Konstantin och Löfven

År 306 utropades Konstantin till kejsare av sina trupper som den förste kristne kejsaren; år 313 utfärdade han ediktet i Milano där all förföljelse av kristendomen upphörde och 325 kallade Konstantin till kyrkomötet i Nicea där syftet var att ena kyrkan.
Jag tror inte att Konstantin enbart tänkte på kyrkans bäste även om han hade en mycket from mor. Det finns mycket som talar för att han såg kyrkan som ett politisk medel för att hålla ihop det väldiga romarriket. Kristendomen skulle så småningom bli statsreligion och enda tillåtna religion.

Konstantins åtgärder innebar naturligtvis enorma möjligheter för kyrkan som tidigare hade varit en marginaliserad rörelse (om än inte numerärt) som kämpat i motvind. Plötsligt blev man en faktor att räkna med, man byggde kyrkor och katedraler och kunde på statens bekostnad genomföra kyrkomöten och koncilier. Det blev status att vara kristen.

Men det var i allra högsta grad på både gott och ont. När kyrkan blev en maktfaktor drog den till sig folk som var intresserade av makt och inte bara tron i sig. Karriärister blev biskopar och så småningom påvar. När staten och makten väl släpptes in i kyrkan blev de väldigt svårt att få ut dem. Påvestolen blev under perioder ockuperade av olika italienska familjer som såg den som ett sätt att befästa sin makt. Kyrkan fick inte själv tillsätta sina biskopar utan furstars medgivande. Kyrkan räddades till slut av ordensfolk som kämpade för kyrkans oberoende.

Men ändå är det unika i den kristna världen att kyrkan och staten lyckades hölls åtskilda, om än alltså inte hela tiden och inte friktionsfritt. I Europa har vi haft två ledare: påven och kejsaren som härskat över olika domäner. Denna maktdelning har tjänat Europa väl, i de muslimska imperierna till exempel var kalifen både den religiösa och politiska ledaren.
Principen går tillbaka till Jesus själv: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud" (Matt 22:21). Politik och religion ska hållas åtskilda.

Ibland har det varit kyrkan som lagt sig i politiken men det motsatta har varit betydligt vanligare. Ända sedan Konstantins dagar har man lagt sig i kyrkans inre angelägenheter och använt den för egna syften.
Det gäller i allra högsta grad även i Sverige och har varit så sedan Gustav Vasas dagar. Fram till år 2000 var det regeringen som bestämde vem som skulle vara biskop i Svenska kyrkan.
Jag blev prästvigd 1999 och trodde nog att skilsmässan mellan staten och kyrkan skulle bryta politikens makt över kyrkan. Så blev det inte.

Stefan Löfvens uttalande i Kyrkans tidning nyligen illustrerar detta. I likhet med Konstantin ser han kyrkan som ett medel att driva igenom sin politiska agenda: "Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget."
Att han anser att alla präster ska vara beredda att viga samkönade par handlar inte i så mycket om omsorg om homosexuella. Det är få präster som har vigt samkönade par även bland dem som är villiga att göra det, så för de samkönade par som önskar vigsel är det inget problem att få detta.

Intervjun visar hur vi fortfarande har samma kamp att föra som tidigare i historien: mot den politiska makten, för kyrkans oberoende. Problemet är att de politiska partierna har makten i kyrkomötet och det är där alla viktiga beslut fattas. Svårigheten att bryta med detta kan jämföras med samspelet mellan kardinalerna och renässanspåvarna. När det till exempel var en Medici som var påve tillsattes andra medlemmar av familjen Medici till kardinaler och de var de som valde nästa påve...

Det är alltså inte första gången i historien som kyrkans oberoende hotas men utvecklingen har också kunnat vändas tidigare. Så länge kyrkans styrs av politiska aktörer med en egen agenda försvåras förmågan att kunna förkunna evangeliet och vara en profetisk röst i samhället.

Tre herdebarn utanför Fatima

Min kollega i Torestorps pastorat, Luca Cesarini, har kommit ut med en spännande bok: Fatima: hundra år av pilgrimsfärder. I den beskrivs hur tre enkla herdebarn utanför en by i Portugal var med om något som skulle skaka en hel nation.





