Nåd enligt Jesper Svartvik

Inför präst- och diakonimötet i Göteborg har vi fått i uppdrag att läsa Förunderlig förtroende av Jesper Svartvik utgiven på Verbums förlag. Det är en bok som handlar om nåd. Svartvik är angelägen om att vidga begreppet nåd, eftersom vi lätt snävar in begreppet till att enbart handla om straffrihet, det vill säga att Gud låter nåd gå före rätt.
Här gör Svartvik en viktig insats genom att införa fler betydelser och fördjupar begreppet. Nåd i en negativa betydelsen, frånvaro av rättmätigt straff, finns visserligen med, men nåd behöver inte står i motsats till rätt, ibland är det så att nåd kräver rättvisa.
Nåd i den hebreiska betydelsen kan handla om att aktivt göra goda handlingar mot min nästa och ska förstås inom ramen av förbundet som Gud av nåd har slutit med människan.
Och en tredje betydelsen av nåd använder vi inom skapandet, där vi till exempel ser en skicklig pianospelare, som benådad. Han har ju inte förtjänat sin talang.

Man förstår att Svartvik står den judiska traditionen nära och dess läsningar av (det vi kallar) Gamla testamentet. Ersättningsteologin tar han med emfas avstånd ifrån, liksom alla sätt att betrakta judendom som en negativ kontrast till kristendomen. (Mose gav oss lag och krav - Jesus lyfter bördan av.) Skulle då Jesus ha kommit för att befria oss från judendomen? frågar han retoriskt.

Så långt är det lätt att hålla med, men är det verkligen så att detta sätt att se på judisk tro förkunnas än idag i våra kyrkor, som Svartvik menar? Här känner jag inte igen mig, även om jag naturligtvis inte kan svara för alla predikningar i Svenska kyrkan. Visst kan det finnas problem med vissa evangelietexter där Jesus utslungar hårda ord mot "judarna" men det kan förklaras i predikan, och görs väl också vad jag förstår. Å andra sidan drillades jag av Peter Landgren i de här frågorna när jag en gång i tiden gick bibellinjen på Helsjöns folkhögskola.

Svartvik ger många nya insikter i bibelns välkända texter. Ett exempel är den samariska kvinnan som Jesus träffar utanför Sykar. Traditionellt har man betraktat hennes fem män som att det handlar om otrohet, men förklaringen kan lika gärna (eller hellre) vara ett exempel på leviratäktenskap, där en bror var förpliktigad att gifta sig med sin döde brors hustru. Det var vanligt med ond bråd död och det är inte alls omöjligt att fem bröder dog den ena efter den andra som efterhand tog över äktenskapet med kvinnan. Den sjätte mannen, 'som inte var hennes man', kan då ha varit en bror som vägrade att fullfölja leviratäktenskapets förpliktelser.

När Svartvik kommer in på Guds plågsamma tystnad, påminner han om att leva i nåd, innebär att vi varken ska ta äran av framgång men inte heller känna skuld för motgången, "de som anser att Gud hatar dem har drabbats av andligt storhetsvansinne, eftersom de överbetonar sin egen betydelse." (s 138)

Men i det sjunde kapitlet "Förhoppning" blir Svartvik kontroversiell när han kommer in på kristendomens relation till andra religioner. Han tecknar tre förhållningssätt: det första där man betonar olikheterna och kontrasterna med andra religioner. Det andra är när man betonar likheten i så hög grad att man ser olika religioner som i grunden ett och detsamma. Det tredje synsättet suddar inte ut olikheterna men man ser och bejakar olikheterna som en tillgång: "Det problematiska är inte det annorlunda i sig utan istället det destruktiva i både den egna och andra traditioner." (s 190)

Jag instämmer i kritiken mot alternativ två, där den andre egentligen är vi själva. Det finns en arrogans i att till exempel betrakta buddhisten som kristen, 'det är bara det att han själv inte förstått det'.

Men när det gäller det första förhållningssättet blir Svartvik onödigt polemiskt. Det retoriska: kristendomen är inte en religion utan en relation, avfärdas som slagordskristendom. Har man det synsättet, menar han, marginaliserar man kristendomen eftersom man ställer den utanför de andra religionerna och man kan inte föra ett konstruktivt samtal med dem. Enligt Svartivik har dessa drabbats av teologiskt högmod och han frågar retoriskt om de också är högmodiga privat.

