Är en kärnvapenfri värld önskvärd?

Den internationella kampanjen för en kärnvapenfri värld,  ICAN, fick Nobels fredspris i år. Det är lätt att dela deras vision, vem vill inte ha en kärnvapenfri värld?
Kritik har framförallt handlat om att det är orealistiskt, och jag vet inte hur de tänker sig att de ska övertyga Kim Jong-Un att destruera Nordkoreas stridsspetsar. Så länge diktaturer har dessa vapen måste givetvis de demokratiska länderna som har dem behålla sina. Eller vill ICAN se Kim Jong-Un ta resten av världen som gisslan? En ensidig avveckling av kärnvapen bland demokratiska länder skulle kraftigt öka risken för kärnvapenkrig.

En annan sak är vad kärnvapen har gjort för freden i världen. Andra världskriget var världshistoriens mest förödande krig med över 60 miljoner döda. Men tar man hänsyn till att jordens befolkning ökat har det förekommit en rad krig med ännu fler döda, relativt sett. An-lushan upproret i Kina på 700-talet med över 30 miljoner döda var betydligt värre i förhållande till befolkningen och mongolernas erövringar kommer inte långt efter.
Ända sedan Kain slog ihjäl Abel har världshistorien präglats av krig och konflikter. Krig har varit det normala. Fred, riktig fred och inte bara tillfälliga vapenstillestånd har varit undantagen.

Men efter 1945 är det något som har hänt:

(Skärmdump från The Fallen of World War II - YouTube)

Staplarna visar antalet miljoner döda per år under olika typer av krig i världen i absoluta tal. Hänsyn tas alltså inte till att världens befolkning har ökat, relativt det skulle alltså de små staplarna efter andra världskriget vara ännu mindre.

Det är kanske inte så många som tänker på det, men det är ett obestridligt faktum att vi lever i världshistoriens mest fredliga period. Krig är inte längre det normala. Det nya normala är istället fred, varaktig fred.

Vad beror detta på? Till stor, kanske till största delen, beror det på att antalet demokratiska länder har ökat med tiden. Demokratier är av naturen fredliga; om folket får bestämma drar man inte ut i krig i onödan. 

Men man kan också konstatera att den stora freden inföll samtidigt som man uppfann kärnvapen och jag tror inte det är oväsentligt. Supermakternas terrorbalans byggde på ömsesidig garanterad förstörelse, ett kärnvapenkrig skulle aldrig kunna vinnas av någon part. Kärnvapnen byggdes alltså för att aldrig användas. 

Hade kärnvapnen inte uppfunnits hade staplarna inte sett ut som de gör. Stalin, till exempel, vars självförtroende var på topp efter Jalta-konferensen, skulle han låtit sig nöja med den östra halvan av Europa? Knappast. 

Kärnvapen, genom blotta sin existens, har haft en klart avskräckande effekt på många stridslystna diktatorer. Och åtminstone jag föredrar kärnvapen som aldrig används, än en värld som ständigt slits sönder av krig och konflikter.

Om en kärnvapenfri värld en dag ska bli en verklighet måste demokratin först segra. Först när varje land är en stabil demokrati kan man på allvar öppna upp frågan att helt avskaffa kärnvapen. Tyvärr har vi långt kvar dit, och om ICAN lyckas med sin intention innan detta är ett faktum kan det bli mycket farligt.

Stjärnskaparen

En mycket intressant sf-bok som jag inte kommit över förrän nu är Stjärnskaparen av Olaf Stapledon. Den skrevs strax före andra världskriget och är förmodligen den mest visionära sf-roman som någonsin skrivits. Här är mänskligheten bara en fotnot i berättelsen som handlar om hela universums historia och behandlar teman som livets väsen, födelse, förfall och död och förhållandet mellan skapade varelser och Skaparen.

Den börjar med en man som sitter på en kulle utanför en storstad. Plötsligt och oförklarligt lämnar han sin kropp och far ut i världsrymden i sin ande. Så småningom träffar han på en annan jord med ett annat intelligent folk. Han knyter telepatisk kontakt med Bvalltu, en filosof på denna planet. Efter att ha levt med honom i flera år ger de båda sig av och tillsammans utforskar de världsrymden.

