Han börjar med att konstatera tre saker som mänskligheten uppnått:
1. Svälten är utrotad.
2. Epidemier är utrotade.
3. Krigen har upphört.
Det finns visserligen rester av dessa eländen kvar än, men sett i ett längre perspektiv kan man konstatera att de i princip har upphört. (För den som tycker detta låter märkligt rekommenderar jag till ett tidigare blogginlägg där jag recenserar Progress av Johan Norberg).
Dessa tre saker har upptagit 90 % av människors tid och energi tidigare i historien. Så vad nu? Vad blir nästa steg för mänskligheten? Han beskriver olika tänkbara scenarior över människans framtid, och då syftar han på hur människan som art kommer att utvecklas och listar tre saker som blir det 21 århundradets projekt:
1. Odödlighet.
2. Lycka.
3. Gudomlighet.
En växande grupp forskare ser döden som i första hand ett tekniskt problem och alla tekniska problem har en teknisk lösning. Gissningarna över när människan tar steget till odödlighet varierar från år 2050-2200 men att det kommer ske verkar många vara överens om.
Genom att manipulera den mänskliga biokemin kan vi byggas om för att ha ständiga lyckokänslor och slutligen kan alltså människan uppgraderas till gudar på tre olika sätt: genom biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborgar och skapadet av icke-organiska varelser. Homo sapiens kommer inte vara mer.
Som Harari skriver: "I sin strävan efter efter hälsa, lycka och makt kommer människor undan för undan att förändra först en av sina egenskaper och sedan en till och en till, tills de inte längre är människor". Homo sapiens kommer att förvandlas till Homo deus.
Harari ägnar sen mycket utrymme för att diskutera skillnaden mellan människa och djur, där han menar hela vårt känslo- och tankeliv väsentligen inte är något annat än algoritmer. Det finns ingen mänsklig "gnista". Minnen, föreställningar och tankar är bara elektriska signaler i våra hjärnor.Som ateist är det naturligtvis bara konsekvent av Harari att ha den synen: det finns ingen kvalitativ skillnad mellan människa och djur. Att djur, liksom människor, har ett känsloliv och medvetande menar han självfallet, men han gör inte heller en distinktion när det gäller självmedvetande. Alltså förmågan att kunna lyfta sig själv i håret och reflektera över sig själv, att man har ett bestående jag med ett förflutet och en framtid, och insikt om att vi en dag ska dö, inte ens detta är en unik mänsklig egenskap.
Här tycker jag dock att hans argument är synnerligen svaga (i kapitlet om den självmedvetna schimpansen s 118). Han jämför bland annat med en hund som känner igen sitt eget revirpinkande från en annans hund och antyder att det skulle beror på självmedvetande. De exemplen han för fram är inte de minsta övertygande.
Men varför är det då så att det var just homo sapiens som tog över jorden? Harari lyfter fram en väsentlig egenskap: förmågan att kunna samarbeta med okända. Att kunna gå in i en butik och genomföra en affärstransaktion med en för oss totalt okänd expedit skulle vara helt omöjligt för alla andra djur, oavsett hur intelligenta de var. Andra djur måst nämligen först bygga upp en relation med dem man samarbetar med, vilket begränsar samarbetet till mycket små populationer.
Det kan säkert ligga något i detta: en mycket viktig sak för civilisationens framväxt var förmåga till arbetsdelning vilket förutsätter samarbete i stora grupper. Men att räkna bort intelligens, planering och självmedvetande som lika viktiga egenskaper för att förklara människans framgång förefaller mig märkligt.
Inte helt oväntat är han starkt kritisk till religion, men mindre väntat kritiserar han även humanismen som livsåskådning, där Gud byttes ut mot människan. Problemet med humanismen, enligt Harari, är att den utgår från att människan är en individ med ett jag och att hon har en fri vilja.
Här håller jag faktiskt till stor del med Harari: det vill säga om människan inte har en odödlig/ickekroppslig själ blir det svårt att argumentera för fri vilja och "jaget". Som han skriver: "När till exempel ett neuron skickar ut en elektrisk signal kan detta vara en determinerad reaktion på yttre stimuli eller resultatet av en slumpmässig händelse... Ingetdera fallet medger något utrymme för fri vilja." Jag håller naturligtvis med om detta och jag har skrivit om det tidigare.
Harari har en intressant uppdelning mellan det upplevda jaget och det berättande jaget. De är visserligen inte helt olika "jag" utan sammanvävda med varandra, det berättande jaget använder upplevelser som råmaterial till en sammanhängande berättelse som de flesta av oss identifierar sig som "jag". Berättelsen bevarar för oss känslan av att ha en enda oföränderlig identitet från födelse till död. Men, säger Harari, detta är en falsk känsla: vi är inte "indvider" (=odelbara) utan "divider". Vi är en kakafoni av inre röster och motstridiga önskningar.
Återigen tycker jag att Harari drar för stora växlar på i och för sig intressanta psykologiska experiment. Sådan experiment visar att det berättande jaget tenderar att skönmåla och fylla i minnesluckor, men betyder det att vi saknar ett individuellt "jag". Kan man verkligen uppleva att man har ett "jag" utan att ha det? Vem är det i så fall som upplever eller fejkar "jaget"? Och även om vi inte alltid vet vad vi vill eller har motstridiga viljor, betyder det att vi saknar en fri vilja? Även om våra viljor är flera kan vi ju välja mellan önskningarna.
Technohumanismen anser att vi bör använda teknik för att skapa Homo deus, en supermänniska som visserligen kommer ha kvar viktiga mänsklig drag men ha uppgraderade fysiska och mentala förmågor.
Dataismen går ännu längre och menar att information kommer helt frånkopplas från oss människor. Människor och mänskliga upplevelser har i sig inget egenvärde, allt är ändå bara algoritmer.
För att sammanfatta: Harari har skrivit en mycket intressant och viktig bok med delvis skrämmande scenarier. Han hävdar inte att allt det han beskriver verkligen kommer inträffa, han är även öppen för att det kan visa sig att vårt tänkande inte kan reduceras till algoritmer. Men han drar saker till sin spets vilket man alltid bör göra för att förstå sina egna ståndpunkter. Kanske är det framförallt ateister som borde läsa hans bok, eftersom han så tydligt beskriver konsekvenserna av om allt bara skulle vara energi och materia. Skillnader i människosyn blir här väldigt tydligt.
Han ställer också bra frågor när han ifrågasätter att människan skulle ha en själ. När uppstår till exempel själen: det är svårt att se en tidpunkt från konceptionen till det nyfödda barnet när själen skulle förenas med kroppen? Eller när den första människan utvecklades ur våra tidiga förfäder: när och hur skulle den första varelsen födas med en odödlig själ vars föräldrar inte har en uns själ?
Och hur går det till när själen skiljs från kroppen i dödsögonblicket? Kan medvetandet och tänkandet leva vidare utan en hjärna?
Jag kan väl konstatera att jag inte har något riktigt bra svar på frågorna.
Harari avslutar med att skicka med tre frågor till läsaren:
1. Är organismer verkligen bara algoritmer, och är liv bara databearbetning?
2. Vilket är mest värdefullt: intelligens eller medvetande?
3. Vad händer med samhället, politiken, och vardagslivet när icke-medvetna men ytterst intelligens algoritmer känner oss bättre än vi känner oss själva?
