"I Sverige måste man göra allting själv"

"Det var först när vi kom till Sverige som jag började stryka skjortor". Jag var hemma hos en familj från Syrien och vi pratade och jämförde Sverige och Mellanöstern. Där kostade det 2 kr att få en skjorta tvättad och struken, varför de flesta lämnade bort den sysslan. Sopor lämnade man utanför dörren som samlades in av en man för en billig peng. Har man trädgård är det någon annan som sköter den. När man kör in på en bensinmack behöver man inte kliva ur för att tanka bilen, det finns det personal för. Hinner man inte handla kan man leja bort detta. Etc.

"Men här i Sverige måste man göra allting själv" sa hon med en liten suck.

Välkommen till livspusslet tänkte jag. Jag förstod henne naturligtvis, det är nog inte så enkelt att kombinera heltidsstudier på Sfi med småbarn, hem och hushåll oavsett hur jämlikt man fördelar bördorna.

Jag kan inte låta bli att jämföra detta med andra samtal jag haft tidigare med svenskar när vi pratat om RUT-avdrag eller "pig"avdrag som det så föraktfullt hette förut. "Var och en ska ta vara på sin skit!" eller "Bara för att de rika inte orkar tvätta sina kalsonger?" var argument som jag stötte på.
Det har funnits, och finns en attityd att den här typen av enkla låglönejobb är något skamligt. Och eftersom ingen ska behöva skämmas så har vi avskaffat dem. Men vem har bestämt att detta skulle vara ovärdiga jobb? Har man frågat dem som eventuellt skulle vara intresserade om de fanns? Är det inte mer ovärdigt att hindras att försörja sig själv, att tvingas bli en bidragsmottagare?

Världens mest sammanpressade lönestruktur har rensat bort den här typen av jobb, tanken var att de som hade dem genom utbildning skull komma till mer avancerade yrken. Det fungerade för en del. Nu med en omfattande invandring av lågutbildade är det dömt att misslyckas. Och ingen av dem har blivit tillfrågade om de verkligen skulle ha något emot den här typen av anställningar. Eftersom de kommer från länder där det är en del av vardagen har jag svårt att tro det.

Globalismen, att gränser suddas ut och rörligheten av kapital, varor, tjänster och viktigast: människor, ökar har lett till enorma välståndsökningar i den fattiga delen av världen. Snart är de absoluta fattigdomen ett minne blott. Skillnaden mellan länder minskar stadigt.

Men det många inte tänkt på är att en direkt konsekvens av detta är att skillnaden inom länder ökar.

När människor som saknar utbildning flyttar till vår del av världen kan de inte matcha vår utbildningsfixerade arbetsmarknad, och det är inget som går att fixa med lite kurser. Den upphämtning som hela länder behövde en generation för klarar inte en enskild individ på några år. Det gäller naturligtvis inte de som jag talade med, de är högutbildade och tillhörde en övre medelklass eller överklass i sina respektive länder.

Men jag talar om riktigt fattiga människor som livnär sig på att stryka skjortor för 2 kronor styck. Här kanske de skulle få 10 kronor. En femdubbling av deras lön bara av att komma hit, även om det skulle vara långt under våra kollektivavtal. Varför ska vi neka dem detta?
Dessutom tror jag inte att de skulle komma hit för sig själva. De skulle komma hit för sina barn skull, för att ge dem en framtid de själva aldrig fick chansen att få.

Men eftersom vi fått för oss att detta är "skitjobb" som ingen ska ha stänger vi gränserna och de som hann slinka igenom försörjer vi med bidrag. Vilket leder till att inte ens deras barn får en ärlig chans.

Det om något är skamligt.