Solsystem efter solsystem besöks. Otaliga världar med sina innebyggare studeras. Det är intelligenta varelser och civilisationer, många liknande människan och jorden. Andra är undervattensvärldar med intelligenta fiskar. Ytterligare andra är fågelmänniskor och intelligenta växtvarelser. Mångfalden på form och utseende är ofantlig. Några varelser lever i symbios genom ständig telepatisk kontakt.Vissa världar är döende, andra har precis börjat sin evolution.
Men förr eller senare råkar alla in i någon form av kris och det är bara ett fåtal som tar sig förbi denna och utvecklas till en rymdfarande civilisation. Många drabbas av våldsamma krig när de kommer i kontakt med varelser från andra planeter.

Bvalltu och mannen från jorden träffar på andra rymdfarare och smälter samman med deras sinnen. Gruppen blir större och större och tillsammans blir deras enade sinne överlägset i tankeförmåga. Under gruppens utforskning blir deras sökande mer och mer inriktad mot att hitta Stjärnskaparen.
Till att börja med är existensen av Stjärnskaparen bara något de anar, men under deras sökande i kosmos förstår de mer och mer att hela deras tillvaro har sitt ursprung i honom. De lär sig att resa både framåt och bakåt i tiden, de lämnar sin egen galax och besöker andra galaxer ännu längre bort.

Även om många världar under årmiljarderna drabbades av bakslag gick utvecklingen mot en allt större enhet. En eller ett fåtal intelligenta raser tog över och etablerade sig i varje galax och började kommunicera med andra galaxer och civilisationer, som blev allt mer avancerade. De lärde sig till och med att flytta planeter in i den beboeliga zonen runt varje sol för att kunna föda fler individer.

En överraskande upptäckt för de kringströvande okroppsliga sinnena var att stjärnor egentligen var medvetna levande varelser. Dessa var knappt medvetna om de kryp som levde på planeterna som omgav dem. De kände av andra stjärnor och deltog i en gravitationell dans, ofta i par, och som vi ser som dubbelstjärnsystem. Alla stjärnor är änglalika och önskar att glatt att delta i denna dans. När vi ser hur stjärnor följer gravitationslagarna i förhållande till varandra tror vi bara att de lyder dem av tvång. I själva verket rör de sig medvetet och av fri vilja i enlighet med sin natur och eftersom de är "syndfria" ser vi ingen avvikelse.

Men kosmos gick ändå mot ett oundvikligt öde, efter hand som stjärna efter stjärna brände slut på sitt bränsle och galaxerna kom allt längre ifrån varandra, blev universum en allt kallare och mörkare värld. Man kunde förlänga plågan men inte undvika döden.

Men innan dess får kosmos förenade sinne till slut möte Stjärnskaparen ansikte mot ansikte: "Allts ursprung och mål, Stjärnskaparen, avslöjades för mig dunkelt som en varelse som i sanning inte var mitt medvetna jag, som var ett föremål för min syn och ändå låg liksom i djupet av min egen natur: som tycktes vara i sanning jag själv, men oändligt mer än jag själv."

Det förenade sinnet får sedan göra en resa bakåt i tiden och se hur kosmos föddes. Det såg hur Stjärnskaparen begränsade sig själv för att kunna skapa och förkroppsligade ur sig själv en atom av oändliga möjligheter.

"Inom denna punktformade kosmos sammanföll till en början de otaliga men inte oändliga kraftcentra som människorna vagt föreställer sig som elektroner och protoner. Tio miljoner galaxer slumrade i en enda punkt.
Och Stjärnskaparen sade:
- Varde ljus.
Och det vart ljus.
Från alla sammanfallande och punktformade kraftcentra for ljuset lågande fram. Kosmos exploderade och förverkligade sin möjlighet i tid och rum."

Men insikten om att detta universum inte är det enda når sinnet. När universum långsamt glider in i mörkret ofantliga miljarder år senare betraktar Stjärnskaparen kosmos med en konstnärs reserverade men lidelsefulla uppmärksamhet då han bedömer sitt verk, inser de oåterkalleliga bristerna i den ursprungliga idén och törstar redan efter att få skapa på nytt.

