Kolonisering av planeten Mars

Sedan månlandningen har det ju inte hänt särskilt mycket när det gäller människans förmåga att ta sig ut i rymden. Det har inte bara stått stilla, utan till och med gått bakåt. Vi har idag inga raketer och farkoster som skulle kunna ta oss till månen, även om vi skulle vilja åka dit. Ja, Nasa har för närvarande inte ens kapacitet att skicka upp människor i rymden, vilket måste vara en pinsamhet för dem när både ryssarna och kineserna klarar detta.
Så man kan undra, vad som hände? Vad var det som gjorde att rymdfarten gjorde marsch på stället? På Axess TV har de haft en serie program: "Historien om Nasa". Efter Apollo-projektet slutade de båda supermakterna att tävla mot varandra och istället samarbeta. Även om det inte sades så tänkte jag att det var kanske det som var problemet. Utan konkurrens finns det ju ingen anledning att anstränga sig och försöka nå längre ut. Nasa har nu helt förlorat sina visioner och pionjäranda. Kontrasten var slående när jag såg ett program om kinesisk rymdfart, där var inställningen och glöden helt annorlunda.

Man har visserligen åstadkommit ett prestige-projekt: ISS, den internationella rymdstationen som även vår ende svenske astronaut Christer Fuglesang besökt. Men om man ska vara krass: i sak är det inte mycket mer än en större version av Skylab som skickades upp redan på 70-talet, eller Mir som ryssarna drev under många år på 80-talet.
Dessutom kan man ifrågasätta nyttan av den: så gott som all forskning som man genomfört där kunde man lika gärna göra i obemannade satelliter. Något har sagt att rymdstationen byggdes för att rymdfärjan behövde någonstans att flyga till, kanske det ligger något i det.
Det sades att rymdstationen var ett steg på vägen mot en permanent bas på månen och en resa till Mars. Men kostnaden för ISS är nu uppe i 150 miljarder dollar, hade de pengarna istället satsats på att verkligen ta sig till Mars hade vi varit där nu.

Så, utvecklingen har stått stilla länge, men nu börjar det faktiskt hända saker. Och de som driver på nu är privata entreprenörer och entusiaster. Det finns ett flertal privata initiativ för att genomföra en bemannad expedition till Mars och det mest lovande är den som Elon Musk står bakom, mannen bakom bland annat elbilen Tesla. Hans rymdföretag SpaceX håller på med sluttesterna av raketen Falcon Heavy som, när den lyfter senare i år, kommer vara världens största operativa raket med en faktor två. Allt finansierat med privata pengar.

Falcon Heavy

Ska vi tro Elon Musk kommer människa landa på Mars redan 2025, eller senast 2027. Det är bara elva år till dess. Och det kommer alltså inte vara nationer och stater som står bakom detta utan privata företag.
Stephen Petranek skriver om Elon Musks planer i sin bok How We'll Live on Mars.

En anledning till att Nasa ännu inte kommit till skott med att skicka folk till Mars beror på att återfärden till jorden är betydligt mer komplicerad än att ta sig dit. Men återfärden är något som Musk och andra har strukit. Att bara åka dit och ta lite stenar och andra prover för att sen resa hem igen är meningslöst, den uppgiften klarar de obemannade robotbilar som rullar där nu.
Nej, ska vi åka till Mars ska det vara för att bli kvar där, bo där och leva där. Helt enkelt kolonisera planeten. Tidsplanen är hisnande, om cirka ett decennium kommer alltså de första människorna landa och två decennier senare, omkring 2050, kommer där bo mellan 40 000 och 50 000 invånare. Åtminstone om vi ska tro Musk.

Den röda planeten

Men frågan man kan ställa sig: varför ska vi åka dit? Svaret på den frågan kan nog variera från individ till individ. För egen del känns det bra att koloniseringen kommer genomföras med privata pengar, ingen ska tvingas bidra till detta skattevägen om man inte är intresserad.
När Edmund Hillary fick frågan varför han skulle bestiga Mount Everest blev svaret "för att berget finns där". Människan har en inneboende nyfikenhet och upptäckarlust, det vore ju absurt att tro att den drivkraften skulle upphöra bara för att vi varit överallt på det här jordklotet.
Stephen Hawking är en varm anhängare för kolonisering av ytterligare en planet för att garantera mänsklighetens överlevnad, det finns en liten men seriös risk att en asteroid slår ut hela den mänskliga civilisationen och då kan vi inte lägga alla ägg i samma korg, enligt honom.