Malmö - kanariefågeln i gruvan

Framtidsstaden är en reportagebok om Malmö skriven av Lars Åberg, journalist och författare till ett 20-tal böcker. Han har bott i Malmö i nästan 60 år och har sett dess utveckling från småstad till mångkulturell storstad. Han intervjuar poliser, lärare, socialarbetare, politiker, kommunala tjänstemän och invandrare. Det är ett gediget journalistiskt hantverk som ligger bakom boken.
Titeln syftar på att resten av Sverige ofta blir som Malmö, här har man kunnat avläsa strömningar som senare fått genomslag i hela landet. Frågan är om vi vill detta?

Det finns ingen annan stad som är så segregerad och där de olika sidorna är så skarpt åtskilda inom så korta avstånd som Malmö. Den ena sidan, som politikerna helst vill tala om är Västra hamnen, Turning Torso, Öresundsbron, Högskolan etc. Den andra sidan Rosengård, Seved, Herrgården vill man inte tala om, eller så talas det om att här finns det "utmaningar". Men nu är det framförallt denna sida som Åberg skriver om.

Det är bitvis riktig jobbig läsning. Vi talar om hela stadsdelar där det råder parallellsamhällen med egna lagar, egna system, egen kultur. Arbetslösheten är närmast kompakt, åtminstone officiellt (i själva verket finns det gott om svartjobb), de som växer upp här vet knappt vad det innebär att leva ett vanligt svensson-liv. Från 13-års ålder börja killar rekryteras till kriminella gäng som lockas av äldre kamrater i sina glänsande BMW-bilar och dyra klockor.
Visst åker man in då och då, men det är i det sammanhanget inte så allvarligt. Det ger bara prestige att ha suttit i fängelse något år, och så får man gratis mat och mycket tid att pumpa muskler och nya kontakter. Har du fru och barn blir de omhändertagna, det finns fonder som betalar ut pengar till familjen.
Samhällets repressalier har alltså ingen avskräckande verkan, det enda de kriminella har att frukta är andra kriminella: du kan inte lite på någon, din livvakt idag kan vara den som skjuter dig imorgon.

I skuggan av denna macho-kultur lever kvinnor och barn, flickor som far illa. I praktiken fungera många kvinnor som obetalda hushållerskor åt sina män, förbjudna att titta på TV eller gå ut på balkongen utan slöja. Utanför lägenheten får de inte gå utan tillåtelse. 12-åriga flickor kommer till skolan med sönderdiskade händer. Mer än 4000 unga kvinnor mellan 16 och 25 år lever under hedersförtryck. Bara i Malmö.

Åberg intervjuar en kvinna som blev bortgift med en landsman som bodde i Malmö. När hon kom hit upptäckte hon att han varken kunde språket eller hade jobb. Efter en tid förstod hon att han levde på det svenska samhället. Försörjningsstöd alltså. Tillsammans med tillfälliga svartjobb ger det en hyfsad levnadsstandard. Bidragen möjliggör parallellsamhället.

Jag har läst en del om hur internationellt bistånd fungerar, eller rättare sagt hur det inte fungerar. Förutom enstaka projekt som vaccinationskampanjer är det mesta bortkastade pengar. Biståndsindustrin har lett till ett dubbelt beroende: mottagarna har anpassat sig efter bidragskraven och ser därför till att saker och inte inte förbättras, då ryker ju biståndet! Men de som är anställda lever lika mycket de på biståndet, beroende av att det ska fortsätta för att kunna behålla sitt jobb.

I Malmö finns det biståndsprojekt för allting. Pengar kommer från kommun, EU eller allmänna arvsfonden. Projekten avlöser varandra och fungerar det inte heter medicinen: mer av samma. Som Åberg skriver: misstanken smyger sig in de projektanställda har lika mycket intresse av att hålla detta igång som mottagarna.