För är Olaf Stapledons Stjärnskapare god? Det förenade sinnet hade fått bevittna ett enormt slöseri på liv, när varelser krossades i supernovor eller om de slet varandra i stycken under vettlösa krig. Under tiden iakttog Stjärnskaparen och noterade det som skedde men smärta var något som han aldrig upplevt och inte heller kunde fatta.

Vårt universum är bara en i en lång rad av skapelser där Stjärnskaparen prövat sig fram, skapat och förintat, och genomfört allt mer avancerade världar men som allt oftare blev tudelade. Det kom ett stadium där Stjärnskaparen lyckades klyva sig själv i två andar, där den ena var hans grundläggande jag och den andre en destruktiv och cynisk ande som fanns till som en parasit på den andre andens verk.
Djävulen är alltså här en ursprunglig del av Gud, inte en skapad och upprorisk varelse. Men även om boken inte är kristen i den betydelsen är den oerhört fascinerande. Det jag saknar är först och främst inkarnationen, men det är intressant att det är kanske just därför som Stjärnskaparen saknar medkänsla med sitt verk. Som själv odödlig och saknande kropp har han ingen möjlighet att förstå vad lidande innebär.
Det är annorlunda med bibelns Gud som blev en del av sin skapelse och upplevde världen på samma sätt som vi, led och underkastades döden som vi andra. Därför har vi en Gud som står oss oerhört mycket närmare än vad Stjärnskaparen kan göra sina varelser.

#metoo och könskampen

Det började med Harvey Weinstein i Hollywood. Ett stort antal kvinnliga skådespelare gick ut och berättade om sexuella övergrepp som han gjort sig skyldig till. De fortsatte med Kevin Spacey och i Sverige: Fredrik Virtanen,  Martin Timell m. fl. Män som i skydd av sin höga position trodde att de kunde bete hur svinaktigt som helst mot kvinnor och komma undan med det. Nu gick det inte längre, kvinnor som blivit utsatta under alla år talade plötsligt ut.  Som enskilda hade de inte vågat, tillsammans blev de starka. Och de var inte få: i Weinsteins fall handlar det om ett 40-tal kvinnor, de flesta skådespelare, många kända.
Att allt detta kommer upp till ytan är naturligtvis bra och kvinnorna förtjänar all stöttning de kan få. Det måste ha varit en enorm lättnad för dem att äntligen få upprättelse och bli tagen på allvar.

Sen tog #metoo-debatten en ny vändning. Då tänker jag på Gudrun Schymans tal på medborgarplatsen den 22 okt. Det hon sa var att man skulle sluta hänga ut enskilda män, det löser inga problem. Det är strukturerna som är problemet inte enskilda individer, enligt henne.
Efter det är det bara ett fåtal, knappt någon, som blivit uthängd. Däremot har kvinnor i allt större omfattning vittnat om övergrepp, små som stora, men alltså utan att ange någon förövare. Så istället för att fokus hamnade på enstaka män som betett sig svinaktigt, hamnade fokus på kvinnorna som offer. Förövarna kunde smita undan in i anonymitetens mörker. Det var naturligtvis det bästa som kunde hända dessa svinaktiga män: de slipper bli utpekade, istället smetas skulden ut över hela det manliga kollektivet.

Jag förstår naturligtvis att det för en enskild kvinna på en mansdominerad arbetsplats kan vara väldigt svårt att protestera eller gå till chefen. (Särskilt om det är chefen som står för tafsandet!) Men den saken gäller inte här: när hundratals kvinnor går samman och berättar borde det inte vara svårt att också rada upp namnen på de skyldiga.

Jag tror alltså att det finns en agenda bakom: vänsterfeminister menar ju att det är "strukturerna"som är problemet, inte enskilda män, utan män som grupp. Nu ligger det alltså en diffus anklagelse över alla män: om ingen enskild pekas ut, pekas alla ut. Flera debattörer, både män och kvinnor, har ju också menat detta bokstavligen.
Genom att hundratals, rent av tusentals kvinnor gått med i olika upprop, men utan att ange någon,  har man skapat en känsla av att antalet manliga förövare skulle vara på samma antalsmässiga nivå som kvinnliga offer.
Givetvis är det inte så. Tittar man på misshandelsfall kan man konstatera att 1 % står för 63% av alla fall. När det gäller de sexuella övergreppen i Weinsteins fall handlar det om 40 kvinnor, och det är kanske inte orimligt att förhållandet mellan offer och förövare är en faktor på 40:1.