Själv tänker jag på det uppdrag som Gud gav mänskligheten efter skapelsen: "Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden" (1 Mos 1:28). Det uppdraget kan väl sägas vara genomfört nu, betyder det att det inte längre gäller? Eller finns den en mening att just när vi uppfyllt jorden har vi också den teknologiska möjligheten att ta oss till andra planeter.  "Jorden" kanske inkluderar hela solsystemet. Hur som helst kommer det här projektet få både filosofiska och teologiska implikationer: hur kommer det påverka oss som mänsklighet när vi inte bara är bundna till en planet.

Om det blir Elon Musk eller någon annan kan inte med säkerhet sägas nu, men säkert är att planeten Mars kommer att koloniseras, och det kommer att påbörjas inom de närmaste decennierna. En enkel biljett kommer att kosta ca 500 000 dollar vilket betyder att alla som äger en villa i ett bra läge skulle ha råd.
Kan jag själv tänka mig att åka? Absolut! Och tidsplanen passar mig ganska bra, när jag är omkring 70 är jag redo. Trots allt måste ju de första kolonisatörerna ha en präst med som kan döpa deras barn och förvalta sakramenten. Dit människan går måste kyrkan följa med.

Skapelse och evolution

A Matter of Faith är en film som jag delvis kunde känna igen mig själv i. Den handlar om en kristen flicka som går på college och börjar att påverkas av sin professor i biologi som undervisar att evolutionen är svaret på livets uppkomst. När hennes far misstänker att är på gång, börjar han att undersöka saken och bestämmer sig för att försöka göra något åt det. Filmen landar i att allt handlar om tro, a Matter of Faith, när det gäller både skapelsetro och evolution.

Jag minns själv när jag började argumentera med min biologilärare på gymnasiet om evolution, jag hade ju läst min Mats Molén och visste ju hur fel läraren hade. Jag kan säg att det gick sådär.

På universitetet läste jag bland annat en kurs i astronomi. Det var väl då jag på allvar blev övertygad om universums ålder.

 Universum uppstod för cirka 13,7 miljarder år sedan och det finns stjärnor där man uppnått åldern till omkring 10 miljarder år. Numera vet vi väldigt mycket om en stjärnas utveckling och beroende på storlek och vilka grundämnen som finns inuti stjärna kan man också räkna ut dess ålder.

Jag köpte inte teorin att Gud skulle ha skapat universum "gammalt" så att det såg ut som om stjärnorna var äldre än de var. Varför skulle Gud lura oss? Det fanns ju också teorin att universum kunde vara gammalt (Gud skapade himmel och jord "i begynnelsen") men att livet på jorden kunde var ungt. Men även det föreföll mig ganska absurt. Varför skulle Gud skapa ett universum för drygt 13 miljarder år sedan och sedan vänta tills för ca 10 000 år sedan innan han satte igång med att skapa liv?

Jag insåg att har man väl accepterat universums ålder blir det svårt att hävda en bokstavlig tro på skapelseberättelsen i första moseboken. Jag har sedan dess försökt komma fram till en slutsats, mest för min egen skull. Numera är det ganska okomplicerat för mig att livet på jorden uppstod för 4,5 miljarder år sedan och att det förekommit en lång utveckling som resulterat i det vi ser omkring oss idag, inklusive oss själva.
Det betyder inte att jag köpt evolutionsteorin, det finns allt för många svagheter och motsägelser i den. Det går inte att med trovärdighet påstå att universum,livet och oss själva (de tre sprången som Anders Piltz talar om) skulle ha inträffat av sig självt, utan någon särskild orsak. Men det går inte heller att med trovärdighet påstå att Gud skapade universum, jorden och alla djur och växter fix färdiga för 10 000 år sedan.

Det finns olika sätt att se på skapelseutvecklingen. Antingen är den Gudsstyrd eller slumpstyrd. Det senare är så orimligt att jag har svårt att tro människor när de säger att de tror på det, och jag tänker inte argumentera om det här. Men Gud kan naturligtvis ha skapat genom en lång utveckling som varat i många miljoner år om han velat. Antingen har Gud ingripit vid olika tillfällen under denna utveckling eller så har han lagt ner en utvecklingspotential i själva materien. Vilket är egentligen inte så viktigt. Det viktiga är att det inte finns någon motsättning mellan evolution och skapelse.