Det handlar om Lucia, Francisco och Jacinta som den 13 maj 1917 fick en uppenbarelse av Jungfru Maria när de var ute och vaktade fåren.






Uppe på en kulle överraskades de av en blixt och på en järnek såg de en vitklädd kvinna som lyste starkare än solen. Kvinnan talade med dem, men avslöjade först inte vem hon var. Hon uppmanade barnen att komma tillbaka sex gånger, den 13:e varje månad vid samma tid. De fick löfte om att få veta vem hon var och vad hon ville, och den sista gången skulle det ske ett underverk.

Två av barnen berättade vad de varit med om, och i juni följde en grupp nyfikna med barnen för att se vad som väntade dem. Åskådarna kunde se blixten och ett moln som sänkte sig ned över järneken men det var bara barnen som såg och hörde jungfrun.

Så där fortsatte det: för varje månad blev det allt fler som följde med. Samtidigt växte motståndet: Portugals regering var mycket starkt anti-kyrkligt och olika myndigheter, bland annat Fatimas borgmästare gjorde sitt bästa för att sätta stopp för folkväckelsen. I augusti förhindrades barnen att komma till platsen den 13:e genom att de häktades och låstes in. De blev till och med hotade med döden om de inte erkände att allt var en bluff.

Även deras närmaste var skeptiska. Lucias mor vägrade i det längsta att tro på sin dotter, utan uppmanade henne ständigt att inte ljuga. Kyrkoherden och andra kyrkliga företrädare var avvaktande men inte fientliga.
Allt motstånd till trots: nyheten om barnens återkommande uppenbarelser spreds över landet och tusentals sökte sig dit för att följa med barnen ut på fälten.

Slutligen kom den 13 oktober, dagen då det stora underverket skulle ske. Förmodligen första gången i världshistorien då ett under var utannonserat i förväg! De flesta historiker uppskattar att cirka 70 000 människor var på plats. Det rörde sig om troende, sökare, skeptiker, ateister och väldigt många nyfikna. Inte minst var det många journalister som var där, mest för att hoppas kunna dementera eventuella under.
Det rör sig alltså om ett enormt antal vittnen. Miraklet har kallats för det stora solundret: inför allas blickar började solen rotera allt häftigare medan den lyste i regnbågens alla färger. Den rörde sig som i en dans på himlen tills det liksom lossnade från himlavalvet och störtade sig emot åskådarna. Hela händelseförloppet varade i ca 10 minuter.
Som alla vittnesmål skiljde de sig åt i detaljer men var i huvudsak samstämmiga. Till och med ytterst skeptiska journalister vände helt och skrev dagen efter i landets tidningar om miraklet som skett.

Inte helt oväntat har det även efter dessa händelser tagit sig en ström av pilgrimer varje år till Fatima. Idag rör det sig årligen om cirka 4 miljoner besökare. Cesarini beskriver i sin bok hur Fatima är förvandlat idag och helt inriktad på att ta emot denna väldiga mängd besökare.

När jag läst boken undrar jag förstås: hur kan det komma sig att vi i vårt land inte känner till detta? Det är trots allt bara hundra år sedan, många barn till vittnena lever och som man kan möta som guider där de berättar vad som hände i Fatima. Ett sådant här under kan man inte förklara bort.

Och det är kanske det de handlar om: det man inte kan förklara bort måste man tiga ihjäl. I det starkt sekulariserade Sverige finns allt för många som inte har något intresse av att detta kommer fram.

Tyvärr, måste jag säga, kan det delvis också finnas kyrkliga förklaringar. Nu var det ju jungfru Maria som barnen mötte och hon har i Svenska kyrkan blivit lite undanskuffad. Varför det blivit så finns det väl ingen riktigt bra förklaring på. Det beror inte på Martin Luther i alla fall, som högaktade Maria och trodde på Mariadogmerna.

Cesarinis bok, utgiven på Artos förlag, är därför särskilt angelägen för oss andligt fattiga nordbor. Läs boken för att ta del av ett rikt andligt arv utanför vår horisont.