Det är detta som behöver lyftas fram i debatten. Misshandel och sexuella övergrepp är inget allmänt manligt problem, det kan man knappast hävda när 97-98 % av alla män aldrig gjort sig skyldig till liknande. Det är alltså ett individuellt problem, där enstaka män är skyldiga.
1 % av alla män är till exempel psykopater, och eftersom psykopati bland annat handlar om att man har en grandios självuppfattning där vanliga regler och hyfs bara gäller andra, inte en själv, skulle jag gissa att män med psykopatiska drag är kraftigt överrepresenterade bland dessa.

Så länge Gudrun Schyman var kommunist såg hon klasskampen bakom allt: arbetarklass mot överklass. Människor delades in i kollektiv där grupp ställdes mot grupp. Vissa grupper var förövare och andra offer.
Kommunisterna fick dock problem när arbetarklassen förvandlades till medelklass och inte längre såg sig som förtryckta offer. Då blev Schyman feminist och delade in offer och förövare i nya kollektiv: kvinnor och män. För henne blir det då följdriktigt att se till att enskilda förövare inte pekas ut, då drar man ju fokus från män som kollektiv. För att kunna upprätthålla kampperspektivet måste alla män betraktas som förövare och alla kvinnor offer. Och eftersom det alltid kommer att finnas både kvinnor och män kan en evig könskamp upprätthållas där kvinnor som grupp ställs mot män som grupp och där den förstnämnda alltid är offer och den senare alltid förövare.

Kultur och värderingar bygger ett starkt samhälle

Vad är det som gjort Sverige så framgångsrikt? Hur blev vi ett av de bästa länderna i världen att leva i? Socialdemokraterna har  lyckats etablera sin berättelse att de var deras politik som byggde landet, det som ibland har beskrivits som en tredje väg mellan kapitalism och socialism. Men stämmer det?
Jag kom över en bok, skriven av Nima Sanandaji (bror till den mer kände Tino) och utgiven av iea, Institute of Economic Affairs: Scandainavian Unexceptionalism, som tar upp de här frågorna. 

Sverige var länge ett fattigt land beroende på kallt klimat och mager jord. Men vi fick ingen feodalism utan kungen förblev svag och beroende av adeln. En stark självägande bondeklass som ingen körde med samt enhetskultur och etnisk homogenitet, ingår också i vår historia.  Detta har präglat den svenska kulturen och format de svenska värderingarna.

Genom World Value Survey kan man se vad som skiljer svenskar från andra folk: vi har framförallt hög tillit mellan människor, hög arbetsmoral och social sammanhållning.

När sedan Sverige industrialiserades gjorde vi en fantastisk resa: från 1870 till 1970 gick vi från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikast. Inget annat land förutom Sydkorea har gjort en sådan snabb upphämtning. Under den hundraårsperioden fanns S med i regeringsbildningar bara under den andra hälften och de viktigaste reformerna var då redan sjösatta.

Men från 1970 och framåt har det gått betydligt knackigare. Skatterna steg kraftigt, inga nya (stora) företag startades, entreprenörskap och innovationer sjönk. Det var under den här tiden som välfärden började skifta fokus: medan den tidigare hade varit inriktad på sjukvård, skola, fattighjälp etc, handlade välfärd mer och mer om transfereringar. Vi betalar in pengar till systemet och får ut pensioner, sjukpenning, bidrag m.m. Det är i huvudsak en rundgång av pengar då varje individ får tillbaks i genomsnitt 80%.
Våra höga skatter är dessutom delvis dolda, 60 % av vår inkomst går bort i skatt men vid en undersökning trodde hälften av de svarande att det låg på 30-35 %.

Även från enskilda socialdemokrater har man ibland erkänt misslyckandet de senaste decennierna. Bosse Ringholm konstaterade 2002 att om Sverige hade haft samma tillväxt som i genomsnittet i OECD hade varje hushåll haft ca 20 000 mer per månad.