När allt kommer omkring kommer man inte undan att det handlar om tro, a Matter of Faith. Tron på att det finns en Gud som har skapat allt omkring oss, inklusive oss själva, har inte rubbats av att universum är 13,7 miljarder år gammalt.

Kollektcirkuläret på Heliga trefaldighets dag

Det är sällan som jag läser upp hela kollektcirkuläret innan mässan, mest för att de brukar vara så mångordiga. Men igår plockade jag valda delar även av andra skäl, för det var inte utan att jag studsade till när jag hastigt läste igenom det några minuter innan gudstjänsten började.

Gårdagens kollekt, på Heliga trefaldighets dag gick till Svenska kyrkans internationella arbete. Tidigare gick kollekten till Svenska kyrkans mission, det var naturligt eftersom Heliga trefaldighets dag också kallas Missionsdagen. Kollektcirkuläret är författat av Gunilla Hallonsten, chef för Svenska kyrkans internationella arbete. Vill du läsa den i sin helhet finns den här.

Cirkuläret börjar med att  beskriva vårt uppdrag, eller kyrkans mission:
"Vårt uppdrag handlar om att dela tro, gemensamma resurser och liv med varandra. Att delta i Guds,
kärlekens, plan med vår underbara värld." Jag snubblade på orden Guds, kärlekens, plan. Jag hade föredragit Guds kärleksplan. Nu står "kärleken" som subjekt, sida vid sida med "Gud". Man skulle kunna tolka det som att Gud är detsamma som en opersonlig "kärlek" en kraft som har en plan om världen.


Uppdraget kan utföras på många olika sätt, och hon ger exempel: "aktivt motarbeta fördomar, orättvisor och konflikter genom att bidra till öppenhet, gemenskap och försoning, i Sverige och i världen". Ytterligare andra exempel är att stötta människor som lever i utsatthet samt begränsa klimatförändringarna, som är "ett av mänsklighetens största hot". (Lever vi inte under större hot än så kan jag konstatera att vi kan sova lugnt.)

Men är det inte något som fattas bland alla dessa exempel? Vi pratar om kyrkans mission! Cirka tjugo minuter efter det att detta kollektcirkulär lästes upp i Sveriges kyrkor igår lästes evangeliet: "De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:16-20)

Där har vi alltså missionsbefallningen och där står ingenting om vikten av att begränsa klimatförändringar eller motverka fördomar. Jesus befaller oss att döpa och undervisa och att göra folk till lärjungar. Inget av detta ens antyds i kollektcirkuläret.

Hallonsten avslutar cirkuläret med en bön: "Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – Syster och Broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen"

Jag undrar, vem ber hon till? Treenigheten har blivit minst en Kvintenighet: Fader, Moder, Syster, Broder och Ande. Jag kan bara konstatera att det är faktiskt inte den Gud som uppenbarar sig för oss i bibeln och i Jesus Kristus.
Visst, Fader, Son och Ande har hon med, men med alla förklarande tillägg avslöjar hon att när hon talar om treenighet är det inte samma som den Jesus talar om i missionsbefallningen. För Hallonsten är Fadern inte Fader utan Fader och Moder. (En tvåenighet inom den första person i treenigheten?)
Sonen är egentligen inte son utan, syster och bror. Syster och bror till vem? Till Fadern, eller till Anden? Att vi, i dopet, har blivit systrar och bröder till Jesus är en annan sak, men treenigheten definieras inom sig själv, inte i relation till oss.
Och Anden slutligen är livgiverska och inspiratör. Eftersom femininformen här är vald för att den betyder något, menas uppenbarligen att Anden är av kvinnligt kön. Det är poängen. Men Gud är varken man eller kvinna även om han Fader, Son och Ande, det är den kristna synen på Gud.

Frågan kan på allvar ställas: är Gunilla Hallonsten kristen? Hon ber ju inte till den Gud som Jesus har uppenbarat för oss. Vi kan inte ta den bibliska uppenbarelsen och ersätta den med egna bilder av Gud. Det är inte vi som skapar Gud med vår tanke, eller vårt språk. Gud har uppenbarat sig, det är det vi som kristna har att förhålla oss till.