Men bara för att man betonar olikheter så behöver den andre inte bli ett hot att bekämpa. Ligger det inte i sakens natur att vi alla anser att vi själva har rätt och den andre fel när våra ståndpunkter går isär. Det är ju till exempel väldigt tydligt att Svartvik anser att det han kallar slagordskristendom är förkastligt, varför argumenterar han om det inte finns rätt och fel, sant och falskt?
Sann ödmjukhet är inte att säga att vi alla har rätt, oavsett hur divergerande våra åsikter kan vara, utan att vara öppen för att ändra uppfattning.

Konsekvent med detta tar Svartvik avstånd från mission. Missionsbefallningen handlar inte om att lärjungarna ska försöka omvända alla människor på vår jord,utan att vända sig till alla slags människor med nådens erbjudande.
Om Svartvik får frågor om sin tro förklarar han vad som ger honom hopp utan att förvänta sig att den andre ska hålla med honom. Kristologi är hans teologiska modersmål och jag får intrycket att han menar att var och en ska förbli vid sitt modersmål.
Här undrar jag vad han skulle säga till muslimer som konverterat till kristendom,  till exempel författaren till Jag sökte Allah men fann Jesus. Gör dessa fel?
Eller om vi vänder på det; ponera att Svartvik blev övertygad om den judiska trons sanning, skulle han stanna kvar i den kristna tron trots detta, eftersom det var den som råkade vara hans modersmål. Får man kort sagt, inte byta?

Sanningsfrågan verkar inte finnas för honom. På s 294 jämför han synen på olika religioner som om det handlade om tycke och smak. "Att jämföra sitt eget utseende eller sin egen klädsel med andra avfärdar vi nog ganska snabbt som omoget eller olämpligt. ... Men att framhålla sin egen religiösa tradition ... som bättre än andra är betydligt vanligare."
Är det verkligen en relevant jämförelse? Om man bytte ut "bättre" till "sannare"? Även om det finns sanningar i andra religiösa traditioner så tror väl ändå vi som kristna att Jesus står för den fulla sanningen?

Men förutom hans relativistiska syn på religioner var det en bok som gav mig mycket behållning, inte minst när han öser ur den judiska traditionens källor och när han vänder och vrider på olika bibeltexter och hjälper oss att hitta nya djup.

En symbolisk måltid, eller på riktigt?

Som kristna kan vi ha olika nattvardssyn beroende på vilket sammanhang vi kommer ifrån. Inom frikyrkan ser man det som en symbolisk måltid, inom Svenska kyrkan, som är en luthersk kyrka menar vi att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande i, med och under bröd och vin. Bröd och vin förblir alltså bröd och vin men samtidigt är Kristus reellt närvarande, det handlar inte bara om symbolik.

Den katolska kyrkan har ett tredje sätt att beskriva det som man kallar transubstantiation, brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod.

Det första man kan fråga sig är om det är viktigt att definiera nattvarden. Till syvende och sist är det väl ett mysterium, kan vi inte bara låta det vara så. På ett sätt kan jag hålla med, antingen får jag del av Kristi kropp och blod, eller så är det allt bara symbolik - oavsett vilket kan ju inte jag påverka det hur jag än teologiserar kring det.

Och nog var det väl detta Luther menade när han i sina nattvardssamtal med Zwingli höll fast vid est, som han rispade i bordet, "Jesus sa: detta är min kropp, detta är mitt blod" låt oss nöja oss med detta istället för att krångla till det men diverse filosofiska förklaringar.

Men för mig är det viktigt att nattvarden inte bara är en symbolisk måltid, för om det bara är symbolik vad är då vitsen? Om det bara är vanligt bröd och vin, och inget mer, vad skiljer då nattvarden från en vilken måltid som helst? Då är nattvarden inte på riktigt. Det är det som gör nattvarden till en sakrament och inte bara en ceremoniell måltid.

Och det är just detta, på riktigt, som skiljer kristen tro från andra religioner. Man kan hålla på med alla möjliga komplicerade ceremonier men där allt ändå bara är symboliskt. Så var det också i gamla testamentets religion. 