Kombinationen höga skatter och alltför omfattande välfärd har lagt sig som en våt filt över vår ekonomi. Och vad värre är: de påverkar också våra värderingar. Det är inte längre så att vi tycker det är viktigt att ta ansvar, göra rätt för sig och att inte utnyttja systemen.
Sverige befolkning har en ovanligt god hälsa, ändå har vi det tredje högsta sjukskrivningstalen i världen. Omkring 5 % av vår nationalinkomst går till att betala våra sjukskrivningar, att jämföra med Kanada på 0,4 %. Och i början av 80-talet ansåg fortfarande 82 % av svenskarna att det  var förkastligt att göra anspråk på statliga förmåner som man inte hade rätt till, 2014 var det bara 55 % som höll med om detta.

Men Nima tar också upp något mer anmärkningsvärt: en allt för omfattande välfärd skapar i sig fattigdom. Människor blir inlåsta i bidragsfällor, särskilt i kombination med en rigid arbetsmarknad med höga ingångslöner och höga krav på utbildning. Incitamenten att söka jobb är låga. Detta skapar allt större klyftor i vårt samhälle, särskilt med beaktande av den höga invandringen de senaste åren. Det är inte alltid som mer välfärd är bättre välfärd.

Vad kan vi lära oss av detta? För det första måste vi förstå att det som skapar ett starkt och framgångsrikt samhälle handlar i första hand om kultur och värderingar. Sen måste politiken gå ut på att främja dessa värderingar. 

Det måste löna sig att utbilda sig, men också att ta ett enkelt jobb även om det inte är drömjobbet. Det borde också förväntas att man som individ tar ett stort eget ansvar för den egna välfärden, istället för att i varje situation förlita sig på staten.

Detta blir ännu viktigare framöver när Sverige inte längre är ett enhetssamhälle med en homogen befolkning. Om vi inte ska bygga in allt större klyftor och motsättningar måste vi acceptera en större lönespridning till exempel. Ivern att minska löneklyftor har istället skapat andra, värre, klyftor: mellan de som har jobb och de som står utan. Och det är genom jobb och egen försörjning som man blir en del av vårt samhälle. Och när det gäller välfärden behöver vi sänka ambitionsnivån vad gäller olika former av transfereringar och koncentrera oss på kärnverksamheten: sjukvård, skola och omsorg.

Om klimatets historia

Hur har klimatet sett ut i historien och hur har det förändrats? Hur snabba har förändringarna varit? Om detta har Fredrik Charpentier Ljungqvist skrivit en bok: Klimatet och människan under 12000 år.
Han forskar om både nordisk medeltidshistoria och klimathistoria och har publicerat många vetenskapliga artiklar i ämnet.

Han börjar med att nämna två problem med Parisavtalet. Enligt det avtalet får inte den globala medeltemperaturen stiga mer än 2 grader och helst inte mer än 1,5 grader över förindustriell nivå.
Men vad är förindustriell nivå? Det definieras aldrig, det antas att klimatet varit stabilt och likartat i tusentals år tills människan började släppa ut koldioxid. Det är en uppfattning som punkteras i denna bok.

Klimatet har kraftigt växlat från kalla till varma perioder och det har ofta varit snabba och abrupta förändringar. Vi har till exempel den medeltida värmeperioden samt den romerska värmeperioden som var minst lika varma som idag och däremellan betydligt kallare perioder. Allra varmast var det under 6000-2800 f kr då trädgränsen gick flera hundra meter över nuvarande nivå i våra fjäll.

Och då kommer vi till det andra problemet med Parisavtalet, för det man menar med förindustriell period är ju "slutet av 1800-talet". Problemet med det är att då levde vi i slutet av den så kallade "lilla istiden". Den började ca 1350 och varade till mitten av 1800-talet enligt vissa forskare till början av 1900-talet. Den lilla istiden var en extremt kall period, en av de kallaste sedan den riktiga istiden släppte sitt grepp. Då har man alltså i praktiken valt just den perioden som referenspunkt för vad som ska anses som "normalt" klimat.

Men det som är intressant med boken är att han inte bara går igenom hur temperaturen har förändrats utan också vad det har medfört för naturen och människan själv. Och här framträder ett tydligt mönster: varma perioder är bättre både för människan och naturen än kalla. Varma perioder leder till större avdunstning från haven och därmed mer nederbörd, kalla perioder leder till ett torrare klimat.