Ändå är inte projektpengarna de stora pengarna. Förra året fick Malmö nästan 5 miljarder i den kommunala skatteutjämningen. Det motsvarar en fjärdedel av hela budgeten! Chefen för enheten som har hand om det ekonomiska biståndet Jahangir Hosseinkhah berättar för Åberg det svar han fick när han velat skapa enkla kommunala jobb på vårdhem: "Om folk får jobb minskar skatteutjämningsbidraget och då går vi minus!" Kommunen har alltså ekonomiska incitament att hålla uppe bidragsberoendet. (s 151)

Malmö har blivit som ett uland: mottagare av bistånd utifrån. Det har inte fungerat internationellt och kommer inte fungera här heller. Det är inte bara det att det inte löser problem: bistånd och bidrag, både till enskilda och till kommunen i sin helhet har blivit en del av problemet.

I gruvor finns risken att kolmonoxid läcker fram, en gas som varken känns eller syns. Man kan jobba på i godan ro utan att ha en aning om faran. För att bli varnade i tid hade man förr med sig en kanariefågel i gruvan, när tuppade av var det dags att sätta sig i säkerhet.

Är Malmö Sveriges kanariefågel? Vi jobbar på och mår ganska bra i Sverige, de flesta av oss. Internationella undersökningar rankar Sverige som ett land där det är gott att leva. Statsfinanserna går som tåget.
Men om det som drabbat Malmö skulle hända hela Sverige, då finns det ingen som kan hålla oss under armarna med hjälp någon kommunala skatteutjämning. Om det är som det sägs att dagens Malmö blir framtidens Sverige finns anledning till oro. Kanariefågeln har tuppat av, ingen kan säga att den inte har blivit varnad.

Nåd enligt Jesper Svartvik

Inför präst- och diakonimötet i Göteborg har vi fått i uppdrag att läsa Förunderlig förtroende av Jesper Svartvik utgiven på Verbums förlag. Det är en bok som handlar om nåd. Svartvik är angelägen om att vidga begreppet nåd, eftersom vi lätt snävar in begreppet till att enbart handla om straffrihet, det vill säga att Gud låter nåd gå före rätt.
Här gör Svartvik en viktig insats genom att införa fler betydelser och fördjupar begreppet. Nåd i en negativa betydelsen, frånvaro av rättmätigt straff, finns visserligen med, men nåd behöver inte står i motsats till rätt, ibland är det så att nåd kräver rättvisa.
Nåd i den hebreiska betydelsen kan handla om att aktivt göra goda handlingar mot min nästa och ska förstås inom ramen av förbundet som Gud av nåd har slutit med människan.
Och en tredje betydelsen av nåd använder vi inom skapandet, där vi till exempel ser en skicklig pianospelare, som benådad. Han har ju inte förtjänat sin talang.

Man förstår att Svartvik står den judiska traditionen nära och dess läsningar av (det vi kallar) Gamla testamentet. Ersättningsteologin tar han med emfas avstånd ifrån, liksom alla sätt att betrakta judendom som en negativ kontrast till kristendomen. (Mose gav oss lag och krav - Jesus lyfter bördan av.) Skulle då Jesus ha kommit för att befria oss från judendomen? frågar han retoriskt.

Så långt är det lätt att hålla med, men är det verkligen så att detta sätt att se på judisk tro förkunnas än idag i våra kyrkor, som Svartvik menar? Här känner jag inte igen mig, även om jag naturligtvis inte kan svara för alla predikningar i Svenska kyrkan. Visst kan det finnas problem med vissa evangelietexter där Jesus utslungar hårda ord mot "judarna" men det kan förklaras i predikan, och görs väl också vad jag förstår. Å andra sidan drillades jag av Peter Landgren i de här frågorna när jag en gång i tiden gick bibellinjen på Helsjöns folkhögskola.

