett skrämmande slöseri.

Och nu ger Inkarnationen nytt ljus åt denna ojämlika princip i naturen. I den kristna berättelsen innebär att bli utvald en stor ära, men också en stor börda. Israels folk kommer till insikt att det är deras lidande som ska rädda världen. Detta ställföreträdande lidande får sin yttersta förklaring i Inkarnationen.
Och just detta ställföreträdande död, det är den tredje punkten, hittar vi också som ett ledmotiv i naturen. Ett motiv som inger oss många gånger stor avsky och skräck när vi tänker på köttätare, parasiter och hela kampen om tillvaron.  Men ingen varelse kan existera på sina egna resurser. Vi lever på varandra, vi är alla skuldsatta till alla andra för vår tillvaro.
Och plötsligt kan vi, i ljuset av den kristna berättelsen, inse att ställföreträdande i sig inte är något ont. Den blodiga kampen i naturen är bara principen om ställföreträdandet vridet på ett sätt. Tänker man efter kommer nästan allt gott och vackert i naturen från samma princip. Fostret lever på sin mor, precis som parasiten på sin värd: det ena är en fasa, det andra källan till den största godhet.

Om man accepterar att Inkarnationen är det saknade kapitlet till verket, upptäcker vi hur det kastar sitt ljus på resten av manuskriptet. Det lyser upp mönstret i naturen från död till liv, principen om selektionen och ställföreträdandet.

Slutligen kommer Lewis till en något udda poäng: alla andra religioner antingen bekräftar eller förnekar mina naturliga begär. Jag kan leva livet här och nu genom att dricka mig berusad på vin i vinguden Bacchus tempel. Men jag kan också som stoikern, späka och svälta mig och säga att döden är mig likgiltig.

Men kristen tro är annorlunda, den varken bekräftar eller förnekar skräcken för döden. Den berättar något radikalt nytt: döden är besegrad. Den bekräftar inte mitt begär att bli smartare och starkare än alla andra, men inte heller att vi ska eftersträva totalt jämlikhet (tillvaron skulle vara oerhört tråkig som vi aldrig träffade på någon som var smartare eller starkare än mig själv).
På samma sätt med ställföreträdandet: kristendomen tillåter mig inte att parasitera på andra, men bekräftar inte heller min strävan att bli oberoende.

Detta är skälet, skriver Lewis, till att jag är övertygad om att detta stora mirakel är det saknade kapitlet till hela verket. Gud har verkligen stigit ned till botten av sin skapelse för att lyfta upp hela den återlösta naturen på sina axlar. Kristi uppståndelse är bara den första frukten av den kosmiska sommar som redan är på gång.

Vi kan med samma glädje säga: "Jesus uppstod för två tusen år sedan" som "jag såg vårens första krokus igår". Vi finner samma Verklighet bortom såväl krokusen som Jesus uppståndelse. 

Krokusen kan visserligen inte välja om den vill svara eller inte. Men vi kan. Vi kan välja om vi vill motstå våren och sjunka tillbaka till den kosmiska vintern, eller om vi vill följa kallelsen till evighetens sommar.

Om media och förtroende

Journalist var ett yrke som jag övervägde som gymnasist. Visionen var att som undersökande journalist gräva fram obekväma sanningar. I efterhand är jag ändå glad att det inte blev det spåret, inte bara för att arbetsmarknaden är väldigt svår utan också när jag ser hur få journalister som verkligen är den här sanningens riddare.

Det är väl få skrån där förtroende är så viktigt som mediebranschen. För hur ska vi kunna lita på det vi läser i tidningen eller ser på TV? Det är journalisternas uppgift att granska makten, men vem granskar journalisterna? 

Det borde därför vara en allvarlig väckarklocka för mediebranschen när undersökningar visar att de har ett mycket lågt förtroende hos svenska folket. I februari i år visar Novus att 43 % anser att media inte ger en rättvisande bild av samhället, endast 36 % tror att så är fallet. 60 % av svenska folket tror att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild de föredrar. Med andra ord: svenskarna litar inte på media. 

Vad beror detta på? Jag kan tänka mig flera orsaker:

Grunden är politiska snedfördelningen. 2006 kom Kent Asp med en rapport där han undersökt journalistkårens politiska sympatier som visade på en kraftig slagsida åt Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
(För den som tror att det skett en förändring de senaste tio åren, fundera över följande: vi har det senaste halvåret totalt vänt i invandringsfrågan. På punkt efter punkt har regeringen antagit SD:s invandringspolitik, men det råder en öronbedövande tystnad från media. Antag att Alliansen hade suttit vid makten och genomfört exakt samma sak med hjälp av SD? Hur hade media hanterat saken då?)