Jag tycker det är särskilt intressant att se norra Afrika ur detta perspektivet. Länge har man förstått att Sahara inte alltid varit öken: i grottmålningar från stenåldern har man nämligen sett avbildningar av djur som hör hemma på stäpp och savann. Nu har man även på andra sätt kunnat följa temperatur- och nederbördskurvan bakåt i tiden. När temperaturen stiger, särskilt på norra halvklotet så leder det till att gränsen för monsunregnen över regnskogen i Afrika vandrar norrut. Det är effekter som vi ser redan idag: Sahara krymper.
Man hör ibland att effekten av ett varmare klimat leder till att torra områden blir torrare och blöta blir blötare, men enligt Ljungqvist finns det ingen forskning som stöder det. Det finns inte heller några dokumenterade samband mellan uppvärmningen och extrema väderhändelser.

Vad är det då som driver vårt klimat? Ljungqvist räknar upp flera olika saker: på lång sikt handlar det om jordens bana och lutning, den främsta orsaken till växling mellan istid och mellanistid. (Det "normala" klimatet på jorden är ju istider som vara i ca 100 000 år, avbrutna av korta intervaller på 10-15000 år). På kortare sikt handlar det om solens aktivitet, vulkanaktivitet, havsströmmar som förändras och människans koldioxidutsläpp. Det är alltså inte så att Ljungqvist inte tror att människans utsläpp av växthusgaser är en delorsak till uppvärmningen de senaste 50 åren. Vi har för närvarande den högsta nivån av koldioxid sedan istiden och det borde rimligen ha en viss betydelse.

Men även om människan bidragit till uppvärmningen är det fortfarande så att de naturliga faktorerna dominerar. Ljungqvist återkommer gång på gång till att dagens klimatmodeller inte klarar av att simulera klimatet eftersom det finns faktorer som man inte tar tillräcklig hänsyn till.

Det andra, enligt mig, som skulle behöva tillföras i debatten är om en uppvärmning enbart behöver vara en nackdel. Särskilt då med tanke på vad det skulle kunna innebära för framtida jordbruksmöjligheter i Sahara. Till detta kan läggas fördelar med ökad koldioxidhalt som ökad växtlighet.
Men stigande havsnivåer då? Enligt de IPCC:s högsta utsläppsscenarier och förutsatt att klimatkänsligheten är hög (vilket man alltså kan betvivla) kommer havsnivån stiga mellan 0,52 och 0.98 meter inom hundra år. Det är förstås högre än den nuvarande takten på 3 mm per år men skulle det innebära en katastrof? Knappast, om hundra år kommer vi ha en helt annan förmåga att hantera högre havsnivåer.

Ett stort problem är att det är så svårt att förutsättningslöst tala om klimatet. Ljungqvist beskriver hur polariserad debatten har blivit: "utrymmet för det kritiskt ifrågasättande begränsas och gör det svårare att förutsättningslöst pröva vissa frågor vetenskapligt".

Ljungqvists bok kanske kan öppna upp den här polariseringen. Jag upplever honom som balanserad, han målar inte in sig i något hörn. Med sin bok ger han oss helikopterperspektivet vilket verkligen kan behövas när enstaka orkaner och skyfall tas som intäkt för att vi skulle ha rubbat klimatsystemet. Det är också intressant att se hur klimatet har påverkat mänskliga samhällen i historien. Och då framförallt att det sällan varit klimatförändringen i sig som var förödande utan hur människan hanterat det.

Vad ska människan göra i en arbetslös ekonomi?

Arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar i Sverige de senaste hundra åren. Så sent som vid det förra sekelskiftet var en majoritet sysselsatt inom jordbruket. När traktorer tog över hästen fick folk istället anställning inom industrin. När den i sin tur automatiserades växte tjänstesektorn.

Nu står vi inför nästa steg. Automatiseringen bland tjänster har redan börjat, transportsektorn står på tur. Och det kommer naturligtvis inte stanna där: robotiseringen inom service, vård och omsorg m.m. kommer också bli en verklighet.
Det råder debatt om detta kommer leda till att jobben försvinner. Kritikerna menar att vi bara kommer övergå till nya arbetsuppgifter som när anställda inom jordbruket gick in i industrin, även om vi just nu inte exakt kan förutse vad det skulle vara.