Svartvik ger många nya insikter i bibelns välkända texter. Ett exempel är den samariska kvinnan som Jesus träffar utanför Sykar. Traditionellt har man betraktat hennes fem män som att det handlar om otrohet, men förklaringen kan lika gärna (eller hellre) vara ett exempel på leviratäktenskap, där en bror var förpliktigad att gifta sig med sin döde brors hustru. Det var vanligt med ond bråd död och det är inte alls omöjligt att fem bröder dog den ena efter den andra som efterhand tog över äktenskapet med kvinnan. Den sjätte mannen, 'som inte var hennes man', kan då ha varit en bror som vägrade att fullfölja leviratäktenskapets förpliktelser.

När Svartvik kommer in på Guds plågsamma tystnad, påminner han om att leva i nåd, innebär att vi varken ska ta äran av framgång men inte heller känna skuld för motgången, "de som anser att Gud hatar dem har drabbats av andligt storhetsvansinne, eftersom de överbetonar sin egen betydelse." (s 138)

Men i det sjunde kapitlet "Förhoppning" blir Svartvik kontroversiell när han kommer in på kristendomens relation till andra religioner. Han tecknar tre förhållningssätt: det första där man betonar olikheterna och kontrasterna med andra religioner. Det andra är när man betonar likheten i så hög grad att man ser olika religioner som i grunden ett och detsamma. Det tredje synsättet suddar inte ut olikheterna men man ser och bejakar olikheterna som en tillgång: "Det problematiska är inte det annorlunda i sig utan istället det destruktiva i både den egna och andra traditioner." (s 190)

Jag instämmer i kritiken mot alternativ två, där den andre egentligen är vi själva. Det finns en arrogans i att till exempel betrakta buddhisten som kristen, 'det är bara det att han själv inte förstått det'.

Men när det gäller det första förhållningssättet blir Svartvik onödigt polemiskt. Det retoriska: kristendomen är inte en religion utan en relation, avfärdas som slagordskristendom. Har man det synsättet, menar han, marginaliserar man kristendomen eftersom man ställer den utanför de andra religionerna och man kan inte föra ett konstruktivt samtal med dem. Enligt Svartivik har dessa drabbats av teologiskt högmod och han frågar retoriskt om de också är högmodiga privat.

Men bara för att man betonar olikheter så behöver den andre inte bli ett hot att bekämpa. Ligger det inte i sakens natur att vi alla anser att vi själva har rätt och den andre fel när våra ståndpunkter går isär. Det är ju till exempel väldigt tydligt att Svartvik anser att det han kallar slagordskristendom är förkastligt, varför argumenterar han om det inte finns rätt och fel, sant och falskt?
Sann ödmjukhet är inte att säga att vi alla har rätt, oavsett hur divergerande våra åsikter kan vara, utan att vara öppen för att ändra uppfattning.

Konsekvent med detta tar Svartvik avstånd från mission. Missionsbefallningen handlar inte om att lärjungarna ska försöka omvända alla människor på vår jord,utan att vända sig till alla slags människor med nådens erbjudande.
Om Svartvik får frågor om sin tro förklarar han vad som ger honom hopp utan att förvänta sig att den andre ska hålla med honom. Kristologi är hans teologiska modersmål och jag får intrycket att han menar att var och en ska förbli vid sitt modersmål.
Här undrar jag vad han skulle säga till muslimer som konverterat till kristendom,  till exempel författaren till Jag sökte Allah men fann Jesus. Gör dessa fel?
Eller om vi vänder på det; ponera att Svartvik blev övertygad om den judiska trons sanning, skulle han stanna kvar i den kristna tron trots detta, eftersom det var den som råkade vara hans modersmål. Får man kort sagt, inte byta?

Sanningsfrågan verkar inte finnas för honom. På s 294 jämför han synen på olika religioner som om det handlade om tycke och smak. "Att jämföra sitt eget utseende eller sin egen klädsel med andra avfärdar vi nog ganska snabbt som omoget eller olämpligt. ... Men att framhålla sin egen religiösa tradition ... som bättre än andra är betydligt vanligare."
Är det verkligen en relevant jämförelse? Om man bytte ut "bättre" till "sannare"? Även om det finns sanningar i andra religiösa traditioner så tror väl ändå vi som kristna att Jesus står för den fulla sanningen?