Den gudomliga människan

Yuval Noah Harari, som undervisar i historia på det hebreiska universitet i Jerusalem blev känd med sin bok Sapiens, en historik över mänsklighetens evolutionära ursprung. Den har jag inte läst men väl uppföljaren: Homo deus: en kort historik över morgondagen. En mycket intressant och delvis också skrämmande bok.

Han börjar med att konstatera tre saker som mänskligheten uppnått:

1. Svälten är utrotad.
2. Epidemier är utrotade.
3. Krigen har upphört.

Det finns visserligen rester av dessa eländen kvar än, men sett i ett längre perspektiv kan man konstatera att de i princip har upphört. (För den som tycker detta låter märkligt rekommenderar jag till ett tidigare blogginlägg där jag recenserar Progress av Johan Norberg).

Dessa tre saker har upptagit 90 % av människors tid och energi tidigare i historien. Så vad nu? Vad blir nästa steg för mänskligheten? Han beskriver olika tänkbara scenarior över människans framtid, och då syftar han på hur människan som art kommer att utvecklas och listar tre saker som blir det 21 århundradets projekt:

1. Odödlighet.
2. Lycka.
3. Gudomlighet.

En växande grupp forskare ser döden som i första hand ett tekniskt problem och alla tekniska problem har en teknisk lösning. Gissningarna över när människan tar steget till odödlighet varierar från år 2050-2200 men att det kommer ske verkar många vara överens om.
Genom att manipulera den mänskliga biokemin kan vi byggas om för att ha ständiga lyckokänslor och slutligen kan alltså människan uppgraderas till gudar på tre olika sätt: genom biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborgar och skapadet av icke-organiska varelser. Homo sapiens kommer inte vara mer.
Som Harari skriver: "I sin strävan efter efter hälsa, lycka och makt kommer människor undan för undan att förändra först en av sina egenskaper och sedan en till och en till, tills de inte längre är människor". Homo sapiens kommer att förvandlas till Homo deus.

Harari ägnar sen mycket utrymme för att diskutera skillnaden mellan människa och djur, där han menar hela vårt känslo- och tankeliv väsentligen inte är något annat än algoritmer. Det finns ingen mänsklig "gnista". Minnen, föreställningar och tankar är bara elektriska signaler i våra hjärnor.

Som ateist är det naturligtvis bara konsekvent av Harari att ha den synen: det finns ingen kvalitativ skillnad mellan människa och djur. Att djur, liksom människor, har ett känsloliv och medvetande menar han självfallet, men han gör inte heller en distinktion när det gäller självmedvetande. Alltså förmågan att kunna lyfta sig själv i håret och reflektera över sig själv, att man har ett bestående jag med ett förflutet och en framtid, och insikt om att vi en dag ska dö, inte ens detta är en unik mänsklig egenskap.
Här tycker jag dock att hans argument är synnerligen svaga (i kapitlet om den självmedvetna schimpansen s 118). Han jämför bland annat med en hund som känner igen sitt eget revirpinkande från en annans hund och antyder att det skulle beror på självmedvetande. De exemplen han för fram är inte de minsta övertygande.

Men varför är det då så att det var just homo sapiens som tog över jorden? Harari lyfter fram en väsentlig egenskap: förmågan att kunna samarbeta med okända. Att kunna gå in i en butik och genomföra en affärstransaktion med en för oss totalt okänd expedit skulle vara helt omöjligt för alla andra djur, oavsett hur intelligenta de var. Andra djur måst nämligen först bygga upp en relation med dem man samarbetar med, vilket begränsar samarbetet till mycket små populationer.

Det kan säkert ligga något i detta: en mycket viktig sak för civilisationens framväxt var förmåga till arbetsdelning vilket förutsätter samarbete i stora grupper. Men att räkna bort intelligens, planering och självmedvetande som lika viktiga egenskaper för att förklara människans framgång förefaller mig märkligt.

