Det handlar om Lucia, Francisco och Jacinta som den 13 maj 1917 fick en uppenbarelse av Jungfru Maria när de var ute och vaktade fåren.
Uppe på en kulle överraskades de av en blixt och på en järnek såg de en vitklädd kvinna som lyste starkare än solen. Kvinnan talade med dem, men avslöjade först inte vem hon var. Hon uppmanade barnen att komma tillbaka sex gånger, den 13:e varje månad vid samma tid. De fick löfte om att få veta vem hon var och vad hon ville, och den sista gången skulle det ske ett underverk.
Två av barnen berättade vad de varit med om, och i juni följde en grupp nyfikna med barnen för att se vad som väntade dem. Åskådarna kunde se blixten och ett moln som sänkte sig ned över järneken men det var bara barnen som såg och hörde jungfrun.
Så där fortsatte det: för varje månad blev det allt fler som följde med. Samtidigt växte motståndet: Portugals regering var mycket starkt anti-kyrkligt och olika myndigheter, bland annat Fatimas borgmästare gjorde sitt bästa för att sätta stopp för folkväckelsen. I augusti förhindrades barnen att komma till platsen den 13:e genom att de häktades och låstes in. De blev till och med hotade med döden om de inte erkände att allt var en bluff.
Även deras närmaste var skeptiska. Lucias mor vägrade i det längsta att tro på sin dotter, utan uppmanade henne ständigt att inte ljuga. Kyrkoherden och andra kyrkliga företrädare var avvaktande men inte fientliga.
Allt motstånd till trots: nyheten om barnens återkommande uppenbarelser spreds över landet och tusentals sökte sig dit för att följa med barnen ut på fälten.
Slutligen kom den 13 oktober, dagen då det stora underverket skulle ske. Förmodligen första gången i världshistorien då ett under var utannonserat i förväg! De flesta historiker uppskattar att cirka 70 000 människor var på plats. Det rörde sig om troende, sökare, skeptiker, ateister och väldigt många nyfikna. Inte minst var det många journalister som var där, mest för att hoppas kunna dementera eventuella under.
Det rör sig alltså om ett enormt antal vittnen. Miraklet har kallats för det stora solundret: inför allas blickar började solen rotera allt häftigare medan den lyste i regnbågens alla färger. Den rörde sig som i en dans på himlen tills det liksom lossnade från himlavalvet och störtade sig emot åskådarna. Hela händelseförloppet varade i ca 10 minuter.
Som alla vittnesmål skiljde de sig åt i detaljer men var i huvudsak samstämmiga. Till och med ytterst skeptiska journalister vände helt och skrev dagen efter i landets tidningar om miraklet som skett.
Inte helt oväntat har det även efter dessa händelser tagit sig en ström av pilgrimer varje år till Fatima. Idag rör det sig årligen om cirka 4 miljoner besökare. Cesarini beskriver i sin bok hur Fatima är förvandlat idag och helt inriktad på att ta emot denna väldiga mängd besökare.
När jag läst boken undrar jag förstås: hur kan det komma sig att vi i vårt land inte känner till detta? Det är trots allt bara hundra år sedan, många barn till vittnena lever och som man kan möta som guider där de berättar vad som hände i Fatima. Ett sådant här under kan man inte förklara bort.
Och det är kanske det de handlar om: det man inte kan förklara bort måste man tiga ihjäl. I det starkt sekulariserade Sverige finns allt för många som inte har något intresse av att detta kommer fram.
Tyvärr, måste jag säga, kan det delvis också finnas kyrkliga förklaringar. Nu var det ju jungfru Maria som barnen mötte och hon har i Svenska kyrkan blivit lite undanskuffad. Varför det blivit så finns det väl ingen riktigt bra förklaring på. Det beror inte på Martin Luther i alla fall, som högaktade Maria och trodde på Mariadogmerna.Cesarinis bok, utgiven på Artos förlag, är därför särskilt angelägen för oss andligt fattiga nordbor. Läs boken för att ta del av ett rikt andligt arv utanför vår horisont.