Vi kan titta på Johannes döparens dop. Det dopet var ett symboliskt dop där man markerade en nystart i livet, ingenting hände egentligen mer än att folk fick lite vatten på sig. Men när Jesus döptes hände något! Anden kom över honom och Faderns röst talade om att han var Guds älskade son. Från och med nu är dopet på riktigt! Det är inte längre bara symbolik, dopet är inte längre bara vatten, utan vatten plus ande. Och om varje barn som döps säger Gud: du är min son, du är min dotter. Något verkligt händer. Man skulle kunna säga att med Jesus kristnas dopet, nu kristnas, smörjs alla med helig Ande.

Analyserar man vattnet hittar man naturligtvis ingen Ande i något mikroskop. Analyserar man nattvardens bröd och vin hittar man inte heller några substanser av kött och blod. Det är här mysteriet kommer in i bilden. Vi kan inte analysera eller förstå, bara i tro omfatta att det är så. Nattvardens bröd och vin är nu Kristi kropp och blod. På riktigt.

Introvert - den tysta revolutionen

Att vara introvert är att avvika från normen. Både i det faktum att vi är i minoritet, 25 % av befolkningen räknas som introvert, men framförallt i att samhällets ideal är extrovert. Det som är eftersträvansvärt är att vara utåtriktad, ta plats i rummet och vara duktig på mingel. Då har man hög social kompetens och är åtråvärd på arbetsmarknaden. Har man inte de egenskaperna får man rådet att jobba på sin personlighet.
De flesta ungdomar upplever väl ibland att man inte riktigt passar in, att det är något fel på en, men som introvert är den risken än mer överhängande. Som introvert anses du i bästa fall vara blyg eller arrogant, i värsta fall en potentiell skolmassakermördare.

Jag minns vid ett tillfälle då jag blev uppmanad att "vara mig själv". Det låter som en bra uppmaning, vi ska ju inte förställa oss. Det är bara det att det som personen ifråga menade var att jag skulle ta mer plats och bli mer utåtriktad. Tanken att jag kanske inte är sådan föresvävade inte henne. Med andra ord: när vi "är oss själva" är vi extroverta, det är det normala. Introversion ses som ett handikapp, ett sjukdomstillstånd som vi måste komma över.

Linus Jonkman gör i boken Introvert - den tysta revolutionen upp med denna bild. Social kompetens är inte samma sak som extroversion. Social kompetens handlar om lyhörd inför den andre och att även kunna lyssna. Det brukar introverta vara bra på.
Introversion är inte samma sak som att vara blyg eller rädd för sociala sammanhang, det är bara det att man föredrar att vara ensam. Om jag har en ledig dag och bestämmer mig för att bara göra det jag vill, så inkluderar det förmodligen inte andra människor.

Det kan tyckas lite märkligt att jag blev präst, som introvert vill man ju inte stå i centrum och tala inför andra, eller? Det är sant att introverta tröttas ut fortare i sociala sammanhang, men att hålla tal, eller predikar som jag gör, är ingen motsättning. Inte så länge jag kan förbereda mig och situationen är förutsägbar. Däremot är spontana och oförberedda tal något jag helst vill slippa. Många skådespelare är till exempel introverta.

Om jag sitter med i ett sällskap på låt oss säga 8-10 personer, en aning för många för att en ledigt samtal ska kunna föras, brukar jag ha svårt för att få en syl i vädret. Anledningen är enkel: när någon annan har sagt en sak och man vill ge respons på detta, hur lång paus ska man låta det gå innan man själv tar till orda? Två sekunder, en sekund? Eller en tiondels sekund?
I ett intensivt samtal tycker jag nog att cirka en sekund är en lagom stund av tystnad utan att det känns som man pratar i mun på varandra. Om då de andra anser att det räcker med någon tiondel blir följden att jag aldrig får ordet. I likhet med mannen vid Betesda är det alltid någon annan som hinner före. Jag tänker först och talar sen, och när jag äntligen får komma till tals har de andra lämnat ämnet för länge sedan och pratar om något helt annat.

Som introvert behöver man också vänner, men man nöjer sig med färre än extroverta. Man föredrar ett mindre sällskap där alla får en chans att komma till tals, framför stora sammanhang där man inte känner folk. Pubar med hög musik där man måste skrika för att göra sig hörd undviker jag.

Igenkänningsfaktorn har varit hög för mig när jag läst boken, som till stor del varit en befriande läsning. Det är inte så att den extroverte sitter med alla fördelar och den introverte med alla nackdelar, det finns för och nackdelar med båda. Arbetslag som representeras av bägge personlighetstyperna brukar fungera bäst. Det intressanta är också att man brukar gifta sig med sin motsats, medan ens vänner brukar vara av mer samma sort. Vi människor har fått olika personligheter och egenskaper för att komplettera varandra.