Den politiska konformiteten riskerar att leda till grupptänkande, ett fenomen som vi ser gång på gång i medievärlden. Viljan att uppnå enighet och konsensus blir högre än ett kritiskt förhållningssätt.

Detta hade i och för sig inte behövt vara ett problem om journalister i sin yrkesroll lagt av sin egen politiska övertygelse och rapporterat så objektivt som möjligt. Även journalister har naturligtvis rätt att tycka vad de vill i politiska frågor och man kan knappast tillämpa någon slags politisk kvotering.

Men eftersom man övergett principen om konsekvensneutralitet blir det ett stort problem. Konsekvensneutralitet innebär att om nyheten är sann och relevant så rapporter man oavsett konsekvenserna. Men framförallt när det gäller förhållandet till Sverigedemokraterna har man flagrant frångått denna princip. Varje nyhet har vägts utifrån principen: gynnar detta SD?

En fjärde sak som undergrävt trovärdigheten är den agendasättande journalistiken. Peter Wolodarski var öppen med att DN ska satsa mer på berättande och agendasättande journalistik när han tillträdde som chefredaktör. Det är svårt att komma ifrån tanken att det som menas med det är att vi medborgare ska uppfostras att tycka på ett visst sätt.
Mönstret går igen när det gäller P1:s lördagsintervju där ställer makthavare mot väggen. Här har man kortat ner intervju-delen till en halvtimme och den andra halvtimmen kommenteras intervjun av en journalist. Man tilltror alltså inte lyssnaren att själv dra slutsatser, de ska serveras i färdiga paket till oss.

Ytterligare exempel på denna typ av journalistik är hur svårt det är att komma fram med en annan syn i klimatfrågan än etablissemangets som vi ser exempel på här.

Ett femte problem är det statliga presstödet. Drygt en halv miljard årligen går till olika tidningar. Men hur ska media kunna ägna sig åt kritisk granskning av den politiska makten om det är där pengarna kommer ifrån. Man biter som bekant inte den hand som föder en.
Det statliga mediestödet leder till att man blir mindre beroende av prenumeranter och lyssnare och riskerar att leda till att man börjar tänka att uppdragsgivarna är staten och inte medborgare och prenumeranter.

Fram till för något decennium sedan var vi helt i händerna på etablerad media. Så är inte längre fallet; genom internet har vi tillgång till en mängd bloggar och andra så kallad alternativ media, där man ofta får en annan bild av verkligheten. Detta kommer leda till slutet för etablerade media om de inte rycker upp sig.

Förtroende är alltid något man förtjänar. Att bygga upp förtroende tar tid, att rasera det går snabbt. Svensk media har lång väg att gå innan man har folkets fulla stöd och förtroende igen.

Den svenska modellen

Den svenska modellen har sina rötter i Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF från 1938. Andan i är strävan efter konsensus och undvikande av konflikter. Arbetsmarknadens parter ska komma överens och tänka på helhetens bästa utan att politikerna skulle behöva blanda sig i. Kollektivavtalen lade ett golv för alla anställda, varför inga lagstadgade minimilöner behövdes.
Under första hälften av 70-talet fick vi ändå en rad lagar som försköt maktbalansen till arbetstagarnas fördel. LO har utnyttjat situationen med konsekvensen att vi nu sitter med EU:s minsta låglönemarknad. De jobben har försvunnit utomlands.

Nu när vi har EU:s största invandring av lågutbildade människor är det en marknad vi skulle behöva. Vi står inför en situation där mängder med nyanlända kommer stängas ute från vårt samhälle. Egentligen är detta en situation som pågått länge. Av de som kom till Malmö för tio år sedan är det endast 36 % av männen och 9 % av kvinnorna som har jobb idag. Siffrorna kommer förstås om tio år från nu vara ännu mer katastrofala om inget görs.

Det kan hända att den svenska modellen en gång har varit bra för Sverige. Men om den tidigare stod för samförstånd är det för mig väldigt tydligt vad det nu handlar om: medelklassens värnande om sina privilegier. 

Framförallt gäller det den reglerade bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. När det gäller den senare hyser man en överdriven rädsla för lönedumpning. Överdriven, eftersom det inte handlar om att befintliga löner ska sänkas utan att en ny arbetsmarknad behöver växa fram.

Den svenska modellen verkade tidigare i ett enhetligt samhälle, där de flesta lade upp sina liv på ungefär samma sätt. Det fungerar inte idag, det blir allt svårare att stöpa alla människor i samma form. Idag vill inte människor att deras liv ska bestämmas genom förhandlingar i slutna sammanträdesrum.