Men förutom hans relativistiska syn på religioner var det en bok som gav mig mycket behållning, inte minst när han öser ur den judiska traditionens källor och när han vänder och vrider på olika bibeltexter och hjälper oss att hitta nya djup.

En symbolisk måltid, eller på riktigt?

Som kristna kan vi ha olika nattvardssyn beroende på vilket sammanhang vi kommer ifrån. Inom frikyrkan ser man det som en symbolisk måltid, inom Svenska kyrkan, som är en luthersk kyrka menar vi att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande i, med och under bröd och vin. Bröd och vin förblir alltså bröd och vin men samtidigt är Kristus reellt närvarande, det handlar inte bara om symbolik.

Den katolska kyrkan har ett tredje sätt att beskriva det som man kallar transubstantiation, brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod.

Det första man kan fråga sig är om det är viktigt att definiera nattvarden. Till syvende och sist är det väl ett mysterium, kan vi inte bara låta det vara så. På ett sätt kan jag hålla med, antingen får jag del av Kristi kropp och blod, eller så är det allt bara symbolik - oavsett vilket kan ju inte jag påverka det hur jag än teologiserar kring det.

Och nog var det väl detta Luther menade när han i sina nattvardssamtal med Zwingli höll fast vid est, som han rispade i bordet, "Jesus sa: detta är min kropp, detta är mitt blod" låt oss nöja oss med detta istället för att krångla till det men diverse filosofiska förklaringar.

Men för mig är det viktigt att nattvarden inte bara är en symbolisk måltid, för om det bara är symbolik vad är då vitsen? Om det bara är vanligt bröd och vin, och inget mer, vad skiljer då nattvarden från en vilken måltid som helst? Då är nattvarden inte på riktigt. Det är det som gör nattvarden till en sakrament och inte bara en ceremoniell måltid.

Och det är just detta, på riktigt, som skiljer kristen tro från andra religioner. Man kan hålla på med alla möjliga komplicerade ceremonier men där allt ändå bara är symboliskt. Så var det också i gamla testamentets religion. 

Vi kan titta på Johannes döparens dop. Det dopet var ett symboliskt dop där man markerade en nystart i livet, ingenting hände egentligen mer än att folk fick lite vatten på sig. Men när Jesus döptes hände något! Anden kom över honom och Faderns röst talade om att han var Guds älskade son. Från och med nu är dopet på riktigt! Det är inte längre bara symbolik, dopet är inte längre bara vatten, utan vatten plus ande. Och om varje barn som döps säger Gud: du är min son, du är min dotter. Något verkligt händer. Man skulle kunna säga att med Jesus kristnas dopet, nu kristnas, smörjs alla med helig Ande.

Analyserar man vattnet hittar man naturligtvis ingen Ande i något mikroskop. Analyserar man nattvardens bröd och vin hittar man inte heller några substanser av kött och blod. Det är här mysteriet kommer in i bilden. Vi kan inte analysera eller förstå, bara i tro omfatta att det är så. Nattvardens bröd och vin är nu Kristi kropp och blod. På riktigt.

Introvert - den tysta revolutionen

Att vara introvert är att avvika från normen. Både i det faktum att vi är i minoritet, 25 % av befolkningen räknas som introvert, men framförallt i att samhällets ideal är extrovert. Det som är eftersträvansvärt är att vara utåtriktad, ta plats i rummet och vara duktig på mingel. Då har man hög social kompetens och är åtråvärd på arbetsmarknaden. Har man inte de egenskaperna får man rådet att jobba på sin personlighet.
De flesta ungdomar upplever väl ibland att man inte riktigt passar in, att det är något fel på en, men som introvert är den risken än mer överhängande. Som introvert anses du i bästa fall vara blyg eller arrogant, i värsta fall en potentiell skolmassakermördare.