Inte helt oväntat är han starkt kritisk till religion, men mindre väntat kritiserar han även humanismen som livsåskådning, där Gud byttes ut mot människan. Problemet med humanismen, enligt Harari, är att den utgår från att människan är en individ med ett jag och att hon har en fri vilja.
Här håller jag faktiskt till stor del med Harari: det vill säga om människan inte har en odödlig/ickekroppslig själ blir det svårt att argumentera för fri vilja och "jaget". Som han skriver: "När till exempel ett neuron skickar ut en elektrisk signal kan detta vara en determinerad reaktion på yttre stimuli eller resultatet av en slumpmässig händelse... Ingetdera fallet medger något utrymme för fri vilja."  Jag håller naturligtvis med om detta och jag har skrivit om det tidigare.

Harari har en intressant uppdelning mellan det upplevda jaget och det berättande jaget. De är visserligen inte helt olika "jag" utan sammanvävda med varandra, det berättande jaget använder upplevelser som råmaterial till en sammanhängande berättelse som de flesta av oss identifierar sig som "jag". Berättelsen bevarar för oss känslan av att ha en enda oföränderlig identitet från födelse till död. Men, säger Harari, detta är en falsk känsla: vi är inte "indvider" (=odelbara) utan "divider". Vi är en kakafoni av inre röster och motstridiga önskningar.
Återigen tycker jag att Harari drar för stora växlar på i och för sig intressanta psykologiska experiment. Sådan experiment visar att det berättande jaget tenderar att skönmåla och fylla i minnesluckor, men betyder det att vi saknar ett individuellt "jag". Kan man verkligen uppleva att man har ett "jag" utan att ha det? Vem är det i så fall som upplever eller fejkar "jaget"? Och även om vi inte alltid vet vad vi vill eller har motstridiga viljor, betyder det att vi saknar en fri vilja? Även om våra viljor är flera kan vi ju välja mellan önskningarna.

Harari avslutar med att beskriva två nya framtida religioner: technohumanism och dataism.

Technohumanismen anser att vi bör använda teknik för att skapa Homo deus, en supermänniska som visserligen kommer ha kvar viktiga mänsklig drag men ha uppgraderade fysiska och mentala förmågor.

Dataismen går ännu längre och menar att information kommer helt frånkopplas från oss människor. Människor och mänskliga upplevelser har i sig inget egenvärde, allt är ändå bara algoritmer.

För att sammanfatta: Harari har skrivit en mycket intressant och viktig bok med delvis skrämmande scenarier. Han hävdar inte att allt det han beskriver verkligen kommer inträffa, han är även öppen för att det kan visa sig att vårt tänkande inte kan reduceras till algoritmer. Men han drar saker till sin spets vilket man alltid bör göra för att förstå sina egna ståndpunkter. Kanske är det framförallt ateister som borde läsa hans bok, eftersom han så tydligt beskriver konsekvenserna av om allt bara skulle vara energi och materia. Skillnader i människosyn blir här väldigt tydligt.

Han ställer också bra frågor när han ifrågasätter att människan skulle ha en själ. När uppstår till exempel själen: det är svårt att se en tidpunkt från konceptionen till det nyfödda barnet när själen skulle förenas med kroppen? Eller när den första människan utvecklades ur våra tidiga förfäder: när och hur skulle den första varelsen födas med en odödlig själ vars föräldrar inte har en uns själ?
Och hur går det till när själen skiljs från kroppen i dödsögonblicket? Kan medvetandet och tänkandet leva vidare utan en hjärna?
Jag kan väl konstatera att jag inte har något riktigt bra svar på frågorna.

Harari avslutar med att skicka med tre frågor till läsaren:

1. Är organismer verkligen bara algoritmer, och är liv bara databearbetning?
2. Vilket är mest värdefullt: intelligens eller medvetande?
3. Vad händer med samhället, politiken, och vardagslivet när icke-medvetna men ytterst intelligens algoritmer känner oss bättre än vi känner oss själva?

Terrorism som skådespel

Under 70-80 talet hade vi en mycket omfattande terrorism i väst, inspirerad av nationalism och kommunism. Terrorismen sjönk kraftigt under 90-talet, men de senaste tio åren har den åter börjat öka, fast nu med islamistiska förtecken. Men när vi ser detta behöver vi ha de långa tidsperspektiven i huvudet. Det som sker nu är inte unikt eller ens särskilt omfattande, även om det är en ny -ism som blandat sig i.