Tyvärr ser vi hur Stefan Löfven prestigemässigt binder upp sig för "den svenska modellen". Saken har blivit dogmatisk, man behöver inte argumentera för den, det tas för givet att alla ska vilja omfatta den. Helt öppet deklarerar man att om man måste välja mellan migranter och den svenska modellen, väljer man modellen. Den har blivit heligare än människor. Går det inte att upprätthålla den med hög invandring, offrar man invandringen.

LO är fixerad vid att människor ska utbildas in i arbetslivet, som Karl-Petter Thorvaldsen talade om i sin lördagsintervju. När nu 50 % av de som anländer endast har grundskoleutbildning eller lägre, är det inte så realistiskt att det ska fungera. Dessutom måste man fråga varför det ska behövas högskoleutbildning för att bädda sängar på våra sjukhus, för att ta ett exempel.

Men det finns ytterligare en aspekt på saken: Varför ska Karl-Petter Thorvaldsen sitta där och bestämma att den afghanska kvinnan med bristfällig utbildning inte ska få ta ett enkelt jobb inom vården för 10 000-12 000 kr i månaden? Vem är han att kräva av henne att hon ska tvingas in i ett, förmodligen hopplöst projekt, där hon ska pressas igenom "den svenska modellen" och komma ut som minst undersköterska innan hon får ett jobb? Hon kanske skulle vara förträffligt nöjd med det som vi tycker är en låg lön. Jag vet inte vad medellönen är i Afghanistan med den torde vara flera gånger lägre än så.
Det är nog detta som gör mig mest upprörd: hyckleriet. LO tar sig friheten att bestämma vad andra människor ska tycka är en hederlig lön och dessutom låtsas man att det är för deras egen skull man gör det. Och låter henne leva på ett betydligt lägre bidrag om hon inte klarar utbildningskraven.

Om detta är den svenska modellen är det dags att begrava den.

De som har kommit, har kommit.

I rask takt fortsätter regeringen att marschera mot en allt snävare migrationspolitik. Den 31 maj blir det slut med PUT, permanenta uppehållstillstånd. De kommer ersättas med TUT, tillfälliga uppehållstillstånd i högst tre år. Försörjningskrav införs vid familjeåterförening: man måste kunna uppvisa en inkomst på 5-6000:- per person samt passande bostad för att kunna ta hit sin fru och barn. Har man då fem barn gäller det att fixa ett jobb som ger 42 000.- i lön. Hur lätt kan det vara för en nyanländ?
För de som får avslag från sin asylansökan kommer bidrag och boende dras in när tidsfristen löpt ut, för att bättre motivera dem att lämna landet. I praktiken håller alltså S och MP nu på att införa det som SD pratat om i ett antal år, utan att media reagerar särskilt mycket. (Man kan ju fundera lite över om det hade varit Alliansen som med stöd av SD hade genomfört exakt samma sak, hur hade media reagerat då?)

Den nya politiken går ut på två saker: det ska bli svårare att komma hit, och det ska bli lättare att avhysa de som får avslag. Nu har Morgan Johansson backat från sitt uttalande att 80 000 ska lämna landet av de som kom i fjol. Saken är den att det är en svår och komplicerad (och kostsam) process att utvisa någon. Vi kan inte bara lasta dem i en buss, köra till Danmark och lämna dem där. Utan avtal och överenskommelser med mottagarlandet går det i princip inte.

Dessutom ökar risken att de som får avslag går under jorden, vilket kommer öka på det parallellsamhälle som redan existerar. I praktiken kommer alltså få av de som kommit hit att lämna landet. Folk hänger sig kvar, illegalt, om det inte går på annat sätt. Då kan man ju fundera över det rimliga i att försöka. Varför lägga ner en massa energi och pengar på att få ut människor ur landet. De som har kommit, har kommit. I nuläget vore det mer konstruktivt att utgå från att de stannar och agera därefter. Och med det menar jag att den "svenska modellen" får stryka på foten.

Under tiden borde vi inför lagliga vägar för flyktingar, till exempel genom att öka kvotflyktingprogrammet. Det är de som befinner sig i UNHCR:s flyktingläger som är de som har de svårast och som inte har möjlighet att själva ta sig till Europa.
Det som skrämmer mig är att vi nu är på väg tillbaka till en liknande hycklande situation som rådde innan: vi säger oss värna om asylrätten, som vi betraktar som helig. Men vi gör allt vi kan för att människor inte ska få möjlighet att använda sig av den.