Fördelarna med att vara extrovert vet vi alla, däremot behöver fördelarna med introversion lyftas upp i dagens samhälle:
1. Introverta är starka individualister och vi associerar oss inte med grupper. Det innebär att man har lättare att hålla fast vi obekväma åsikter. Vi frågar inte andra vad vi ska tycka, vi bildar oss en egen uppfattning.
2. Det finns ett experiment där man låter en skådespelare blir utsatt för misshandel i närheten av ett sällskap. Om någon då ingriper kan du vara säker på att det är den introverte i sällskapet. De flesta extroverta betraktar sig som en del i gruppen och överlåter ansvaret till gruppens helhet, vilket brukar betyda att ingen tar ansvar.
3. Introverta blir inte uttråkade lika snabbt som extroverta. Vi är därför uthålligare i det vi tar oss för, vi orkar fortsätta även när det är motigt.
4. Som introvert har man oftast ett rikare inre tankeliv. Vi kan bära på en inre berättelse som inte märks på utsidan, vi är skickliga på att visualisera och tänker i bilder. Vi är inte okänsliga utan faktiskt ofta mer känsliga än extroverta.
5. Vi är i minoritet totalt sett men i majoritet bland begåvade. Ju högre IQ en människa har, desto större sannolikhet att han eller hon är introvert.

Med detta sagt är det naturligtvis viktigt att ha i bakhuvudet att vi alla kan ha drag av andra personlighetstyper som inte är vår egen. Jag till exempel, gillar att resa, något som normalt är ett extrovert drag. Jag har heller inget problem att fokusera på att skriva predikan eller läsa i "störande" cafémiljö.

Idealet, särskilt i Sverige, har länge varit det extroverta. Det är bara att läsa platsannonserna. Men långsamt håller det på att vända, förhoppningsvis kan människor framöver betrakta introversion utan att se det som ett sjukdomstillstånd.

En fördel för introverta är internet, det innebär en stor möjlighet. Då kan man skriva långa blogginlägg utan att bli avbruten, man kan tänka första innan man klickar på "publicera".

Kallocain

Kallocain är en roman av Karin Boye, den sista hon skrev. Inspirationen att skriva den hämtade hon från Sovjetunionen samt nazismens uppgång i Tyskland som hon bevittnade på nära håll. Boken är skriven i jagform och huvudpersonen är en kemist som just uppfunnit ett sanningsserum, Kallocain. Genom att spruta in det i vilken person som helt börjar han eller hon att ofrivilligt berätta om dennes innersta tankar och hemliga drömmar.
Leo Kall, som forskaren heter, bor i Världsstaten. Det är ett samhälle av fullständig likformighet. Alla har likadana kläder, man kan välja mellan arbetsuniform eller fritidsuniform. Alla bor i standardiserade hem, vars storlek endast varierar utifrån om de är singlar eller har familj, alla äger samma typ av saker och äter samma sorts mat, ingen tjänar mer än den andre. Det är det kommunistiska samhället draget till sin yttersta spets.

Varje enskild människa är visserligen viktig, men bara som en tillgång till staten. Ingen äger sig själv, alla ägs av staten och det är genom att tjäna staten som man finner mening med sin tillvaro.
Lokala gemenskaper slås sönder eller motarbetas. Tilliten mellan människor bryts ned genom att alla uppmuntras att misstänka alla, till och med den som står en närmast, "den du minst anar kan vara en förrädare". Det enda tillåtna förtroende är gentemot staten. Genom att göra människor rädda för varandra, till och med dem som står dem närmast, hamnar alla i statens våld.

Staten övervakar sina medborgare, eller medsoldater som de kallas, ända in i sovrummet. Varje familj tilldelas ett hembiträde som roteras varje vecka och som också har som uppgift att rapportera avvikande beteende. Och nu har alltså huvudpersonen uppfunnit ett sanningsserum med vilket staten kan äga till och med människornas tankar.