Men jag lutar mer och mer åt att det är fel: i nästa decennium kommer förmodligen hälften av alla jobb försvinna och inom tjugo år kommer företagen bara ha kvar en bråkdel av dagens anställda.

Frågan är: ser vi detta som ett hot eller en möjlighet? Jag anar att de flesta ser det som ett hot, men är inte det märkligt? Borde vi inte istället se det som en fantastisk möjlighet?

Förr i tiden arbetade man för brödfödan. Det gör vi förstås fortfarande men idag handlar det om så mycket mer. Vårt yrkesarbete ger oss identitet och mening. Vi får en fast punkt att gå till varje dag, vi umgås mer med våra arbetskamrater än vänner och kanske till och med familj. Så då det är förstås inte så konstigt att det arbetslösa samhället för många ter sig skrämmande.

Men problemet är den osunda fixeringen vid yrkesarbetet. Arbetet har upphöjts till livets mening, inte bara inom totalitära ideologier utan även i demokratiska länder. Det är vårt yrke som ger oss värde och status.
Vi har i Sverige minst två partier som gör anspråk på att vara "arbetarepartier". Politiker tävlar om vilka som är duktigast på att "skapa jobb" (läs det en gång till). Höga arbetslöshetssiffror ses som ett problem och Alliansen vann val på "arbetslinjen". Men egentligen är ju detta helt galet!

Samtidigt beror ju galenskapen på att vi har byggt upp hela vårt system kring arbetet. Utan arbete inga skatteintäkter och inga pengar till välfärden. Vi har i dagens ekonomiska system blivit reducerade till producenter och konsumenter (eller skattebetalare och välfärdsmottagare). Det skattegenerande yrkesarbetet är grundstenen i hela samhällsbygget.

När nu den grunden kommer eroderas inom de närmaste 10-20 åren ställer det stora krav på oss att tänka om och tänka nytt. Christianity Today har en intressant artikel där man menar att just kyrkan och kristendomen har bättre förutsättningar än sekulära ideologier att möta den här utmaningen. För en kristen är det tydligt att vi är skapade för mer än arbete. Vi behöver visserligen (än så länge) arbeta för vårt uppehälle, men vi finns inte till för arbete. Arbete är inte livets mål och mening.

Vi har vår mänskliga värdighet, inte genom det vi gör, utan genom det vi är: skapade till Guds avbild. Målet med skapelsen var vilan på den sjunde dagen, ett mönster som vi människor har fått i arv. Syftet med arbetet är inte i första hand att producera utan att skapa. Ny teknik som tar över den nödvändiga produktionen kan öppna upp för oss att istället fokusera på vår kreativitet.

Tio Guds bud befaller oss inte arbete, utan att vila! Gud skapade på sex dagar, men utan den sjunde dagens vila hade skapelsen varit meningslös. Varför ska vi skapa om vi aldrig tillåter oss att njuta av det vi skapat? Sabbaten, vilan den sjunde dagen, är också en bild för himmelen: målet efter detta livet är den eviga vilan.

Hur framtiden kommer gestalta sig när den offentliga och privata sektorn inte har några anställda vet jag inte. Framförallt gäller det frågan om hur vi ska få försörjning, om det ska ske med en basinkomst eller på annat sätt.

Men vi måste börja tänka om när det gäller yrkesarbete och karriär när det inte längre kommer ge oss värde och existensberättigande. Här har kyrkan mycket att ge. Vi har en helt annan berättelse om vad som är människans mål och mening. Vi har också en vana att engagera människor ideellt.

Frågor som vi behöver ta tag i och där kyrkan kan bidra är: kan vi tänka oss att ställa upp för andra även när vi inte får betalt? Hur kan vi lära oss att ta ansvar och stå för kontinuitet även om vi inte är "tvingade" att stanna i ett sammanhang? Hur ser vi på vår fritid, är den "egentid" som enbart är till för oss själva, eller finns vi till som personer i en gemenskap?

Framtiden och kyrkans roll i den kan bli mycket spännande.

Hur mår den svenska demokratin?