Den katolska reformationen

Vi närmar oss 500-årsminnet när Luther spikade upp de 95 teserna. Luthers reformation har för oss blivit Reformationen med stort R. I vår del av kristenheten har vi ibland fått för oss att det rådde ett konstant förfall i kyrkan från Konstantins dagar fram till 1500-talet. Då kom Luther och genomförde en moralisk uppryckning i den protestantiska delen, medan förfallet fortsatte i den katolska delen.
De flesta av oss förstår kanske att ovanstående är en nidbild, men det är nog ändå så att Luther fått copyright på begreppet Reformation. Men fördjupar min sig i kyrkans historia strax efter medeltiden framträder en annan bild. Luther var långt ifrån ensam, vi hade en rad reformatorer på den protestantiska sidan av varierad betydelse. Men det stod inte still på den katolska sidan heller även om det var mer trögrörligt.

Att kyrkan var i stort behov av reformation vid medeltidens slut var de flesta rörande överens om. Att det ändå var så svårt att komma till skott berodde främst på att påvestolen var ockuperad av konkurrerande italienska familjer, främst familjerna Medici, Borgia och Della Rovere. Eftersom påvestolen innebar mycket makt och inflytande drog den till sig folk som var ute efter makt och inflytande.
Problemet var också att påvestolen var fångad i ett cirkulärt beroende gentemot kardinalerna: det var påven som tillsatte kardinaler och dessa som valde påve. När en Medici var påve gjorde han således sitt bästa att få in så många Medici-kardinaler som möjligt för att näste påve också skulle bli en av familjen Medici. Och på samma sätt med Della Rovere och Borgia. De två förskräckligaste påvarna brukar anses vara Alexander IV (Borgia) och Luthers påve: Leo X (Medici).

Ändå fanns det påvar som verkligen gjorde stora ansträngningar för att komma till rätta med kyrkans förfall. Medvetna om att man städar en trappa uppifrån insåg man att kyrkans reformation måste börja med påven.Under Hadrianus VI (som efterträdde Leo X) hade något kunnat hända på allvar om hans pontifikat inte hade blivit så kort.

Men de som ivrigast drev reformationen framåt var ordensfolk, munkar och nunnor som vigt sina liv till Gud och kyrkan, som de såg var allt annat än vad den borde vara. Reformationen av kyrkan började med en reformation av ordenslivet. Ett antal franciskanbröder vaknade och ville faktiskt göra allvar av sina klosterlöften. När de inte fick de andra med sig gick de vidare och bildade Kapucinorden, fast egentligen gick de tillbaka till Franciskus ideal. Även karmelitorden reformerades av Teresa av Avila och Johannes av korset.

Den orden som hade störst betydelse var dock Jesu sällskap, Jesuitorden. Till skillnad från andra avgav de ett fjärde löfte, om särskild lydnad mot påven. Under många år skulle de plågas under korrupta påvar, men tålmodigt arbetade de på olika sätt för reformationens sak utan att det ledde till någon splittring.

Det fanns även starka personligheter som drog sitt strå till stacken. Dominikanen Savonarola i Florens, till exempel, kritiserade Alexander IV så hårt att han drog på sig en bannlysning, men han kritiserade aldrig påveämbetet som sådant.

Kyrkomötet i Trient

Slutligen landade allt i kyrkomötet i Trient, det längsta kyrkomötet i historien. Ändå var det som man kom fram till i Trient inget nytt, de mesta hade diskuterats i en rad kyrkomöten tidigare. Men nu satte man ner foten, kyrkan var redo att skrida till verket. Reformation gick från ord till handling.

Kyrkomötet försenades under många år, främst av politiska skäl. Först 1545, 28 år efter det att Luther spikade upp sina 95 teser kom man till skott. Det finns goda skäl att tro att om det ägt rum tidigare hade kyrkosplittringen aldrig skett.

Jag har fått lära mig att den reformation som skedde i katolska kyrkan kallas för motreformationen. Innebörden med det är att Luthers reformation var den riktiga Reformationen med stort R. Sen skedde det en blekare kopia på den katolska sidan, som dessutom tvingades fram som ett svar till kritiken från lutheranerna. En omvändelse under galgen. Utan Luther skulle alltså inte heller den katolska kyrkan blivit reformerad.

Det är ett synsätt som jag tror vi måste revidera. Den katolska reformationen har sin egen historia och var inte beroende av Luther. Möjligen kan man säga att den lutherska reformationen påskyndade mötet i Trient.
Men det viktigaste lärdomen för oss protestanter är att man inte kan tala om en reformation. När vi nu närmar 2017, 500 år efter de 95 teserna, borde vi säga Luthers reformation, inte Reformationen. Det Luther stod för var en av flera reformationer.

Det tragiska med de protestantiska reformationerna var att de ledde till splittring av kyrkan. Det var inte bara deras fel, naturligtvis hade påvarna, särskilt Leo X, och andra inom kyrkans ledning ett stort ansvar.
Men reformation var inget fenomen som vi inom den protestantiska kristenheten har ensamrätt på. Hela kyrkan blev så småningom reformerad, om än i olika takt och på olika sätt.