År 306 utropades Konstantin till kejsare av sina trupper som den förste kristne kejsaren; år 313 utfärdade han ediktet i Milano där all förföljelse av kristendomen upphörde och 325 kallade Konstantin till kyrkomötet i Nicea där syftet var att ena kyrkan.
Jag tror inte att Konstantin enbart tänkte på kyrkans bäste även om han hade en mycket from mor. Det finns mycket som talar för att han såg kyrkan som ett politisk medel för att hålla ihop det väldiga romarriket. Kristendomen skulle så småningom bli statsreligion och enda tillåtna religion.
Konstantins åtgärder innebar naturligtvis enorma möjligheter för kyrkan som tidigare hade varit en marginaliserad rörelse (om än inte numerärt) som kämpat i motvind. Plötsligt blev man en faktor att räkna med, man byggde kyrkor och katedraler och kunde på statens bekostnad genomföra kyrkomöten och koncilier. Det blev status att vara kristen.
Men det var i allra högsta grad på både gott och ont. När kyrkan blev en maktfaktor drog den till sig folk som var intresserade av makt och inte bara tron i sig. Karriärister blev biskopar och så småningom påvar. När staten och makten väl släpptes in i kyrkan blev de väldigt svårt att få ut dem. Påvestolen blev under perioder ockuperade av olika italienska familjer som såg den som ett sätt att befästa sin makt. Kyrkan fick inte själv tillsätta sina biskopar utan furstars medgivande. Kyrkan räddades till slut av ordensfolk som kämpade för kyrkans oberoende.
Men ändå är det unika i den kristna världen att kyrkan och staten lyckades hölls åtskilda, om än alltså inte hela tiden och inte friktionsfritt. I Europa har vi haft två ledare: påven och kejsaren som härskat över olika domäner. Denna maktdelning har tjänat Europa väl, i de muslimska imperierna till exempel var kalifen både den religiösa och politiska ledaren.
Principen går tillbaka till Jesus själv: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud" (Matt 22:21). Politik och religion ska hållas åtskilda.
Ibland har det varit kyrkan som lagt sig i politiken men det motsatta har varit betydligt vanligare. Ända sedan Konstantins dagar har man lagt sig i kyrkans inre angelägenheter och använt den för egna syften.
Det gäller i allra högsta grad även i Sverige och har varit så sedan Gustav Vasas dagar. Fram till år 2000 var det regeringen som bestämde vem som skulle vara biskop i Svenska kyrkan.
Jag blev prästvigd 1999 och trodde nog att skilsmässan mellan staten och kyrkan skulle bryta politikens makt över kyrkan. Så blev det inte.
Stefan Löfvens uttalande i Kyrkans tidning nyligen illustrerar detta. I likhet med Konstantin ser han kyrkan som ett medel att driva igenom sin politiska agenda: "Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget."
Att han anser att alla präster ska vara beredda att viga samkönade par handlar inte i så mycket om omsorg om homosexuella. Det är få präster som har vigt samkönade par även bland dem som är villiga att göra det, så för de samkönade par som önskar vigsel är det inget problem att få detta.
Intervjun visar hur vi fortfarande har samma kamp att föra som tidigare i historien: mot den politiska makten, för kyrkans oberoende. Problemet är att de politiska partierna har makten i kyrkomötet och det är där alla viktiga beslut fattas. Svårigheten att bryta med detta kan jämföras med samspelet mellan kardinalerna och renässanspåvarna. När det till exempel var en Medici som var påve tillsattes andra medlemmar av familjen Medici till kardinaler och de var de som valde nästa påve...
Det är alltså inte första gången i historien som kyrkans oberoende hotas men utvecklingen har också kunnat vändas tidigare. Så länge kyrkans styrs av politiska aktörer med en egen agenda försvåras förmågan att kunna förkunna evangeliet och vara en profetisk röst i samhället.