En bok som förtjänar större uppmärksamhet än vad jag inbillar mig att den fick när den kom ut 2015 är Bengt Ericssons bok Den härskande klassen - en bok om Sveriges politiska elit. Ericsson har varit journalist i många år, ansvarig utgivare för Dagens Industri och chefredaktör för Veckans affärer. Han skriver till stor del utifrån egen erfarenhet, och det är ingen ljus bild av svensk demokrati som han ger oss.

"All offentlig makt i Sverige utgår från folket" lyder som bekant den första paragrafen i regeringsformen. Denna makt representeras av riksdagen, då borde ju riksdagen vara mäktig? Men i själva verket är de 349 ledamöternas inflytande mycket begränsat. Makten sitter istället hos partiernas styrelser som talar om för ledamöterna hur de ska rösta.
Och förr var åtminstone partierna medlemsorganisationer, rent av folkrörelser. Fram till 1966 var partiernas enda inkomstkälla frivilliga bidrag och medlemsavgifter.
Men det året infördes det statliga partistödet som sedan har vuxit i en sådan omfattning att det idag rör sig om drygt 1,2 miljarder kronor per år. Till detta kan det för Socialdemokraternas räkning läggas till pengar från LO och A-lotteriet. Medlemmarna täcker bara 3-4 procent av partiernas budget.

För partierna är det alltså inget  bekymmer att medlemmarnas antal har rasat. Det är ju kanske rent bara bra eftersom man slipper många besvärliga medlemmar som på partikongresser kan rösta fram beslut som avviker från styrelsens vilja. Men själv ser jag det som ett stort problem att partierna på det här sättet växer ihop med staten, istället för att vara en del av civilsamhället.

Men även om riksdagsledamöterna inte har så stor makt verkar de ju för all del vara väldigt flitiga: över 4000 motioner kommer in per år. Det är bara det att 99 % av dessa avslås! Så man kan ju undra vad meningen är med det flitiga motionerandet.
Då visar det sig, berättar Ericsson, att alla dessa motioner inte behöver vara skrivna av riksdagsledamöterna själva. Det finns en mängd PR-byråer och lobbyorganisationer som skriver motionerna och uppvaktar riksdagsledamöterna med dem. Det enda de behöver göra är att skriva under sitt namn, så får de en image av att vara en aktiv och engagerad politiker!
Patrik Westander som driver en PR-byrå har skrivit en handbok om hur man genom långsiktigt lobbyarbete på detta sätt får igenom förslag som till slut leder till gällande lag. Det gäller bara att vara ihärdig.

Ericsson  beskriver också hur antalet anställda på regeringskansliet har vuxit i kolossal omfattning till 4600 anställda, att jämföra hur många det var på Tage Erlanders tid, då var de fem! Lägg till alla anställda på våra ca 350 olika myndigheter.
Mellan de politiska församlingarna och anställda tjänstemän råder det flytande gränser: många politiker rekryteras från dem och tvärtom. Detta gör att partierna kan erbjuda politikerna livslång anställningstrygghet.
Alliansen hade hårt kritiserat socialdemokraterna för deras politiska tillsättningar av landshövdingar, ambassadörer och myndighetschefer. Istället för att tjänsterna lystes ut på vanligt sätt och att den mest meriterade fick jobbet, var det snarare regel än undantag att posterna användes som belöning för lång och trogen tjänst i partiet. Det blev en del förändringar när Alliansen tog makten 2006 men påfallande få.

Det sägs att anledningen till Napoleons militära framgång var att han införde meritokrati i armén. De bästa rekryterades till befäl och officerare oavsett om man tillhörde adeln eller inte, medan de andra länderna fortsatte att rekrytera officerare enbart från adeln.
Det är så det fungerar i Sverige idag när det gäller myndighetschefer, för att få dem måste man tillhöra den politiska adeln. Det leder inte bara till att rekryteringsunderlaget blir sämre utan också att dugligt folk bland myndigheterna söker sig åt annat håll. Varför skulle de stanna kvar och anstränga sig när de hela tiden sorteras bort för att de är inskrivna i fel partibok eller inte tillhör ett parti alls?

Efter att ha läst boken kan jag bara travestera Hamlet: "there is something rotten in the state of Sweden". Självklart är Sverige fortfarande en demokrati, men den mår nog inte så bra. Och det var värre än vad jag trodde.