The Running Man och svensk migrationspolitik

Det finns de som menar att Sveriges migrationspolitik har förändrats den senaste tiden. Att Reinfeldt stod för "öppna hjärtan" och sen kom Löfven och stängde gränsen. Till det yttre kanske det kan stämma men inte i princip.
I mitt facebook-flöde var det många som hyllade Reinfeldt för sin uppmaning till oss svenskar som tydligen hade stängda hjärtan tidigare. Men hos mig var det något som skavde, jag upplevde det falskt och hycklande.
För om Reinfeldt verkligen menade allvar, varför skickade han inte flygvapnets flotta av Herculesplan? Om de gick i skytteltrafik skulle vi säkert kunna få hit några hundratusen på ett par månader. Jag blev faktiskt konfunderad över att inte fler genomskådade vilket hyckleri det innebär att välkomna alla som lyckas ta sig hit, men inte lyfta ett finger för att hjälpa folk till just detta.

Mina tankar gick till en bok jag läst för många år sedan: The Running Man av Stephen King. Handlingen utspelar sig i framtidens USA där fattiga människor kunde vinna pengar genom att delta i livsfarliga tävlingar som sändes på TV. Ju farligare tävlingar, desto större vinster i potten. Bokens huvudperson Ben Richards deltar i den farligaste av alla tävlingar: Den Flyende Mannen, där deltagaren vinner mer pengar ju längre han lyckas hålla sig undan de jägare som är ute efter att döda honom.

Vi i EU har skapat ett sådant spel i Europa: människor utan framtid bjuds in till en livsfarlig tävling där de som deltagare ska ta sig igenom Medelhavets vågor, åla sig igenom taggtrådshinder, hänga under lastbilar eller, om de har pengar, försöka muta sig in i vår gemenskap. Lyckas de belönades de med uppehållstillstånd, bidrag och utbildning. Lyckades de ta sig ända upp till det nordligaste landet i unionen blev vinsten ännu större.

Vi, åskådarna, förfasades över farorna och strapatserna de genomgick under resan. Vi delade bilder på ilandflutna döda barn och gick på stödgalor. Samtidigt kände vi oss duktiga som tog hand om dem som lyckats komma i mål. Nå, inte just jag. Jag mådde bara illa när jag insåg att jag var en åskådare i tävlingen The Running Man, skapad av våra egna politiker.

Sen ändrades plötsligt spelet, allt fler kunde ta sig igenom, och nu prövades allvaret i vår migrationspolitik. Hur var det nu med våra öppna hjärtan? Det gick som jag förväntade mig: över en natt ändrade Sverige spelets regler. Plötsligt var inte alla välkomna. Familjer splittrades: de som stannade kvar för att komma senare, på ett säkrare sätt, de är nu fast i ett limbo. Familjemedlemmar är inte längre välkomna. Fast i grund och botten var inte alla välkomna tidigare heller, det var bara det att vi inte behövde säga det när inte så många kom. Svensk migrationspolitik blev vägd på en våg och befunnen för lätt. Sverige har nu EU:s hårdaste migrationspolitik och SD har ingenting med detta att göra.

Folk hade trott att det räckte med att dela skyltar med texten "SD=rasister" för att ha sitt på det torra. Varje försök till en sansad diskussion kvästes, siffror om uppgifter på arbetslösa avfärdades som "brun" statistik. Själv fick jag i höra att jag vill använda invandrare som dörrmattor när jag påtalade att vi behöver fler enkla låglönejobb.

Det har nu gått ett halvår sedan omsvängningen och jag kan konstatera, åtminstone i mitt eget facebook-flöde, att det är väldigt få som yttrar sig som SD över huvud taget. Och det var länge sedan någon talade om invandringen som den stora vinstlotten för Sverige. De som var som mest högljudda då, är som tystast nu.

När det väl kom till kritan var alltså den svenska modellen viktigast av allt. Viktigare än att människor säkert och lagligt ska kunna ta sig till Europa. Viktigare än att människor som inte ser någon framtid i sina instabila och krigshärjade länder ska kunna få hopp om en framtid. Viktigare än att äkta män ska kunna få hit sina fruar och barn innan barnen har glömt dem. Den svenska modellen!

Det finns olika metoder att hålla människor borta, man kan stänga gränser, muta Turkiet etc. Men den svenska specialiteten heter: låt dem vänta. Det går ett år utan att de får besked. Vad säger Migrationsverket? Låt dem vänta ett år till! Förhoppningen är att de ska ge upp och åka hem igen. Farorna på vägen hit har bytts ut mot en enda lång och nedbrytande sysslolöshet parad med trångboddhet.