Syftet med Kallocainet är i första hand att få sanningsenliga vittnesmål och erkännanden i domstolar, men de första försökspersonerna blottar sina innersta tankar på ett sätt som Leo Kall inte tänkt sig. Människor är i sitt inre på helt annat sätt än dess utsida. I sitt inre bär de på frihetsdrömmar och de är inte alls tillfreds med att bara finnas till för statens tjänst.
Under ruset från sanningsserumet lättar människor på sina hjärtan, de säger sanningen rakt ut till Leo Kall och hans medarbetare. Under en sådan session inser man som läsare att de verkligt fria är de som befinner sig under Kallocainets grepp. De som lyssnar bär egentligen på samma drömmar men vågar inte uttrycka dem, de stänger dem inne och stänger därmed inne sig själva som fångar.

Det mest kusliga som Boye fångat i boken är hur människorna själva spelar med i systemet. Alla intalar sig själva hur förträffligt allt är. Vändpunkten för Leo Kall kommer när han sprutar in serumet i sin fru en natt för att ta reda på om hon verkligen älskar honom. Hon blottar sitt inre för honom och han hade föreställt sig hur han skulle få makt över henne genom detta. Men det blir tvärtom, han som står där med skammen.

Sovjet finns inte mer, men boken är ständigt aktuell, den handlar vad som händer när tilliten mellan människor bryts ner, när vi börjar bli rädda för varandra. Då blir vi också lätta offer för influenser att låta staten få mer och mer makt över oss som individer.

Vi lever inte i något övervakningssamhälle men det finns stora tendenser att vi ägnar oss åt självcensur. Det finns åsikter som inte är tillåtna, även om det förändras vilka de är. Men grunden för ett fritt samhälle är att vi litar på varandra, att vi vågar tala med varandra, och inte stänga inne våra tankar och idéer.

Medeltidens spiritualitet

Alf Härdelin har skrivit mycket om medeltidsmänniskans kristna liv, eller med ett annat ord: hennes spiritualitet. Vad fick den vanlige svensken ut av sitt möte med kyrkan? Vad lärdes ut från prästerligt håll?
Ja, det var inte så mycket en troslära i form av ett teoretiskt system utan i första hand ett sätt att leva, ett mönster för, inte bara det egna livet, utan hela tillvaron. Hennes egen personliga berättelse blev infogad i den Stora Berättelsen, den Heliga historien. På ett påtagligt sätt förmedlade kyrkan beröringspunkter mellan människors liv och frälsningshistorien. Genom kyrkoår, gudstjänster och sakrament blev frälsningshistorien närvarande och konkret mitt i människors vardag, kyrkan gav dem synliga länkar mellan det väldiga kosmiska dramat och individen.

Men den Heliga historian handlade om ett folk och hur Gud ledde detta folk. För medeltidsmänniskan var den lokala kyrkliga gemenskapen en bild av detta Gudsfolk, ja hela Sveriges folk blev genom kyrkan inlemmad i en större gemenskap, som sträckte sig genom både tid och rum. Det lilla speglades i det stora, varje människoliv var en mikrokosmisk avbild den stora makrokosmiska historien och gemenskapen.

När tappade vi det här sättet att vara kristen? När blev tron en samling åsikter att ta ställning till? När förändrades den kristna spiritualiteten från att man som enskild var en del i ett kosmiskt drama till att allt handlade om en privat tro och åskådning.

Det är naturligtvis svårt att sätta fingret på det. Upplysningen med betoningen på individen hade säkert betydelse, men kan det också vara så att protestantiska länder var sämre rustade att stå emot upplysningens betoning på individer och den enskilde livsåskådningen? Reformationen ledde till en brott med den katolska kyrkan och dess tradition, länken till den Stora berättelsen försvagades. Även om vi naturligtvis menar att Svenska kyrkan har sina rötter från Ansgar, tänker sig nog många att det började med Gustav Vasa. För den vanlige individen blev kopplingen till frälsningshistorien allt diffusare.

Det är svårt att sitta på sin kammare och ha en uppsättning dogmer att hålla sig till. Vi behöver länken till traditionen, till berättelsen och till Gudsfolket. Vi behöver se hur vi är en del av helheten. Utan mässan, kyrkoåret och sakramenten hade jag knappast överlevt som kristen, det är när jag lever med och i detta som jag också får näring för min andliga överlevnad.

Om kristendomen ska överleva i vårt land måste vi återvända till medeltidens spiritualitet. Hur och på vilket sätt måste naturligtvis få variera, men att vara kristen måste handla mer om att se mönstret och kopplingen mellan människors enskilda liv och den stora kosmiska berättelsen.