Jag minns vid ett tillfälle då jag blev uppmanad att "vara mig själv". Det låter som en bra uppmaning, vi ska ju inte förställa oss. Det är bara det att det som personen ifråga menade var att jag skulle ta mer plats och bli mer utåtriktad. Tanken att jag kanske inte är sådan föresvävade inte henne. Med andra ord: när vi "är oss själva" är vi extroverta, det är det normala. Introversion ses som ett handikapp, ett sjukdomstillstånd som vi måste komma över.

Linus Jonkman gör i boken Introvert - den tysta revolutionen upp med denna bild. Social kompetens är inte samma sak som extroversion. Social kompetens handlar om lyhörd inför den andre och att även kunna lyssna. Det brukar introverta vara bra på.
Introversion är inte samma sak som att vara blyg eller rädd för sociala sammanhang, det är bara det att man föredrar att vara ensam. Om jag har en ledig dag och bestämmer mig för att bara göra det jag vill, så inkluderar det förmodligen inte andra människor.

Det kan tyckas lite märkligt att jag blev präst, som introvert vill man ju inte stå i centrum och tala inför andra, eller? Det är sant att introverta tröttas ut fortare i sociala sammanhang, men att hålla tal, eller predikar som jag gör, är ingen motsättning. Inte så länge jag kan förbereda mig och situationen är förutsägbar. Däremot är spontana och oförberedda tal något jag helst vill slippa. Många skådespelare är till exempel introverta.

Om jag sitter med i ett sällskap på låt oss säga 8-10 personer, en aning för många för att en ledigt samtal ska kunna föras, brukar jag ha svårt för att få en syl i vädret. Anledningen är enkel: när någon annan har sagt en sak och man vill ge respons på detta, hur lång paus ska man låta det gå innan man själv tar till orda? Två sekunder, en sekund? Eller en tiondels sekund?
I ett intensivt samtal tycker jag nog att cirka en sekund är en lagom stund av tystnad utan att det känns som man pratar i mun på varandra. Om då de andra anser att det räcker med någon tiondel blir följden att jag aldrig får ordet. I likhet med mannen vid Betesda är det alltid någon annan som hinner före. Jag tänker först och talar sen, och när jag äntligen får komma till tals har de andra lämnat ämnet för länge sedan och pratar om något helt annat.

Som introvert behöver man också vänner, men man nöjer sig med färre än extroverta. Man föredrar ett mindre sällskap där alla får en chans att komma till tals, framför stora sammanhang där man inte känner folk. Pubar med hög musik där man måste skrika för att göra sig hörd undviker jag.

Igenkänningsfaktorn har varit hög för mig när jag läst boken, som till stor del varit en befriande läsning. Det är inte så att den extroverte sitter med alla fördelar och den introverte med alla nackdelar, det finns för och nackdelar med båda. Arbetslag som representeras av bägge personlighetstyperna brukar fungera bäst. Det intressanta är också att man brukar gifta sig med sin motsats, medan ens vänner brukar vara av mer samma sort. Vi människor har fått olika personligheter och egenskaper för att komplettera varandra.

Fördelarna med att vara extrovert vet vi alla, däremot behöver fördelarna med introversion lyftas upp i dagens samhälle:
1. Introverta är starka individualister och vi associerar oss inte med grupper. Det innebär att man har lättare att hålla fast vi obekväma åsikter. Vi frågar inte andra vad vi ska tycka, vi bildar oss en egen uppfattning.
2. Det finns ett experiment där man låter en skådespelare blir utsatt för misshandel i närheten av ett sällskap. Om någon då ingriper kan du vara säker på att det är den introverte i sällskapet. De flesta extroverta betraktar sig som en del i gruppen och överlåter ansvaret till gruppens helhet, vilket brukar betyda att ingen tar ansvar.
3. Introverta blir inte uttråkade lika snabbt som extroverta. Vi är därför uthålligare i det vi tar oss för, vi orkar fortsätta även när det är motigt.
4. Som introvert har man oftast ett rikare inre tankeliv. Vi kan bära på en inre berättelse som inte märks på utsidan, vi är skickliga på att visualisera och tänker i bilder. Vi är inte okänsliga utan faktiskt ofta mer känsliga än extroverta.
5. Vi är i minoritet totalt sett men i majoritet bland begåvade. Ju högre IQ en människa har, desto större sannolikhet att han eller hon är introvert.