Vad vill jag med detta inlägg? Kanske skulle jag önska att de som så ivrigt talat om att välkomna flyktingar visade vilja att slakta några heliga kor i den svenska politiken. Det är så enkelt att säga att alla är välkomna när inte "alla" kan komma. Svårare blir det när vi måste förändra oss och vår politik för att göra det möjligt. Och inse att vi inte är världsbäst på allt. Inte ens när det gäller humanitet.

Identitetspolitiken och demokratin

I början av 90-talet började partierna, jag tror att S var först ut, att kvotera in kvinnor på sina nomineringslistor. "Varannan damernas" hette given. Redan då tänkte jag; vad blir nästa steg? Ska handikappade också kvoteras in, och sedan invandrare? De som var för kvoteringen försäkrade att det skulle stanna med varannan damernas, men det fanns det ingen logisk anledning till, och nu kan vi ju se att det uppenbarligen inte stämde. Identitetspolitiken har ätit sig in i vår demokrati.

En anledning till att demokratin fungerar så dåligt i Afrika beror just på det här. När människor röstar bryr man sig inte om vilka reformer olika partiföreträdare vill genomdriva. Istället röstar man på den som tillhör den egna stammen och tänker att denne ska bevaka den egna gruppens intressen i parlamentet.
Det är den typen av demokrati är vi långsamt på väg mot även om det för oss inte handlar om att skåningar röstar på skåningar. Men vi ser hur partierna kämpar för att få in representanter från olika samhällsgrupper som representerar kön, sexualitet, religion, hudfärg etc.

Det finns två saker man kan säga om den här utvecklingen.
Det första är att människan reduceras till att bli en del av ett kollektiv. Istället för att vara individer blir vi underkastade en grupp. Vi förväntas tycka ungefär som övriga gruppen och ha ungefär samma intressen och behov. För mycket avvikelse tolereras inte.

Det andra är att det avspeglar en låg tilltro till människans förmåga att känna empati. Uppenbarligen tror man inte att vi kan leva oss in i hur andra människor har det, särskilt om de tillhör en annan samhällsgrupp än den egna. Man tänker att man måste själv ha varit med och ha egen erfarenhet. Om till exempel romer blir diskriminerade tror man att romer måste vara med och driva en politik mot detta. Andra människor klarar inte att sätta sig in i deras situation för att vidta åtgärder mot detta.

För mig har det alltid varit självklart att riksdagens sammansättning i en demokrati ska motsvara folkets åsikter, inte deras yttre attribut som kön eller hudfärg. Det är mig fullkomligt likgiltigt om det är en kvinna eller man, muslim eller ateist som driver den politik jag finner bäst.

Förakt för svaghet

Harald Ofstad kom ut med sin bok Vårt förakt för svaghet i början av 70-talet. Hans tes är att nazismens grundläggande värderingar inte är unika, eller ens särskilt nazistiska. Det grundläggande är inte antisemitismen eller rasläran. Det väsentliga är att den starke ska härska över den svage, och den svage är föraktlig eftersom han låter sig behärskas. Ofstad menar att vi bedrar oss själva om vi tror att vi har vårt på det torra bara för att vi inte är nazister. Nazismen är i själva verket som en spegel där vi ser våra egna drag, fast uppförstorade. Vi beundrar den som slår sig fram och föraktar den som förlorar.

Jag tror att det ligger en del i Ofstads slutsatser. Den uttalade nazismen får inte mer en chans. Svenskarnas parti fick drygt 4000 röster i det senaste valet, det var såpass få att de gav upp och la ner partiet. Men som Harald Ofstad beskriver det: det betyder inte att nazismens bakomliggande värderingar har försvunnit. Föraktet för svaghet finns kvar men tar sig andra uttryck.Vi får inte lura oss till att tro att vi är botade från detta bara för att vi inte kallar oss nazister.

Men förakt för svaghet innebär också att man inte kan bemöta en sådan attityd med eftergivenhet och kompromissvilja. Det uppfattas bara som svaghet, som man alltså föraktar. Att lägga sig platt, i hopp om att väcka sympati och välvilja är alltså dömt att misslyckas.

Nazismen utgör inte längre ett hot mot vårt demokratiska samhälle, istället är det andra ideologier, som bär på samma förakt för svaghet, som träder fram. En sådan är islamismen, politisk islam som vill att deras tolkning av sharia ska bli allmän lag. Inte bara i IS-kontrollerade områden utan i princip överallt, även i Sverige.