Från konflikt till gemenskap

Den 31 oktober i år möttes påven och de lutherska ledarna för att under högtidliga former anta fem imperativ som formulerats i rapporten Från konflikt till gemenskap. Den har skrivits gemensamt av katoliker och lutheraner och att man kunnat enats så långtgående som skriften uttrycker är något stort.
På punkt efter punkt konstaterar man att de gamla kyrkoskiljande kontroverserna inte gäller längre. Mycket berodde på missförstånd och en ovilja att lyssna och försöka förstå. På 1500-talet sökte man inte dialog utan snarare konflikt när man i polemisk anda överdrev eller rent av tillskrev den andra sidan åsikter som den inte hade.

Det gäller rättfärdiggörelsen där man redan 1999 kom fram till en gemensam ståndpunkt i frågan. När det gäller nattvarden finns det inte heller några kyrkoskiljande ståndpunkter, den stora skillnaden gäller snarare mot de reformerta kyrkorna där man har en symbolisk nattvardssyn.

Det var också nytt för mig att Luther använde begreppet "Sola scriptura" (skriften allena) ytterst sällan. Det är ju i sig en absurd ståndpunkt att tro att skriften kan stå där "allena" frikopplad från kyrka och tradition, men det var inte det som Luther menade. Det viktiga för honom var att ingen kunde göra anspråk på en högre auktoritet än skriften, vilket naturligtvis även katoliker skriver under på. Det konstateras (s 69): "vad gäller skrift och tradition finns mellan lutheraner och katoliker en sådan stor överensstämmelse att deras olika betoningar i sig själva inte kräver att den nuvarande splittringen består".

De lutherska kyrkorna betraktar inte sig själva som nya kyrkor som uppstod för 500 år sedan, även vi härstammar från apostlarna. Avsikten för Luther och reformatorerna var aldrig att grunda en ny kyrka.
Därför blir en viktig fråga för Svenska kyrkan och andra lutherska kyrkor när vi nu "firar" 500-årsminnet av Martin Luthers teser: vad är det egentligen vi firar? Kyrkosplittring kan aldrig vara något att fira! Tänker vi så, ja då erkänner vi indirekt att våra kyrkor bara har 500 år på nacken.

Då är det bättre att "högtidlighålla minnet av reformationen". Det är något stort att vi för första gången gör detta gemensamt med katoliker! I dialogerna som nu pågått i 50 år kan även katoliker medge misstag och missbruk som orsakade Luthers agerande och bejaka att dessa rättades till i och med reformationen.

När jag läst den här rapporten får jag tanken: vad väntar vi på? Om nu de läromässiga hindren är undanröjda varför tar vi inte steg på riktig för att skapa en synlig enhet som det tredje imperativet uppmanar oss till och som man ju har skrivit under på. Där står ju klart och tydligt: "Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål."

Kan man sätta sin underskrift under en sådan text och sen fortsätta som förut? Hur tänker Svenska kyrkans biskopar? Hur skulle denna synliga enhet gestaltas, var finns de konkreta förslagen?

Faran är att vi efter 500 år är så vana vid splittringen att vi tycker det är ganska komfortabelt, sen är det ju inte fel att under trevliga former träffas för samtal och dialog.
Men en riktig enhet kräver att vi reser oss upp ur fåtöljen hur bekväm den än är, en riktig enhet kräver självrannsakan och uppoffringar.

Jag börjar också mer och mer tänka att detta kan vara en överlevnadsfråga för Svenska kyrkan. Risken, om inte de konkreta stegen tas, är att många goda krafter genomför individuella konversioner och en efter en lämnar för Rom, även om man innerst inne inte vill detta. I kombination med att Svenska kyrkan får allt mindre relevans för vanligt folk kommer det leda till en långsam sotdöd.

När Jesus bad att vår enhet skulle bevaras var det för att "världen ska tro", ytterst är det alltså en trovärdighetsfråga. Om vi inte går vidare på enhetens väg tappar vi ännu mer i trovärdighet och då blir vi själva de största förlorarna.

Trump som USA:s president

"Hur kunde det bli så här?" verkar vara den mest frekventa frågan efter att Trumps seger. Själv är jag nog mer förvånad över förvåningen, att opinionsmätningarna inte är att lita på borde vi veta vid det här laget. Jag tror mig också förstå varför folk har valt att rösta på honom, men för att förstå det måste man förstå varför Clinton är så impopulär vilket inte har förklarats i svensk media. Man kan inte förstå Trumps seger om man inte har hela bilden.