Det finns två reaktioner på terrordåd som jag inte tycker är särskilt konstruktiv. Den ena är "kärleksmanifestationen". Man lägger ut blommor och nallebjörnar, draperar sin profilbild på facebook i det lands färger som drabbats och delar bilder som pray for ... . Olika krönikörer går ut och uppmanar att "leva sina liv som vanligt, annars har terroristerna vunnit". Den sortens naiva och sentimentala reaktioner har dock försvunnit nu, noterar jag.
Den andra reaktionen jag tänker på är uppmaningar till ilska och vrede. Vad tjänar det till? Inte heller förstår jag kraven att muslimer ska "ta avstånd". Jag tycker visserligen att det är konstigt att säga att islamism inte har med islam att göra, men nog förstår vi väl att de flesta muslimer avskyr detta lika mycket som vi, utan att det behöver sägas varenda gång.

Det som skulle behövas är ett nyktert och sakligt samtal om vad som är terrorism och hur vi förebygger det. Här är mitt försök:
Terrorism är väsentligen ett uttryck för att den andre har förlorat. Så länge IS hyste en förhoppning om att bygga och hålla en islamistisk stat skedde det få terrordåd i deras namn. Det är nu, när deras drömmar om det världsomspännande kalifatet krossats, som de tar till terrorism. Samma mönster har vi sett tidigare i historien. Så länge någon hade den erforderliga militära styrkan att uppnå sina syften använde man sig inte av terrorism, det kommer in i bilden först när man misslyckats.

Terrorism är i första hand ett skådespel. Genom att fånga mediers uppmärksamhet försöker man ingjuta skräck och få oss att tro att man är starkare än man är. Terrorism hör hemma inom show business.
Ser man till den faktiska skadan de lyckas åstadkomma är det inte särskilt mycket. Risken att dö i ett terrordåd är så försvinnande liten att det faktiskt inte finns någon anledning att inte fortsätta leva sitt liv som vanligt, och det gör vi ju också. Läskedrycker tar livet av betydligt fler än IS.
Det var fem stycken som mördades i attentaten i Stockholm i april, då är det drygt 80 som mördas i Sverige ett normalt år.
Jag förstår naturligtvis skillnaden mellan att bli mördad för att man snott någons knark och att bli mördad helt slumpmässigt utan att ha haft en relation med mördaren, men jag tycker ändå att antalet döda och skadade måste sättas in i ett sammanhang.

Syftet med terrorn är jag inte helt klar över. Kanske finns det inget syfte: bara en desperat ilska över att ha förlorat och nu vill man tillfoga sin motståndare så många nålstick som möjligt innan man själv får nådastöten.
Men det kan också vara mer genomtänkt och att det i så fall handlar om att provocera fram en överreaktion. Så har man ju förstått terrordådet den 11 september 2001 i USA. Om det stämmer behövs lugn och måttfullhet mer än någonsin nu. Överreaktionen på terrorn kan bli ett större hot mot vår säkerhet än terrorismen själv.

Vad ska man då göra? En ökad offentlig övervakning med till exempel kameror ser jag inte som ett särskilt stort hot mot den personliga integriteten. I dessa tider med mobilkameror i vars och ens hand är vi ändå så medvetna om att vi närsomhelst kan fastna på bild. Och sådana kameror har ju visat sig ha en väsentlig betydelse för att åtminstone gripa rätt person efter ett attentat. Dessutom skulle en sådan övervakning ha en preventiv effekt på vanlig kriminalitet också.

När vi ska flyga måste vi passera igenom en tröttsam säkerhetskontroll där tandkrämstuber och deodorant måste visas upp m.m. Vi kan sucka över detta, men samtidigt kan vi konstatera att flygkapningarna ju försvann. Kontrollerna fungerar: flyget är idag det överlägset säkraste transportmedlet, och så besvärligt behöver det inte vara visa upp necessären varje gång.

Jag tänker alltså att man nog kan råda bot på terrorism med en viss ökad övervakning utan att det går till överdrift eller att man hamnar i överreaktioner. Så får vi leva med det tills den militanta islamismen har gett upp, liksom kommunism och nationalism.