Med detta sagt är det naturligtvis viktigt att ha i bakhuvudet att vi alla kan ha drag av andra personlighetstyper som inte är vår egen. Jag till exempel, gillar att resa, något som normalt är ett extrovert drag. Jag har heller inget problem att fokusera på att skriva predikan eller läsa i "störande" cafémiljö.

Idealet, särskilt i Sverige, har länge varit det extroverta. Det är bara att läsa platsannonserna. Men långsamt håller det på att vända, förhoppningsvis kan människor framöver betrakta introversion utan att se det som ett sjukdomstillstånd.

En fördel för introverta är internet, det innebär en stor möjlighet. Då kan man skriva långa blogginlägg utan att bli avbruten, man kan tänka första innan man klickar på "publicera".

Kallocain

Kallocain är en roman av Karin Boye, den sista hon skrev. Inspirationen att skriva den hämtade hon från Sovjetunionen samt nazismens uppgång i Tyskland som hon bevittnade på nära håll. Boken är skriven i jagform och huvudpersonen är en kemist som just uppfunnit ett sanningsserum, Kallocain. Genom att spruta in det i vilken person som helt börjar han eller hon att ofrivilligt berätta om dennes innersta tankar och hemliga drömmar.
Leo Kall, som forskaren heter, bor i Världsstaten. Det är ett samhälle av fullständig likformighet. Alla har likadana kläder, man kan välja mellan arbetsuniform eller fritidsuniform. Alla bor i standardiserade hem, vars storlek endast varierar utifrån om de är singlar eller har familj, alla äger samma typ av saker och äter samma sorts mat, ingen tjänar mer än den andre. Det är det kommunistiska samhället draget till sin yttersta spets.

Varje enskild människa är visserligen viktig, men bara som en tillgång till staten. Ingen äger sig själv, alla ägs av staten och det är genom att tjäna staten som man finner mening med sin tillvaro.
Lokala gemenskaper slås sönder eller motarbetas. Tilliten mellan människor bryts ned genom att alla uppmuntras att misstänka alla, till och med den som står en närmast, "den du minst anar kan vara en förrädare". Det enda tillåtna förtroende är gentemot staten. Genom att göra människor rädda för varandra, till och med dem som står dem närmast, hamnar alla i statens våld.

Staten övervakar sina medborgare, eller medsoldater som de kallas, ända in i sovrummet. Varje familj tilldelas ett hembiträde som roteras varje vecka och som också har som uppgift att rapportera avvikande beteende. Och nu har alltså huvudpersonen uppfunnit ett sanningsserum med vilket staten kan äga till och med människornas tankar.

Syftet med Kallocainet är i första hand att få sanningsenliga vittnesmål och erkännanden i domstolar, men de första försökspersonerna blottar sina innersta tankar på ett sätt som Leo Kall inte tänkt sig. Människor är i sitt inre på helt annat sätt än dess utsida. I sitt inre bär de på frihetsdrömmar och de är inte alls tillfreds med att bara finnas till för statens tjänst.
Under ruset från sanningsserumet lättar människor på sina hjärtan, de säger sanningen rakt ut till Leo Kall och hans medarbetare. Under en sådan session inser man som läsare att de verkligt fria är de som befinner sig under Kallocainets grepp. De som lyssnar bär egentligen på samma drömmar men vågar inte uttrycka dem, de stänger dem inne och stänger därmed inne sig själva som fångar.