Enligt en studie från Princeton University som publicerats i Perspectives on Politics i sept 2014, är USA inte längre är en demokrati, utan en oligarki, eller med andra ord ett fåmannavälde.
Majoriteten av befolkningen har ett mycket begränsat inflytande över regeringens politik. Den egentliga makten ligger hos ett litet antal familjer, grupper och enskilda som kontrollerar stora förmögenheter. Utan ekonomiskt stöd från dessa , "Wall Street", har man i princip ingen möjlighet att att kunna bedriva en presidentvalkampanj. Politiken har blivit kommersialiserad och presidentkandidater en handelsvara som kan säljas. I många fall har dessa ekonomiska intressenter stött båda kandidater i ett val; oavsett vem som vinner har det alltså varit "deras" kandidat som hamnat i Vita huset.

Detta är en förklaring till de återkommande låga valdeltagandet. Folk har, med rätta, haft känslan av att det ändå inte spelar någon roll vad man röstar på och man har fokuserat på andra val som påverkat deras liv mer än vem som sitter i Vita huset.
Det är ett av skälen till att Hillary Clinton varit så impopulär, förutom hennes kappvändande i en rad frågor för att anpassa sig efter opinionen. Hon har varit medias och etablissemangets kandidat, köpt av Wall Street och hade hon haft till exempel Jeb Bush som motkandidat hade hon förmodligen vunnit, då hade det inte spelat någon roll eftersom båda tillhört samma etablissemang.

Men så kom Trump, outsidern, och ändrade på allt det här. Han bekostade till stora delar själv sin valkampanj vilket betyder att ingen kontrollerar honom, vilket borde göra den ekonomiska eliten väldigt nervös just nu.

Med Trump uppstod känslan hos folk att deras röst faktiskt räknades. Plötsligt spelade det roll om de gick till vallokalen eller inte, de kunde göra skillnad, om än det bara handlade om att välja en kandidat som etablissemanget inte ville ha.

Trots att etablissemanget och media gjort gemensam sak och gjort allt för att motarbeta Trump, satte folket ner foten och markerade att det är faktiskt de som väljer president. I och med detta resultatet skulle man därför kunna säga att USA tagit ett steg från oligarki till demokrati igen.

Frågan "Hur kunde det bli såhär?" borde istället vara: "Hur kunde vi bli så självgoda?". Jag tänker inte bara på det amerikanska valet utan även Brexit-omröstningen och SD:s framgångar i Sverige. Folk börjar bli trötta på att bli betraktade som valboskap som finns till för att legitimera makten hos dem som redan har den.

Det jag saknar bland etablerade politiker och partier, i Sverige och på andra ställen, är självkritiken. Det fungerar inte i längden att sopa problem under mattan eller nonchalera folks oro. Att driva på globaliseringstrenden utan att se till att man har folk med sig straffar sig i längden. Och att bemöta outsiders med diverse epitet fungerar inte heller, det börjar bli dags att sluta tjata om att SD skulle vara "fascistiskt". Här gav Stefan Löfven uttryck för en positiv ansats när han menade att det är dags att upphöra med personangrepp och negativt kampanjande och hålla sig till sakfrågan.

Hur blir det nu med Trump? Det finns skäl till oro, framförallt hans protektionism, hans motstånd mot frihandel och invandring. Men till alla som verkar tro att ett nytt 9/11 har inträffat vill jag uppmana att ta det lite lugnt. USA:s konstitution bygger på maktdelning i mycket högre utsträckning än Sverige. Trump är inge diktator och kan inte göra vad som helst.
Skillnaden mellan Trump och Clinton är att med henne hade vi haft en viss förutsägbarhet: hon hade fortsatt Obamas linje, bara med aggressivt och intervenerande, och jag är inte säker på att jag hade önskat det.

Det säkraste vi kan säga om Trump är att vi inte vet. Nu ska alla hans bombastiska uttalande transformeras till konkret politik och det är i nuläget omöjligt att säga hur det blir.  Om han och Putin kommer överens kan det leda till avspänning och något gott. Men hans uttalade ovilja att stödja Nato-länder som inte står för sin del av notan kan trigga Putin att expandera mer. Amerikanarna har helt enkelt köpt grisen i säcken, Trump är ett oprövat och osäkert kort. Men det innebär också att vi inte kan räkna ut honom i förtid.