Kritik av luthersk teologi

Det är ju Lutherjubileum i år, så vill man få ut en bok om honom bör man alltså passa på. Joel Halldorf har gjort detta tillsammans med Patrik Hagman med boken Inte Allena - Varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker. Som titeln antyder är detta en kritisk uppgörelse med Luther och hans teologi.
Det är ju idag vanligt att sammanfatta Luthers budskap i tre "sola": sola gratia (nåden allena), sola scriptura (Skriften allena) och sola fide (tron allena).  Att dessa tre teologiska storheter kan stå ensamma är det som författarna angriper.
För Luther reducerades nåden till en smal nåd som enbart handlar om syndernas förlåtelse. Nåden som förvandlande kraft trodde han inte på. Gärningarna var inte nödvändiga, och Thomas av Aquinos syn att goda gärningarna som vi gör får kärleken växer i oss avvisade han. Det enda som kan förvandla en människa är tron, som innebär att Kristus bor i oss.

Som Halldorf påpekar går ju detta emot den mänskliga erfarenheten att om man handlar som om man älskar så kommer också kärleken. Den Lutherska modellen riskerade att reduceras till att man skulle tänka fram sin frälsning, varken handlingar eller ceremonier behövs. Författarna frågar retoriskt: "Om någon säger att hon älskar Jesus, men varken behöver katedraler, församlingar eller sakrament för denna tro, kan en lutheran egentligen säga emot detta? Eller riskerar Luthers budskap om den smala nåden bli den sista predikan som hörs innan vi stänger kyrkorna?"
Här tror jag författarna blandar ihop det reformerta med det lutherska. För Luther var sakramenten, dop och nattvard, omistliga. Men inte desto mindre kan frågan ställas om inte en ren förrättningskyrka blir konsekvenserna av ett luthersk tänkande, och som det på många håll också blivit i Svenska kyrkan.

Författarna fortsätter sedan att kritisera Luthers avskaffande av klostren och hans sätt att ställa skrift mot tradition. Jag kan instämma i att Luther överskattade skriftens klarhet, han hade en naiv tro att alla som läste bibeln skulle komma fram till ungefär samma sak i teologiska spörsmål som han själv. Men att man redan på hans tid kom fram till så olika saker när det gällde nattvardssyn, kyrkosyn och dopsyn borde fått honom att inse det ohållbara i detta. Jag har själv skrivit om det motsägelsefulla i begreppet Skriften allena.

Slutligen analyserar de begreppet tro och hur man ska definiera detta. Luthers ambition var ju att människor skulle slippa känna oro över sin frälsning genom att säga att det räcker med att tro. Men följden blev bara att man fastande i bekymmer om man hade en "rätt" tro.
Författarna lyfter åter upp Thomas och hans definition av tro. Tro är en dygd, det vill säga, en egenskap som man kan öva upp. Enligt Thomas kan man inte betrakta tro isolerat från de andra teologiska dygderna: hopp och kärlek. Kärleken är trons form och att göra gott ger tron liv.

Min största fundering gäller egentligen avsikten med boken. Den utger sig för att vara polemisk men det mesta som de skriver håller nog många med om, även präster i kyrkor som kallar sig lutherska. Jag har svårt att se att bokens innehåll skulle uppfattas som särskilt kontroversiellt.

Som författarna själva påpekar är det en myt att Luther skulle ha haft ett stort inflytande över Sverige och kyrkan här. Luthers lilla katekes var den enda lutherbok som lästes i de breda folklagren men där står det inte mycket som inte en katolik eller en ortodox också skulle kunna skriva under på.
Författarna säger ju också själva att mycket av det som Luther fått klä skott för egentligen kom till långt senare, inklusive de tre "sola". Luther talade naturligtvis om dem men det var först 1916 som de kom att definiera luthersk tro av en amerikansk teolog vid namn Theodore Engelder.

Sammanfattningsvis finns mycket intressant och matnyttigt med boken, men att författarna slår in öppna dörrar.

Det jag saknar är ett ifrågasättande av att definiera Svenska kyrkan som "luthersk". Varför gör vi det? Luther själv skulle inte vara glad för det, och av våra bekännelseskrifter är det endast ett par mindre skrifter som är författade av Luther. Det skulle kunna vara en intressant utgångspunkt för samtal ett Lutherår som detta.