Det mest kusliga som Boye fångat i boken är hur människorna själva spelar med i systemet. Alla intalar sig själva hur förträffligt allt är. Vändpunkten för Leo Kall kommer när han sprutar in serumet i sin fru en natt för att ta reda på om hon verkligen älskar honom. Hon blottar sitt inre för honom och han hade föreställt sig hur han skulle få makt över henne genom detta. Men det blir tvärtom, han som står där med skammen.

Sovjet finns inte mer, men boken är ständigt aktuell, den handlar vad som händer när tilliten mellan människor bryts ner, när vi börjar bli rädda för varandra. Då blir vi också lätta offer för influenser att låta staten få mer och mer makt över oss som individer.

Vi lever inte i något övervakningssamhälle men det finns stora tendenser att vi ägnar oss åt självcensur. Det finns åsikter som inte är tillåtna, även om det förändras vilka de är. Men grunden för ett fritt samhälle är att vi litar på varandra, att vi vågar tala med varandra, och inte stänga inne våra tankar och idéer.

Medeltidens spiritualitet

Alf Härdelin har skrivit mycket om medeltidsmänniskans kristna liv, eller med ett annat ord: hennes spiritualitet. Vad fick den vanlige svensken ut av sitt möte med kyrkan? Vad lärdes ut från prästerligt håll?
Ja, det var inte så mycket en troslära i form av ett teoretiskt system utan i första hand ett sätt att leva, ett mönster för, inte bara det egna livet, utan hela tillvaron. Hennes egen personliga berättelse blev infogad i den Stora Berättelsen, den Heliga historien. På ett påtagligt sätt förmedlade kyrkan beröringspunkter mellan människors liv och frälsningshistorien. Genom kyrkoår, gudstjänster och sakrament blev frälsningshistorien närvarande och konkret mitt i människors vardag, kyrkan gav dem synliga länkar mellan det väldiga kosmiska dramat och individen.

Men den Heliga historian handlade om ett folk och hur Gud ledde detta folk. För medeltidsmänniskan var den lokala kyrkliga gemenskapen en bild av detta Gudsfolk, ja hela Sveriges folk blev genom kyrkan inlemmad i en större gemenskap, som sträckte sig genom både tid och rum. Det lilla speglades i det stora, varje människoliv var en mikrokosmisk avbild den stora makrokosmiska historien och gemenskapen.

När tappade vi det här sättet att vara kristen? När blev tron en samling åsikter att ta ställning till? När förändrades den kristna spiritualiteten från att man som enskild var en del i ett kosmiskt drama till att allt handlade om en privat tro och åskådning.

Det är naturligtvis svårt att sätta fingret på det. Upplysningen med betoningen på individen hade säkert betydelse, men kan det också vara så att protestantiska länder var sämre rustade att stå emot upplysningens betoning på individer och den enskilde livsåskådningen? Reformationen ledde till en brott med den katolska kyrkan och dess tradition, länken till den Stora berättelsen försvagades. Även om vi naturligtvis menar att Svenska kyrkan har sina rötter från Ansgar, tänker sig nog många att det började med Gustav Vasa. För den vanlige individen blev kopplingen till frälsningshistorien allt diffusare.

Det är svårt att sitta på sin kammare och ha en uppsättning dogmer att hålla sig till. Vi behöver länken till traditionen, till berättelsen och till Gudsfolket. Vi behöver se hur vi är en del av helheten. Utan mässan, kyrkoåret och sakramenten hade jag knappast överlevt som kristen, det är när jag lever med och i detta som jag också får näring för min andliga överlevnad.

Om kristendomen ska överleva i vårt land måste vi återvända till medeltidens spiritualitet. Hur och på vilket sätt måste naturligtvis få variera, men att vara kristen måste handla mer om att se mönstret och kopplingen mellan människors enskilda liv och den stora kosmiska berättelsen.