Jag har funderat över en sak: hur kan det komma sig att vi inte har ett islamistisk parti i Sverige? Det är ju fullt tillåtet att bedriva även anti-demokratisk politik i en demokrati, det är något vi får leva med om vi vill ha en demokrati värt namnet. Kanske orsaken är att man valt en annan väg? För varför har personer som Mehmet Kaplan och Yasri Khan blivit miljöpartister? Jag har svårt att tro att det beror på att de känner en stark oro för klimatet eller att de brinner för att förbättra vår miljö.

Kan det vara så att många med islamistiska värderingar har valt att infiltrera befintliga partier istället för att starta ett eget? Den tidigare s-politikern och muslimen Nalin Pekul varnade tidigt för att Kaplan har en dold agenda. Enligt henne är det rädslan för att framstå som islamofob som ha avhållit andra från att kritisera Kaplans kontakter med islamister.

En tvekan, eller ovilja, att konfrontera islamistiska värderingar kanske vi ser som tolerant välvilja, som att vi gillar mångfald, men kommer av islamisterna själva bara betraktas som svaghet, en svaghet som de föraktar.

Förakt för svaghet kan därför inte bemötas med svaghet, det ökar ju föraktet ännu mer, Det måste tvärtom bemötas med beslutsamhet och fasthet. Våra kristna värderingar som en gång formade vårt land får vi inte svika. För att vårt land ska bli ett land som håller ihop måste vi var tydlig med dessa grundläggande normer, och de måste också bejakas av de som kommer hit för att bli en del av vårt land.

Den senaste veckan har vi sett hur en utebliven handskakning har fått fler journalister att gå i taket, än det faktum att etablerade politiker har samröre med islamister. Det säger något om hur vilsen man är när det gäller just värderingar. Kulturrelativismen har medfört att ingen kan eller vågar diskutera olikheter på ett djupare plan, medan man kan slå ned på en yttre handling.
Men om vi blir mer trygga i våra värderingar och vad vi tror på blir det mycket enklare att välkomna och integrera nyanlända, vi skulle inte vara så ängsliga när vi möter traditioner och yttringar som vi inte är vana vid, vi skulle rent av kunna hantera olika sätt att hälsa på ett lite mer sansat sätt.

Skriften allena?

Luthers reformation började inte med ett frontalangrepp mot den katolska kyrkans auktoritet utan han utmanade en tveksam och kontroversiell praxis: säljandet av avlat. Men när Luther försvarade sig kom han in på frågor om auktoritet. För att trovärdigt fortsätta sin kritik behövde han en annan auktoritet än ”kyrkan” och lösningen var "skriften allena", sola scriptura.  

Sen medeltiden fanns det en ömsesidighet mellan kyrkan och skriften: Kyrkan bevarade skriften och skriften bekräftade kyrkan. 

Reformatorerna bröt mot denna ömsesidighet. De ställde upp Skriften mot kyrkan, som enligt dem bara var ett mänskligt påfund. Skriften kunde alltså användas för att döma över kyrkan och dess praxis.

Det finns flera problem med detta, dock. Det första är att principen "skriften allena" i sig inte går att finna i bibeln. Redan genom att hänvisa till den principen så visar man (underförstått) att skriften inte är allena!

Ett annat problem är att att bibeln kan tolkas på många olika sätt. Något behövs alltså som avgör vad som är Guds Ord och den rätta tolkningen. 

För Luther blev Kristus bibelns tolkningsnyckel. Bibeln handlade om hur Gud drog människan till Kristus och sättet som detta skedde var genom rättfärdiggörelsen genom tron allena. Det var genom dessa glasögon som Luther läste bibeln. 

Men tar man på sig ett par glasögon när man läser bibeln är den ju inte allena! Istället för dikotomin skriften - kyrkan ställde han upp skriften - principen hur man ska tolka

Även vilka bibelböcker som är Guds ord bestämdes genom dessa principer. Den enskilde bibelbokens värde avgjordes efter hur de drev Kristus. Utifrån det satte Luther frågetecken vid Jakobsbrevet och Uppenbarelseboken, medan Paulus brev värderades högt. Det som kyrkan och kyrkomöten tidigare hade gjort det gjorde nu Luther själv utifrån sina egna fabricerade principer.

Även det faktum att Luther och andra reformatorer skrev mängder med kommentarer till bibelns böcker indikerar att principen sola scriptura inte fungerar, inte på den tiden och inte senare heller. Om det vittnar väl inte minst den protestantiska kyrkohistorien som har bestått av en lång serie av splittringar, allt utifrån hur olika fraktioner har tolkat skriften.