Sverige i armkrok med Sovjet

Bengt G Nilsson, journalist och författare har flera decenniers erfarenhet av Afrika. Han är en självständigt tänkande person som i sin senaste bok grundligt grävt i hur svensk biståndspolitik sett ut. Det är ingen angenäm bild som kommer fram. I tyst samförstånd - Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika skildrar ett stycke viktig nutidshistoria om Afrika under andra hälften av 1900-talet.

När de afrikanska länderna avkoloniserades under 60-talet och blev självständiga hamnade de som regel under ett ledarskap som var starkt präglade av socialism. I de flesta fall fick de alltså inte uppleva en befrielse värd namnet: ett auktoritärt system byttes mot ett annat. Eller annorlunda uttryckt: de europeiska kolonialmakterna lämnade och Sovjet tog över.

Vad var då Sveriges roll i detta? En viktig händelse för att förstå detta är konferensen i Khartoum, Sudans huvudstad, som hölls 1969. Där definierade Sovjet vilka befrielserörelser som de lovade att hjälpa i deras kamp mot kolonialstaterna; framförallt var det Portugal som in i det längsta försökte behålla sin makt. Där gick Sverige in i ett symbiotisk förhållande med Sovjet genom att stödja samma rörelser. Visserligen inte med vapen och militärhjälp, men det behövdes inte heller eftersom Sovjet skötte om den saken.
På så sätt agerade Sverige och Sovjet hand i hand, Sverige bistod med pengar och andra förnödenheter, Sovjet med vapen.

Det finns flera saker man kan kritisera här.
För det första var det alltså konsekvent marxistiska och socialistiska rörelser som man stödde och Nilsson menar här att vänsterdominansen inom Sida spelade en stor roll i urvalet. Detta fick som effekt att man motverkade det som man ville uppnå: fattigdomsbekämpning.
Den statliga kommittén, EBA, Expertgruppen för Biståndsanalys, publicerade 2016 en rapport om Sveriges mycket omfattande stöd till Tanzania och deras slutsats var: "Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet."
Sverige var, genom Sida, den afrikanska socialismens starkaste utländska supporter och har därmed stöttat en politik som cementerat fattigdom och fördröjt utveckling med flera decennier.

Har våra skattepengar bidragit med något värre? Ja, det andra är att vi inte kan svära oss fria från massmord och krig bara för att vi inte har bidragit med vapen. Det finns i biståndssammanhang något som kallas fungibilitet. Det betyder att när en biståndsgivare ger pengar till t. ex. sjukvård får mottagaren möjlighet istället prioritera vapen. Den som engagerar sig i en krigförande part blir också delaktig i kriget, även om man inte skänker direkt militärt stöd.
Dessutom finns det mycket material som lika gärna kan användas militärt. Fordon till exempel. Alla de lastbilar som Sverige skänkt användes lika mycket för att frakta soldater. Och mat och medicin kan lika gärna konsumeras av soldater som civila. En krigförande part använder givetvis sina resurser där det behövs som bäst, och det är oftast kriget.

Svenskarnas skattepengar har alltså inte bara använts för att cementera fattigdom utan också för att bedriva krig i Afrika.

Det finns ytterligare en anmärkningsvärd aspekt som Nilsson tar upp och det är att biståndet var så hemligt. Omfattningen av stödet var nästan ofattbart stort, särskilt när man tar hänsyn till att Sverige är ett så litet land, ändå fick inte riksdagen full information om vart alla pengarna tog vägen. Ja, i en mycket intressant intervju med Ingvar Carlsson kommer det fram att till och med regeringen många gånger valde att inte veta. I centrum fanns den mystiska "Humanberedningen" som alltså självständigt fick avgöra vart biståndet skulle slussas.

Bengt Nilsson avslutar med att konstatera: "Det finns inte ett enda land som Sverige kan titta på och säga: "Ja, det här blev bra. Det var precis det här vi hoppades på när vi satsade alla dessa miljoner". 

Det här pågick under 70-80-talet, men hur är det idag? Även om den expertutredning som jag nämnt levererat svidande kritik undrar jag om politikerna lärt oss något. Biståndet fortsätter ju oavbrutet som om det levde sitt eget liv. 2015 gick t.ex 209 miljoner till Mugabes Zimbabwe. Och när Sida hävdar att pengarna inte gynnar honom eftersom de ju går till frivilligorganisationer så visar det ju att Sida fortfarande inte förstår innebörden av fungibilitet. Som Nilsson skriver: "Ingen får vara naiv nog att tro att Robert Mugabe skulle tillåta utländska organisationer att arbeta i landet om han inte ansåg att det på ett eller annat sätt gynnande hans maktinnehav."

Sverige skänker cirka 45 miljarder i bistånd årligen. Det är 4500.- per svensk, eller för en familj med två barn: 18000 kronor. Varje år.

Jag har en enkel lösning på detta: betala tillbaka pengarna tillsammans med ett bankgironummer till Sida där man frivilligt kan sätta in en summa. Då får vi svart på vitt hur stort stöd denna verksamhet egentligen har ute bland stugorna.

Liberalism och gemenskaper

Joel Halldorf skriver ofta kritiska inlägg mot liberalism, så också i långfredagens Expressen. När det gäller begrepp som liberalism försvåras ofta diskussionen av att vi gör så olika associationer. Halldorf sympatiserar med liberalismen som politiskt ramverk, staten ska inte tala om för oss vad som är ett gott liv, men han är kritisk till liberalismen som "kultur". Med det menar han en liberalismen där vi söker oberoende från varandra och där andra människor står i vägen för vårt självförverkligande. En liberalism som hyllar individualitet istället för gemenskaper. Men det blir mer förvirrande än klargörande när han använder så helt olika definitioner i en och samma artikel.

Han snuddar själv vid det med egentligen är det välfärdsstaten som borde vara hans huvudmotståndare. Det är välfärdsstaten som har vattnat ur de små gemenskaperna, som har "befriat" oss från beroende av varandra genom att göra oss beroende av staten. "Uttåget ur  Egypten" med Halldorfs analogi är alltså befrielsen från småstadens kvävande gemenskap, och den nya lagen och gemenskapen har istället blivit staten. Men det är väl inte liberalismen som är orsak till detta?

Problemet med staten är att den är en påtvingad gemenskap. Jag har inte valt att bli svensk medborgare, jag är född här. Jag kan visserligen flytta men då tvingas jag bara anpassa mig efter andra stater. Vägrar jag betala "medlemsavgiften" kommer kronofogden.
Nu är liberalismen inte emot en stat, vi behöver en stat för att garantera friheten, anarki är ju inte frihet. Men denna påtvingad gemenskapen ska helst vara så liten som möjlig.
Problemet i Sverige är att staten har tagit på sig en rad uppgifter som den inte har att göra med. Som Halldorf själv skriver: "Jag ryggar, som de flesta, inför tanken på att staten ska definiera det sanna och det goda för oss" - ja, men kritisera då det, istället för liberalismen.

Liberalismen, som jag förstår den, handlar om att staten ska vara liten men stark, och inriktad på att gynna individens frihet. Frihet "från", inte frihet "till". För det är ju som Halldorf själv säger, inte staten som ska tala om vad vi ska använda vår frihet till. Det är här jag inte förstår vart Halldorf vill komma: om ska staten inte definiera vår frihet, ska den väl inte göra det heller?

När staten drar sig tillbaka öppnar det istället upp för gemenskaper som bygger på frivillighet. Den gemenskap som Jesus visar vägen till och som Halldorf beskriver, står inte i motsättning liberalism, tvärtom. En allt för stor stat, som den vi har i Sverige, tar över allt mer av våra liv, inklusive vårt andliga och religiösa liv. Även om det parti som kallar sig Liberalerna vill förbjuda religiösa friskolor är detta inte ett uttryck för liberalism.

Kyrkans gemenskap är en frivillig gemenskap, människor bjuds in för att upptäcka sin sanna frihet som vi har i Kristus. Om den liberala staten erbjuder frihet "från", erbjuder kyrkan frihet "till". Förutsättningen för att kyrkan och andra frivilliga gemenskaper ska kunna växa och frodas är att staten tar ett steg tillbaka.